Den baskiska konflikten är alltså fortfarande blodigt allvar. Den handlar numera om identitet och en radikal vänsternationalistisk subkultur och om spanska statens oförmåga att besegra en rörelse som egentligen saknar förankring i Baskien.
ETA:s kamp handlar inte om att vinna någon strid militärt eller ens politiskt. Budskapet som sändes lagom till organisationens femtioårsjubileum handlar om annat: Trots terroriststämpling och många bakslag under de senaste åren tänker organisationen fortsätta kampen för ett oberoende Baskien.
ETA:s strid handlar egentligen mest på pappret om ett baskiskt oberoende – den har snarare blivit ett självändamål. Bränslet är en känsla bland många unga basker att de ägnar sig åt motstånd mot en regim som i grunden är lika fascistisk som den regim som en gång i tiden motiverade bildandet av ETA: Francoregimen.
ETA bildades den 31 juli 1959. Francoregimen hade nämligen förbjudit baskernas modersmål och straffade baskerna kollektivt för deras kamp på den republikanska regeringens sida under inbördeskriget på 1930-talet. De baskiska borgerliga nationalisterna hade då valt att stödja den republikanska regeringen i utbyte mot ett regionalt självstyre. Efter fascisternas seger torterades, fördrevs och dödades tiotusentals människor. Fascisternas öppna förtryck var här hårdare och framför allt mer långvarigt än på många andra håll. Precis som i Katalonien. I de båda regionerna förvandlades på så sätt en regional självidentitet till ett medvetet politiskt ställningstagande, ett ställningstagande mot den spanska fascismen.
Att definiera sig själv som bask eller katalan blev identiskt med att vara emot Francoregimen. Den baskiska nationalismen blev plötslig vänstervriden.
Detta är bakgrunden som 1959 ledde till bildandet av en nationalistisk vänsterorganisation vid namn ETA – ”Baskien och frihet”. Inspirationen hämtades från den antikoloniala kampen i Algeriet och de unga frihetskämparna ägnade sig i början åt att lusläsa framför allt Franz Fanons skrifter.
En slump utlöste år 1968 ETA:s väpnade kamp. Ett ETA-kommando hamnade i en trafikkontroll och dödade i panik en trafikpolis den 7 juni 1968. Regimen hämnades genom att gripa och tortera hundratals människor i hela Baskien. Den 2 augusti 1968 hämnades ETA genom att döda Francos främsta bödel i Baskien, Melitón Manzanas, chefen för den politiska polisen i San Sebastian.
Under Francoregimens sista år trappade ETA upp den väpnade kampen och genomförde en serie spektakulära attentat. Höjdpunkten var mordet på Admiral Luis Carrero Blanco, Francos tilltänkte efterträdare, år 1973. Carrero Blancos mördare dömdes till döden – och blev till internationellt firade motståndshjältar.
Redan mordet på Manzanas hade etablerat ett mönster. Staten tillåts inte att ostraffat fängsla eller mörda ETA-medlemmar. ETA:s kamp gick med andra ord redan från början ut på att ifrågasätta spanska statens våldsmonopol. Samma sak som gällde år 1968 gäller även idag. I våras gick Spaniens polis ut med meddelandet att ETA i och med gripandet av en viktig militär ledare hade ”besegrats”. Lagom till organisationens 50-års jubileum dör sålunda två spanska poliser på Mallorca. Hämndens och blodfejdens logik är grym.
Egentligen, kunde man tro, att ETA:s historia borde ha slutat i och med Francos död år 1975 och övergången till demokrati i Spanien. Men demokratiseringsprocessen i Spanien var i grunden en uppgörelse med de fascistiska makthavarna som inte släppte makten utan att ställa villkor. Ett villkor för maktskiftet var sålunda att man förbjöd en uppgörelse med Francoregimens brott. En kohandel som till exempel gjorde det möjligt att Francos parti Falange helt sonika kunde byta namn till PP, folkpartiet, och fortsätta sin verksamhet. Francoregimens främsta pelare, den paramilitära statliga polisen Guardia Civil, reformerades inte och hotade länge med att kuppa om demokratiseringen skulle ”gå för långt”.
När delar av ETA vägrade acceptera uppgörelsen om det regionala självstyret, gör den unga spanska demokratin misstaget att tillåta Francos forna bödlar i Guardia civil att bekämpa de baskiska terroristerna. Under 1980-talet härjade dödsskvadronen GAL i maskopi med Guardia civil i Baskien och mördade ett trettiotal personer med anknytning till den baskiska vänstern. ETA följer sin vedertagna logik och hämnas genom att svara med en bomb- och mordvåg.
Denna våldsvåg splittrade det baskiska samhället djupt. Våldet och motvåldet hade skapat en alldeles säregen subkultur av allt mer våldsbenägna våldsoffer i Baskien. Personer som av polisen räknades till en ”ETA-miljö” fick sota för det. En grogrund skapas där ETA mycket lätt kan rekrytera nya medlemmar. Vare sig dödsrisken eller långa fängelsestraff för gripna
ETA-medlemmar kan stoppa denna process.
Först sommaren 1998 kunde en mycket bred politisk allians av borgerliga nationalister, vänsternationalisterna och även det spanska Förenade vänstern (IU), den så kallade Lizarraalliansen, förmå ETA att utlysa en vapenvila. Förebilden var fredsprocessen i Nordirland. Alliansen förespråkade en politisk lösning på den baskiska konflikten och krävde att den baskiska befolkningen själv skulle rösta om Baskiens framtid. Man tog inte ställning i frågan om våldet, men förutsättningen för Lizarrafredsprocessen var en ensidig vapenvila som ETA skulle utropa.
Fredsprocessen i Baskien blev dock inte långvarig. Efter drygt 16 månader sade ETA upp vapenvilan och genomförde i januari 2000 en blodig attentatsvåg i Spanien. Hundratusentals basker gick ut på gatan för att protestera mot terrorvågen, även vänsternationaliströrelsen splittrades.
När det postfascistiska spanska högerpartiet PP förlorade 2004 års parlamentsval och en socialistisk regering bildades hoppades många på en konfliktlösning enligt den modell som gav Nordirland fred. Under våren 2006 utropades återigen en vapenvila och fredsförhandlingar med regeringen upptogs. Men samtidigt trappades också repressionen mot den politiska baskiska vänstern upp igen. Till slut hamnade man på ruta ett när ETA återigen avbröt vapenvilan och dödade två människor i ett bombattentat mot Madrids flygplats den 30 december 2006.
Bakom den militära striden som uppenbarligen vare sig ETA eller polisen förmår att vinna döljer sig en ond cirkel som har skapat en radikal vänsternationalistisk subkultur i Baskien. Hur ska denna logik brytas? I Nordirland lyckades modiga ledare för de respektive väpnade organisationers politiska grenar till slut bryta våldsspiralen. I Spanien finns inte längre någon politisk gren till ETA, därför att den spanska regeringen valde att kriminalisera densamma. Den nationalistiska vänstern har stegvis och i sin helhet kriminaliserats, vilket har skapat en subkultur där idealistiska unga basker nästan systematiskt drivs in i ETA:s armar.
Sedan år 2001 har det globala kriget mot terrorismen missbrukats för att slå sönder den delen av det baskiska civilsamhället som till slut förmodligen skulle ha tröttnat på det politiska våldet. En på alla sätt tveksam strategi som inte har fungerat någon gång under de senaste femtio åren.
