I Greklands näst största stad, Thessaloniki, har krisen lämnat djupa spår efter sig. I stadens landskap avtecknar sig konturerna av den ekonomiska ödeläggelsen – igenbommade affärslokaler på smågatorna och ofärdiga byggprojekt i stadens utkanter står monument över kapitalförstörelsens offer. Produktionsmedel lämnas att förfalla medan arbetare ställs på gatan. Om natten ligger hemlösa och sover vid skyltfönstren till tomma butiksfasader.
Mellan 2008 och 2015 lades över 240 000 företag ner i Grekland. Med dessa företag försvann över 800 000 arbetstillfällen. Därutöver har hundratusentals arbeten försvunnit i den offentliga sektorn till följd av åtstramningarna. Landets arbetslöshet ligger på 25 % och hälften av landets ungdomar står utan arbete.
Inför hotet om arbetslöshet tvingas de redan sysselsatta till längre arbetsdagar för lägre löner. De enas överarbete bidrar till de andras arbetslöshet, och omvänt. Under nedläggelsernas tryck har arbetarklassens position drivits tillbaka.
Det finns krafter som kämpar emot. På fabriken VioMe har arbetarna tagit saken i egna händer. När den förra ägaren övergav fabriken för fem år sedan beslöt de sig för att ockupera byggnaden. Under tre år har de fortsatt produktionen på egen hand, under kooperativa förhållanden. Idag kämpar de för att få äganderätt till produktionsmedlen. Mot detta krav står konkursförvaltarnas planer på att sälja fabriken.
VioMe ligger i ett industriområde i stadens utkanter. Runtom står övergivna fabriksbyggnader med krossade fönsterrutor och nedklottrade väggar. Buskar och ogräs växer igen över det fasta kapitalets reliker och lager av smuts fossilerar de döda beståndsdelarna av kapitalets organism.
I denna industriella ödebygd finner vi VioMe. Vid fabrikens ingång tas vi emot av Spiros Sgoupas. Han har arbetat på kooperativet sedan december 2015 som administratör och IT-ansvarig. Med stolthet visar han oss runt i fabriken och berättar om deras produktion.
– Förut var det här en kemisk fabrik som producerade byggnadsmaterial, säger han. Idag framställer vi rengöringsprodukter av olika naturliga material.
Spiros är nyss hemkommen från Aten, dit han och de andra arbetarna åkte för att protestera mot den planerade utauktioneringen av fabriken. Han har ett plåster på näsryggen som vittnar om den repression som polisen mötte dem med.
– Regeringen hade beslutat att skjuta upp auktionsprocessen med sex månader. Vid slutet av dessa sex månader åkte vi dit tillsammans med arbetare från Roben – en annan arbetarockuperad fabrik – samt olika solidaritetskommittéer och sociala rörelser, för att ställa krav på regeringen.
Arbetarna kräver av den grekiska vänsterregeringen att de häver likvidationsprocessen och ger dem äganderätt till fabriken. Dessutom kräver de en avskrivning av de skulder som de förra ägarna gjort sig skyldiga till, för vilka arbetarna vägrar att erkänna något ansvar.
– De förra ägarna utnyttjade företaget för att föra över pengar till moderbolaget. Under ett år betalade de inte ut några löner till arbetarna. De tog ut lån och slutade betala räkningar för vatten och el. Nu vill konkursförvaltarna och elbolaget hålla oss ansvariga för företagets beteende. Vi kräver att de skriver av skulderna så att vi kan skaffa vår egen energiförsörjning i kooperativets namn och att de ger oss äganderätt till fabriksmarken och byggnaderna.
VioMe-arbetarna anser sig ha laglig rätt till sina krav. Men så gör även konkursförvaltarna och elbolagen. Mellan lika rätt avgör makten – detta faktum blev man brutalt varse vid protesterna i Aten.
– Företrädare från våra fabriker och andra sociala rörelser gick till arbetsministeriet för en öppen diskussion. Vi presenterade våra krav. Vi bestämde att vi skulle stanna på torget utanför tills de gav oss ett beslut. Polisen attackerade oss när vi höll på att sätta upp våra tält.
Polisen gick oprovocerat till angrepp. De protesterande blev slagna och sprayade med tårgas. ”A small fight”, sammanfattar Spiros händelserna. Enligt honom var polisen ute efter att pröva deras styrka. Därför var det viktigt att de inte gav vika utan visade att de är beredda att stå upp för sina krav.
– Vi är besvikna men inte besegrade.
Händelserna i Aten var den senaste av många styrkeprövningar för VioMe:s arbetare. Nyligen avvärjde de ett försök från elbolaget att stänga av fabrikens strömtillförsel. Några av elbolagets anställda hade brutit sig in i deras lokaler, slagit av elen och försökt skära av strömkablarna som förser fabriken med elektricitet. Arbetarna konfronterade elektrikerna, tillsammans med ett dussintals sympatisörer som snabbt dök upp, och tvingade dem att slå på elen igen och fredligt lämna deras lokaler.
Vid fyra tillfällen under 2015 lyckades VioMe-arbetarna förhindra konkursförvaltarnas försök till att auktionera ut fabriken. Genom breda protestaktioner inuti domstolsbyggnaden lyckades man skjuta upp auktionsförfarandena, om så enbart tillfälligt. I år är ytterligare en auktion tänkt att äga rum. Ifall arbetarna lyckas förhindra även denna, eller i brist på intresserade köpare, skulle det krävas ytterligare ett domstolsbeslut för att sänka utropspriset. En sådan händelseutveckling skulle ge dem tid till att flytta fram kampen och utveckla rörelsen bakom sina krav.
Ägandet av fabriken är dock inget mål i sig. Att arbetarna själva förvaltar och utnyttjar de egna produktionsmedlen hindrar inte att dessa fortsätter fungera som kapital, som medel för exploatering av det egna arbetet. Som enskild producent är man fortfarande utlämnad till den kapitalistiska varumarknaden, om inte annat för tillförseln av råvaror och avsättningen av sina produkter. Kapitalismens exploateringsförhållanden gör sig därmed indirekt gällande, genom konkurrensens rörelser. För att överleva i konkurrensen är VioMe-arbetarna tvungna att betala en mager lön åt sig själva. 2 euro i timmen är vad kooperativets intäkter i dagsläget lämnar arbetarna att leva på.
– Som en självförvaltad fabrik inom kapitalismen, blir man antingen indragen i det kapitalistiska systemet eller undertryckt av det kapitalistiska systemet, konstaterar Spiros.
För att arbetarförvaltningen ska kunna bli något mer än bara en självpåtagen förvaltning av arbetarnas exploatering och underordning, måste den utvidgas bortom den egna fabrikens väggar.
– En sak är säker. Du kan inte ha självförvaltad produktion utan självförvaltad distribution och kontroll över bredare betalningskedjor.
Hittills har VioMe förlitat sig till ett brett nätverk av konsumentkooperativ och solidaritetsgrupper för försäljningen av sina produkter. På så vis har de kunnat skapa en avsättningsmarknad åt sig själva bakom ryggen på marknadens konkurrensförhållanden. Detta har varit avgörande för deras överlevnad. Denna försäljningskrets är dock av ett begränsat omfång, vilket binder produktionen vid dess nuvarande småskaliga och hantverksmässiga karaktär.
Kooperativets styrka består i dess samverkan med andra kamper som pågår i det grekiska samhället. För ett halvår sedan öppnade man en vårdinrättning i fabrikens lokaler, i samarbete med en lokal solidaritetsklinik. Här erbjuder man idag gratis sjukvård till oförsäkrade arbetare i området.
I samband med den pågående flyktingkrisen har VioMe även upplåtit sina lokaler till att fungera som lagringsutrymme för nödhjälpsartiklar. Dessa artiklar, som samlats ihop av sociala rörelser, har sedan kunnat fraktas till flyktinglägren vid gränsen för att lindra den humanitära katastrof som där äger rum.
I sådana sammanhang uppstår en fördelning av nyttigheter och tjänster som är oberoende av varuutbytets och statens förmedling. Människorna inträder i relationer som är främmande för varuförhållandena och istället syftar till förverkligandet av mänskliga behov och förmågor.
För arbetarna har fabriksockupationen varit en möjlighet att ställa om och reorganisera produktionen enligt nya linjer. Från att förut ha tillverkat kemikalieintensiva byggnadsmaterial gick man över till att producera rengöringsprodukter av naturliga råvaror. Detta beslut handlade enligt Spiros om en av de grundläggande principerna för arbetarkontroll – att arbetarna själva avgör vad man producerar, för vem och under vilka förhållanden.
– Arbetarna ville inte längre hantera tunga kemikalier. Dessutom behövde de producera något som är enkelt att sälja, både lokalt och för export, och som är nyttigt för samhället.
Produktbytet förbättrade arbetsförhållandena för de arbetande, som inte längre behöver få sina lungor förstörda av att andas in cementdamm varje dag. Det har brutit förfrämligandet inför den egna arbetsprodukten och i dess ställe skapat ett aktivt, medvetet förhållande.
– Vi bryr oss om produkten vi framställer. För oss är det en produkt och inte en vara. Utanför fabriken är det fortfarande en vara, men för oss är det en produkt.
Den åtskillnad mellan planering och utförande, mellan begrepp och verkställighet, mellan hjärna och hand som är det kapitalistiska företagets princip, har ersatts av direktdemokratiska beslutsprocesser. I fabriken beslutar arbetarna gemensamt om produktionen. Ingens röst är mer värd än den andras.
Denna kollektiva erfarenhet är ett kraftfullt bevis på vad arbetarna ytterst sett är förmögna till. I en tid då vår underordning och vanmakt i produktionen är så invand att vi knappt kan föreställa oss något annat, utgör VioMe ett viktigt exempel som tillåter oss att ifrågasätta den rådande ordningen.
– Det är en fråga om att ha kontroll över sitt eget liv, säger Spiros. Så även om VioMe är en väldigt liten fabrik, och har en väldigt liten ekonomi, spelar det vi gör ändå en stor roll – som ett exempel.