”Arkivet gör mig febersjuk” skriver Burcu Sahin i den kanske mest centrala delen av sin nyutkomna diktsamling Blodbok, dikten Arkivet. Hon befinner sig på det arkiv som bevarar material från Rasbiologiska institutet i Uppsala.
Det här är ett arkiv som bevarar minnet av brott, våld och förtryck, men som också, vilket Sahin uppehåller sig mycket vid, etablerar begränsningar och tystar ned. Detta är kärnan i Blodbok: spänningen mellan det närvarande och det frånvarande.
I en dikt i bokens första del, Hemlängtan, står det till exempel: ”Av alla lögner som finns om oss / Vilken anser du vara den värsta // Är det att vi aldrig har funnits / eller att vi saknar betydelse”
Hemlängtan ställer, vilket sker på sina håll i Blodbok, generella frågor. Men det är reflektioner som hela tiden står i relation till vardagliga situationer, institutioner eller historiska händelser. Till viss del känns tematiken igen från Sahins debut, Broderier (2018), som kretsar kring utbytet av erfarenheter mellan mor-dotter-generationer. Men om Broderier beskriver ett omsorgsfullt begär att förstå, så skildrar Blodbok snarare ett slags våldets tillintetgörande stumhet.
Det kan, som i dikten Mållös, handla om att konfronteras med en person man träffar på en middag, ”en vän till en vän”, som ”pratar oavbrutet”. En man som studerar socialantropologi, och i relation till vilken det slås fast att ”Det är ofrånkomligt att bli någons studieobjekt om du inte är vit, säger jag inte”. Eller som i Minneslund som utforskar en kuslig samtid. Dikten återvänder till kända mord med rasistiska motiv: till exempel morden på Gerard Gbeyo i Klippan och på John Hron i Kungälv under 1990-talet, eller skolattacken i Trollhättan 2015, då Anton Lundin Pettersson angrep personal och elever på grundskolan Kronan.
Alla dikter i Minneslund börjar med ett retoriskt ”Minns du”, och det är med en viss chockeffekt som den här nära och våldsamma historien framträder på sidorna efter dikter som har förhållit sig till ett mer avlägset förflutet. Men även om Rasbiologiska institutets verksamhet och nazisternas 90-talsbrott kan tyckas långt ifrån varandra i tid, så pekar dikterna mot samma, gemensamma, underström.
Mycket av Blodbok graviterar tillbaka mot Arkivet. Dikten etablerar en kroppslig närvaro – diktjaget svettas när det kommer in i arkivets läsesal – men erbjuder också reflektioner över det material som plockas fram ur källarvalven, reflektioner som varvas med fragmentariska redogörelser för såväl Rasbiologiska institutets verksamhet som Sveriges koloniala historia.
De rader som bränner till allra mest i Arkivet handlar återigen om spänningsfältet mellan det synliga och det osynliggjorda. Det handlar om hur Karolinska institutet, som bevarar kraniesamlingen som delvis byggdes upp av rasbiologerna Anders och Gustav Retzius, efter påtryckningar byter namn på de salar som döpts efter rasbiologer, och tillsätter en utredning om hur ett eventuellt återlämnande av kvarlevor ska gå till. Med sarkastisk precision kommenterar dikten bristerna i dessa projekt, som fortsatt döljer sina brott bakom ett byråkratiskt språkbruk: ”de säger arkeologiska utgrävningar men menar gravplundring av urfolks begravningsplatser”. När Karolinska lämnar tillbaks 22 kranier till Hawaii får, enligt samma nedtystandets logik, ceremonin inte heller ”fotograferas eller filmas”.
Den implicita frågan som ställs är på vilka grunder ett tillrättaläggande av historiska misstag sker. Är det för att åstadkomma strukturella förändringar och lära av historiens misstag, eller är det snarare ett försök att dölja en obekväm historia?
Den sista dikten i Blodbok, Monument, sammanfattar det trauma som Karolinskas hantering av sitt förflutna aktiverar, och som det finns spår av genom hela Blodbok. Det är en dubbel sorg. Det handlar om en historia av rasistiskt särskiljande, men också om vetskapen om att mycket av denna historia har utplånats eller dolts. Det handlar om sorgen i att veta att det är mycket som inte går att veta.
Det rasistiska våldet kommer att få leva kvar och fortplanta sig i samma arkiv som tystar ned och döljer det. Vilket motstånd kan etableras mot denna paradox? Blodbok avslutas med en lika stilla som subversiv uppmaning: ”Lyssna / besvara inga frågor / För bara varningarna vidare”.
