De omänskliga är något i Sverige så ovanligt som en politisk reportagebok utan egentlig hemvist. Memoarer, partsinlagor, debattböcker finns det fullt av liksom politiska biografier med bestämda syften att ta ner eller hylla. Nilsson försöker med något annat: att berätta tre historier ur samtidshistorien enbart för att synliggöra psykologin och maktspelet. Det goda med detta är att han lyckas koncentrera sig på händelseförloppen, som blir både spännande och detaljrika. Här finns några riktiga nyheter – att det Liberala ungdomsförbundets dataintrång också riktades mot Ung vänster exempelvis – och några goda kompletteringar till redan kända saker – framförallt vad gäller SSU:s fraktionsstrider får läsaren en omfattande bild av persongalleriet. Därmed djupnar båda affärerna.
Indirekt blir beskrivningen ofta en kritik av en skandalbevakning, som enbart är ute efter att sätta dit makthavare och struntar i helheter och konsekvenser. Nackdelen med Nilssons vinkel är att affärerna aldrig kopplas till andra samhällsförändringar. De omänskliga hyllas från höger och vänster, men man kan ibland få känslan av Nilsson begränsat sin analys för mycket. Men det är gott så. De Omänskliga är nödvändig läsning för alla politiskt intresserade.
Linn Svansbo: Svensk polis förklarar krig mot fotbollen
Den allsvenska fotbollsmatchen mellan Hammarby och Djurgården den 20 oktober fick avbrytas efter att publiken kastat in smällare och bengaler. Foto: Magnus Lejhall/TT.
Fotbollskulturen i Sverige är ett praktexempel på folkrörelse. Visst har klubbarna problem – men polisens tuffhetssignalering vid förra helgens derby riskerar att slå bakut.
”Det är oacceptabelt att läktare blir en fristad för ett våld som vi aldrig skulle acceptera på andra ställen.”
Så sade Ulf Kristersson om den avbrutna derbymatchen förra söndagen. Djurgårdsklacken kastade in bangersmällare och bengaler på planen. Efter ett ovanligt långt matchavbrott fattade polisen ett historiskt beslut om att dra tillbaka tillståndet för den offentliga tillställningen och skjuta upp matchen – något som aldrig tidigare inträffat i svensk fotboll.
Frågan är varför i hela friden det är en angelägenhet som statsministern uttalar sig om. Att ett lokalt arrangemang stött på ordningsproblem brukar inte direkt klassas som en fråga för högsta politiska ort. Man kan också undra var polisens tuffa agerande mot offentliga tillställningar höll till under exempelvis Bråvallafestivalen, då 25 olika våldsbrott anmäldes, varav en våldtäkt och fem fall av misshandel.
Det är svårt att inte läsa situationen som en politiskt motiverad maktdemonstration från polisens sida.
Visst finns det problem med våld och hat på svenska fotbollsläktare. Men det symbolpolitiska krig som pågår mot fotbollen är varken proportionerligt eller konstruktivt. Polisen bröt i söndags den överenskommelse som funnits med fotbollsklubbarna och Svensk Elitfotboll om att matcher till varje pris ska spelas färdigt.
Varför de gjorde det är svårt att förstå. Pyrotekniska föremål är förvisso förbjudna – men alla som någonsin satt sin fot på en derbymatch i Stockholm vet att det inte är en proportionerlig motivering till att bryta en match.
Dessutom far de med osanning. Per Engström, chef för polisens nationella operativa avdelning, meddelade att Hammarby Fotboll misskött visiteringen i entrén. Antingen var han felinformerad eller så försöker han finta bort oss – polisrapporten visar nämligen att Hammarby följde polisens riktlinjer.
Klart är att matchen stängdes ned trots att de säkerhetsansvariga hos både Stockholm Live, Svensk Elitfotboll, Hammarby Fotboll och Djurgården var emot beslutet. På första parkett för att bevittna överkörningen av de sportsliga organisationerna satt i stället Anders Hübinette, regeringens särskilt utsedda utredare mot läktarvåld. Det är svårt att inte läsa situationen som en politiskt motiverad maktdemonstration från polisens sida. Polis och utredare vill visa hårdhandskarna mot stöket, och signalera att brott mot ordningsregler från just supportrar får allvarliga konsekvenser.
Samtidigt är åtgärden ett solklart exempel på kollektiv bestraffning, och riskerar att få oförutsedda konsekvenser. Polisens oförankrade och till synes omotiverade beslut har landat som en krigsförklaring i supporterled. Och den signal de skickar är inte att de har makt över situationen – tvärtom. Makten över fotbollen har i stället placerats hos femton arga killar i djurgårdsklacken med tillgång till bangers. Är några supportrar missnöjda med lagets insats på plan, tränarnas beslut om startelva eller den sportsliga ledningens värvningar så räcker det alltså numera med några knallskott för att tvinga fram ett avbrott som riskerar att få sportsliga konsekvenser för matchbilden. Det är ett enormt misslyckande, och riskerar att leda till ännu starkare störningar under kommande matcher.
Allsvenskan samlar hundratusentals människor. Fotbollen tar plats på bruksorternas vallar, i förorternas föreningsverksamhet, på skolgårdarnas grusplaner och i hundratusentals människors liv. Den fostrar barn i demokratiskt inflytande och gemensamt ägande genom medlemskap. Enligt revisions- och analysföretaget Ernst & Youngs rapport ”Hur mår svensk elitfotboll” bidrar Allsvenskan dessutom med 493 miljoner i direkta intäkter till statskassan – varje år.
Politiker och poliser som värnar samhällsgemenskap, demokrati och framtidstro borde inte ligga i krig med fotbollen. De borde göra allt de kan för att alliera sig med den. Och där ingår att låta matcherna spelas till slut.
Migranter eskorteras från det italienska skeppet Libra vid hamnen i albanska Shengjin den 16 oktober, efter att ha omhändertagits på internationella vatten. Foto: Vlasov Sulaj/AP.
Antalet asylsökande till Europa har störtdykt. Trots det vill EU-kommissionen nu utlokalisera asylprocessen till icke-medlemsländer, med inspiration från Giorgia Melonis Italien.
När EU:s stats- och regeringschefer nyligen möttes i Bryssel för ett toppmöte så stod migrationsfrågan högst på agendan. Efter ett år av inskränkningar av asylrätten på olika håll i unionen väntade sig många en uppslitande debatt. Tyskland har infört gränskontroller mot alla sina grannländer. Frankrike, Sverige, Danmark, Italien, Österrike och Slovenien har gjort detsamma längs vissa gränser. Polen och Finland har tillfälligt upphävt asylrätten för migranter från Ryssland och Belarus. Sådana åtgärder bryter mot reglerna inom Schengenområdet, men redan före torsdagens toppmöte kom signaler från Kommissionen om att det inte behövde bli någon konflikt.
160 olika organisationer har i ett öppet brev beskrivit det som ‘omänskligt, absurt och ett dyrt system som bryter mot internationella mänskliga rättigheter’.
I förra veckan skickade ordföranden Ursula von der Leyen ett brev till medlemsländernas ledare där hon föreslog att göra externa ”återvändarhubbar” till officiell EU-politik. Idén är baserad på det avtal som Italiens högerextrema regering slöt med Albanien i november förra året. Det går ut på att manliga asylsökande som kommer till Italien ska skickas till läger i Albanien medan deras asylärenden behandlas. Veckan före hade tre center öppnats i Albanien som tillsammans kan härbärgera över 1 000 migranter, varav ett fängelse.
Ideella organisationer har riktat hård kritik mot det italiensk-albanska avtalet då det bryter mot asylrätten. 160 olika organisationer har i ett öppet brev beskrivit det som ”omänskligt, absurt och ett dyrt system som bryter mot internationella mänskliga rättigheter”. Men trots att antalet asylsökningar i EU-länderna förra året var en miljon – en tredjedel av antalet som kom under rekordåret 2015 – och i år har minskat med ytterligare 40 procent, verkar flera europeiska regeringar vara fast bestämda att kopiera receptet. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som tidigare har kritiserat ett liknande förslag från hans konservativa föregångare om att skicka asylsökande till Rwanda, har uttryckt starkt intresse för planen som kommer att kosta Italien 670 miljarder euro över fem år. Det har även Nederländernas nya högerregering gjort. Inte ens Tyskland, som länge har haft en mer liberal linje i migrationsfrågor, förväntas blockera ett eventuellt avtal i Europeiska rådet.
Men det är inte säkert att EU-kommissionens nya plan kan bli verklighet. Redan förra fredagen, bara två dagar efter att de 16 första asylsökande anlände till Albanien i väntan på att bli deporterade till sina hemländer, beslutade Italiens högsta domstol att 12 av dem måste skickas tillbaka till Italien. Beslutet innebär att det är oklart huruvida planen ens kommer att gå att genomföra. Enligt Albaniens premiärminister Edi Rama, som hoppas att avtalet ska snabba på hans lands ansökningsprocess för att bli ett EU-land, är det inte heller säkert att andra EU-länder kan kopiera upplägget, då det hänger på att man kommer överens med ett icke-EU-land som är villigt att ta emot migranterna.
Michele LeVoy (bilden) från organisationen Platform for International Cooperation on Undocumented Migrants, Picum, sade sig vara ”förfärad” över EU-ledarnas nyfunna entusiasm för utlokaliserade center för asylsökande i en intervju med The Guardian:
– Förutom att det är logistiskt och ekonomiskt nonsens är det ett grymt system som bryter mot internationell och EU-rätt och gör att människor riskerar att utsättas för övergrepp, utan tydliga möjligheter att få upprättelse.
German Bender diskuterar Arenas idés senaste rapport tillsammans med Ida Drougge (M) och Mikael Damberg (S). Foto: Liz Fällman.
Samtidigt som en Socialdemokraterna går med på ett balansmål synar tankesmedjan Arena Idé finanspolitikens spelregler. Samtidigt presenterar man ett förslag på ett nytt ramverk – med långsiktiga investeringar och samhällsbehov i fokus.
– Alla vägar bär till Rom. De här investeringarna är inte valfria.
Elinor Odeberg (bilden), chefsekonom på Arena Idé, är självsäker när tankesmedjan lanserar sin ”skuggöversyn” av det finanspolitiska ramverket på Medelhavsmuséet i Stockholm.
Bland de behov som nämns och redovisas i rapporten finns bostäder, elnät, och järnväg. Man föreslår också att dela upp statsbudgeten i en drift- och en investeringsbudget, för att lättare komma över ”utgiftspuckeln” vid stora men nödvändiga satsningar.
– De här investeringarna är verkligen genomförbara, och skulle lösa många samhällsproblem, säger Vilgot Österlund, statistiker på Arena Idé, till Flamman.
– Ska man möta behoven inom nuvarande ramverk får man antingen skära i välfärden eller höja skatterna, och det kan ju lika gärna bli skattesänkningar av de utgifterna. Vi tycker det behövs ett ramverk där det är tydligt att om man lånar ska det gå till investeringar.
Frågan om det finanspolitiska ramverket precis blivit både hetare och svalare än väntat. De två inbjudna politikerna, Mikael Damberg (S) och Ida Drougge (M), skulle ha varit motparter. Nu representerar de i stället partier som just kommit överens om ett nytt balansmål, som ersätter det gamla överskottsmålet. Statsfinanserna måste inte längre sluta på plus – så länge man inte heller hamnar på minus.
– Jag är traditionell nordisk socialdemokrat här. De lån man tar på sig kommer man att behöva betala av, säger Mikael Damberg, som kallar det en ”styrka för Sverige” att en riksdagsmajoritet gått ihop.
– Kommer den här överenskommelsen att täcka alla behov i samhället? Absolut inte. Då måste man prioritera det som är viktigast. Pengar är aldrig oändliga.
Från parterna bakom beslutet beskrivs det som ett sätt att öka utrymmet för investeringar, medan socialdemokraternas vänsterfalang har beskrivit det som en förlängning av de senaste årens åtstramningspolitik. Ida Drougge ser ramverket som nödvändigt.
Stram. Mikael Damberg presenterar Socialdemokraternas budgetmotion för 2025 den 4 oktober. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
– Utgångspunkten är att alla investeringar ska läggas inom ramverket. Kärnkraften ska till exempel inte läggas utanför. Ska man göra avsteg så ska det vara i extraordinära fall, som krig, corona eller finanskris, säger hon.
I skuggöversynen presenteras ett ”defensivt” och ett ”offensivt” scenario, där det offensiva som högst tar upp ungefär 3,5 procent av BNP, för att sedan sjunka framåt 2040-talet när satsningarna genomförts. Det nyklubbade balansmålet ger bara utrymme åt hälften så mycket statliga investeringar som Arena Idés defensiva plan på 49 miljarder kronor.
– Jag är positivt inställd, jag ser inte egentligen att dessa nivåer skulle äventyra statens ekonomi. Det är bra att er utgångspunkt är realekonomin, att diskutera lösningar utifrån vilka behov vi faktiskt har, säger Lars Pålsson Syll, docent i ekonomisk historia.
Hans motpart på andra sidan scenen, professorn i nationalekonomi John Hassler, håller inte helt med om beskrivningen av ramverket som bromskloss. Han ifrågasätter i stället var svensk ekonomi hade hamnat utan det nuvarande ramverket.
– De svenska investeringarna, både offentligt och privat, är väldigt höga och har ökat de senaste 25 åren.
Moderatorn German Bender ställer motfrågan om de ökat i paritet med behoven.
– Det kan man diskutera, men internationellt sett investerar vi inte lite, svarar John Hassler.
LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö river ner applåder i lokalen när han berömmer Arena Idé för att ha ”gjort ett grymt jobb.” Han säger sig ha varit positiv till överskottsmålet från början – men att ”allt har sin tid”.
– Det nuvarande ramverket är en produkt av 90-talskrisen, och jag har varit en stark försvarare av det. Men 30 år senare har vi andra problem än det Göran Persson beskrev som ”skrattande finansvalpar på Wall Street”, säger han, och fortsätter:
– Vi har ett gangstersamhälle där ryssen står runt hörnet, Malmbanan har spårat ur två gånger och utanförskapet i förorterna är enormt. Överenskommelsen mellan S och M gör varken till eller från, den adresserar inte dagens problem.
En del av E45 stängs av efter att vägras. På plats är det översvämmat och vägen har rest sig. Köerna är långa och flera fordon rapporteras sitta fast. Foto: Joachim Nywall/TT.
Vi fortsätter dricka vårt allt dyrare kaffe, medan vi låtsas som att molnen vid horisonten inte angår oss. Till och med oppositionen verkar ha gett upp.
Det är närmast apokalyptiska scener som utspelats i våra flöden de senaste månaderna. Hus som spolas bort av störtfloden i efter orkanen Helene i North Carolina. Översvämmade byar i Rumänien efter skyfallen i slutet av september. Människor som räddas från hustak på Sicilien efter nya extremväder nu i oktober – med över 600 millimeter regn på två dygn i vissa områden i södra Frankrike.
Samtidigt har delar av östra Europa under sommaren plågats av torka, för tredje året i rad. Den extrema torkan år 2022 var troligen kontinentens värsta på 500 år – i konkurrens med den extrema sommaren 2018 – enligt European Drought Observatory.
Allt detta har dock haft minimal påverkan på det svenska debatten. Hettan och skogsbränderna 2018 bleknar i minnet, och för de flesta svenskar utgör klimatförändringarna fortfarande ett abstrakt och avlägset hot. Sverige är i många avseenden ett klimatkrisens Fylke, vars bekymmerlösa invånare fortsätter att röka pipa, pyssla om sin trädgård och dricka kaffe vid halv tre, i trygg förvissning om att de mörka molnen vid horisonten inte angår oss. Inte ens nyheten att våra egna utsläpp ökade med 5,6 procent det andra kvartalet kan skaka liv i våra bekväma hobbit-kroppar.
Kanske beror svenskarnas passivitet på att de inte ser någon politisk kraft med vilja och kapacitet att göra något åt problemet.
Bland svenska bönder växer visserligen oron över torka och översvämningar, och branschen ber om statliga försäkringar mot extremväder. ”Det är många som mår dåligt”, sade lantbrukaren Bertil Hagsgård i Mellerud i ett DN-reportage i september. Han har själv sett grödorna skrumpna av störtfloder de senaste åren, i en livsviktig sektor som alltid varit beroende av vädrets nycker och knappast behöver mer människoskapad osäkerhet.
Men böndernas oro drunknar i ett nyhetsflöde dominerat av krig, gängvåld och politiska skandaler. Och inte ens för dem som lever med konsekvenserna av ett förändrat klimat är det inte självklart att slutsatsen blir att omställningen måste gå snabbare. I så fall skulle ju det väderberoende jordbruket inte bara trycka på för statliga stöd, utan också för rejält höjda ambitioner i klimatpolitiken.
Vi kan inte direkt observera sambanden mellan den globala uppvärmningen och de ovanligt starka orkaner som nyss dödade över 200 människor och orsakade skador för över 100 miljarder dollar i USA. Eller sambandet mellan koldioxidhalten i atmosfären och stigande kaffepriser (via torka i Brasilien). Eller mellan bilarnas avgaser och vägar som förstörs när temperaturen kretsar kring nollan en allt större del av vintern och markvattnet fryser, utvidgas och tinar – gång på gång. Men även om vi inte kan se sambanden med ögonen vet vi att de finns.
Alla förstår att smältande glaciärer beror på uppvärmningen – ett av de allra enklaste sambanden. Några kanske rycker på axlarna åt nyheten att fyra av Sveriges drygt 250 glaciärer försvunnit på lika många år, andra sörjer ett stycke svensk natur som är på väg att försvinna i rekordfart. Men alla bör vi oroas över att smältande glaciärer på sikt hotar hundratals miljoner människors tillgång till färskvatten. I Sydamerika är Andernas glaciärer nu mindre än de varit på 10 000 år, men dessvärre också större än de kommer att vara under resten av våra liv.
Kanske beror svenskarnas passivitet på att de inte ser någon politisk kraft med vilja och kapacitet att göra något åt problemet. För samtidigt som högerregeringen slaktar klimatpolitiken, låter utsläppen öka och passivt ser på när industrisatsningar som varit omställningens kronjuvel kraschar eller sätts på paus – så har det ledande oppositionspartiet slutit en åtstramningspakt med högern som omöjliggör nödvändiga investeringar i att rusta upp och ställa om samhället.
I valet 2022 valde svenskarna tillväxt framför omställning, men fick varken eller. Det innebär att målet nu står öppet för den som vågar sätta klimatfrågan i centrum för en vision om ett bättre samhälle. Kommer vänstern att ta bollen, eller fortsätta röka pipa medan molnen i fjärran kommer närmre?
Syriska kurder vid en begravning av offren för turkiska luftangrepp mot norra Kurdistan i november 2022. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Den turkiska armén har en lång historia av närvaro och ockupationsförsök i den kurdiska regionen Bashur i norra Irak. Under det osmanska riket sträckte sig imperiet ända ned till Mosul, och efter dess fall har flera försök skett till att återskapa det gamla imperiets dominans i området. Med de senaste årens turbulens i Mellanöstern har det blivit allt viktigare för Nato och Turkiet att kontrollera Bashur för att säkra sin hegemoni. I åtta år har en oavbruten militär operation pågått mot området, men de har inte lyckats erövra området eftersom att motståndet har varit oväntat starkt.
Turkiets agenda är att stoppa utvecklingen av ett socialistiskt samhälle som kan befria det kurdiska folket.
Den 15 juni 2024 inledde den turkiska ockupationsmaktens armé en omfattande invasion i Duhok-regionen efter utplaceringen av tusentals soldater, 300 stridsvagnar och pansarfordon. Under veckorna som följt har Turkiet släppt bomber i bergen, som tvingat jordbrukare och bybor att fly sina hem. Bara i augusti har Turkiet attackerat Bashur med 350 flygplan, 33 helikoptrar och 90 förbjudna explosiva medel enligt HPG (Folkets försvarsstyrkor). Både människor och klimatet lider av efterföljande bränder i regionen.
Turkiets invasion är helt i linje med kolonialismens strategiska girighet att erövra området. I Turkiet utövar nationalstaten förtryck mot kurder i den ockuperade delen Bakur, där kurderna inte tillåts tala sitt språk, utsätts för strukturell rasism och tvingas till turkisk assimilation. I den ockuperade regionen Rojava (nordöstra Syrien) – där det finns en rörelse som kämpar för ett alternativt, demokratiskt och frihetligt samhälle – blir aktivister, civilbefolkning och infrastruktur ständigt attackerade av Turkiet.
Turkiets agenda är att stoppa utvecklingen av ett socialistiskt samhälle som i längden kan befria det kurdiska folket. Invasionen i Bashur är nu ännu ett led i kolonialismen och tillintetgörande av det kurdiska folket och Kurdistan.
Kurderna är ett ursprungsfolk som levt i regionen långt innan uppdelningen av ottomanska riket. Liksom värnandet av ursprungsbefolkningar runt om i världen, samt erkännandet och respekten för ursprungsbefolkningars kultur och levnadssätt som tillvaratar naturen på ett hållbart sätt, behöver även kurdernas rätt till existens försvaras.
Invasionen har tillåtits pågå i tystnad, utan protester från vare sig ledarna för den kurdiska regionala regeringen KRG, den irakiska regeringen, amerikanska soldater på plats och omvärlden. Det sker en uppenbar korruption makthavare emellan, där förhandlingar om området Bashur sker på bekostnad av lokalbefolkningens och naturens lidande.
Vi vägrar tillåta detta pågående förtryck av kurder, förstörelse av jordbruk och ett möjliggörande av Turkiets expansion att fortgå. Vi i Rojavakommittéerna uppmanar därför demokratiska organisationer och aktivister att höja sina röster i protest mot kolonialmakten Turkiets expansionsplaner och invasionen i Bashur. Turkiet måste stoppas!
I den amerikanska realityserien ”The secret lives of Mormon wives” visar sig unga mormonfruar vara precis lika syndiga som vi andra. Foto: Hulu.
På kultursidorna påstås att unga flickor längtar efter hemmafruliv, och att unga män bara vill slåss. Men inte ens mormoner vill leva den konservativa drömmen.
Mormoner dricker inte kaffe. Så när Layla, Demi och Jessi ska ses och bena ut Whitneys beteende på helgens gruppresa gör de det på läskcaféet Swig över 1,5 liter bubbelvatten utspätt med smaksatt sockersirap.
Scenen är hämtad från realityserien The secret lives of Mormon wives vars första säsong gick upp på strömningstjänsten Disney Plus i september. Serien är en sorts spinoff på ett internt tiktokdrama i en influerargrupp som kallar sig själva Momtok. Gruppen består av ett gäng överjordiskt vackra mammor med cheerleadernamn i åldersspannet tjugo till trettio – tänk ett gudfruktigt Paradise Hotel – med utpräglad cheugy-estetik.1 Därtill är de alla praktiserande mormoner bosatta i Salt Lake City, som försörjer sig (och sina äkta makar – vi ska återkomma till det) genom samarbeten på sociala medier.
Serien har kritiserats för att vara tråkig. ”Jag upplevde den som ansträngd och inövad, full av milt underhållande men uppenbart framtvingade bråk”, skriver Naomi Fry i magasinet The New Yorker, och Sveriges Radios USA-korre Roger Wilson sade ungefär samma sak när han pratade om såpan för ett par veckor sedan.
När man lyfter fram undantag som om de vore regel riskerar man att gå ärenden åt precis de krafter man hävdar sig vilja motverka.
Men jag håller inte med. Tvärtom är det dess realistiska skildring av småaktiga interna konflikter – typiska för de kvinnliga gemenskaper serien är baserad på – som gör den sevärd. De åtta kvinnor tittaren får följa är intelligenta, välformulerade och roliga, vilket gör deras psykosociala dynamik mer intrikat och därmed mer intressant än de plakatfulla skrikmatcher som vanligtvis präglar genren – mormoner dricker ju förstås inte heller alkohol.
Men det främsta skälet till att The secret lives har blivit en snackis är sannolikt för att den går att skohorna in i diskussionen om tradfruar (tradwives). I The New Yorkers kulturpodd ”Critics at large” nämner Naomi Fry programmet i samma andetag som Hannah Neeleman, känd som Ballerina farm. Även hon är mormon, och engagerad i vad som i de kretsarna kallas för ”homesteading” – alltså självförsörjande jordbruk. Hon är dessutom skolad ballerina och skönhetstävlingsvinnare, och inför sina miljontals sociala medier-följare postar hon om livspusslet med sina åtta (!) barn, surdegsbak, skörd och djurskötsel.
Men mormonmammorna på Disney Plus är inte alls representativa för en eventuell tradfru-trend. Serien är snarare propaganda mot den traditionella hemmafrurollen. För efter de åtta avsnitten går det nämligen inte att dra några andra slutsatser än vad vi visste redan för hundra år sedan – att ”traditionella familjevärderingar” är en tragedi för alla inblandade. Eller, snarare, för kvinnorna och barnen.
Momtok-tjejerna är ingen enhetlig grupp av dygdiga ”traditionella fruar”. Hälften är skilda från papporna till sina barn, antingen för att de gift sig för unga eftersom de blivit gravida av misstag, eller för att deras män var kontrollerande och manipulativa. Vid ett tillfälle kritiserar Demi de moraliska påbud som finns inom deras religion som gör att folk gifter sig innan deras hjärnor ens hunnit utvecklas färdigt.
Otrendigt. Den årliga pannkakstävlingen på fettisdagen i engelska Olney, Buckinghamshire, har pågått sedan 1445. Foto: Kin Cheung/AP.
Vissa av tjejernas öden under seriens gång hamrar in den här poängen särskilt väl. I det första avsnittet får vi veta att 30-åriga Taylor precis separerat från pappan till sina två barn efter att hon gjort skandal när hon avslöjat att en del av paren i Momtok ägnat sig åt swinging. Kort därefter träffar hon en ny man, exmissbrukaren och nyligen konverterade mormonen Dakota, och de råkar bli gravida. Taylor misstänker att Dakota är otrogen och ett bråk urartar i våld. Ändå tjatar både den svartsjuka Dakota och Taylors familj om att de måste gifta sig eftersom det enligt deras tro är skamligt med barn utanför äktenskapet. Det är nästan kroppsligt plågsamt att se Taylor brottas med sin motvilja och rädsla för Dakota och sin vilja att göra familjen till lags.
Tradfru-diskursen har löpt amok i den mediala offentligheten i ett par år nu. Från debatten om huskvinnan via den påstått konservativa podden ”Della Q” till soft girls har det under lång tid rått konsensus hos proffstyckare om förekomsten av en antifeministisk och värdekonservativ våg bland unga kvinnor. I mars i år beskrev Katrine Kielos-Marçal en sociala medier-trend där unga tjejer ”drömmer om att stanna hemma med hypotetiska (och helt bildsköna) barn eftersom de tycker att det är tråkigt att gå till jobbet”, i juli rapporterade SVT om att vara ”hemmaflickvän trendar på sociala medier” och tidigare i oktober intervjuade DN insidan en sociolog som fick uttala sig om att ”fenomenet tradwives, där kvinnor väljer ett traditionellt liv som hemmafruar, blir allt vanligare i sociala medier”.
Samtidigt finns det paradoxalt nog en parallell överenskommelse om ett växande åsiktsgap mellan unga män och kvinnor, där männen drar åt höger och kvinnor åt vänster. Men medan det senare är ett väl belagt, verkligt fenomen, gör The secret lives of Mormon wives det tydligt att trad wife-gagget suggererar fram en illusion om en samhällstendens, som inte existerar bortom ett par krönikörer och SVT-redaktörers fantasi.
Momtok-medlemmen Jen, 24 år gammal, försörjer sin platinablonda överklassmake Zac och deras barn genom samarbeten på sociala medier. Jens mamma är latina och städerska på det sjukhus där Zacs pappa är överläkare, men i deras relation ser maktdynamiken annorlunda ut eftersom Jen är den som tar ekonomiskt ansvar medan Zac läser läkarutbildningen.
Inte ens tjejer uppfostrade i självaste mormonkyrkan är med andra ord särskilt sugna på att leva som de, alltså kyrkan, lär.
Några avsnitt in i serien framkommer det hur kontrollerande och svartsjuk Zac är, vilket slutar i en sorts socialrealistisk thriller om psykisk misshandel. När tjejgänget åker på födelsedagsresa till Las Vegas hänger Zac på som förkläde, och när Jen mot sitt vetande hamnar på ett överraskningsfirande på den manliga strippklubben Chippendales ser man hur hon drabbas av panik över rädslan för hur hennes make kommer reagera när han får veta. Mycket riktigt påstår Zac direkt att Jen är lössläppt och har varit otrogen, hotar med skilsmässa, förbjuder därefter sin fru att umgås med Momtok och tvångsförflyttar hela familjen till New York.
Hela poängen med Momtok, som Jessi, Mayci och gänget upprepar som ett mantra, är att göra upp med misogyna tendenser i mormonkyrkan och hjälpa varandra att till exempel lämna sina farliga äktenskap. Just Mayci och Jessi har separerat från våldsamma män och skräder inte orden när det kommer till Dakotas och Zacs beteenden. Samtidigt består ytterligare en deprimerande sidoberättelse av att tittaren får följa Jessis ”mommy makeover” – hon ska förminska blygdläpparna, ”tajta till” sitt kön och göra ett tredje bröstlyft, vilket visar hur även hon förstås lyder under den behagfulla kvinnlighetens strikta förbindelser.
En annan bihandling skildrar gängets svarta får Whitney när hon överlägger med sin mamma om huruvida hon ska tacka ja till ett samarbete med ett sexleksaksföretag. Mamman avråder henne på moraliska grunder, varpå Whitney konfronterar sin mamma med det faktum att hon aldrig sagt ett ord till henne om hur sex fungerar vilket gjorde Whitneys bröllopsnatt till ”något ur en skräckfilm”.
Inte ens tjejer uppfostrade i självaste mormonkyrkan är med andra ord särskilt sugna på att leva som de, alltså kyrkan, lär. Det är som att de ansvariga för att hålla igång tradwife-trend-tugget själva tycker att föreställningen om att unga kvinnor skulle dras till det livet är en mer tilldragande fantasi än vad det livet faktiskt tycks vara för sagda unga kvinnor.
För besattheten av Ballerina farm och fåtalet andra trad-influerare kommer sig ju av att de är original, konstiga unikum – inte att de ses som inspirerande livsstilsguruer. Personer som Anna Björklund, Greta Schüldt och Moa Wallin har i sin tur fascinerat i Sverige för att de går emot den övergripande, globala samhällstendensen att yrkesverksamma kvinnor i innerstäder skaffar färre barn senare i livet – inte för att de utgör exempel på normen. Och att unga kvinnor reagerar mot feministiska ideal om politisk renlärighet var eventuellt en nyhet för tio år sedan, men att det fortsätter bli till förstasidesstoff till denna dag är faktiskt bara dålig journalistik.
När man lyfter fram undantag som om de vore regel riskerar man däremot att i sin skräckblandade förtjusning över en handfull tiktokmammor som yrar om att lyda sina makar ge draghjälp åt precis de krafter man hävdar sig vilja motverka. Ingen är sannolikt med i Facebookgruppen ”Ballerina farm stödgrupp” med 221 medlemmar för att de är sugna på att rösta på SD eller älskar Giorgia Meloni. Men när dessa excentriska avvikare alltid är på tapeten, tycks utgöra ständigt stoff för ”trendspanande” radiokrönikor, SVT-inslag och åsiktstexter, blir sådana politiska aktörers bakåtsträvande, husliga kvinnoideal plötsligt normaliserat.
Många har hemska upplevelser från den svenska bostadsmarknaden, även om onda clowner hör till de mer sällsynta inslagen. Foto: Leonard Stenberg.
Hemmet har blivit en vara, där inget riktigt liv ska pågå. Kontraktet på Kulturhuset Stadsteatern tar sig an bostadsmarknaden som gotisk spökhistoria – men slutar i antiklimax.
De flesta av oss som harvat runt på andrahandsmarknaden har skräckhistorier. Min märkligaste är när min första pojkvän hittade en lägenhet på Blocket som tillhörde en äldre man. Vi hade aldrig någon kontakt med mannen. Dottern som hyrde ut den påstod att han tillbringade vintrarna utomlands, jag tror inte att mannen visste om sina nya hyresgäster. Känslan var att han bara hade gått ut ur lägenheten den ena dagen, och vi in nästa. Släktfotografierna hängde kvar, använda rakhyvlar låg framme, det var smutsigt. En gång plockade dottern upp oss en gång i sin bil och bad oss betala hyran i förskott, i kontanter. Jag undrar vad hon behövde pengarna till.
Kontraktet, en nyskriven föreställning på Kulturhuset Stadsteatern, av dramatikern Isabel Cruz Liljegren (bilden), tar sin utgångspunkt i bostadsmarknadens fasor. Föreställningen undersöker hur osäkerheten tvingar oss till anpassning och foglighet, till och med i det egna hemmet.
Albin, spelad av Victor Iván, är överlycklig över att ha landat ett förstahandskontrakt i Vällingby centrum, noll minuter från tunnelbanan. Hyran är visserligen 10 000 kronor i månaden – marknadsanpassad – och fyra förskottshyror ska in. Stör han blir han vräkt med omedelbar verkan. Det ska inte vara några problem eftersom han ”inte har några vänner” och att ingen, inte ens hans mamma kommer att komma på besök. Lägenheten, gestaltad av scenografen Toni Tora Botwid, är sparsamt möblerad och ödslig, med vitlackade möbler och grårandiga lakan. Den ordningsamme Albin flyttar in med sin imponerande växtsamling.
Spänningen stegras snyggt under föreställningens gång, men när upplösningen kommer blir det något av ett antiklimax.
Grannarna, Oliver Andersson och Janna Granström, knackar på i tid och otid. Kostym och mask leker fint med alldaglighet och skräckelement, clownaktiga sminkningar, långa hårsvall. Albins telefon ringer oavbrutet. Hans spansktalande mamma är inlagd men Albin vägrar träffa henne – ”rötterna växer ut igen om man klipper av dem”, säger han. Vi förstår att förskjutandet av mamman också innebär ett förnekande av delar av Albins identitet. Sedan händer något. Det rinner blod ur kranen och växterna dör. Skor och kläder som verkar tillhöra den förra, numera försvunna hyresgästen Nabil dyker upp vid hans dörr. Albins enmannapodd ”Kontraktet” om hans jakt på bostad, får byta namn till ”Dödskontraktet”. Hjärnspökena har tagit verklig skepnad.
Lola Zackow, som står för regin, är också konstnärlig ledare för Sveriges Radios ljuddramatik – vilket märks. Hon har gjort en föreställning där ljudet får en särskild plats. Publiken får hörlurar och genom dem förmedlas en mångbottnad ljudbild, som ger en underton av obehag. Krukor som krossas, dörrar som smälls igen, steg i korridoren – ljudet skruvas upp och kryper in under skinnet.
Cruz Liljegrens pjäs skildrar hur hemmet har blivit en vara där inget riktigt liv egentligen ska pågå. Den ansluter sig till en skräcktradition där fasorna är vardagsnära och politiskt laddade. Föreställningen påminner mig om den argentinska författaren Mariana Enriques gotiska skräcknoveller, där samhällets fördrivna hemsöker och hämnas en värld som försöker glömma dem.
Men handlingen sviktar. Spänningen stegras snyggt under föreställningens gång, men när upplösningen kommer blir det något av ett antiklimax. Sensmoralen, om att bjuda in andra människor i livet och inte anpassa sig till döds, är fin men räcker inte hela vägen. När jag till sist tar av mig hörlurarna och lämnar salongen är det med känslan av att allting var lite för lätt.
När Didier Eribons mamma dog började han försöka förstå sina föräldrar och det samhälle som skapade dem. Foto: Pascal Ito/Flammarion
Didier Eribons kärleksförklaring till sin döda mor är en anklagelseakt mot den orättvisa döden – och det stenhårda klassamhälle som ligger bakom den.
Eribons mamma är 87 år gammal när hon efter knappt 20 år som änka blir för skröplig för att kunna klara sig ensam. Efter en övertalningskampanj från sina fyra söner flyttar hon under stora invändningar in på ett ålderdomshem i den nordfranska kommunen Fismes i Champagneregionen. Eribon berättar inledningsvis hur han spanat in sevärdheter i staden: bokhandlar, offentlig konst och religiösa monument att besöka under framtida påhälsningar. Men inget av det blir av, modern avlider knappt två månader efter flytten till hemmet.
Hur kan vi göra den åldrade människan till politiskt subjekt? Livets höst har aldrig varit ett särskilt sexigt ämne trots sin oundviklighet. Men med sjunkande nativitet och en allt äldre befolkning är det i dag en brännande fråga. Alla som har tur kommer en dag bli gamla. Men vad händer med oss när vi blir så svaga att vi inte kan ta hand om oss själva? Vi flyttar in på ålderdomshem. Detta är premissen för den franske sociologen och filosofen Didier Eribons sökande och känslosamma essä En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död (Verbal, 2024).
Hon var gift i 50 år med en våldsam man hon avskydde. Under hela sitt yrkesverksamma liv, som började när hon var 14, arbetade modern som städerska och i fabrik
Eribon drivs av en obändig vilja att begripa sina föräldrar. Dessa inskränkta, tjuriga, fattiga och konservativa människor som uppfostrat honom: en marxistisk, progressiv, homosexuell intellektuell. Men i stället för att ta till psykologi går han till sociologin. Han tar fasta på den kontext föräldrarna befann sig i. Det stenhårda franska klassamhället i mitten av 1900-talet slängde in dem i sina käftar, tuggade och spottade ut två trasiga, desillusionerade individer.
Bäst blir det när Eribon med sin nakna, ärliga prosa undersöker sin snåriga relation till modern och allt som var hon.
Denna bok är lika mycket en litteraturvetenskaplig genomgång, späckad med referenser till Foucault, de Beauvoir och Beckett, som en personligt hållen essä om det mest intima som finns, ens relation till sin mamma. Texten är skriven på klassiskt babbligt franskt vis, den talar till en snarare än blir läst av en. Bisatserna följer på varandra, tills han efter två-tre stycken återkommer med en slutsats till den inledande frågan. Precis som med andra samtida franska pratkvarnar, exempelvis Michel Houellebecq, blir det aldrig påfrestande utan flödar i oändliga associationsbanor som alltid lyckas tillföra något. Att behålla stringens i en text som hoppar mellan tankar och verk genom historien som en flipperkula kräver sin författare.
Bäst blir det när Eribon med sin nakna, ärliga prosa undersöker sin snåriga relation till modern och allt som var hon. Arbetarkvinnan, den rasistiska tanten, åldringen som inte kunde ta hand om sig själv. Sorgen efter hennes död perforerar texten även om den inte alltid är uttalad. Den lyser igenom i stycken, som när Eribon upptäcker att mamman förvarat ett ark med texten till Partisanernas sång i en skänk och frågar sig varför. Han riktigt borrar ned sig i mysteriet. Denna typ av betoning av något trivialt ägnar vi oss ofta åt när någon vi älskar har lämnat oss. Man försöker hitta mening, få syn på något, vrida om alla nycklar.
Boken är förstås även en uppgörelse med den våldsamma nyliberaliseringen av fransk välfärd, där de gamla kastats på offerbål till marknadens krafter med en fruktansvärt ovärdig äldrevård som resultat. Eribon avslutar med att i samtal med Simone de Beauvoirs Ålderdomen eftersöka något eller någon som kan tala för gamla och sjuka människor som inte kan organisera sig på egen hand. Han vänder sig till konsten och kulturen. Men i själva verket för han ju själv, med denna bok, på sätt och vis deras talan. En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död är ett komplicerat kärleksbrev till mamman och en anklagelseakt mot det franska klassamhället.
Sympatisörer och nyfikna åhörare samlades vid Solidaritets första öppna möte. Bild: Flamman.
Det nylanserade partiet Solidaritets första öppna möte bjöd på fika, diskussioner om vad ”motstånd överallt” betyder – och gräl om Ryssland.
En kvinna i 45-årsåldern drar på sig sin kappa och stormar ut ur lokalen.
– Det är samma skit som vänstern, mumlar hon surt.
Klockan är halv sju på kvällen, och partiet Solidaritets första öppna möte har pågått i en knapp halvtimme.
Under förmiddagens presskonferens i samma lokal samlades ett tiotal deltagare samt journalister från Flamman och ETC. Uppslutningen på det öppna kvällsmötet är snäppet högre: ett par dussin personer har samlats för att diskutera det nya vänsterpartiets politiska program över småkakor och chips.
– Det är historiskt att vi bildat ett parti som vill samarbeta och förena vänstern med de sociala rörelser som ställer sig bakom våra principer. Det har aldrig hänt förut i Sverige, säger partiets talesperson Jeanette Escanilla. Hon har tidigare suttit i riksdagen för V, och lämnade partiet tidigare i år.
Ryssland är en regim och Norge har en regering alltså, är det så?
– Det är dags att vi slutar vara splittrade som vi är idag, när Vänsterpartiet har splittrats både internt och utåt, fortsätter hon.
Partiets andra talesperson, den tidigare Linköpingspolitikern Björn Alling, utvecklar under kvällen vad Solidaritets slagord ”Motstånd överallt” kan innebära i praktiken – till exempel att gripa in när medmänniskor utsätts för rasism, eller att bojkotta varor.
– I dag, när vi hade lanseringsmötet, fick vi höra om en protest mot Hyresgästföreningen. Då var det självklart för oss att packa ihop och gå dit, och till sorgmarschen för Palestina direkt efter det, säger Christer Bergström, som är medlem av partiets styrelse, ”motståndsrådet”.
– Vi brinner för underklassen, och vi menar allvar! Vi har inte bildat det här partiet för att skryta och visa upp oss i några jävla slipsar, vi har bildat Solidaritet för att proletariatet behöver en röst i Sverige och internationellt.
Både arbetsplatsorganisering och synen på klass avhandlas under kvällen Men det som hettar upp diskussionen så att röster höjs och människor lämnar lokalen är geopolitiken – och mer specifikt frågan om Ryssland.
Partiet vill till skillnad från Vänsterpartiet strypa Sveriges vapenstöd till Ukraina, och menar att deras tidigare parti ”driver på för en upptrappning” av konflikten. Landets ledning beskrivs i partiets material som ”en Kiev-regering dominerad av Washington”, och man vill att Sverige samarbetar med bland annat Kina i att förhandla fram en fred.
Samtidigt uttrycker partiet stöd för demokratiska krafter i Ryssland, mot vad de beskriver som ”Förenade Rysslands regim”. Formuleringen får en av åhörarna att reagera:
– Ryssland är en regim och Norge har en regering alltså, är det så?
Moderatorn föreslår att ”sätta streck i debatten” om Ryssland, och Jeanette Escanilla går över till att prata om hur de skiljer sig från Vänsterpartiet. Men händer fortsätter att räckas upp i luften, och inom kort kretsar samtalet återigen kring Ryssland.
De som stöder den staten behöver lära sig marxismens ABC
– Det globala Syd delar inte Solidaritets syn på Ukraina och Putin, säger en äldre man.
– De ser en möjlighet att utvecklas på ett sätt som var helt omöjligt under kolonialismen! Och ni tror att världen är Västeuropa, USA och Kanada. Ni är helt ute och cyklar, det kommer gå åt fanders för er. Hejdå.
Den äldre mannens eldiga utläggning möts av spridda skratt, men också av ett lika passionerat svar från Christer Bergström.
– Och då vill jag säga det här om Ryssland: Fy fan, alltså. Den här jävla rysk-ortodoxa kyrkan, som bolsjevikerna med all rätt undertryckte, det är deras stat. Och de som stöder den staten behöver lära sig marxismens ABC. Rysk-ortodoxa kyrkan står aldrig på proletariatets sida, säger han, och tillägger:
– Men ni kanske stödde dem redan på Sovjetunionens tid. Det gjorde inte jag.
David Edsjö framför det utbrunna Ungdomens hus i Uppsala, som har legat på Svartbäcksgatan 32 sedan 1986. Foto: Liz Fällman.
David Edsjö, 20, spelade pingis när brandlarmet började tjuta i Ungdomens hus i Uppsala. Eldsvådan har fått de utdragna samtalen om lokalens framtid att hetta till på nytt, och många vill inte se sitt andra hem flyttas till industriområdena.
– Det är inte så att varenda ungdom i Uppsala har hängt på huset, men för många är det lite av ett andra hem. Eftersom det är en plats man själv är med och skapar, så blir det ett ställe för de som inte riktigt känner sig hemma på andra platser.
David Edsjö, som startat insamlingen Rädda Ungdomens Hus, är aktiv i husets styrelse sedan två år. Härinne har han bland annat repat med indiebandet Mosaik, hållit en sykurs i ateljén, och skejtat i den inomhusramp på andra våningen som misstänks ha fattat eld häromveckan. När brandlarmet gick var han själv inne i huset och spelade pingis – eventuellt för sista gången. Men husets framtid har varit oviss längre än så.
– Redan 2019 beslutades det att vi skulle flytta, och hitta något nytt tillsammans med kommunen. Sedan dess har det gått väldigt långsamt, säger David Edsjö till Flamman.
Linda Eskilsson (bilden) är ordförande i kulturnämnden för Miljöpartiet. Sedan 2019 har hon försökt att hitta en ny lokal åt verksamheten.
– Det blev akut nu med branden, det är fruktansvärt. Det var inte så här slutet skulle bli. Vi och föreningen jobbar hårt nu med att hitta temporära lokaler, och skjuter hela tiden upp kontraktet lite till för att undvika ett glapp i verksamheten, säger hon till Flamman.
– De har under lång tid svajat i osäkerhet, och vi ville ta ett nytt grepp ihop med ungdomarna i styrelsen. Jag har varit med hela tiden, för att jag tycker Ungdomens hus är viktigt som kulturscen. Så här mycket tid och resurser har vi nog aldrig tidigare lagt på en förening från kommunens håll.
Att renovera det befintliga huset skulle kräva både installation av hissar och en stor mängd av sedan länge eftersatt underhåll, något Linda Eskilsson medger ”i och för sig väl är kommunens fel”. Ett tag såg flyttlasset ut att gå till Karl Johansgården, ett centralt alternativ som både kommunen och styrelsen var positiva till, men som föll på frågan om ljudisolering. Linda Eskilsson berättar:
För oss är det inte den specifika byggnaden som är avgörande, utan vad det för med sig att ha en central plats för ungdomar som inte bygger på kommersiella intressen.
– Den privata ägaren skulle installera ljudmätare och bryta strömmen om det lät för högt efter klockan 22. Vi kan inte ha en replokalsverksamhet med en fastighetsägare som inte vill ha den där. Man måste få låta.
Sedan dess har diskussionen kretsat kring en av Bolandgymnasiets gamla lokaler, i industriområdet Boländerna. Lokalen i sig har föreningen inte klagat på, berättar både Linda och David, men det geografiska läget har väckt missnöje. På sidan för insamlingen, som i skrivande stund har fått in 7 000 av de 8 000 efterfrågade signaturerna, beskrivs flytten som potentiellt ”förödande”.
– Den är inte överdrivet långt från Centralstationen, men sett till var människor och kulturen finns så är det rätt off. Mycket av vår målgrupp är gymnasieungdomar, och flera stora gymnasier ligger precis i närheten av det gamla huset. Visst ska man inte behöva åka in till stan för att det ska finnas något att göra, men just i Boländerna bor det ju ingen alls, säger David Edsjö.
I Uppsalas ansökan om att bli europeisk kulturhuvudstad 2029 beskrivs Boländerna som ”en spännande brownfield area (industriellt exploaterad mark) med unika miljökrav”, där bostäder troligen inte är möjliga men ”industriutrymmen kan användas för diverse konstnärliga evenemang och kulturella aktiviteter”. På en annan kommunal hemsida kallas det framtida Boländerna för ”Uppsalas centrala innovationsdistrikt”.
– Jag kan ändå förstå att man tycker så nu, för det är ju några år bort, säger Linda Eskilsson.
– För scen och replokaler spelar läget kanske inte lika stor roll, men det är tyngre för hängdelen. Vi kanske heller aldrig kommer kunna bygga en skejtramp inomhus igen.
David Edsjö är rädd att förutsättningarna för att ungdomar ska engagera sig i föreningen skulle försvinna tillsammans med det centrala läget.
– Det börjar ofta med att man ändå har vägarna förbi, tittar in och hänger i kaféet. Den spontaniteten kommer bli svår att få till, och det är synd när vi alltid försöker sänka tröskeln för att bli engagerad, säger han, och fortsätter:
– För oss är det inte den specifika byggnaden som är avgörande, utan vad det för med sig att ha en central plats för ungdomar som inte bygger på kommersiella intressen. Ett kafé där du inte behöver köpa någonting.
