MANAMA I slutändan lyckades dock de regimtrogna sunni-islamisterna behålla sin majoritetsställning.
Parlamentsvalet i Bahrain, den minsta arabstaten med drygt 700 000 invånare, föregicks av stor internationell publicitet. Från landets regering var man noga med att marknadsföra landets demokratiska karaktär.
I Bahrain menar många att landets monark hamnat i en fåfäng tvekamp med sin qatariske motsvarighet, som båda konkurrerar om att framstå som det mest demokratiska landet bland de arabiska gulfstaterna.
Bahrain var länge en totalitär diktatur, och alla oppositionella tendenser var helt och hållet underjordiska. Befolkningen består till 70 procent av shiiter, men den sunnitiska minoriteten (till vilken kungafamiljen hör) sitter på praktiskt all politisk makt. År 2002 skedde en öppning, och val hölls till ett nationellt parlament. Kungafamiljen behöll dock det reella beslutsfattandet, och valet bojkottades av merparten av oppositionen. Landets kommunistiska parti, Nationella befrielsefronten, valde dock att ställa upp i det valet via en legal förening, Progressiva demokratiska tribunen (al-Minbar), och vann två mandat.
Arabnationalism
Inför årets val bestämde i princip alla oppositionsgrupper sig för att ställa upp, trots att de krav på konstitutionella reformer, de ställt för valdeltagande fyra år tidigare, inte uppfyllts. I den första valomgången vann det främsta oppositionspartiet, det shia-islamistiska al-Wifaq, många mandat och såg ut att kunna bilda egen majoritet. Men av de elva mandat som kom att avgöras i den andra valomgången vann de regeringstrogna nio. Av totalt 40 mandat vann regeringssidan 22 mandat medan al-Wifaq fick 17.
Två vänsterpartier ställde upp i valet. Al-Minbar lanserade valkartellen med nio kandidater. Ingen av dess kandidater kom till den andra valomgången, men i flera fall kom man på andra plats. Det andra vänsterpartiet i Bahrain, Wa’ad, har sina rötter i samma arabnationalistiska rörelse som palestinska PFLP.
Wa’ad allierade sig med al-Wifaq och i flera valkretsar valde Wa’ad att stödja al-Wifaqkandidater som konkurrerade med al-Minbars kandidater. Fyra av Wa’ads sex kandidater gick vidare till den andra valomgången.
Stor skepsis
Från vänsterns sida finns stor skepsis mot hur valet gått till. Man pekar på att i valkretsar där vänsterkandidater haft chans att vinna har poströster strömmat in till stöd för regimtrogna kandidater. Dessa antas vara från militärer och deras familjer som mer eller mindre beordrats av sina befäl att rösta för de regeringsvänliga elementen. Men skarpa misstankar existerar även om att regimen är inblandad i betydligt mer avancerade konspirationer för att behålla sin makt.
– Det finns 8 000 personer vars ID-kort saknar adress, således kan de rösta överallt. Dessa är inte ursprungliga bahrainer, de har givits bahrainska pass i utbyte mot att de röstar för regeringen, kommentarer en aktivist från al-Minbar. På sikt, menar man, vill regeringen bryta shiiternas majoritetsställning i samhället.
Inför valet basunerades det ut internationellt att Bahrain skulle få Gulfens första kvinnliga parlamentariker. Latifa al-Ghoud, en oberoende regimanhängare, vann i valkretsen Hawar utan någon motkandidat. Men det imponerade knappast bland folk inne i landet.
– Hon representerar sten och sand! skrockar en av al-Minbars ungdomsaktivister. Hennes valkrets består av en grupp obebodda öar. Allt var en propagandaploj.
