SPORT Tänk på engelsk herrfotboll. Tänk sedan på vad du tänkte på när du tänkte på just det ämnet för säg tio år sedan. Jämför bilderna. Med största sannolikhet är din uppfattning om engelska ligan på många sätt bättre idag än vad den var då.
Nuförtiden förknippar man engelsk fotboll och Premier League med klass, perfekta gräsmattor, sittande publik som välbärgad och att alla lag har samma typsnitt på siffrorna och texten på ryggen. Bilden är den av en belevad och framgångsrik liga. För tio år sedan var det mer av kamp, leriga planer, stubb och huliganer. Charm, kamp och hjärta – men knappast sofistikerat. Framför allt inte utanför planen. Där var den allmänna uppfattningen att råskinnen härjade.
Helgens nyhetsrapportering blev ett brutalt uppvaknande. Under förra säsongen arresterades hela 4 793 personer i samband med engelska fotbollsmatcher. Det är den högsta siffran sedan 1986. Det innebär att det hunnit gå ett halvt 1980-tal, ett helt 1990-tal och lite till utan att så många människor gripits för huliganism i England under en säsong. Det är inte ställt bortom allt tvivel att våldet verkligen har ökat sedan förra året. Däremot visar siffrorna att den gamla världen finns kvar. Samma sorts verksamhet, men vi märker den inte utan att titta väldigt noga. Förr fick man blunda väldigt hårt för att undvika den.
Varför finns den här skillnaden i vad vi uppfattar och inte?
Publiken på matcherna har ändrat karaktär. Sedan reformen med endast sittplatser, och biljettprisernas uppgång, är det en annan klass som utgör majoriteten av besökarna. Därmed har våldet nästan helt försvunnit från arenorna – och från tv-kamerorna. En del av förklaringen finns också på planen, paradoxalt nog. Numera förknippar den europeiska publiken Premier League med just civiliserad framgång, som rimmar illa med bilden av huliganism. Lagen spelar på ett sätt som publiken tidigare inte var van vid, och därför blir den enkla associationen att om det har ändrats har säkert en massa andra saker gjort det också. Det ytterst medvetna och långsiktiga PR-arbetet från FA- och lige-håll har säkerligen också spelat in. Målet har varit att skapa ett fotbollsland som har kvar sin karaktär i positiv bemärkelse, men som är mindre burdust än förr – utnämningen av Sven-Göran Eriksson är ett talande exempel.
Det kan tyckas trivialt att reda ut vad som ligger bakom att vår uppfattning verkar ha ändrats mer än verkligheten. Men det är bilden som säljer. Och så länge bilden i Sverige, Belgien, Korea och USA är bilden av framgång, vilka incitament finns att rota ut våldet en gång för alla? Är det så att makthavarna inte behöver bry sig eftersom huliganerna nuförtiden inte påverkar souvenirförsäljningen? Svårt att säga. Men nödvändigt att fråga.
