Opinion 14 april, 2010

Bok av ny typ

De omänskliga är något i Sverige så ovanligt som en politisk reportagebok utan egentlig hemvist. Memoarer, partsinlagor, debattböcker finns det fullt av liksom politiska biografier med bestämda syften att ta ner eller hylla. Nilsson försöker med något annat: att berätta tre historier ur samtidshistorien enbart för att synliggöra psykologin och maktspelet. Det goda med detta är att han lyckas koncentrera sig på händelseförloppen, som blir både spännande och detaljrika. Här finns några riktiga nyheter – att det Liberala ungdomsförbundets dataintrång också riktades mot Ung vänster exempelvis – och några goda kompletteringar till redan kända saker – framförallt vad gäller SSU:s fraktionsstrider får läsaren en omfattande bild av persongalleriet. Därmed djupnar båda affärerna.

Indirekt blir beskrivningen ofta en kritik av en skandalbevakning, som enbart är ute efter att sätta dit makthavare och struntar i helheter och konsekvenser. Nackdelen med Nilssons vinkel är att affärerna aldrig kopplas till andra samhällsförändringar. De omänskliga hyllas från höger och vänster, men man kan ibland få känslan av Nilsson begränsat sin analys för mycket. Men det är gott så. De Omänskliga är nödvändig läsning för alla politiskt intresserade.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 13 oktober, 2024

Bodil Malmsten förutsåg Sveriges förfall

Bodil Malmsten såg tidigt vartåt det barkade i Sverige och flyttade till Frankrike. Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT.

När jag hör tonsättningen av Bodil Malmstens dikter inser jag hur saknad hon är.

Det var årets första krispiga höstdag och Sergels torg skimrade lila, när jag och min vän kom till Kulturhuset Stadsteatern för att se avslutningskonserten för Ett bloss för Bodil Malmsten.

Under dagen hade löpsedlarna i mobilen dominerats av en paparazzibild på Sveriges vice statsminister Ebba Busch där hon gör djävulstecknet genom fönsterrutan på en bil. Hon hade varit gäst på SD-ledaren Jimmie Åkessons bröllop i Sölvesborg. Där hade hon minglat med högerextremister, Putin-kramare, dömda sexbrottslingar och mc-kriminella.

Sverige kändes surrealistiskt den här söndagskvällen.

I mörkret på stora scenen stod artisten Ellen Sundberg som tonsatt ett antal av författarens dikter. Ellens röst, Bodils ord. Båda kommer från den jämtländska byn Bjärme.

Stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, samtidigt som de sjuka nu ska betala mer för sina mediciner.

Det var sånger om fruntimmer som går och står, sliter ont år efter år. Om Stella som skulle ha fyllt 46 år. Om moster Lilly som tog sitt Downtown Train till Prince i Purple Rain. Melankoliska sånger om kärringar och änklingar, om kärlek, liv, sorg och död.

I år skulle Bodil ha fyllt 80 år, men hon dog i cancer 2016. En av mina favoritdikter publicerades hösten 1992 i Dagens Nyheter: ”Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen; trosbekännelse”.

Jag tror på folktandvården televerket posten statistiska
centralbyrån riksskatteverket arbetarskyddsstyrelsen
bostadsförmedlingen statens järnvägar sveriges television

Det är lätt att vara efterklok. När de flesta andra vandrade längs den enda vägen, misstrodde hon den.

Jag tror på den smala vägen
Jag tror på det starka i de svaga och tvärtom
Jag tror på den stora sorgen omsorgen sorgen om
Jag tror på ålderdomshemmet i Siknäs

Jag tänker ofta på hur Bodil packade väskan och flyttade till Finistère strax före millennieskiftet. Hejdå! Orkade inte ta del av vad Sverige höll på att bli. Nu har det blivit värre än vi någonsin kunnat tro.

Efter 30 år av nedskärningar och besparingar, av stress och färre kollegor, spring i korridorerna och andan i halsen, valde den mest högerlutande regeringen i Sveriges historia att sänka skatten med ytterligare 30 miljarder kronor i årets höstbudget.

Stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, samtidigt som de sjuka nu ska betala mer för sina mediciner. De unga fråntas sin kostnadsfria tandvård. Barnfamiljerna får sänkta bostadsbidrag.

Du skulle ha sett med vilken klassblindhet vi tog oss an pandemin. Vad som hände när ingen lyssnade på fruntimren och kärringarna på golvet. De som förgäves försökte varna för hur den slimmade och fragmenterade äldreomsorgen fungerar i dag. Eller, inte fungerar. Herrarna på Folkhälsomyndigheten verkade tro att det fortfarande var 1986.

Tänk att det var pandemin, den världsomspännande sårbarheten, som skulle blotta vilken sektor som var den bärande. Vilken som var samhällsviktig och vilken som var oviktig. En blottad lärdom som några år senare helt verkar ha försvunnit igen. Applåderna tystnade, nedskärningarna fortsatte.

Läs mer

Det enda rimliga i det här landet är att det rullar en film på biograferna om det visselblåsande vårdbiträdet Stine. Hon som vägrade tystas av sin arbetsgivare under pandemin, av det privata vårdföretaget Attendo. Filmen heter Så länge hjärtat slår.

Men så slå då!
Slå
Slå
Slå 

Kultur 12 oktober, 2024

Gejmaren bär Prada

Modemärket Balenciaga har tagit e-sportmodet ett varv till och skapat ett spel. Foto: Balenciaga.

I spelvärlden kan vem som helst äga en Louis Vuitton-väska. Nu har även riktiga fashionistas börjat klä sig som gejmare.

Just nu pågår en av världens största turneringar, League of Legends-VM, med över 65 miljoner i prispengar och hundratals miljoner tittare. E-sport är i dag en miljardindustri som lockar fler åskådare än amerikanska Super Bowl.

Redan innan pandemin spelade 214 miljoner amerikaner videospel, och under pandemin var hälften av dessa kvinnor. I Sverige hade vi också efter pandemin rekordmånga aktiva spelare, hela 44 procent av befolkningen. E-sporten har alltså gått från nördhobby till den samtida popkulturens hjärta. Och trots att Bernard Arnault, en av världens rikaste män och VD för lyxkonglomeratet LVMH, har varnat för ”den virtuella bubblan”, så har deras modehus Louis Vuitton varit drivande i mötet mellan Joltindränkta huvtröjor och högklackade skor som kliver ur limousiner. 2019 inledde de ett samarbete med Riot Games, som utvecklat League of Legends.

Förutom en digital såväl som fysisk minikollektion skulle modehuset även skapa en av sina karakteristiska resväskor till en annan League of Legends-turnering, Summoner’s Cup, för att rymma vinnarpokalen värd 23 miljoner kronor. Både väskan och pokalen ställdes sedan ut vid Eiffeltornet i Paris och fick symbolisera en ny era i mötet mellan e-sport, underhållning och mode. Och även om Louis Vuitton inte räknade med skyhöga försäljningssiffror, så var det främst antalet ögon som räknades. Finalen 2019 drog 44 miljoner tittare.

För de flesta är det nämligen ouppnåeligt att äga en Fendiväska eller Chanelblus. Men i de virtuella världarna går det att låtsas, genom att klä sin avatar i sina drömmars skrud. Det gör spelarna genom att köpa skins, specialdesignade kläder och accessoarer till sin karaktär. 2021 skapade brittiska kultmärket Burberry två skins till karaktären Yao i det kinesiska spelet Honor of Kings med bland annat sportiga shorts och toppar såväl som en mer åtsittande variant av den klassiska trenchcoaten, allt i klassiskt beige och tartanmönster. En viss kontrast till spelets fantasyvärld, där kinesiska folkhjältar slåss mot historiska figurer som Zhoukejsarinnan Wu Zetian. Greppet kommenteras av en spelare på kinesiska mikrobloggen Weibo. ”Kolla mamma, jag kan äntligen bära Burberry!”

Modeikon. Klänningen som Lady Dimitrescu bar i ”Resident evil” var nästan en exakt replika av ett plagg som Alix Grès designat. Foto: Capcom.

Dessa nya digitala marknader beskrivs av exempelvis nyhetssajten Techtech China som en ny guldrush. Efter Louis Vuittons testballong har resten av modebranschen hakat på.

Men även i den fysiska världen möts mode och e-sport, genom att modehusen designar lagens uniformer. Diesel har gjort luvtröjor och mjukisbyxor till det kinesiska laget Weibo Gaming i denimblått, medan omhuldade gatumode-skaparen Heron Preston formgav svarta sport-jerseys med klassiska sponsormärken till koreanska League of Legends-laget Gen G. sportmärken som Nike, Adidas, Champion, Fila och Puma har sedan länge sponsrat spelare med skor eller specialgjorda lagtröjor. E-sportspelare och streamare blir modeikoner och influerare, ambassadörer för märken som vilken idol eller skådespelare som helst.

I slutet av september lanserades även samarbetet mellan det supertrendiga, sydkoreanska glasögonmärket Gentle Monster och kultspelet Tekken, specifikt inspirerade och modellade av spelets antagonist Kazuya. Glasögonen, med hans karakteristiska djävulshorn och med glas i eldigt orange, är redan slutsålda – och säljs nu för 12 500 på lyxiga begagnatsidan Vestaire Collective. Vilket visar modevärldens sluga natur. Inte bara intar de en ny marknad, utan roffar också åt sig det bästa från en av världens största subkulturer och paketerar om det till lyxprodukter till dem som har plånböckerna – men saknar ungdomlig adrenalinsvett.

Det handlar inte om att skapa en traditionell butiksmarknad, för de flesta spelare har inte förutsättningarna för att bli lyxkonsumenter. Det gör dock något mycket mer effektivt: skapar märkesmedvetenhet och status hos spelare som inte nödvändigtvis är intresserade av mode, och lockar samtidigt stilbildare som aldrig skulle knäppa upp en energidryck och spela en vända Battlefield.

Läs mer

Spelvärldarna har blivit platser att umgås i, och industrin måste möta unga där de finns. Och omvänt har spelvärldarna nu börjat leta sig in i lyxaffärerna. Ska vi tro modebranschen rätt är vi snart alla gejmare, vi vet bara inte om det än.

Kultur 11 oktober, 2024

Sönderklippt historia

I No other land (2024) är det byn Masafer Yatta på Västbanken som står i fokus. Foto: Autlook films.

Palestina stod i centrum för sommarens Dokufest i Kosovo. Filmvetaren Sanjin Pejkovic är tacksam för modiga filmfestivaler.

I somras var jag på festivalen Dokufest i Kosovo och fick se A fidai film, som också vann den internationella tävlingen. Filmen är ett radikalt försök att med arkivbilder skapa motberättelser om det palestinska folket. 1982 beslagtog israeliska styrkor hela Palestine Research Centers arkiv i Beirut. Arkivet bestod av cirka 25 000 volymer på arabiska, hebreiska och franska och fungerade som förvaringsplats för Palestinas historiska, politiska och kulturella arv. Två år senare, 1983, efter internationella påtryckningar, lämnade israelerna tillbaka arkivsamlingen – minus filmerna – till palestinierna, som sedan flyttade dem till Cypern.

A fidai film likställer historiska plundringar av Palestina med arkivlänsning och har som syfte att återställa filmiska spår av Palestinas förflutna. Regissören Kamal Aljafari har kommit över delar av det stulna materialet som aldrig återlämnats. Han ingriper aktivt, ”misshandlar” filmerna, tar bort kommentarer, ljud, skär i remsor, och färglägger dem. Allt för att motarbeta exotifiering och koloniala blickar på palestinier. Ett exempel från filmen: Klipp B75-92 visar scener av hur människor plockar apelsiner i Qalandia 1957. IDF har i beskrivningen av det plundrade filmmaterialet lagt till att det rör sig om bilder av terrorister. Krigsbyte döptes om av ideologiska skäl, för att demonisera palestinier, men också utplåna deras visuella historia. Regissören ”återtar” den ursprungliga innebörden genom att rispa bort IDF:s kommentar. En kampgest och ett återställande av ett förvrängt minne.

A fidai film likställer historiska plundringar av Palestina med arkivlänsning och har som syfte att återställa filmiska spår av Palestinas förflutna.

A fidai film är ett filmiskt sabotage, som titeln indikerar. Fidai är på arabiska en frihetskämpe, martyr, motståndskraft.

Dokufest hade även sammanställt ett program med äldre palestinsk film. Programmet med titeln 1974: Then is now, kurerat av Eric Hynes, filmkurator på Museum of the Moving Image i New York. They do not exist är en poetisk uppgörelse med europeisk kolonialism, som räddats från Beiruts ruiner 1982. Regissören, Mustafa Abu Ali hade arbetat med Godard på Ici et ailleurs (”Här och annorstädes”), och grundade PLO:s filmavdelning. Filmen skildrar här förhållanden i Libanons flyktingläger, effekterna av israeliska bombningar och gerillans träning. Trots att They do not exist har femtio år på nacken är den fortfarande radikal.

Efter 1967 befann sig den palestinska filmen oftast under PLO:s beskydd, finansierad av Fatah och andra palestinska organisationer som Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP). Arab Israeli dialogue, den sista filmen i 1974-programmet, skildrar mötet mellan poeten Rashed Hussein och den israeliska journalisten Amos Kenan. De är gamla vänner och träffas för att diskutera ett möjligt liv i fred i regionen. Diskussionerna är bitvis hätska men de drivs också av viljan att förstå den andre, då protagonisterna vägrar se varandra som fiender. Men Kenan kan alltid återvända och besöka Israel, oavsett sin roll som landets kritiker, medan Hussein förvägras samma möjlighet.

Dokufest visade med det generösa Palestinaorienterade programmet varför festivalen behövs i ett ängsligt filmklimat, inte minst i Tyskland och Frankrike. För alla de filmarbetare, kritiker och filmvetare som inte kunde vara där är det en missad chans att få en nyanserad bild av filmens politiska roll i sin samtid.

Krönika 11 oktober, 2024

Flickor är mindre drabbade av läskrisen än pojkar. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”Men hur många gånger kan man egentligen läsa Ondskan?!”

Jag syftar på Jan Guillous roman om pennalism och överklassglin på en internatskola, och riktar mig till den ena av mina två tonåringar.

De har båda fått läsa och analysera Ondskan – både på högstadiet och en gång till på gymnasiet! De har också båda, en av dem två gånger, fått läsa och analysera boken Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, enligt omslaget ”en berättelse om rätten att välja sitt eget liv”.

Sagda två romaner är det enda mina barn läst de senaste åren. De är sjutton år och helt representativa pinnar i statistiken: År 2000 svarade hälften av de 15-åriga pojkarna att de ”läser bara om jag måste” enligt Pisas undersökning om läslust. 2018 hade siffran ökat till två tredjedelar, och är förmodligen ännu högre i dag.

Allt fler pratar om en läskris – från Göran Greider till Timbro. Själv är jag en ärrad veteran från krisens skyttegravar, men har till slut hissat vit flagg. Länge insisterade jag på idealism, att läsningen måste vara luststyrd. Den tanken fick jag pragmatiskt överge i högstadieåldern. Och trots experiment med omväxlande plikt, vädjan och mutor har jag i dag två snart vuxna barn som bara läser om de måste.

Det puttrar av läsfrämjande välvilja och projekt i Sverige. Förlagsbranschen hoppas på bokcheckar för 18-åringar. Skolbiblioteken skall stärkas och bemannas. Många projekt är inriktade mot yngre åldrar och består av uppmaningar till föräldrar att högläsa och besöka bibliotek med småttingarna.

Men när deras uppmärksamhet några år senare sugs upp av deras smarta telefoner och omstöps av flödet av åttasekunders filmsnuttar hjälper de där mysiga stunderna på biblioteket ungefär som ett plåster mot en hjärnblödning.

År 2000 svarade hälften av de 15-åriga pojkarna att de ”läser bara om jag måste”. 2018 hade siffran ökat till två tredjedelar, och är förmodligen ännu högre i dag.

Och vittnesmålen från lärare är lika förtvivlade som samstämmiga: det finns ingen tid att läsa i klassrummet. Lärarens uppgift är till stor del att samla in detaljerade bedömningar som bevisföring inför den stundande betygsättningen. En klass som läser en hel lektion genererar väldigt lite observerbara bedömningar och bevis. Läsning blir därför en sorts slöseri, en lyx som läraren kan tillåta sig om och när det finns tid över, vilket förstås sällan händer.

Nu är Ondskan ingen dålig roman, inte heller Flugornas herre. Var för sig är verken förmodligen läsvärda. Men dra en röd tråd och mönstret framträder. Det är ett ansträngt tillrättalagt urval som försöker hitta balanspunkten mellan rakt berättat pojkäventyr och uppbyggligt budskap. Grabbigt – men med sensmoral.

En av få undersökningar av romanerna som används i skolan, gjord av SVT (2016), bekräftar denna bild och konstaterar att åtta av de tio mest förekommande titlarna är skrivna av män. Man anar att urvalet bottnar i välvilja. Att få pojkar att läsa betraktas som ett så värdefullt ändamål att det helgar många medel.

Resultatet är dock ett snävt och ganska platt litterärt fönster utan plats för det episka, utflippade eller storslagna. Vem skulle inte drabbas av en släng läskris under sådana förhållanden?

Läs mer

Ingen enskild förälder eller familj kan vinna striden om läsningen. Skolan behöver ta eleverna på orden – de har ju bokstavligen deklarerat att de bara läser om de måste – och om nödvändigt strunta i läroplanen och tvinga eleverna att läsa, läsa, läsa. Minst varannan svenskalektion. Minst en timme om dagen. Flera romaner per termin. Det, eller vänja oss vid en ökande grad av funktionell analfabetism i samhället och försöka inbilla oss själva och varandra att det är ett normalt och värdeneutralt utvecklingssteg, inget att larma om.

Förresten har nog någon på Timbro redan börjat skissa på just den rapporten, jag ser framför mig en pseudo-excentrisk forskare från Handels med rosa hår, som förklarar för oss att ett ordförråd på 25 000 ord minsann går nästan lika bra som ett på 50 000 ord – om man bara kryddar med några piktogram.

Reportage/Utrikes 11 oktober, 2024

Fullt ös, mandatlös

På Wiens slitna nöjesfält Prater är det Oktoberfest året om. Foto: IMAGO/Volker Preusser/TT.

Flamman pratar kommunism med Kommunistpartiet och dricker öl med Ölpartiet, för att förstå varför österrikarna röstar fram ett nyssnazistiskt parti.

Det är fredag efter midnatt när vi tar en runda i Pratern, ett bullrigt nöjesfält i Wien som leder över i en lång skogig park. Vid ingången står fulla ungdomar runt ett band som spelar ”Beat it” på trottoaren med trumset och allt. Vi är här för att prata med aktivisten Bernhard Hayden och vimlar runt bland korvar, karuseller och fyllon i lederhosen.

Bernhard var som tonåring toppkandidat för det österrikiska piratpartiet. Nu jobbar han deltid på Wir machen Wien, ett offentligt finansierat stadskampsprojekt. Det är en tunn och vänlig ung man vars bestämdhet tittar fram då och då.

– Det är väl inget vidare radikalt projekt. Vi stöttar alla initiativ som kan betraktas som ”gröna” men socialdemokraterna i SPÖ är så dominanta i Wien att de inte behöver lyssna på förslag utifrån.

Om två dagar är det val i Österrike. Bernhard är orolig.

– Vi har haft högerpopulistiska regeringar tidigare men FPÖ:s radikalisering skrämmer mig. Det traditionella högerpartiet påstår att de inte kommer att regera tillsammans med FPÖ den här gången, men man vet aldrig.

Nöjesfältet är risigt, lite som 90-talets Folkets park i Malmö. Socialdemokraterna håller inte igen med gatunamnen. Strasse des Ersten Mai. Antifascismusplatz. Karusellerna ser rangliga ut och taxibilarna kör i skytteltrafik för att hämta och lämna klungor av högljudda rumlare i alpina folkdräkter.

– Det pågår någon slags fejkad oktoberfest.

Mest turister eller?

– Tyvärr inte.

Lite senare sitter vi på en hipsterbar i stadsdelen Leopoldstadt. Vi hinner bara ta in två rundor av Hirters privatpilsner innan stängning, vilket innebär att barkillen låser ytterdörren och ställer fram askfat så att vi kan röka inomhus. Sedan blandar han sig en ståtlig cocktail och tänder en spliff.

Vi pratar om småpartierna som hoppas ta sig in i parlamentet. Som gammal piratpartist har Bernhard en del att säga. Han var med 2013 och 2014 när partiet gjorde österrikisk valrörelse och sedan ställde upp till Europaparlamentet.

(mer …)
Veckobrev 10 oktober, 2024

Jimmie Åkesson fick inte sitt prinsessbröllop

Robert Hedarv anländer inför bröllopet mellan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Matilda Kärnerup i Slottslängorna Sölvesborg. Foto: Johan Nilsson / TT.

Visst har man varit på bröllop som gått snett. Från ändlösa tal från sysslingar och bonusmostrar (”R som i rättskaffens, O som i oemotståndlig…”) till gästpar som fyllebråkar om varför de slutat ligga sedan barnen kom.

Men det var länge sedan en vigsel omgavs av så dålig stämning som Jimmie Åkessons ”bröllopsfestival” i Sölvesborg i lördags. I stället för ett stelt poserande bröllopspar under en ek, risregn framför kyrkan, och tokroliga halvkusiner som poserar med lösmustasch i fotobåset, har bilderna som spridits från festen föreställt pedofiler, högerextremister och gängmedlemmar. Jag hoppas att brudparet samlar allt till ett prydligt album.

”Hon är min prinsessa”, sade Jimmie Åkesson i mars om sin fästmö Matilda Kärnerup till Svensk Damtidning. ”Jag vill ha ’inför Gud och denna församlings närvaro’”, fortsatte han, ”men bröllopet behöver inte vara i kyrkan.”

Jag vet inte om Gud skymtades i vimlet, däremot en del tungt kriminella, så något prinsessbröllop blev det inte för Matilda Kärnerup. (Medan fyllebråket bestod av två män som anmälde varandra för misshandel.)

Som många redan har påpekat har Sverigedemokraterna sin första riktiga kris.

De har skopat ut nazister ur partiet snabbare än vatten ur en läckande båt, men anklagelserna om kopplingar till organiserad brottslighet har aldrig gjort något avtryck förrän nu. Frågan är varför.

De sista gästerna anländer till Jimmie Åkessons bröllop. Foto: Johan Nilsson / TT.

Det är som att Hells Angels inte har setts som riktiga gängkriminella utan som bullrigare pursvenskar, trots att de grundades så sent som 1993, samma år som regeringen Bildt gjorde upp med Ny Demokrati om att bolagisera Posten. Mc-knuttarna var det illegala uttrycket för det nya bov-Sverige, där välfärdsstaten förvandlats till en plats för att tjäna kosing snarare än tjäna medborgarna. Så i dag kan du köpa hvb-hem på blocket, medan gängkriminella använder välfärdsbolag för att tvätta pengar.

Jimmie Åkessons vigsel visade tydligt hur dessa båda tendenser nu har gift sig – den etablerade borgerlighetens förvandling av folkhemmet till en rövarkula, och dessa banditers närmanden till den politiska makten. Till och med de sverigedemokratiska väljarna måste rysa inför denna öppna korruption.

Inte minst har det blivit tydligt att avgränsningen mellan ”fina, svenska” mc-gäng och invandrade gängkriminella inte är så tydlig längre. Organisationen kopplas till två mord i Sverige, och till gatukrig med ”Jordgubbens” gäng i Danmark.

Nu när Jimmie Åkesson erkänt allvaret i intervjuerna, har han också svårt att prata sig ur det. För även om ingen tror på att han inte kände till gängkopplingarna – hur förtroendeingivande är ens alternativet att han inget visste, för en man som vill kunna låsa in gängkriminella utan brottsmisstanke? Hur tillgänglig har han nu gjort sig för utpressning, och hur trovärdig är han i frågor som rör gängen? Som danska journalisten och tidigare polisen Dan Bjerregaard säger till Flamman är det ”alltid bra att ha vänner på höga platser”.

Och ännu verkar Jimmie Åkesson inte kunna ta ut sin smekmånad. Nu kan Flammans Jacob Lundberg nämligen visa hur SD-toppen Tobias Andersson varit vip-inbjuden till två kvällar med barhänt boxning, vars arrangörer har täta band till Hells Angels.

Vi får se hur hög kostnaden blir för Jimmie Åkessons hybris. Om inte annat har han äntligen passerat gränsen för vad som är möjligt – efter att länge ha framstått som osårbar. Bara det är en seger i sig.

Inrikes/Nyheter 10 oktober, 2024

SD-topp vip-gäst på Hells Angels-kopplad boxning

Foto: Drago Prvulovic/SCANPIX / Jacob Byk/Wyoming Tribune Eagle via AP / Stefan Jerrevång/TT.

En organisation kopplad till Hells Angels arrangerar hemliga boxningsmatcher i Stockholm. Nu kan Flamman avslöja att Tobias Andersson, riksdagsledamot och medlem i SD:s partistyrelse, besökt evenemangen – vid två separata tillfällen.

Den 29 januari 2022 samlades människor på en hemlig ort i Stockholm för att se på så kallad barhänt boxning, där de tävlande slåss utan handskar. Det var fjärde tillfället i serien, och denna gång hade man lånat en ny lokal i ett industriområde söder om stan. Arrangörerna slog på stort med vita dukar, kyld champagne – och en svensk Onlyfans-profil som ”ringtjej”.

På plats fanns också Rebecka Fallenkvist, vid tidpunkten anställd som programledare på den SD-ägda Youtubekanalen Riks. Mellan klipp från matcherna intervjuar hon arrangörer, boxare och läkare om barhänt boxning.

På arrangörens egna filmer från kvällen visas ett intro filmat vid ett tidigare tillfälle, i en annan lokal tillhörande den kriminella mc-gruppen Hells Angels. I filmsnutten kryssar slagkämpar mellan män i lädervästar på väg mot ringen. På väggen hänger gängets symbol, en dödskalle med änglavingar.

Endast betrodda personer släpps över huvud taget in i klubbhuset. Att anordna evenemang utan Hells Angels välsignelse är uteslutet

Bakom satsningen på barhänt boxning står ett företag som startade 2021 som en supportgrupp till Hells Angels. De två första bare knuckle-kvällarna arrangerade de i Hells Angels lokal utanför Stockholm. 

(mer …)
Kultur/Nyheter 10 oktober, 2024

Från k-pop till k-lit?

Det är första gången en korean tar emot Nobelpriset. Foto: Ahn Young-joon/AP.

Innerlig och smart eller kall och klädsamt oförarglig? Den koreanska författaren Han Kang, född i Gwanju 1970, är en av de yngsta litteraturpristagarna någonsin. Flammans kritiker tycker både att hon tillför ett viktigt politiskt perspektiv och att hon är ett väl ängsligt val.

Lyra Ekström, litteraturvetare och kritiker:

– Jag har bara läst Vegetarianen 2016 när den vann internationella Booker-priset och blev besviken. Hennes stil är kall och effektsökande. Skicklig, jo – men sådana finns ju massor av. Sedan har jag hört att hennes senare böcker är mer intressanta. Jag ser henne som en trendförfattare, lagom tillgänglig för den anglofona litteraturvärlden. Hon skildrar en abjektal brutalitet i stillsam prosa som är lite lagom kittlande, men det är inte på något sätt som hotar grundläggande värden i väst. Vi får känna oss som duktiga feminister bara.

– Med det abjektala menar jag att hon skriver om kroppsligt själväckel, som just i Vegetarianen och omvandlar det till ett feministiskt aktörskap. Det känns lite som att Akademien har undvikit att välja någon mer kontroversiell. Ryska Ljudmila Ulitskaja hade varit mer välförtjänt, en enastående epiker. Så sent som i år blev hon utsedd till ”folkfiende” efter att hon gett bort sina royalties till Ukraina. Nobelkommitén har försökt vara både djärva och ofarliga på samma gång, det tycker jag är tråkigt.  Överlag tycker jag att Nobelpriset har en mumifierande effekt på författarskap. Tänk att vara en potentiellt intressant författares och vara så ung som Han Kang och behöva skriva i fyrtio år till under tyngden av Nobelpriset!

Tobias Hübinette, forskare och författare:

– Det är jättekul! Särskilt för Sydkorea. De har varit besatta av att få priset länge och varit avundsjuka på att alla deras grannländer haft litteraturpristagare. Han Kang är kvinna och hennes böcker är oerhört populära i väst. Hon är lika populär i sitt hemland. Det finns annars få kända koreanska författare som slår igenom både i sitt hemland och internationellt. Till svenska är hon mest översatt från engelska. 

– Han Kang är en politisk författare och uppfattas som radikal i en koreansk kontext och behandlar förtrycket av vänstern som skett under historien. Hon har också i alla fall nämnt att hon planerar en roman om adoptioner, men vi får se om det blir något. Hennes stil är underfundig, påläst och smart. Språket är bildmässigt och är som gjorda för att filmatiseras, såsom Vegetarianen (Lim Woo-Seong, 2009). 

– Den koreanska infrastrukturen för litteratur är välutvecklad och statsunderstödd, något Han Kang har gynnats av. Till exempel bekostar staten frikostigt översättningar från koreanska till stora språk, men jag är nästan säker på att de svenska översättningarna stötts av koreanska pengar just i syfte att satsa på henne som framtida vinnare. En annan tippad korean var annars Ko Un, en poet. Men han blev metoo:ad. 

Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och redaktör för Örnen och kråkan:

– Ett oväntat, om än inte omvälvande val. Han Kang skriver en okonstlad, rak och påfallande vacker prosa som hanterar det moderna livet utan att röra sig i redan öppna fåror. På så vis kan man säga att hon brutit ny mark: hon har lyft frågor om individens roll i mötet med den meningsbrist många upplever i samtiden utan att hemfalla åt samma tids schabloner. Och hon har visat på historiens roll i nuet.

– Jag läste Vegetarianen när den kom och hade stor glädje av den, häromåret läste jag Den vita jorden. Kang har samma berättarglädje och känsla för sociala roller som landsmannen Bong Joon-ho, regissören bakom Parasit. Men mer än något annat är Han Kang en författare som skriver intelligenta berättelser; det är något som behövs just nu.

Maria Lind, chef för Kin museum för samtidskonst och curator för Gwangju-biennalen i Korea 2016:

– Han Kang är en Oerhört fascinerande person som jag hade glädjen att arbeta med då jag curerade Gwangju-biennalen, en stad där ju massakern ägde rum den 18 maj 1980, efter upproret mot militärstatskuppen. Till biennalen kom hon för att föreläsa om sitt skrivande.

– Hon har en innerlig och underfundig stil och väljer ofta oväntade perspektiv. Till exempel låter hon en av de döda i massakern tala där hon intar offrens perspektiv. Jag önskar så att jag hade kunnat läsa henne på koreanska! Upproret var som en pariskommun i modern tid. Under några veckor tog medborgarna över alltifrån matleveranser, sophantering och tidningsutgivning. 

Essä 10 oktober, 2024

Välklädda fattiglappar

Anna Björklund och Isabella ”Blondinbella” Löwengrip drev fram till i juli podden ”Fint, fult och pengar”. Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT.

Sedan åttiotalet har den urbana medelklassen varit på väg utför ekonomiskt – samtidigt som vikten ökat av att signalera rikedom för omvärlden. Svartsynen och vd-drömmarna hos den unga generation Alfa vittnar om att yuppiekulturen är tillbaka med full kraft.

”Jag tar av mig ismasken och smörjer in ansiktet med djupt porrengörande lotion. Sedan lägger jag på en örtmyntamask som jag behåller på i tio minuter medan jag kollar tånaglarna. […] Jag sköljer igen, med Cēpacol. Jag tvättar bort ansiktsmasken med pepparmintscrubkräm.”

Det här lilla utdraget ur en mycket längre hudvårdsrutin kommer inte från någon tonårsinfluerare på Instagram. Det är från American Psycho, Bret Easton Ellis roman om en narcissistisk börsmäklare och seriemördare från 1991.

Skriven ett par år efter Svarta måndagen, börskraschen 1987, kom Ellis berättelse om Patrick Bateman att utgöra en kulturell gravsten över yuppiekulturen. Även om de detaljerade återgivningarna av kläder och märken fortfarande lästes som en stilguide av fantasilösa stekare, var American Psycho för de flesta en skräckberättelse om den nyss förflutna samtiden. Under åttiotalet i New York hade finansvärlden blivit så allmängiltig att Patrick Bateman kunde prata öppet om ”murders and executions” (mord och avrättningar), trosviss om att alla ändå skulle höra ”mergers and aquisitions” (företagsförvärv).

Men tog yuppieeran verkligen slut? Eller gick subkulturen bara i graven genom att bli allmängods? Patrick Batemans morgonhygien framstår knappast som utmärkande i dag. Det finns tolvåringar i mitt kvarter på Södermalm som lägger mer tid och pengar på hudvård än vad han gjorde.

Tom McGraths Triumph of the yuppies: America, the eighties, and the creation of an unequal nation (Grand central, 2024) skildrar en bit av USA:s historia, som vare sig framstår som avslutad eller exklusivt amerikansk. Yuppie, slang för young, urban professional (ung, välavlönad stadsbo), fick fäste på bred front 1984 som begrepp för en yrkesarbetare i informationsekonomin mellan 25 och 45 år, med en sofistikerad och märkesstyrd lyxkonsumtion inom alla områden från flaskvatten (Perrier) till hushållsmaskiner (Cuisinart) och bilar (BMW).

I McGraths historieskrivning är yuppier en tongivande del av babyboom-generationen. Födda mellan 1946 och 1964 växte de upp i ett välmående USA, och läste på universiteten (i högre utsträckning än någon tidigare generation) i eftersvallet av 68-rörelsens samhällskritik och hippieerans självutveckling. Det var en stor grupp unga som kände att de kunde påverka samhället och omforma sig själva.

Men välståndet från deras barndom kom att vända när de blivit vuxna. Inflationen hade rusat, och 1981 höjde USA:s centralbank räntan till rekordhöga 15,8 procent (mer än tre gånger så hög som i dag) vilket gjorde att många hade svårt att betala sina hus- och billån. Samtidigt ökade arbetslösheten. Karriärfokuset drevs alltså av en ekonomisk ångest och en känsla av nödvändighet – bara de som fokuserade stenhårt på att bli framgångsrika hade en chans att få det bättre än sina föräldrar. Arbetslöshet var dubbelt så troligt för boomers än vad det hade varit för deras pappor på 50-talet.

(mer …)
Inrikes/Nyheter 09 oktober, 2024

SD:s tankesmedja lanserar ”wokefritt” snusmärke

Bolaget No Woke AB ska enligt egen uppgift arbeta med försäljning, produktion och distribution av snus. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Tankesmedjan Oikos står bakom nybildade No Woke AB – som planerar att bli verksamt inom snusbranschen. ”Viktigt att de inte får uttala sig emot regleringar av tobaksindustrin”, säger experten.

Försäljning, produktion och distribution av snus. Det är vad nybildade No Woke AB ska syssla med, enligt företagets egen beskrivning.

Bakom patentet för varumärket No Woke, som registrerades i somras och fortfarande handläggs, står den SD-kopplade tankesmedjan Oikos. Ansökan är inskickad från hemadressen till tankesmedjans programansvarige Arvid Hallén.

Utöver No Woke har Oikos även registrerat varumärket Tidö, som ska användas för snus, alkoholhaltiga viner och ”drycker baserade på kaffe”. Enligt No Wokes ansökan ska varumärket användas för nikotinprodukter som snus, men också energidryck samt tillverkning, distribution och servering av alkohol. Även ”bågar för glasögon och solglasögon” omnämns. Alla tre verksamheterna har dock en gemensam punkt: snuset. 

Louise Adermark (bilden), docent i neurobiologi vid Sahlgrenska akademin, är kritisk mot initiativet och snusbranschen som helhet.

– Använder man produkter med höga nikotinnivåer kan man snabbare drabbas av hälsoproblem, säger hon till Flamman.

Hon beskriver snus, särskilt vitt nikotinsnus, som ett område som fortfarande är i hög grad obeforskat inom medicinen. Ändå ser hon flera potentiella hälsorisker: dels nikotinet i sig, som påverkar hjärt- och kärlhälsan samt risken för diabetes, samt de smaktillsatser som blivit vanliga i vitt snus. 

– Det är lätt för tobaksindustrin att säga att det inte finns något som visat att det är farligt. Och det har de alldeles rätt i. Men även om det i dagsläget saknas studier så betyder det inte att produkterna är ofarliga. Troligtvis kommer vi på sikt att ha de här studierna.

I styrelsen för bolaget No Woke AB, som registrerades den 16 september i år, sitter Andreas Palmlöv och Pontus Persson, den sistnämnde politisk sekreterare för SD i Västerbotten. Palmlöv är ledamot i styrelsen för Oikos, och beskrivs i Resumé som SD-toppen Mattias Karlssons ”högra hand”. Han har också registrerat webbadresserna nowoke.se och tidö.se, som dock än så länge är inaktiva.

Det blir viktigt att de här inte får uttala sig emot de typerna av regleringar, när det finns ett ekonomiskt intresse.

Inför valet 2022 deltog han i startade Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism, som finansierar Oikos. I nättidningen Bulletin beskrivs den som en ”inkubator, med syfte att främja och underlätta för nystartade konservativa företag.” Konturerna mellan tankesmedjan, partiet och ISK är suddiga, och stiftelsen har kritiserats av statsvetarna Marie Demker och Claes Sandgren som ett sätt att kringgå lagarna om partifinansiering. 

Sverigedemokraterna har tidigare motionerat i riksdagen om att riva upp Sveriges strategi kring ANDTS – alkohol, narkotika, doping, tobak/nikotin och spel. ”Det finns inte längre några vetenskapliga tvivel kring att snus är betydligt mindre skadligt för hälsan än rökning”, skriver partiet i motionen, som undertecknats av bland annat partiets socialpolitiska talesperson Linda Lindberg.

Louise Adermark är kritisk till att en opinionsbildande organisation som Oikos, med sina täta band till SD, också ger sig in i snusbranschen.

Det är okej för din tjej typ, men jag tycker inte att män ska använda det märket.

– Det är viktigt att säkerställa att de inte får uttala sig i frågor som rör reglering av tobak och nikotin. Nu ligger det exempelvis inne ett remissförslag om nikotinfri skoltid samt reglering av koncentrationer i tobaksnikotin. Det blir viktigt att de här inte får uttala sig emot de typerna av regleringar, när det finns ett ekonomiskt intresse.

Inom den amerikanska högern har svenska prillor blivit på modet under de senaste åren. Bland anhängare till republikanerna har vitt snus – i Sverige också känt som ”tjejsnus” – fått status som en manlighetssymbol. En av dem som setts snusa svenska Zyn är den kontroversiella konservativa programledaren Tucker Carlson, som beskrivit ruset som att ”Guds hand sträcker sig ned för att massera ditt centrala nervsystem”.

– Jag använder det varje vaken stund, sade han 2023. 

Men i slutet av september hade han ändrat sig, i samma veva som han lanserade ett eget ”wokefritt” snus med namnet Alp. I en intervju beskrev han snusföretagets ledning som ”humorlösa, vänstervridna dagdrivare”, och påstod felaktigt att Zyns ägarbolag Swedish Match donerar pengar till Kamala Harris:

– Det är okej för din tjej typ, men jag tycker inte att män ska använda det märket.

Här är frågorna som Oikos inte besvarar:

• Vilka produkter kommer säljas genom varumärkena ”Tidö” och ”No Woke”, och kommer tankesmedjan att ta del av de eventuella vinsterna?

• Anser Oikos att dagens snus är för woke?

• Tycker Oikos att fler svenskar borde snusa?

• Planerar No Woke att sälja produkter i USA?

• Vad tänker samarbetspartierna om att ni använder ordet ”Tidö” för att sälja snus?

• Hur påverkar det SD:s trovärdighet i tobaksfrågor att partiets närstående tankesmedja har ekonomiska intressen i branschen?