EU har – liksom Norge gjort en finanskrisutvärdering. Men där utvärderingen i Norge var någorlunda allsidigt sammansatt, var EU:s ohyggligt ensidig och snäv. Med ett undantag – kanske – har alla medlemmar i EU:s finanskrisgrupp varit förkämpar för en avreglerad finanssektor och har stått för den stenhårda nyliberalism som ledde fram till finanskrisen.
Lehman Brothers, Goldman Sachs, Citigroup och BNP Paribas – dessa var bland världens största finanskoncerner och samtidigt dem som var och en på sitt sätt bidrog till att kasta in världen i den största finanskrisen på över 70 år. Halva EU:s finanskrisgrupp som fått namnet ”högnivågruppen”, kom från Lehman Brothers, Goldman Sachs, Citigroup och BNP Paribas.
Exemplet Goldman Sachs illustrerar vad dessa fyra finanskoncerner har stått för.
Den USA-baserade investeringsbanken har tjänat enormt på den finanskris som har drabbat skattebetalare och löntagare både i Europa och USA. Banken har drivit miljoner människor ut i svält med matvaruspekulation och bidragit till att krisen i Grekland blev extra kraftig och att räddningsåtgärderna både i USA och i Europa kom allt för sent.
I april 2010 öppnade finansmyndigheten i USA ett mål mot Goldman Sachs för att de hade svindlat amerikanska husägare på miljarder dollar och fört europeiska finanssällskap bakom ljuset. Goldman Sachs hade ingått samarbete med en stor hedgefond som satsade stora summor för att få satsa mot så kallade CDO-obligationer, stora och oöversiktliga skuldpaket såldes till dem som inte förstod vad de köpte. Goldman Sachs ville å ena sidan tjäna stora pengar allt eftersom dessa CDO-obligationer blev värdelösa. Å andra sidan klarade Goldman Sachs att förlänga livet på marknaden för CDO-obligationer genom att få till en enorm försäljning av sådana obligationer till bland andra tyska IKB Deutsche Industriebank och nederländska ABN Amro. Både IKB Deutsche Industriebank och ABN Amro fick stora förluster som i sista hand tyska, nederländska och brittiska skattebetalare fick bära. Men Goldman Sachs tjänade på det.
Trots allt Goldman Sachs stått för, blev banken indragen då EU skulle utveckla sin strategi för finansiella tjänster 2004, då reglering av hedgefonder skulle övervägas 2008 och då politiken till derivatmarknaden skulle utformas.
Men låt oss se på medlemmarna i ”högnivågruppen” till EU i tur och ordning: Ledare blev Jacques de Larosière, rådgivare för BNP Paribas, idag kanske den största insättningsbanken. I den aktuella debatten har han argumenterat för att ”det inte behövs mer reglering” och att det är tillräckligt med ”mer förnuft i tillämpningen av existerande regler”. Förbättringarna bör vara resultatet av ”bättre standard och principer som branschen är enig om”.
Otmar Issing är rådgivare åt både Goldman Sachs och Angela Merkel. Då han blev utnämnd till medlem av ”högnivågruppen” betraktade tidskriften The International Economy det som en strategisk kupp av Goldman Sachs.
Onno Rudinger har varit andra chef i Citicorp, nu med namnet Citigroup. Citigroup har världens största finansnätverk med 16 000 kontor i 140 länder och en stab på 260 000. I motsats till Goldman råkade Citigroup ut för enorma förluster under finanskrisen, men räddades av Obamaadministrationen. Rudinger kommenterade räddningsaktionen med ”nu måste vi akta oss för att överreagera med aggressiv reglering eller återreglering”.
Rainer Masera är ledare för Lehman Brothers i Italien. Den USA-baserade finanskoncernen Lehman Brothers råkade den 15 september ut för den jättekonkurs som fick hela världens finansmarknader ur balans. Konkursen hade sin grund i år av riskfyllda spekulationer.
Leszek Balcerowics var finansminister i Polen under 1990-talet och genomförde den chockterapi som The Times 2006 kallade för en ”karikatyr av thatcherism”.
José Pérez Fernández är ledare för InterMoney som ger ”oberoende och opartiska råd” till banker över hela världen”. Av världens 50 största banker lär alla utom fyra vara på InterMoneys kundlista.
Callum McCarthy var ledare för den brittiska finansövervakningen (FSA), den som inte klarade av att se – för än det var för sent – att finanskoncernen Northern Rock gick mot hejdundrande konkurs hösten 2007 och utlöste det brittiska finanskaoset.
Då symtomen på en kommande finanskris blev tydliga i början av 2007 var McCarthy skeptisk till att gripa in mot hedgefonder, den typen av fonder som mer än någon bidrog både till att krisen utlöstes och att den spred sig så snabbt och ohindrat. Hösten 2007 stämplade han krav på bättre reglering som en ”mad dog reaction”. (Independent 22.10.07).
Allt detta bortsåg EU-ledningen från när de utnämnde McCarthy till medlem av högnivågruppen, den enda i gruppen med erfarenhet av sådan övervakning.
Den enda med oviss profil i denna högnivågrupp till EU är Lars Nyberg, andra chef på Riksbanken, den svenska centralbanken. Han erkänner att det behövs regleringar, men har upprepade gånger varnat för ”förivrade regleringar”.
Sammansättningen av denna högnivågrupp till EU är varken överraskande eller en tillfällighet. Kopplingen mellan EU-kommissionen och finansvärlden är helt enkelt så tät. EU-ledningen hämtar in sina rådgivare. Det dokumenterades bland annat av en undersökning Friends of the Earth genomförde (Whose views count?, www.foeeurope.org).
”Personövergången” mellan EU och finanslivet går också åt båda håll. Tre ledande medlemmar av EU-kommissionen har till exempel gått över till toppositioner hos Goldman Sachs, Peter Sutherland. Karel van Miert och Mario Monti. Alla tre har varit aktiva pådrivare för ökad konkurrens och avreglering på EU:s inre marknad.
Dag Seierstad är EES-rådgivare för Sosialistisk Venstrepartis stortingsgrupp och partistyrelsemedlem för SV.
Artikeln har tidigare publicerats i Klassekampen.