Före detta s-justitieminister Thomas Bodströms Rymmaren är debattbok maskerad som polis- och advokatroman på 450 sidor. Bodström driver många av sina käpphästar, det är bra med höjd ”fysisk säkerhet” på fängelser – det vill säga höga murar, att kriminalvården får använda polisens spaningsregister för att upptäcka eventuellt korrumperade vakter.
Här kan man urskilja en slags repressiv mittlinje. Det viktiga är att polisen får fler verktyg, inte att lagstifta om längre straff eller symbolisk hårdhänthet som att förbjuda porrtidningar på fängelserna (som moderaterna vill). Men denna agenda framträder jämförelsevis subtilt. Inte som hos Guillou, där den rätta sidan har rätt i varenda fråga och motståndarna är dumma, klantiga och okunniga.
Bodström driver en slags diskussion via huvudpersonerna, om problemen med att avväga brottsbekämpning mot personlig integritet. Därigenom framstår hans egna åsikter som balanserade. Naturligtvis bekräftar handlingen att Bodström har rätt i sak. Men problemet är att allt intressant är utanför bokens fokus, det finns inget samhälle utanför polisen, advokaterna, åklagarna och brottslingarna. Och tasksparkarna mot moderaterna till trots är Bodström överens med dem om det mesta, från omsvängningen från vård till säkerhet och den ökade övervakningen.
Det är tråkigt att svenska politiker idag skriver deckare istället för debattböcker. Men inte obegripligt. Den svenska politiken är nämligen just nu så tråkig att fiktion måste till för att göra något intressant.