Inrikes 20 februari, 2025

Bingo Rimér: ”Jag är också en slav”

Foto: Jacob Lundberg.

När Bingo Rimér kom ut som vänster trodde många knappt sina ögon. Flamman besöker studion på Södermalm för att förstå varför Sveriges mest kända flickfotograf vände kapitalismen ryggen.

På vägen till Bingo Rimérs fotostudio försöker jag frammana en bild av lokalen. Något vitmålat, högt upp med bra ljus – är det inte så man får bra foton? – och förstås bilder på lättklädda damer.

Jag behöver inte tveka om vilken dörr som är rätt. Ett enormt fotografi av flickfotografens ansikte pryder väggen ovanför. På ett fönster sitter ett klistermärke med en krallig siluett och texten ”Bingos gym”.

– Stig på, säger Bingo.

Jag kliver ned i en svartmålad källarlokal på östra Södermalm. Här har den tidigare Slitzfotografen haft sin studio sedan slutet av 90-talet. En avskild del av innerstan, inte långt från Flammans redaktion, där det fortfarande saknas tunnelbana.

– Området har förändrats. Det brukade vara konstnärer och artister här, speciella människor. Jag bodde i ett kollektiv på Duvnäsgatan med två andra killar. I dag köper folk ett helt livsstilskit, ett starter pack.

Medan åren gått har lokalen förvandlats till något som inte riktigt går att beskriva med ett ord. Möjligtvis anarki

Det finns en stor soffgrupp, ett kök med kylskåp och köksö, men också ett gym med allt från skivstång till ringar. I hörnet står en vespa, och mittemot ett flipperspel med Playboytema.

– Vänta, jag ska visa en grej.

Han rusar mot baren och trycker på en knapp. En av väggarna fälls ut som i Kalle Ankas husvagnssemester. På andra sidan finns ett handfat, en pissoar och ett isbad som kan förvandlas till bastu. Han hoppar upp på träbänken för att visa att den håller.

– Som kille är det här drömmen.

Bakom varje bländvita leende står en ätt av tandläkare. I alla fall bakom Bingo Rimérs. 

– Jag har aldrig haft några hål, skrattar han.

Det har gått drygt 52 timmar sedan 49-åringen med elfenbenständerna kom ut som nyfrälst vänster i en debattartikel i Expressen. Texten innehåller ett frontalangrepp på fadern, som jämförs med en ”oresonlig tysk general”. Men egentligen var pappan tandläkare, precis som hans egen far. För Bingo var det aldrig aktuellt.

– Jag hade inte studiekapaciteten, säger Bingo Rimér, som berättar att han fick adhd-diagnos i vuxen ålder.

Jag var en del av maskineriet, men i dag känner jag att vi har tappat fotfästet, att vi alla ingår i ett system där det bara finns en vinnare: den rikaste.

Officersgrad eller ej – pappan var fascinerad av tysk kultur. Hemma hos tandläkare Rimér låg exemplar av Der Spiegel, och en Volkswagen stod parkerad utanför huset.

– Han var väldigt auktoritär, gillade ordning och reda, minns han.

– Han brukade säga att en folkpartist är en hermafrodit med blåklint i blick.

Vi avbryts av att fästmön Julia Franzén ringer upp via Facetime.

– Förlåt, jag måste ta det här.

Med allvarlig röst varnar hon sin fästman för ett stundande ”kaos”. Anledningen är att paret ska lämna staden över helgen – och Bingos son, Ringo Rimér, ska ha fest. Hon befarar att ”hela Stockholm kommer”. De lägger på igen.

– Jag tror inte på begränsningar, suckar han.

Han beskriver uppväxten på gården utanför det lilla samhället som ”Bullerbyn”. Flykten från idyllen gick till Moderata ungdomsförbundet. 

– Det var en kille på skolan som frågade om jag ville komma på fest på fredag. När jag kom dit var det jättekul.

Så småningom ersattes festerna av kurser. Vid ett tillfälle besökte han ett möte där en ungmoderat talade, en sådan som kallade sig nyliberal. Jag föreslår namn som Johan Norberg, Anders Borg och OS-bombaren Mats Hinze. Bingo minns inte vem av dem det var, men att han köpte budskapet med hull och hår.

– ”Släpp spriten fri, legalisera knarket!” Gud, vilken bra idé. Det kändes häftigt.

Han beskriver sin bild av vänstern under tiden som att de var bakåtsträvande och sura. De nyliberala moderaterna var tvärtom festliga, utåtriktade och glada.

Inför valet 1991, två år innan han själv fick rösta, ringde han runt för Moderaternas räkning och uppmanade förstagångsväljare att rösta fram Carl Bildt som statsminister. Därefter tog den politiska banan ett tvärt slut, när Bingo gick ut gymnasiet med kassa betyg (utom i bild).

– Efter gymnasiet handlade mitt liv bara om att överleva.

Som ung var Bingo Rimérs stora föregångsland USA. 

– Jag älskade möjligheterna och friheterna. Man kunde få utlopp för sin kreativitet och bli uppskattad för att man var annorlunda.

Den som personifierade drömmen var – så klart – Playboys grundare Hugh Hefner.

– Vilken dröm att gå runt i pyjamas i en herrgård med en massa tjejer, kände jag när jag gick hemma på gården och mockade skit.

Några år senare arbetade han på den svenska upplagan av herrtidningen, och bjöd in till Hefners 80-årsfest. Men det var inte som han hade förväntat sig.

– Det var gubbigt och vulgärt. Det blev uppenbart när jag själv fick barn. Han ville inte vara med sina barn. Hur kan man inte vilja det? Det är det bästa som finns.

Alla inbjudna skulle ha pyjamas, och alla skulle med sig fem tjejer. Hugh Hefner skulle godkänna alla.

Trump var den enda som inte bar pyjamas. Det kändes som att jag skulle hälsa på en president. Men sedan tog jag tag i hans hand.

Han håller fram sin egen hand mot mig för att illustrera vad han kände. Den är mjuk som ett kaninöra.

– ”Vilken ära att möta dig”, sade jag. På den tiden såg jag honom som en amerikansk Petter Stordalen. Fastighetskungen från Amerika.

När jag frågar vad han tycker om den amerikanska presidenten i dag så skakar han bara på huvudet.

– När man ser honom på nyheterna känns det som satir. Men det säger också väldigt mycket om USA. 

Det har blivit Playboy mansion av allt?

– Nej, men kapitalismen har skenat. De flesta av oss kan nog se en viss era i USA:s historia som jävligt härlig. Det gamla sättet, där man byggde bilar och växte långsamt, känns nästan sympatisk. Men det är inte så längre.

– Man har nått en punkt där det blivit för bekvämt. Man bor i ett hus med robotdammsugare, sitter i bilen hela dagarna, äter överdimensionerade portioner från drive through. Från att man fick ett bättre liv har folk börjat dö tidigare. 

Ser du samma tendenser i Sverige?

– Ja, vi har fel förebilder. Sociala medier har varit en dålig injektion i vårt samhälle.  Individualismen borde inte ses som rätt utgångspunkt för ett solidariskt samhälle, oavsett var man står politiskt.

Under åren som följde såg Bingo fler av kapitalismens baksidor – bokstavligt talat.

– Jag la så mycket tid på mina bilder. Men när de lades upp på Jamba så kallades de bara för Rumpa 1 och Rumpa 2, säger han med hänvisning till en webbsida som sålde ringsignaler och bilder i det mobila internets barndom.

Till en början såg han det som positivt.

– Det var otroligt. Samma bild kunde laddas ned om och om igen, det var som att sälja luft.

Men snart märkte han något som skrämde honom.

– Plötsligt gick det så fort att bli så rik. Jag var en del av maskineriet, men i dag känner jag att vi har tappat fotfästet, att vi alla ingår i ett system där det bara finns en vinnare: den rikaste.

Han är kritisk mot stora plattformar som Instagram och Tiktok.

– De vet att det kommer öka intäkterna om de kopplar på ett filter som gör alla unga tjejer snyggare. Men de struntar i konsekvenserna för deras välmående. 

Samtidigt ser han inte att problemen kan skyllas på enskilda plattformars brist på moral. Det sitter i väggarna.

– Om de inte gör det så gör Snapchat eller Instagram det. Den som gör det tjänar mest pengar och vinner.

– Det är så systemet ser ut för alla i hela världen. Vi är alla en del av det, vare sig vi vill eller inte.

Han berättar om sin tid som chefredaktör på herrtidningen Moore, och hur hans konstnärliga ambitioner slukades av pattkapitalismens krav.

Jag är lika mycket slav. Varje månad krigar jag för att få ihop moms och lön och allt. Jag har inte en krona sparad.

– En gång tog jag några foton på en tjej med ett exotiskt, utländskt utseende. Jag tyckte själv att det var de vackraste bilderna jag tagit, och det blev ett omslag. Men den tidningen sålde så dåligt, minns han.

– Den storbystade blondinen på omslaget, med fet röd text ovanför, fångade däremot snabbt alla killars uppmärksamhet. Det sålde.

Bingo Rimér skjuter upp kepsen och blottar sitt platinablonda hår.

– Det är lätt att vara extremt förmögen och säga fuck off till det kapitalistiska systemet.

– Men jag är inte det. Jag är lika mycket slav. Varje månad krigar jag för att få ihop moms och lön och allt. Jag har inte en krona sparad.

Du måste följa systemet?

– Hundra procent. Mitt enda alternativ skulle vara att flytta någonstans där jag hade andra levnadsomkostnader. Men jag har två exfruar, fyra barn och en bonusunge.

– Det är lite som Ebba Grön sjunger, ”gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch, samma sak händer i morgon”. Det är ju så, säger han och far ut med armarna.

Till sist måste jag ställa frågan:

Är du socialist?

– Njae…

Flickfotografen ser tankfull ut, tvekar i några sekunder.

– Jag har mina värderingar och kan inte översätta dem i en specifik politisk åskådning. I varje enskild situation tar jag beslut baserat på vad jag tycker är rätt och fel. Kör jag mina barns hundraåriga gammelmormor kan jag köra in med bilen på en gågata för att underlätta för henne.

Jag frågar om det är i trafikfrågan hans värderingar är som mest nyliberala. 43 muskler aktiveras samtidigt i hans ansikte.

Exakt!

När är du som mest socialist?

– När man börjar väga blöjorna på ålderdomshem för att spara pengar.

– Jag läste om ett ställe i Asien där de lägger extremt mycket resurser på förebyggande vård. De frågar hur folk mår innan de ens kommer in på sjukhuset.

Ett annat problem han ser är maten.

– Det är den här äckliga kapitalismen. Man fiskar upp all fisk, hugger ner all skog, bygger enorma slakterier.

Han flammar upp och börjar berätta om amerikanska fabriksfarmar där kossor blir hopfösta med bulldozer för att förvandlas till ultraprocessade hamburgare. 

– Vi äter så mycket skit som gör oss sjuka. Skulle det inte vara bättre om vi som samhälle satsade på att alla ska må bra? I stället för att folk ska sitta på en stol hela dagarna och äta skräpmat.

Han är också kritisk mot hur tillgänglig pornografi är i dag.

– Jag tycker det är problematiskt när sexismen och porren börjar exponeras för unga människor. I dag är det genom dålig porr som unga killar lär sig samspelet med sin partner.

Läs mer
Martin Arnell och Gustav Bennegård kommer båda från västkusten, och blev vänner på Stockholms filmskola. Foto: Lisa Mattisson.
Inrikes 06 februari, 2025

Humor utan krockkudde

Han berättar att han själv bara hade ”ett svartvitt porträtt på en tjej med en kaffekopp” på väggen som ung.

– Naturligt ljus, jag tror det var en reklam för ett kaffeföretag. I dag hade den nog klassats som sexistisk.

Efter drygt två timmar måste Bingo åka till sitt kontor på Östermalm. Han skjutsar mig åt andra hållet, till Flammans kontor ett stenkast därifrån.

När han susar i väg i sin röda elbil har jag ärligt talat fortfarande inte riktigt förstått vem Bingo Rimér är. Är han socialist? Nyliberal? En kille som gått på ett tandläkarbesök för mycket?

Eller något eget. En Bingoborgare med extra allt.

Fakta: Bingo Rimér

Namn: Björn Oluf Bingo Rimér
Ålder: 49
Yrke: Fotograf
Aktuell med: Programleder satsningen Bästa bilden på SVT i vår.

Kommentar/Utrikes 26 februari, 2025

Die Linkes partiledare Ines Schwerdtner och Jan van Aken i glädjerus under valvakan i Berlin, den 23 februari. Foto: Carsten Koall/dpa/AP/TT.

Partiledarna Ines Schwerdtner och Jan van Aken listar de tio punkterna som hjälpte socialistiska Die Linke till ett dunderresultat i valet.

Situationen verkade hopplös när vi kandiderade till partiledningen för Die Linke förra sommaren: Sahra Wagenknecht-alliansen (BSW) hade brutit sig ut och vi stapplade in i delstatsvalen i östra Tyskland.

Förra söndagen, bara sex månader senare, vann vi nästan 8,8 procent i förbundsvalet. Det var ingen slump.

Förändringen anades redan under partikongressen i Halle i oktober, när vi valdes till partiledare. Stämningen var hoppfull, och nystarten var i sikte, om än trevande och inledningsvis främst synlig på lokal nivå. Vid tidpunkten låg partiet på endast tre procent i opinionsmätningarna. Två och en halv vecka senare kollapsade ”trafikljuskoalitionen” – och det allmänna valet, som skulle äga rum om knappt ett år, var plötsligt bara fyra månader bort.

Vips befann vi oss mitt i en valrörelse. Vi var då mer enade och disciplinerade än på länge. En ”revolutionär kamratskap” spred sig, med god stämning och hög energi.

Till en början verkade en återkomst omöjlig. Men medan medierna turades om att dödförklara oss, insåg vi i våra samtal med lokala partigrupper över hela Tyskland att nytt liv hade blåsts in i partiet.

På tre månader gjorde vi mer för landets hyresgäster månader än vad regeringen gjort på tre år.

Bakgrunden till valkampanjens framgångar var att många människor, särskilt unga, var frustrerade och uppgivna efter tre års koalitionsregering. Friedrich Merz anpassning till Alternativ för Tyskland (AfD) återupplivade proteströrelsen mot högern – och för många framstod Die Linke som det enda solidariska alternativet. 

Men det var bara möjligt eftersom vi hade gjort några saker rätt under de föregående månaderna. Återkomsten var framför allt resultatet av en genomtänkt strategisk process – som inleddes långt innan vi blev partiledare och som hjälpte oss att reagera flexibelt på förändringar i samhället. Vi vill lyfta fram vad vi menar var avgörande i detta avseende.

Styrkan i vårt parti är medlemmarna. Men partiet hade krympt som en följd av år av interna stridigheter, och många av våra lokala avdelningar var försvagade och i vissa fall knappt aktiva. Därför har fokus under det senaste ett och ett halvt året legat på att rekrytera nya medlemmar och återuppbygga Die Linke.

De följande tio ingredienserna var avgörande för detta arbete.

1. Locka nya aktivister och stärka distriktsföreningarna: Efter år av strider om riktningen tunnades våra strukturer ut och överbelastades. Med en kampanj lyckades vi locka tusentals nya medlemmar hösten 2023, varav många byggt om sina distriktsföreningar och blivit kärnaktivister. 

Det avgörande var att erfarna medlemmar arbetade tillsammans med dem. Sommaren och hösten 2024 genomfördes en turné där ett hundratal distriktsföreningar över hela landet utbildades i organisering och fick fortsatt nära stöd. På så sätt byggde vi upp ny kapacitet att förankra vänsterpolitiken lokalt. Och de senaste veckorna har dessutom många nya kamrater anslutit sig, vilket ger oss hopp.

2. Partiets största organiseringskampanj någonsin: Sedan våren 2024 har partiet på alla nivåer diskuterat vår väg till förbundsvalet (”Plan 25”). Mittpunkten var en stor undersökning som vi kallade ”Förvalskampanjen”

Vi hade som mål att knacka på 100 000 dörrar till slutet av februari för att nå ut till de människor vi bryr oss om. En systematisk dataanalys hjälpte oss att hitta områden där låginkomsttagare och ickeväljare bor, just de vi ville nå. Undersökningen låg till grund för våra prioriteringar under kampanjen, så att varje samtal och varje bidrag från våra aktivister var avgörande för Die Linkes nya profil. Framgångarna för Nam Duys grupp i Leipzig har också visat potentialen i att knacka dörr och ta oss an frågor om hur grannskap kan utvecklas. 

En dataanalys hjälpte oss att hitta områden där låginkomsttagare och ickeväljare bor. På valdagen hade vi knackat på 638 123 dörrar.

Vi växlade upp kampanjen i det federala valet och vann mandat för vänstern med storskaliga kampanjer i Berlinstadsdelarna Lichtenberg, Treptow-Köpenick och Neukölln, samt distrikten Leipzig II och Erfurt-Weimar. På valdagen hade vi knackat på 638 123 dörrar, vilket var Die Linkes största organiseringskampanj någonsin.

3. Att göra konkret skillnad: En vänsterkraft är alltid stark när den gör skillnad i människors liv. Vi inser att detta inte är möjligt direkt, men uppfyllde uppgiften med praktiska verktyg, som våra räknare för orimliga priser för hyra eller uppvärmning

Kampanjerna gjorde skillnad för människor som vi annars har svårt att nå, och på tre månader gjorde Die Linke mer för landets hyresgäster månader än vad trafikljusregeringen gjort på tre år. Vi skaffade oss också nya erfarenheter genom att arrangera möten med hyresgäster för gemensam kamp.

4. Prioritering av frågor: Vi har fokuserat på ett fåtal huvudkrav och frågor som vi ständigt betonar – precis som vi gjorde när Die Linke grundades. Det betyder inte att vi inte tar ställning i en lång rad andra frågor. Men genom att fokusera på hyrestak, höga priser och förmögenhetsskatt har vi utvecklat en profil som är lätt att känna igen, och ökat vårt genomslag. På kort tid började folk förstå vad vi står för igen.

5. Vi här nere mot dem där uppe: Partiet har satt klasskonflikter i centrum och tydliggjort de viktiga sociala konflikterna för oss – vilka vi kämpar för och vilka våra gemensamma fiender är. Vi har också visat hur vi kan förändra samhället genom att gå samman och stå upp för våra intressen.

6. Att tala så att folk förstår: Vi har förändrat vänsterns kommunikation genom att ta fram en gemensam berättelse och ett direkt och mobiliserande språk som genomsyrar partiet. Grunden är att tilltala de gemensamma värderingarna hos människorna vi vill nå. 

Partiet har satt klasskonflikter i centrum och tydliggjort vilka vi kämpar för – och vilka våra gemensamma fiender är.

Snart började folk förstå vad vi till vänster står för, och började identifiera oss med oss. Det är slut med komplicerade förklaringar och överlägsna föreläsningar. Från distriktsföreningarna till federal nivå använde vi samma berättelse, sade samma meningar och kommunicerade enkelt och begripligt.

7. Starkt arbete i sociala medier: Vårt arbete i sociala medier har blivit mer professionellt på alla nivåer i partiet. Vi har börjat kommunicera målgruppsspecifikt och aktuellt, vilket har hjälpt oss att nå ut till yngre människor. Det var en viktig anledning till att partiet blev synligt igen.

8. Gå framåt genom att lära: Politiken är föränderlig och förvirrande, vilket kräver en tydlig plan med mätbara mål. Så arbetade vi under valrörelsen, utan att för den skull planera allt i detalj. Vi testade oss fram och behöll det som fungerade. Detta har gett våra kampanjer ett högre tempo, och hjälpt oss att reagera kvickt på politiska öppningar.

9. En tydlig hållning: Vi har visat att vi står stadigt när alla andra rör sig längre åt höger. På så sätt gav vi hopp för alla som är rädda för högerskiftet och drömmer om ett solidariskt alternativ.

10. Ny sammanhållning: För första gången på flera år har vi som parti blivit ett lag igen. Länge var det tufft att vara vänster. Men allt är inte strategi – och utan rätt stämning är den bortkastad. Vi vet att vi kommer att ta strid i de viktigaste frågorna, för nu har vi kommit i gång med hela vår kraft och av hela vårt hjärta. De senaste månaderna har en ny samhörighetskultur vuxit fram. Frustration och konflikt har ersatts av laganda, glädje i politiskt arbete och gemensam handling. Vi har alla känt kraften det har gett oss de senaste veckorna. Må den revolutionära kamratskapen fortsätta att vara vår vägledande princip.

Självklart återstår mycket arbete. Vi har gjort misstag och står inför stora uppgifter, men bara under de senaste månaderna har vi har åstadkommit oerhört mycket. Vi är stolta över de steg vi har tagit tillsammans och över varje enskild kamrat – och blivande kamrater – som har bidragit. Detta är bara början.

Läs mer

Die Linke gick inte in i förbundsvalet bara för att få ett bra resultat – vi vill förändra samhället. Många har återigen satt sitt hopp till oss de senaste veckorna och gett oss en andra chans. Vi tänker inte göra dem besvikna.

Det innebär att fortsätta på den väg vi har valt, att återuppbygga Die Linke och att göra partiet till en kraft som kan förändra saker till det bättre. Vi ser detta som vår uppgift, och det är en som vi inte skulle byta bort för något i världen.

Ines Schwerdtner och Jan van Aken har varit partiledare för Die Linke sedan oktober 2024 och valdes båda in i parlamentet i förbundsvalet 2025. Först publicerad på Rosa Luxemburg Stiftung. Översättning: Leonidas Aretakis.

Inrikes 26 februari, 2025

”Ingen av oss ligger sömnlös över elaka mejl”

Mats Panther är ordförande för Skånes Folkblad, Anders Malmström och Karina Cubilla är ledarskribenter, medan Daniel Färm är vd. Foto: Skånes Folkblad.

Den nya lokaltidningen Skånes Folkblad satsar på bevakning av Sveriges sydligaste landskap – och en röd ledarsida som utgår från en ”arbetarrörelsehorisont”. Bakom står föreningen folkrörelsemedia, startad av nio skånska fackföreningar.

Flamman ställer tre frågor till Karina Cubilla, som tillsammans med Rasmus Hansson blir ledarkrönikör på den nystartade tidningen vid sidan av sitt jobb på LO:s Arbetet.

Du och din blivande kollega är två av få ledarskribenter med truckkort. Vad förstår ni som andra i vänstermedia inte fattar?

– Haha, ja det stämmer! Rasmus var i många år terminalarbetare och jag lagerarbetare.

– Nu tar jag mig friheten att prata för oss båda, men jag upplever att vår klassbakgrund hjälper oss att rikta udden rätt, oaktat ämne. Vi förstår också privilegiet i kontorsarbete. Att slippa slita med kroppen och konstant övervakas och pushas.

– Samtidigt blir man mer känslig. Det blir som en personlig attack när välmående personer föreslår att folk ska klara ekonomin genom att sluta köpa energidryck. Man får bita sig i tungan.

– Men man blir också lugnare. Ingen av oss ligger sömnlös över mejl om att vi är fula och dumma eller säger något plumpt. Folk är som folk är och de flesta kämpar på med sitt.

I senaste valet var Skåne en av Sveriges blåaste landsändar, och det har länge varit ett av SD:s starkaste fästen. Vad ska till för att vända trenden?

– Bland Skånes 33 kommuner finns både några av landets rikaste och den med högst arbetslöshet. Problemen skiljer sig åt beroende på var man är och vem man frågar.

– Jag önskar att det fanns en snabblösning men jag tror det är samma gamla beprövade metoder som gäller: organisering i partier, fack och civilsamhälle.

– Mediemångfald är också viktigt. Fram tills nu har alla skånska ledarsidor varit högerlutande. Nu kan skåningarna få vänsteranalyser av frågor nära vardagen.

– Men det enklaste svaret är bättre politik. Det är i alla fall det jag ska skriva om och efterfråga. 

Tidningen kommer att vara oberoende socialdemokratisk. I vilken fråga är du mest glad över att slippa följa partilinjen?

– Alla! Det känns viktigt att förhålla sig fritt och vara lojal med läsarna och inte ett parti. Ett mindre pretentiöst svar är den ekonomiska politiken, med det finanspolitiska ramverket som ständig huvudvärk. Acceptansen av status quo när världen bokstavligen brinner.

Skånes Folkblad ges ut från den 31 mars 2025.

Utrikes 26 februari, 2025

Generalstrejk mot högerregeringen i Bryssel: ”Belgisk surrealism”

Flygplatsen Zaventem utanför Bryssel gapar tom under strejken den 13 februari. Foto: Marius Burgelman/AP.

Belgiens nya högerregering har direkt tagit sikte på facken, som svarar med generalstrejk. ”Det är ett thatcherskt läge”, säger David Pestieau från vänsterpartiet PTB.

En kall kväll i Bryssel ligger gatorna öde. Bussarna och spårvagnarna som brukar fylla gatorna lyser med sin frånvaro, medan taxi- och Uber-bilar susar fram och tillbaka längs Avenue Louise. Alla flygplatser är stängda medan över 100 000 människor demonstrerar i centrum. Utanför tågstationen Gare du Midi tränger de som lyckats ta sig in till huvudstaden ihop sig under taket, i väntan på att en bil ska stanna.

Det är den 13 februari och Belgiens transportfack har utlyst strejk mot den nya högerregeringen, som tillträtt efter över sju månaders förhandlingar.

Den så kallade ”Arizona”-koalitionen, döpt efter färgerna på den amerikanska delstatens kulörta flagga, består av fem partier. De tre flamländska är högernationalistiska NVA, de centristiska Kristdemokraterna och socialdemokratiska Vooruit, och de två franskspråkiga är liberala Les Engagés och MR.

I mitten av februari lade premiärminister Bart De Wever från NVA fram ett regeringsprogram med hårda nedskärningar. Bland dem ingår offentliga budgetåtstramningar och pensionssänkningar. I stället satsar man på militär upprustning.

– Det är en högerregering som vill få arbetarna och de svaga att hjälpa de rika, säger David Pestieau (bilden) som är vice ordförande för vänsterpartiet PTB.

Belgien har hittills undvikit de nyliberala reformer som infördes i många europeiska länder i samband med eurokrisen, till stor del på grund av att landet gick över ett och ett halvt år utan aktiv federal regering under krisen. Resultatet är en jämförelsevis hög a-kassa och välutbyggda välfärdsprogram. Men nu verkar den vågen också ha nått Belgien.

– Det som är speciellt med denna regering är att den, utöver att vara åtstramande, också är auktoritär. De har riktat in sina attacker på facken, säger David Pestieau, och fortsätter:

– Den är också militaristisk, med stora satsningar på försvaret. Det är förmodligen den mest högerlutande regeringen vi haft sedan 1981 – kanske på 50 år.

Svaret från facken och oppositionen har varit skarpt. Utöver strejken den 13 februari gick flera fack ut i en nio dagar lång strejk förra fredagen, och den 31 mars kommer landet lamslås av en generalstrejk. Det nationella tågbolaget SNCB råder nu resenärer att tänka över sina planer under de kommande veckorna.

De flamländska nationalisterna har alltid velat förstöra den belgiska välfärdsstaten.

PTB, som ökade sitt stöd till nästan tio procent och blev fjärde största parti i sommarens val, kommer att inta en stödjande roll.

– Vi nådde ett bra resultat i det senaste valet och är mobiliserade. Vår roll är att konfrontera regeringen som attackerar fattiga och vill ställa ekonomin på militär fot.

Samtidigt kan den nya regeringsbildningen göra att spänningarna mellan Belgiens två språkområden dämpas. Separatistiska NVA har traditionellt strävat efter flamländsk självständighet för att frigöra sig från det mer ”socialistiska” Vallonien. Men när partiet nu kontrollerar den federala makten ihop med andra högerlutande partier kan man genomdriva flera av de reformer man vill se utan att upplösa landet.

– De flamländska nationalisterna har alltid velat förstöra den belgiska välfärdsstaten. Det är belgisk surrealism: en separatistisk nationalist som vill upplösa landet som ledare för en federal regering, säger David Pestieau och fortsätter:

Läs mer

– Nu inriktar de sig på den sociala förstörelsen, medan de kulturella frågorna hamnar i baksätet. Det är mer en ekonomisk höger än en kulturell höger för tillfället.

Med tanke på stödet i parlamentet ser dock inte mycket ut att kunna stoppa De Wever från att rasera den belgiska välfärdsstaten, menar David Pestieau, som jämför situationen med Storbritannien på 1980-talet:

– Vi befinner oss i ett thatcherskt läge.

Utrikes 26 februari, 2025

Buenos Aires transrörelse tar kampen mot Milei

Transpersoner protesterar mot Javier Mileis nedsättande kommentarer vid forumet i Davos i början av februari. Foto: Julieta Ferrario/SOPA Images via ZUMA Press Wire.

Under 2010-talet blev Argentina överraskande världsledande i transrättigheter. Men nu kan alla landvinningar rullas tillbaka.

Bland de slitna sekelskiftesbyggnaderna i Villa Crespo, en medelklasstadsdel väster om Buenos Aires innerstad, finns en portuppgång, med vindlande trappor upp till ett 30-tal rum, som annars bara utmärks av en liten plakett med dess namn och historia.

Detta är hotell Gondolin, en kanske världsunik plats.

– Jag kommer från en småstad i norra Argentina. När jag kom till Buenos Aires för att studera mötte jag människor som var annorlunda, öppna, det var då jag insåg att jag var trans. Därifrån verkade det givet hur jag skulle fortsätta – jag prostituerade mig, och andra jag lärde känna tipsade mig om Hotel Gondolin, säger ”Ana”.

(mer …)
Ledare 25 februari, 2025

Välfärdsarbetare är inga änglar

Statsminister Ulf Kristersson (M) under ett förskolebesök i Trollhättan. Foto: Adam Ihse/TT.

Vi som jobbar inom vård och omsorg är inga supermänniskor. Vi vill ha samma villkor som alla andra.

Kameran är stilla, en enda tagning, några minuter lång. Vi ser en barnskötare på en låg pall i kapprummet. Runt henne tultar ett tiotal småttingar i olika stadier av påklädning. Någon är stolt över att ha hämtat vantarna. En annan kämpar med en dragkedja. En tredje dansar beundrande runt med kängorna på händerna.

Barnskötaren gör inte jättemycket. Ger enstaka, raka instruktioner. Några lugna ord när frustrationen över ett trilskande plagg riskerar att ta över. Snart är alla påklädda. Det liknar magi, men alla som klätt på småbarn inser att man snarare har bevittnat spjutspetskompetens.

Kapprumsscenen är en av många ur Nils Petter Löfstedts dokumentär om välfärdsarbetet, Det omätbara, som genom kameraögat åskådliggör det arbete som ekonomiskt värderas lägst och de arbetsuppgifter som bara finns mellan raderna i uppdragsbeskrivningen. Filmen gör mer än att skildra; den synliggör det omätbara. Många omsorgsarbetare beskriver en euforisk känsla av upprättelse efter att ha sett den.

Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen.

Ändå skavde någonting efter biobesöket. Även om filmen också skildrar Förskoleupprorets krav på minskade barngrupper och fler kollegor, så lämnar man salongen med ett lyckorus. Omsorgens arbetare beskrivs som moraliskt obändiga, som om uppgiftens djupa meningsfullhet är en källa till oändlig kraft och ork.

Det är fint att erkänna välfärdsarbetarnas insatser, men det finns också risker med en sådan romantisering. Ökad arbetsbelastning gör att åldringar förlorar vikt därför att ingen pallar att truga med grötskeden. Förbittring över skitscheman kommer i några fall att överföras till omsorgens mottagare – någon faller i duschen för att en vårdare lämnar sin post för tidigt, någon annan får ansiktet nedtryckt i en blöt sandlåda i ett ögonblick som aldrig borde ha varit obevakat. Omsorgsarbetare är inga änglar, och föreställningen att de skulle vara det gör det ännu lättare att skära ned.

De pågående förändringarna inom sjukvården är en tydlig signal om att välfärdsarbetarna är helt vanliga människor. Bristen på vårdplatser är kronisk. Framtidens melodi, enligt SKR och nästan varenda makthavare inom sjukvården, är olika varianter av vård utanför sjukhuset. Det handlar om videomöten, mobila närsjukvårdslag och hemsjukvård med digital övervakning. Mängder av konsulter och projektledare producerar just nu drivor av peppiga instruktionsfilmer som säljer in dessa vårdformer.

Är det för att de är effektivare? Tvärtom: i många fall rör det sig om en dyr sänkning av ambitionerna. Men det finns inga alternativ, eftersom stora delar av sjuksköterskekollektivet vägrar ta anställning på sjukhus under dagens villkor. De tänker inte beordras till extrapass varannan fredagskväll eller ensamma tvingas hantera en tumörblödning fast de utlovats introvecka, men handledaren blev sjuk, så tyvärr, tyvärr…

Läs mer

Det är slut med det. Hela 18 procent av landets sjuksköterskor jobbar med andra saker, och de som stannar i yrket flyr sjukhusen till förmån för dagjobb på kommunala boenden och vårdcentraler. Man kan betrakta det som en anställningsstrejk, tillräckligt kraftfull för att omstrukturera sjukvården i grunden. Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen. I brist på det är anställningsvägran sjuksköterskornas enda alternativ.

Rörelsen 25 februari, 2025

Besök Gui Minhai i fängelset, utrikesministern!

Poeten Gui Minhai hålls fängslad utan rättegång av den kinesiska regimen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag är det exakt fem år sedan Kinas kommunistparti (KKP) skickade ut ett bisarrt pressmeddelande som döpts till ”dom”: Gui Minhai har dömts till tio års fängelse för att ”ha tillhandahållit information till utlandet”. Gui Minhai ska ha begått detta brott medan han satt i fängelse! Logik har aldrig varit diktaturens starkaste gren.

Den svenske medborgaren, poeten och förläggaren Gui Minhai har dock inte ställts inför rätta. Det som har hänt är att några yttrandefrihetsfientliga kommissarier i Peking hittat på en ”dom” om att Gui Minhai ska sitta tio år i fängelse bara för att han ägnat sig åt oberoende förläggarverksamhet i Hongkong. 

Som bekant har Gui Minhai kidnappats två gånger för att ha utövat sin yttrandefrihet. Första gången kidnappades han i den thailändska semesterorten Pattaya i oktober 2015 och andra gången på ett tåg i staden Jinan i provinsen Shandong när han var på väg till en svensk läkare i Peking, i sällskap med två svenska diplomater.

Ta regeringsplanet till Kina och besök Gui Minhai omedelbart!

Hur kan jag vara så säker på att yttrandefrihetskämpen Gui Minhai inte ställts inför en domstol i Kina? När Kina ställer utländska medborgare i låtsasrättegångar (Kinas kommunistparti har skrivit en dom innan den anklagade förs till domstolsbyggnaden!) brukar landet informera den anklagades ambassad i Peking och tillåter inte sällan en diplomat se den välregisserade ”rättstats”-koreografin. Två andra ingredienser i en sådan rättegång är att den anklagades tilldelas en advokat och att den KKP-lydiga domstolen producerar en ”dom” så att det internationella samfundet ska luras. 

I Gui Minhais fall informerades ingen diplomat på Sveriges ambassad om att han skulle ställas inför ”rätten”. Någon advokat för Gui Minhai har jag inte heller hört talas om. Och trots att det idag gått fem år sedan den så kallade ”domen” kablades ut till världspressen har vare sig Sveriges utrikesdepartement eller hans familj fått ta del av en dom.

Varför behandlar Kina en svensk intellektuell, som kämpar för det fria ordet, så hjärtlöst?  Makthavarna i Kina håller Gui Minhai i fängelset så att ingen ska våga ägna sig åt regimkritisk förläggar- och tidningsverksamhet vare sig i fastlands-Kina eller Hongkong. Enligt despoten och presidenten Xi Jinping ska alla som har en annan berättelse betraktas som fiender, placeras i fängelser, nekas kontakt med sin familj, gömmas i små celler med tända lampor dygnet runt. 

Alla som har en annan berättelse i diktaturen ska glömmas bort – vilket förklarar varför vi inte fått ett enda livstecken från Gui Minhai sedan augusti 2018. Att dölja sanningen utgör en viktig del i diktaturens anatomi.

Läs mer

Att Kina inte är en rättstat som respekterar det fria ordet och yttrandefrihetskämpar vet vår regering. Lik förbaskad gör denna regering, precis som alla andra regeringar det senaste decenniet, inget konkret för att hämta hem svenske Gui Minhai som lever under förfärliga förhållanden i ett fängelse någonstans i Kina.

”Regeringen kommer att fortsätta arbetet för uppnå en frigivning av journalisten Dawit Isaak, förläggaren och poeten Gui Minhai och forskaren Ahmadraza Djalali,” sade vår utrikesminister Maria Malmer Stenergard i årets utrikespolitiska deklaration.

Det är knappast ett uttalande som kommer skrämma Xi Jinping-regimen, Isaias Afewerki-diktaturen i Eritrea eller ayatollorna i Iran.

Vi har fått nog av intetsägande uttalanden, utrikesministern. Ta regeringsplanet till Kina och besök Gui Minhai omedelbart! Han har väntat alldeles för länge på att en svensk regeringsföreträdare ska besöka honom.

Ledare 24 februari, 2025

Nu stormar även vänstern den tyska ”brandmuren”

Die Linkes båda partiledare Ines Schwerdtner och Jan van Aken hurrar över det starka valresultatet under valvakan i Berlin, den 23 februari 2025. Foto: Carsten Koall/dpa/AP/TT.

Mitten håller när konservativa CDU vinner valet. Samtidigt utmanas centerpolitikerna allt hårdare från både extremhögern – och ett jublande Die Linke.

”Det är inte ett nederlag för den fria liberalismen”, säger FDP-ledaren Christian Lindner på valvakan efter partiets katastrofala 4,3 procent, långt under spärren.

Så vems är då förlusten?

Ingen lär sörja det liberala partiets tågkrasch, förutom möjligen Lindner själv. Genom att sabotera för två regeringar i rad har den nyliberala fundamentalisten gjort mer än någon annan för att hjälpa fram högerextrema Alternativ för Tyskland.

Med sig i fallet drog han dessutom socialdemokraten Olaf Scholz, som fick ge ansikte åt förlamningen. Hans SPD landar på historiskt låga 16,1 procent – det sämsta resultatet sedan 1887, då Otto von Bismarck fortfarande hade några år till pensionen.

Nu går det att göra två motsatta analyser om valutfallet i Tyskland.

När demokratin nu prövas hårt i världen är det nämligen inte via cigarrbolmande militärkupper som den främst monteras ned, utan via fria val.

Den bekväma är att konstatera att mitten höll.

Enligt denna syn kan Europas demokrater pusta ut, åtminstone för den här gången. Valvinnaren Friedrich Merz, vars konservativa CDU ser ut att få 28,5 procent, visade att det går att avstå från samarbete med extremhögern, även om han samtidigt har tagit över mycket av dess politik. När demokratin nu prövas hårt i världen är det nämligen inte via cigarrbolmande militärkupper som den främst monteras ned, utan via fria val. Extremhögern kan ofta inte komma till makten utan att den etablerade högern räcker över nycklarna.

Det vet ingen bättre än tyskarna. All heder åt Merz för att han – till skillnad från Ulf Kristersson – tycks villig att hålla fast vid ”brandväggen” högerut.

Frågan är dock hur länge muren håller. För valet kan lika väl tolkas som ett massivt avfärdande av mitten.
I takt med att både socialdemokrater och högern övergett satsningar och i stället fokuserar på att skydda befintlig välfärd och industri, har den tyska ekonomin stagnerat. Bilindustrin, tidigare en motor för tillväxt, kämpar för att behålla fabriker genom lönesänkningar, medan den politiska likriktningen får väljarna att tappa tron på demokratin. När omvärlden beskrivs som ett hot – med krig och globalisering – skapas en rädsla som driver väljare mot protektionism, och impulsen att rädda det som räddas kan.

Extremhögern är alltså inte mittens motpol – utan dess naturliga konsekvens.

Alternativ för Tyskland gasar upp till kraftfulla 21 procent och tar en stor tugga högerifrån. På vänsterkanten gör Die Linke en än mer oväntad valspurt till 8,8 procent, samtidigt som utbrytarpartiet Bündnis Sahra Wagenknecht landar strax under femspärren.

Totalt försvinner 18,1 procent från den etablerade mitten, jämfört med valet innan. Så AfD:s partiledare Alice Weidel gör rätt i att kalla valutgången för en ”pyrrhusseger”, det vill säga en förrädisk sådan.

I en stimmig rapport från Die Linkes valvaka i Berlin berättar Flammans reporter Carl Dürnberger att partiet bokade lokal med ett dystert treprocentshäng i åtanke. Men på valnatten var lokalen sprängfull – folk dansade, rappade, flirtade och toppolitikern Jan van Aken var så berusad av både lycka och lageröl att han tackade nej till intervju.

Två faktorer ligger bakom framgången: en massiv tillströmning av unga medlemmar, som beror på skickligt arbete i sociala medier och hotet från extremhögern. Partiet är nu överlägset störst bland unga, med 25 procent.

Läs mer

Men den viktigaste faktorn lär vara att Sahra Wagenknecht lämnade partiet. Partiet var redan otydligt, med dubbla partiledare som ständigt bytte av varandra, och ett myller av frågor som staplades på hög. Den växande konflikten med hennes fraktion, inte minst kopplat till deras vilja att närma sig Putins Ryssland, gjorde partiet ännu mer svårbegripligt.

”Splittringen var bra och nödvändig”, som det heter i Knutna Nävars ”Vi lär av historien”. Ibland är det bra att göra sig av med dödvikt, så att båda parter får visa vad de går för – en situation som liknar Solidaritets utbrytning ur Vänsterpartiet. Nu har Die Linke guldläge att mobilisera mot ännu en stelbent mittenregering.

För en brandvägg räcker aldrig i sig – du måste också få någonting att växa innanför muren.

Rörelsen 23 februari, 2025

Protestera mot blockaden – inte mot Kuba

Människor demonstrerar mot den amerikanska blockaden utanför USA:s ambassad i Havanna, den 20 december 2024. Foto: Ramon Espinosa/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det är en dystopisk bild som Rebecca Gonzalez Leon målar upp i Flamman den 30 januari. Samma bild som i alla medier. Visst, artikeln nämner blockaden, något som de flesta sopar under mattan. Men kan man inte begära mer än så av Flamman?

Jag kom nyligen hem från Kuba. Ja, många vill lämna landet och emigrationen är rekordstor. Vad beror det på? Jo, extremt skärpta sanktioner och blockad, toppat med det falska påståendet att ön stödjer terrorism.

Det innebär att Kuba är avstängt från i stort sett alla ekonomiska transaktioner. Belägringen är så omfattande att Svensk-Kubanska Föreningen inte ens kunde skicka katastrofhjälp efter två förödande orkaner. Nordea, liksom andra banker, vägrar. Av rädsla för drakoniska böter från USA.

Sanktionerna tränger in i varje skrymsle av samhället. Rederier som fraktar olja sanktioneras, liksom försäkringsbolag som försäkrar lasterna. Det medför skyhöga extra kostnader, bränslebrist, strömavbrott och haltande transporter.

Kuba har världens högsta läkartäthet och har avtal med många länder om att lindra dessas läkarbrist. USA hotar länderna för att de ska avstå.

Företag som handlar med ön riskerar att förlora sina affärer med den stora amerikanska marknaden.

Den viktiga turismen motarbetas. Förutom kampanjer på sociala medier har den amerikanska regeringen bestämt att det krävs visum till USA om du besökt Kuba. Du måste åka till konsulat, intervjuas och betala. 

Samtidigt är Kuba i dag ett fantastiskt turistmål, extremt billigt (för oss med hårdvaluta), tryggt och säkert, och med ett enormt utbud av möjligheter; en rik kultur, kritvita stränder, bad och dykning, en spännande historia, omväxlande natur och gästfria människor. 

Sanktionerna kostar Kuba 14 miljoner dollar per dag. Kort sagt: Kuba är ekonomiskt lamslaget.

Privatpersoner kan åka utomlands och köpa varor som de sedan säljer med vinst. Men dessa miniföretag kan inte på långa vägar tillgodose behoven hos ett helt land.

Trots belägringen uppger FN:s livsmedelsorganisation FAO att undernäringen hör till de lägsta i regionen. Trots blockaden upprätthålls det fria utbildnings- och hälsovårdssystemet, om än med stora materiella brister. Trots blockaden väljer de flesta att stanna. Trots blockaden fortsätter Kuba sina humanitära insatser med gratis utbildning av fattiga studenter från andra länder. Trots blockaden skickar Kuba hälsovårdsspecialister till Italien, Haiti, Sydafrika och andra. Trots blockaden visar Kuba att ett annat samhälle är möjligt, ett samhälle där människovärde sätts före marknadsvärde, där en varm humanism råder och där solidaritet mellan människor övervinner svårigheter.

Läs mer

”Experter” har i decennier förutspått det socialistiska Kubas fall. Det är förståeligt. De flesta länder skulle ha dukat under för länge sedan om de varit utsatta för världshistoriens längsta och hårdaste blockad. Men hittills har det socialistiska Kuba överlevt.

Kubanerna kämpar vidare, beslutna att överleva Trump.

Protestera mot blockaden, som är olaglig enligt internationell rätt och som straffar en hel befolkning. 

Rebecca Gonzalez Leon svarar:

Zoltan, jag instämmer helt och hållet – USA:s blockad mot Kuba måste stoppas! Kuba är ett otroligt land, gratis sjukvård och utbildning är fjädrar i hatten som resten av världen borde efterapa. 

Men jag kan inte bekvämt luta mig tillbaka och vila i ett narrativ som stöpts under kalla kriget. Mitt reportage handlar om vad som sker just nu, där tillgången till internet radikalt förändrat ön men kanske främst Havanna. På ett fåtal år gick Kuba från att inte ha tillgång till 3G till att det nu exploderat en marknad på sociala medier som inte påverkas av embargot.

Som även insändaren påpekar är inte denna marknad på något sätt allomfattande. Men en växande fri marknad i takt med att statliga subventioner minskar oroar mig, och borde oroa alla som kallar sig vänster. Men för att parafrasera den kubanska regissören Tomás Gutiérrez Alea, ”det är lätt att vara kommunist i Stockholm.”

Kommentar 22 februari, 2025

Den svenska debattören Henrik Jönsson har startat en tv-serie om ”Europas fall” tillsammans med tankesmedjan EPHI. Foto: The fall of Europe/EPHI/Via TT.

Den skånska åsiktsentreprenören radar upp skrönorna i sin skrämselvideo om EU:s bränslepolitik. Varför trampade ingen på bromsen?

Med en mörk filmtrailerröst hälsar Henrik Jönsson tittarna välkomna till Europaparlamentets egna tv-studio. Till ett montage av genrebilder på vajande flaggor beskriver han vikten av EU, den komplexa lagstiftningsmaskin som är alldeles för svår att förstå. Inte minst för honom själv – något han sedan demonstrerar under de följande 20 minuterna.

Om man vill konsumera svenskt EU-innehåll är alternativen begränsade. För dem som har tv och inget att göra mellan nio och fem på vardagar, visar SVT Forum vissa debatter. För den breda mitten finns Europapodden, förvisso enbart 40 minuter i veckan. Annars är alternativet att scrolla sig igenom samtliga Luf-ordförandens Bluesky-konton.

Äntligen EU-bevakning för alla (män) som befinner sig åtminstone några centimeter till höger om mitten!

Just därför blev Henrik Jönssons nya EU-serie en stor nyhet. Äntligen EU-bevakning för alla (män) som befinner sig åtminstone några centimeter till höger om mitten!

(mer …)
Utrikes 22 februari, 2025

Ödet ler inte längre mot oss, européer

Frankrikes president Emmanuel Macron välkomnar den danska premiärministern Mette Frederiksen till Elyseepalatset för ett informellt möte för europeiska ledare, den 17 februari 2025. Foto: Aurelien Morissard/AP/TT.

J.D. Vances uttalanden i München visar att skiftet om Ukraina handlar om något annat: att krossa Europas emancipatoriska arv.

Den andra raden i Ukrainas nationalsång, ”ödet/lyckan ler fortfarande mot oss, landsmän”, stämmer tyvärr inte längre. Än värre är att tillbakagången gäller hela kontinenten: ödet ler inte längre mot oss, européer.

Situationen är nu så allvarlig att samma gamla poänger måste upprepas, men kanske får de mer gehör nu när krisen öppet har brutit ut. Det står allt klarare att Trumps nya administration har kastat tiden ur led, både i USA och världen. Men varför är det just Europa som måste rätta till den?

Anledningen är inte bara att Europa verkar vara den stora förloraren i Trumps nya globala politik.

Vissa av oss minns fortfarande inledningen av Det kommunistiska manifestet: ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.”

Skulle vi inte kunna använda samma ord för att beskriva hur ”Europa” uppfattas i dag? Ett spöke går runt världen – eurocentrismens spöke. Alla Europas gamla makter och den nya världsordningens aktörer har förenat sig i en helig allians för att driva bort detta spöke: Farage och Putin, Alternativ för Tyskland och Orbán, invandringsvänliga antirasister och försvarare av traditionella europeiska värden, latinamerikanska vänsteraktivister och arabiska konservativa, bosättar-sionister på Västbanken och kinesiska ”patriotiska” kommunister…

(mer …)