Nyligen passerade omärkligt en ettårig bemärkelsedag. Den 22 januari 2015 offentliggjorde den europeiska centralbanken sin plan att pumpa ut enorma summor till att främst köpa statsobligationer. Det rör sig om 60 miljarder euro varje månad som går åt till att hålla likviditet och ”marknadens förtroende” uppe.
Centralbanken ska fortsätta sitt ”Quantitative Easing”-program till september. ECB följer samma linje som alla, med USA i spetsen, gjorde vid finanskrisen: att skyffla pengar till banker och finansinstitut.
Visserligen säger de europeiska politikerna allt oftare att inflationen är för låg, att efterfrågan är för låg. En del säger rent av att lönerna skulle behöva höjas för att få fart på den reella ekonomin.
Vän av ordning påpekar förstås att alla dessa miljarder borde skickas till vanliga människor, till fattiga européer istället.
Räknat på Europas 100 miljoner fattigaste medborgare, skulle det bli drygt 5 000 kronor per individ och månad. Tänk vilken fantastisk skjuts för efterfrågan det skulle innebära.
Men icke. Pengarna riktas till dem som redan har, och föga förvånande ökar världens redan rekordstora klyftor.
Det som skapade finanskrisen upprepas, men i större skala. Mer av komplicerade finansiella instrument – bara marginellt mer av verkningsfull reglering. Mer av skuldsättning, nu alltmer överflyttad till staterna. Mer av omfördelning uppåt. Och fler inblandade.
Från Kina läser vi om hur börsen åkt berg- och dalbana det senaste året och om hur regeringen ökat insatserna för att stabilisera den. I somras berättades om hur man skapat en statlig stabiliseringsfond som nu förfogade över nästan 500 miljarder dollar för uppgiften.
Några månader senare berättades att de kinesiska pensionsfonderna också skulle ut på börsen. Nya regler och instruktioner hade skapats för att 313 miljarder dollar – mer än hälften av fondernas totala kapital – under 2016 ska kunna placeras i aktier.
Större delen av världens regeringar tar våra gemensamma medel och ger dem till finanskapitalet. De lånar till och med för att ge bort pengarna. På skuldsedlarna står ditt och mitt namn.
Och medan centralbankschefer, politiker och kommentatorer bekymras över att den reella ekonomin inte sätter fart, rapporteras om hur spekulanter nu ”tar position” för att börserna, särskilt den kinesiska, ska krascha.
Andra förväntar sig att specifika marknader, exempelvis den svenska alltmer bisarra bostadsmarknaden, snart blir föremål för större ”korrigeringar”.
När den kommer, vet vi redan att den gemensamma verktygslådan är långt tommare än förra gången – på grund av skuldsättningen.
Men ändå: vi har ju i snart tio år anat, vetat, att smällen lär komma. Så jag utgår förstås ifrån att kloka ledare någonstans har sett vilka scenarion som väntar. Vid vilken procentsats av nedgång som den blir självförstärkande. Vad som händer socialt när folk paniksäljer med förlust.Vad som kan förväntas av politisk irrationalitet och syndabockstänk när mellanskikten ser sina tillgångar gå upp i rök. Vilka värden som står på spel – ekonomiskt och politiskt.
Jag vill veta vad som väntar. Eller snarare: jag kanske inte kommer begripa det ändå. Men jag vill veta att någon har räknat, funderat, sett risker och möjligheter. Hur vi försvarar oss när högern vill göra Grekland av hela världen. Vilka åtgärder som behövs för att folk ska våga tro på en framtid.
Jag vill veta att det finns en plan. För det gör det väl?