– Jag bodde ett tag i Barcelona och delade lägenhet med en rysk tjej. Hon hette Olga och prostituerade sig på infarterna till Barcelona. Hon försörjde sin pojkvän och samlade också till hans brorsa som satt i fängelse.
Prostitution var inte helt ovanligt i Barcelona. Där fanns en bild av att det var en del av det bohemiska livet, någonting charmigt.
– Men det var inte så det funkade. Hon gick till motorvägen, stod där från klockan sex på kvällen till sent på natten. När hon kom hem drack hon i flera timmar för att dämpa sin ångest. Sen somnade hon. Och så började det om nästa dag.
När Kajsa Ekis Ekman åkte hem från Barcelona till Sverige pågick just en debatt om prostitution, men en som handlade om att prostitution inte alls var uttryck för något kvinnoförtryck. Det var inte några hallickar eller porrmagnater som förde diskussionen, det var kvinnor som Petra Östergren som anklagade feminismen för att förtrycka sina prostituerade systrar. Där fanns syndikalister som krävde att Sverige skulle få fackföreningar för prostituerade. Och queerteoretiker som Don Kulick som hävdade att de prostituerade bröt med konserverande könsnormer och borde betraktas som någon slags revolutionärer. I upphetsade debattprogram i tv satt folk som prostituerat sig och försäkrade att de var lyckliga och att de själva valt.
Med en recension av Petra Östergrens prostitutionspositiva bok började Kajsa Ekis Ekmans fyra år långa kunskapsresa genom prostitutionens värld. Hon upptäckte snart att ingenting var som det såg ut i debattprogrammen. Efter ett antal resor till länder som Holland, Tyskland och Frankrike, där prostituerade påstods organisera sig kom Ekman fram till en obönhörlig slutsats: Det finns inga fackföreningar för prostituerade, alltså som finansieras av sina medlemmar och som agerar gentemot arbetsgivare. De som påstods finnas agerade alltid i samklang med branschen själv. De lyckades aldrig organisera annat än ett litet fåtal prostituerade och de lyckades inte heller driva några fackliga krav.
Inte heller idén om att reglerad prostitution kan skydda de prostituerade höll. Att vara prostituerad är idag det farligaste tillstånd en kvinna kan befinna sig i, farligare än att ”bara” vara hemlös, eller knarka. Dödligheten är fyrtio gånger högre än för andra kvinnor – det visar studier, både från länder där prostitutionen är olaglig och där den legaliserats. Oavsett lagens ramar finns våld, missbruk, tvång och människohandel alltid kring prostitutionen.
– Vi är tillbaka i den situation som gällde för hundra år sedan. Att man ser hur laglig prostitution leder till slavhandel. Det var skälet till att den reglementerade prostitutionen avskaffades då och det är samma sak idag, säger Ekman.
I Sverige idag, när politiker från Centerpartiets och Folkpartiets ungdomsförbund vill legalisera prostitution, kan man få intrycket att alla håller på att bli mer liberala i frågan. Ekman menar att det är tvärtom. Norge har tagit över den svenska sexköpslagen, länder som Holland är på väg bort från sin naiva syn på legal prostitution. Och den svenska lagen står fast, menar Ekman.
– Lobbyn bjäbbar, men kommer aldrig ändra lagen. Den svenska sexköpslagen börjar snarare bli självklar. Den stödjs också av en stark majoritet, 80 procent.
Men vad är problemet med den här debatten, då?
– Prostitutionsvännerna sår ett förakt för svaghet, en kall och cynisk människosyn, som har som konsekvens att man får skylla sig själv.
Ser man inget problem med själva prostitution minskar det förstås motivationen att hjälpa folk bort ifrån den.
– Man kan se att det finns en skillnad mellan hur man bemöter människor i prostitution på prostitutionsrådgivningen i Malmö, där man är mer inne på de här idéerna, jämfört med Stockholm och Göteborg.
Kärnan i den debatt vi har idag är att prostituerade inte ska ses som ”offer”, utan som människor som är starka entreprenörer och väljer själva.
– De säger att kvinnorna är subjekt – inte offer. Men de orden är inte varandras motsats. Människor i utsatta situationer, flyktingar, prostituerade, eller hotade människor skapar alltid strategier för att hantera situationen. Det betyder inte att de inte också är offer för hemska saker.
Ordet offer har kommit att beteckna människors karaktär. Ett offer är en förlorare, någon med klent förstånd eller en olycklig stackare. Därmed lyfts hela frågan om förtryck bort. Frågan handlar ju bara om du har valt själv.
Om vänstern ska bemöta prostitutionsoffensiven måste man förstå hur prostitution fungerar och varför unga tjejer prostituerar sig.
– Folk i Sverige prostituerar sig sällan för att de måste betala hyran. Det är ett slags självskadebeteende.
Ekman berättar om att hon har en kompis som prostituerar sig då och då, bara när hon mår dåligt.
– Jag ser det på henne, alltid. Hon säger först att hon inte gjort det, men sen visar det sig att jag haft rätt.
Vänstern har också, kanske av rädsla för att ”förtrycka” prostituerade blivit osäker av den nya debatten om prostitution. Men det finns inget skäl till det, menar Ekman.
– Det viktigaste jag har att säga är: bli inte lurade! Prostitutionsvännerna har inte någonting att komma med! Prostitution, laglig eller olaglig, är den dödligaste tillvaro en kvinna kan befinna sig i, farligare än att vara narkoman eller hemlös. Tar man inte ställning emot det, vad är man då för vänster?
Debattens premisser var en chock att upptäcka för Ekman.
– Det här är ju den första samhällsdebatt som jag verkligen sätter mig in i fullständigt, och så märker jag att det är en debatt som är helt tom. En debatt som inte behövs för att vi redan vet hur det ser ut! Men det är som om fakta inte är det viktiga i debattprogrammet och på kultursidorna.
Man har ett ansvar om man sätter sig in i samhällsfrågor, säger Ekman. Att ta reda på fakta och säga sanningen: människor far illa i prostitution, på ett eller annat sätt. Så berättar hon slutet av Olgas historia. Att Olga var död när Kajsa Ekis Ekman återvände till Barcelona.
– Jag försökte hitta henne, men det var ingen i kvarteret som visste vem som var vem. Vi visste inte vad hon hette i efternamn, bara att hon fanns på någon kyrkogård i en anonym grav. Jag ringde runt till olika kyrkogårdar för att få reda på var hon låg, och de sa: vilken Olga? Det fanns trettio stycken.
– Det är verkligheten. Vem bryr sig om henne, liksom?
– Var inte feg. Då ska du inte vara intellektuell.
