Nyheter/Utrikes 14 juni, 2021

Bolsonaros Brasilien: en militariserad demokrati

Tack vare president Jair Bolsonaro är Brasiliens militär bättre representerad än någonsin i såväl regering som förvaltning. När en grupp generaler nyligen avgick började det spekuleras om en statskupp. Men varför skulle militären överge ett skepp som de själva sjösatt?

Det hela var ett stort misstag.

Den 30 mars meddelade cheferna för Brasiliens armé, flygvapen och marin alla sin gemensamma avgång. Pressen firade: för dem innebar beskedet att den förhatlige presidenten Jair Bolsonaro hade övergetts av militären. ”Uppdraget slutfört”, skrev dagstidningen Folha de São Paulo den 31 mars, medan dess huvudkonkurrent Estado de São Paulo hyllade ”generalstabens motstånd mot Jair Bolsonaros försök att få med dem på ett auktoritärt äventyr”(2).

En vecka tidigare hade presidenten försäkrat sina anhängare om att ”folket kan räkna med de beväpnade styrkorna för att försvara demokratin och friheten” – vilket bör förstås som rätten att motsätta sig de restriktioner som vissa guvernörer infört för att hantera coronapandemin. Men denna gång rann bägaren över, enligt brasiliansk media, som ofta direkt citeras av internationella medier: befälhavarnas avgång bevisar att militärerna inte längre kommer att låta sig styras av den exekutiva makten. Affärstidningen Valor Econômico drog därav slutsatsen att det i dag inte föreligger ”någon risk att de militära styrkorna politiseras”(3).

Detta är dock långt ifrån verkligheten.

– Det är sant att militärerna utnyttjade sina kontakter i pressen för att få ut denna version, men den är inte särskilt trolig om man ser till fakta, säger Cristoph Harig, forskare vid Helmut Schmidt-universitetet i Hamburg.

Medieoperationen var avsedd att presentera den vanligen tystlåtna försvarsmakten så som den önskar bli sedd: som demokratins beskyddare, den enda instansen som kan sätta stopp för det som den politiska och mediala eliten kallar det ”bolsonaristiska vansinnet”. Den franska historikern och specialisten på den brasilianska militären Maud Chirio instämmer:

– Det fanns meningsskiljaktigheter mellan presidenten och militärerna. Men dessa sitter redan vid makten. Det är mer politiserade än någonsin och de har inga som helst planer på att avgå från regeringen.

”Brytningen” som pressen kallade det tycks alltså snarare ha varit ett enkelt bråk. Något som knappast lämnar president Bolsonaro sömnlös: tre veckor efter det ödesdigra avgångsbeskedet hotade han än en gång med att sätta in ”[s]in armé” mot allt för olydiga guvernörer.(4)

Påståendet att militären skulle vara demokratins garant är vanligt förekommande i Brasilien. Dagen efter generalernas avgång, den 31 mars – årsdagen av militärkuppen 1964 som ledde till upprättandet av en diktatur som varade i 20 år – är traditionellt ett tillfälle då detta budskap proklameras, vanligtvis genom en kommuniké från försvarsdepartementet som läses upp i landets alla kaserner. Detta år deklarerade den helt nya försvarsministern – hans företrädare hade avskedats under en regeringsombildning två dagar tidigare – att ”för 57 år sedan tog de beväpnade styrkorna ansvar för att pacificera landet i syfte att garantera de demokratiska friheter som vi åtnjuter i dag.” På den tiden var hotet kommunistiskt. I dag är ”kampen mot korruptionen” och ”värdeupplösningen” förevändningen för armén att ställa sig på Bolsonaros sida enligt reservgeneralen Paulo Chagas, en av presidentens allierade.

Även om militären inte är ensamt ansvarig för att Bolsonaro kom till makten5 spelade den icke desto mindre en nyckelroll. Dess enskilt viktigaste (och mest effektiva) handling bidrog till att utmanövrera Luiz Inácio Lula da Silva från presidentvalskampanjen 2018, trots att han var storfavorit i opinionsundersökningarna.

Den 2 april 2018, dagen innan högsta domstolen skulle fatta ett avgörande beslut om den tidigare regeringschefens försök att undvika att fängslas, skrev den dåvarande överbefälhavaren Eduardo Villas Bôas ett inlägg på Twitter i vilket han hotade landet med ett militärt ingripande om domstolen lät ”Lula” ställa upp i valet. Det har sedan dess framkommit att meddelandet skrevs med hela generalstabens godkännande: det speglade alltså inte bara åsikten hos en officer, som Bolsonaro hyllade 2019 som ”en av de huvudansvariga för [hans] valseger”(5). Enligt en analys gjord av journalisten Marcelo Godoy(6) av de militärer som följer Villas Bôas twitterkonto publicerade minst 155 aktiva militärer 3 427 tweets med politiskt innehåll mellan april 2018 och april 2019. De hade sammantaget över 670 000 följare. Denna aktivism som vanligtvis är förbjuden av militärdisciplinen ledde, liksom kampanjen i kasernerna till stöd för Bolsonaro, inte till några påföljder.

När deras hjälte väl hade valts till president fylldes hans administration av ett större antal militärer än någon annan brasiliansk regering haft, inklusive under diktaturens dagar. Enligt en rapport från revisionsrätten satt i juli i fjol 6 157 militärer, varav över hälften var aktiva, på poster som vanligtvis är reserverade åt civila tjänstemän. 2016, när Dilma Rousseff hade makten, var antalet 2 957 (utan att det totala antalet tjänstemannaposter ökade nämnvärt under hennes regeringsperiod).

Militären fick i själva verket stadigt ökad makt under Arbetarpartiet PT:s maktinnehav. Den tidigare presidenten Lula (2003–2010) föredrog att ta avstånd från sin första försvarsminister i stället för att konfrontera militären, och ingen general straffades trots att flera av dem uttryckt kritik mot regeringens politik, inte minst frågan om gränsdragningen kring ursprungsbefolkningarnas landområden. Rousseff som satt vid makten mellan 2011 och 2016 gjorde i sin tur militärens deltagande i ”pacificeringsoperationerna” i Rio de Janeiros slumområden, och särskilt ”säkerhetsoperationerna” i samband med fotbolls-VM 2014 och de olympiska sommarspelen 2016, permanenta.

Utvecklingen präglas alltså av kontinuitet, med förbehållet att militärens ansvar nu har utökats: 7 av de 23 ministrarna är officerare, som styr 16 av de 46 bolag som staten kontrollerar, inklusive det största: oljebolaget Petrobras.

– Det sitter fler militärer i Brasiliens administration än i Venezuelas, som trots det beskrivs av Brasília som en ”militärregim”, säger Marcial Suarez, professor i internationella relationer vid det Federala Fluminense-­universitetet (UFF) i Rio de Janeiro.

– I själva verket finns det ingen annan demokrati som har så många militärer på så höga poster som Brasilien.

Enligt Adriana Aparecida Marques, som forskar om försvarsfrågor vid det Federala universitetet i Rio de Janeiro, är det ingen slump att denna ”Haiti-klass”, som den kallas, har nått maktens korridorer. Nio högt rankade reservmilitärer som i dag sitter på höga poster i huvudstaden Brasília deltog i FN:s insats för att stabilisera Haiti (Minustah), som leddes av Brasilien mellan 2004 och 2017.

– Ett av målen med detta uppdrag var just att hindra armén från att politiseras genom att avlägsna den från den lokala politiken. Men konsekvenserna blev de rakt motsatta, för de uppgifter som de gavs av FN var inte bara militära utan även politiska, förklarar hon.

Efter denna insats, som den brasilianska militären betraktar som en framgång(7) trots att den fått stark kritik, inte minst av haitiska ideella organisationer, är de nu redo att tjäna sitt land. En lycklig slump för Bolsonaro som i brist på ett eget parti värt namnet saknade allierade för att besätta regeringsposter med. Och som Roberto Martins Filho, en statsvetare vid Federala universitetet i São Carlos som är medredaktör till en bok om armén och landets kris(8), påpekar:

– Militärernas strategi är sedan minst ett årtionde att professionalisera sig. De högst rankade avslutar sin utbildning med diplom i förvaltning, kommunikation eller management, särskilt vid de två största ekonomiskolorna med liberal inriktning: Getulio Vargas-stiftelsen och Dom Cabral-­stiftelsen.

Sedan 2014 har också antalet militära kandidater i de lokala och federala valen ökat.

– Att be militärerna om hjälp är en bra sak för Brasilien, för de är kompetenta och obestickliga, säger reserv­generalen Aléssio Ribeiro Souto till oss utan att blinka.
Han tycks ha glömt att de otillbörliga relationer som råder mellan den politiska världen och byggföretagen, och som är källan till korruptionsskandalerna i Brasilien, inleddes under militärdiktaturen.

– De vill inte bara gripa makten, säger Maud Chirio, de vill också främja sina karriärer. Den nya generationen officerare anser sig vara illa behandlade och dåligt betalda, trots att de ser sig som landets elit. De vill ha sin del av kakan.

Det förklarar kanske varför de har en mycket mer liberal syn på ekonomiska frågor än sina föregångare: i Bolsonaros regering är relationerna mellan militärerna och den ultraliberala finansministern Paulo Guedes utmärkta.

– De förbereder stora privatiseringar, till exempel av elbolaget Electrobras och flera transportbolag. Och de vill att Petrobras raffinaderier och oljefyndigheter ska säljas av, säger Eduardo Costa Pinto, professor i nationalekonomi vid Federala universitetet i Rio de Janeiro.

Men efter två och ett halvt år med militärens deltagande i regeringsmakten är deras kompetens inte uppenbar. Kampen mot skövlingen av Amazonas, som leds av vicepresidenten och generalen Hamilton Mourão, har inte gett några resultat och oroar nu det internationella samfundet. Hanteringen av pandemin som sedan tio månader tillbaka har skötts av den tjänstgörande generalen Eduardo Pazuello har varit en katastrof som kostat hundratusentals brasilianer livet. 2021 föll folkets förtroende för militären med 18 procentenheter(9). Fram till dess hade institutionen tillsammans med katolska kyrkan varit en av få som åtnjöt ett närmast oklanderligt rykte.

– De tre arméchefernas avgång kommer inte att förändra deras inblandning i denna regering, säger Martins Filho. Men den ger dem en utväg ifall situationen skulle förvärras ännu mer.

Sedan ex-presidenten Lulas återkomst till den politiska scenen, efter att han rentvåtts från anklagelserna om korruption, samtidigt som den sittande presidentens popularitet sjunker, har militärerna börjat tala om en ”tredje väg”: en centristisk kandidatur som motsvarar deras ideologi skulle hindra den hatade vänstern från att återta makten och, framför allt, befästa deras nyvunna privilegier.

– Det kommer att vara väldigt svårt att avmilitarisera den brasilianska staten, säger Maud Chirio, för det kräver att tusentals militärer accepterar att få sin lön delad med tio.
Vissa, som vicepresidenten Mourão, har redan ställt in siktet på en plats i senaten.

Bolsonaros hotfulla utbrott om att sätta in militären mot ett allt för olydigt land har visserligen ökat i styrka sedan händelserna i USA:s Kapitolium i januari. Det är dock föga troligt att de beväpnade styrkorna skulle följa presidenten på ett antikonstitutionellt äventyr, även om den brasilianska demokratin har visat sig vara ännu bräckligare än den amerikanska, och även om Bolsonaro ser upp till Donald Trump som en vis man.

Bortom själva kasernerna är politiseringen av polisen – som till antalet är över 700 000 (exklusive över 250 000 reservister), och väldigt engagerade i Bolsonaros rörelse – ännu mer oroväckande. Enligt en ny studie(10) av beteendet på sociala medier, har 35 procent av officerarna i militärpolisen och 41 procent av underofficerarna interagerat med bolsonaristiska webbsidor, varav flera är radikala. Denna andel sjunker till 12 procent hos polis­assistenterna och till 13 procent hos de federala poliserna. Bolsonaros våldsamma utfall, i synnerhet mot de andra statsmakterna (högsta domstolen och kongressen), antyder att han håller på att radikaliseras.

– Jag tror att det finns en stor chans att dessa trupper följer Bolsonaro i en olaglig aktion, såsom i februari 2020 i delstaten Ceará där ett uppror inom polisen bröt ut för att destabilisera guvernören som motsatte sig presidenten, säger Adilson Paes de Souza, en reservöverste i militärpolisen i São Paulo och specialist på denna institution.

Efter 13 dagar och över 240 döda i delstatshuvudstaden Fortaleza förklarade Bolsonaro att det bara rörde sig om en strejk och begränsade antalet soldater som skickades till regionen för att återställa ordningen. Detta stöd till ett olagligt och våldsamt uppror saknar motstycke och ses i dag som en allvarlig varning om vad som kan vänta.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Över­sättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Journalist (Rio de Janeiro)
”Entre golpistas e velhacos”, O Estado de São Paulo, 31 mars 2021.
Andrea Jubé, Fabio Murakawa och Matheus Schuch ”Cresce temor de politização das Forças Armadas”, Valor Econômico, São Paulo, 31 mars 2021
Intervju i tv-kanalen A Crítica, Manaus, 23 april 2021.
Uttalande av Bolsonaro under försvarsministern general Fernando Azevedo e Silvas edsceremoni den 2 januari 2019.
Marcelo Godoy, ”Soldados influenciadores: os guerreiros digitais do bolsonarismo e os tuítes de Villas Bôas”, i João Roberto Martins Filho (red.), Os militares e a crise brasileira, Alameda, São Paulo, 2021.
Jfr. Celso Castro och Adriana Marques, Missão Haiti: a visão dos force commanders, FGV, Rio de Janeiro, 2019.
João Roberto Martins Filho (red.), Os militares e a crise brasileira, a.a.
Opinions­undersökning Exame/IDEA, 10 april 2021.
Política e fé entre os policiais militares, civis e federais do Brasil, Fórum de Segurança Pública, São Paulo, 2020.

Kommentar/Kultur 21 januari, 2025

För bra? Belöningen för framgång blev kicken. Foto: Matilda Rahm.

Jag är i grunden för en snabbfotad personalomsättning på attraktiva kulturposter. Alltför många gånger har jag sett intendenter och chefer bli lata och förlora nyfikenheten på samtidens rörelser och klamra sig fast vid trender som en gång gjort dem intressanta och heta.

Men när det i helgen kom ut att Athena Farrokhzad och Ida Lindes förordnande på en av Sveriges största litteraturscener inte förlängs efter bara två år, undrar jag om det ändå inte gått för långt åt andra hållet.

I vanliga fall inom offentlig sektor brukar tjänster förlängas automatiskt såvida det inte skett dramatiska personalhaverier eller ekonomisk förskingring. Det som skaver är Athenas höga profil i Palestina-frågan, som diskuterades på kultursidorna för ett år sedan. Men oavsett vad man tycker om lämpligheten i att förena en offentlig roll med aktivism, så är det kvaliteten som måste avgöra.

Läs mer

I just det här fallet handlar det om en sällsynt framgångsrik programläggning där varje författarsamtal med världsnamn sålts ut till sista stolen till en rockkonsertjublande publik. Jag har själv besökt evenemangen och upplevt ett ovanligt varierat sällskap, en gång med ett gäng gymnasister från Tensta som deltog i en bokcirkel om Frantz Fanon, på fritiden.

Ordet jag kommer att tänka på när det gäller duon Farrokhzad-Linde är succé. Att de inte får fortsatt förtroende framstår som självskadebeteende av Kulturhuset. Gillar inte cheferna när det går bra?

I väntan på kulturkanon kan man roa sig med att se sig omkring efter den eftersökta excellensen i samtiden. Men om något som uppfyller alla kriterier på spjutspets och popularitet läggs ned, så undrar i alla fall jag om våra tjänstemän känner igen stor konst när den serveras framför näsan.

Nyheter/Utrikes 21 januari, 2025

Miljonrullning till Trumps republikaner från friskoleparet Bergström

Hans och Barbara Bergström besöker Engelska skolan i Stockholmsförorten Gubbängen i november 2021. Foto: Alexander Mahmoud / DN / TT

Bara under valkampanjen 2024 har Hans och Barbara Bergström, paret bakom skolkoncernen IES, donerat över två miljoner till den amerikanska högern – trots att Hans Bergström kallat kampanjen ”usel”, och Donald Trump en ”dömd brottsling”

1,77 miljoner svenska kronor. Så mycket har Hans Bergström, grundare av Internationella engelska skolan (IES) donerat till republikanska kandidater i USA – enbart under de två åren inför valrörelsen 2024. Hans hustru Barbara Bergström, som även är medgrundare till skolkoncernen, har donerat motsvarande 365 000 kronor till högerpartiet under samma period.

Sammanlagt rör det sig om mer än två miljoner kronor under 2023 och 2024, visar öppen data från det amerikanska registret över donatorer.

Särskilt mycket har paret skänkt sedan Donald Trumps övertagande av partiet 2016

Bernie Moreno, en stark allierad till Donald Trump och nytillträdd senator för Ohio, är en av de tre kandidater som enligt registret tagit emot störst summor från paret under de senaste två åren. Moreno har bland annat anslutit sig till Trumps påståenden om att valet 2020 ”stals” av demokraterna.

Bland de andra finns abortmotståndaren Dan Crenshaw och Roger Wicker – en av de 22 republikaner som redan 2017 begärde att USA skulle lämna Parisavtalet. Tidigare under 2020-talet har paret även stöttat Trumpvänliga kandidater som David Perdue.

De allra största gåvorna från paret Bergström går dock inte till individer, utan till den politiska kommittén NRSC, som syftar till att säkra en republikansk majoritet i den amerikanska senaten.

Samtidigt har Hans och Barbara Bergström även donerat till moderata och Trumpkritiska republikaner som Peter Meijer, som var en av de tio republikanska kongressledamöter som röstade för att väcka åtal mot presidenten efter stormningen av Capitolium. 

Våren 2024 gick en mindre donation också till kommittén The Great Task, grundad av republikanen Liz Cheney som senare valde att stötta Demokraterna i presidentvalet.

I ett mejl till Flamman beskriver sig Hans Bergström som en ”Nikki Haley/Liz Cheney typ av republikan”, som ”aldrig kunnat rösta på Donald Trump”. Han berättar även att han röstade på Kamala Harris i höstens presidentval:

”[D]et senare för att få ett slut på epoken Trump och förhoppningsvis bidra till att det Republikanska partiet – grundat av Abraham Lincoln – skulle kunna återgå till en mer moderat och sansad kurs”.

I mejlet skriver Hans Bergström att hans donationer ”har inriktats på att i primärvalen främja kandidater som visat en självständig hållning mot Trump”.

Paret Bergström bor i USA sedan 2003. I dag är de bosatta i staden Boca Raton i Florida, som ligger fyra mil söder om Donald Trumps residens Mar-a-Lago, och är känd för sina förstklassiga golfbanor och eleganta bostadsområden.

Paret har även tidigare uppmärksammats för sitt stöd till högerpolitik. 2023 kunde Expo avslöja att paret skänkt över tvåhundra tusen kronor till tidskriften DSM, som spridit konspirationistiskt och antisemitiskt innehåll, däribland ifrågasättande av antalet offer för Förintelsen. 

Strax efter Trumps valseger i november 2024 skrev Hans Bergström en debattartikel för Timbro, där han beskrev Trump som en ”dömd brottsling”, ”skrävlande egomaniac” och ”bluffmakare”. Han menade att man vunnit trots en ”usel” valkampanj, med förklaringen att åren med president Biden lett till ännu större missnöje. 

Den Bidenpolitik som Hans Bergström specifikt beskyller är dock ”den öppna gränsen mot Mexiko, som skapat känslan av anarki och hot mot säkerheten”, ”biologiska pojkar i flickidrott” och att Demokraternas egna ”galenpannor” ropat ”from the river to the sea”. Texten avslutas med en förhoppning om att mycket av det Trump utlovat under sin kampanj bara ska ha varit ”bombasmer”.

Läs mer

Paret Bergström grundade Internationella engelska skolan 1993. I dag äger de fortfarande en betydande del av verksamheten via stiftelsen Hans and Barbara Bergstrom Foundation, med säte i Boca Raton. Stiftelsen har ett marknadsvärde på drygt 551 miljoner svenska kronor.

Internationella engelska skolan omsätter 3,7 miljarder årligen, varav den överlägset största delen kommer från svenska staten i form av skolpeng. 2023 rapporterade SVT att en halv miljard kronor skickats till skolkoncernens största ägarbolag Paradigm Capital.

Totalt har Hans Bergström donerat drygt 7,6 miljoner kronor till politiska ändamål sedan januari 2006, då han lämnade en första gåva om 200 dollar till Republikanernas senatskommitté. Barbara Bergström har skänkt drygt 700 000 kronor till republikanska kandidater och kommittéer. I bådas fall är det uteslutande Republikanerna som tagit emot gåvorna.

Särskilt mycket har paret skänkt sedan Donald Trumps övertagande av partiet 2016. I synnerhet har donationerna ökat under 2020-talet – där de redan skänkt mer pengar än under hela det föregående decenniet.

Artikeln har uppdaterats med mejlsvar från Hans Bergström.

Inrikes 21 januari, 2025

Svenska Marockokritikern: ”De dödshotade mig”

Jan Strömdahl, Västsaharakommitténs tidigare ordförande, under Ship To Gaza-kampanjen. Foto: Fredrik Persson/TT

Danska Global aktion fick sin lokal brandbombad förra veckan. Motivet misstänks vara organisationens arbete mot Marockos ockupation av Västsahara – något som lett till hot även för svenska engagerade. ”Jävla skurkland!”, säger Ciczie Weidby (V), som nyligen besökte området.

Flamman rapporterade tidigare om måndagens brandattentat mot den danska solidaritetsorganisationen Global aktions lokaler i Köpenhamn, där Marocko-nationalistiska budskap som ”Sahara belongs to Morocco” sprejades på gatan utanför. 

Dansk polis utreder fortfarande dådet, men i ljuset av klottret har organisationen redan gått ut och kopplat det till sitt engagemang för det av Marocko ockuperade Västsahara, och stöd till separatistgruppen Polisario. Ockupationen har pågått sedan 1975, och fördömts av bland andra Human Rights Watch, som menar att myndigheterna begränsar mänskliga rättigheter och trakasserar och fängslar regimkritiker.

Även svenska organisationer som är aktiva i frågan har haft en hotbild mot sig, berättar Jan Strömdahl, tidigare V-politiker och svenska Västsaharakommitténs förra ordförande. 

Han skriver till Flamman att både han och hans dotter dödshotades 2013 av ”några marockaner med anknytning till ambassaden” på grund av sitt engagemang i frågan, kopplat till att han hjälpt en papperslös Västsaharaflykting i Sverige att ge ut en Marockokritisk bok. 

Så fort man skriver eller säger något om det här dyker någon sorts pro-marockansk ”trollnärvaro” upp, både på internet och fysiskt.

I en polisanmälan om olaga hot citeras meddelanden från tre olika okända telefonnummer, med innehåll som ”Yes ni måste likvideras om ni fortssätter [sic] att hjälpa terroristmaffiagruppen polisario”, ”vi kommer att hitta honom och skicka honom i en svart säck till Marocko” och ”du och din familj ska bort”. Utredningen lades dock ned, då polisen inte kunnat spåra numren.

En torsdagseftermiddag 2016 mejlar Strömdahl sina styrelsekollegor om att någon sprängt hans brevlåda på Långholmen i Stockholm. Även då misstänkte Strömdahl att motivet var hans långvariga stöd för Västsahara, men det gick aldrig att bekräfta, och Flamman har inte tagit del av en polisanmälan. 

Även därefter har trakasserierna fortsatt, enligt Strömdahl. Så sent som i december 2024 ska en släkting till den papperslösa flyktingen ha blivit hotad i Marocko.

Föreningens nuvarande ordförande Josefine Malm (bilden) vill inte spekulera vidare i de incidenter som Jan Strömdahl nämner. Även hon är dock van att få mothugg, ofta i stor skala.

– Det går inte att säga om det står för privatpersoner eller något mer organiserat, men så fort man skriver eller säger något om det här dyker någon sorts pro-marockansk ”trollnärvaro” upp, både på internet och fysiskt, berättar hon för Flamman.

– När vi har haft riksdagsevenemang har det också kommit utklädda pro-marockaner som har börjat skrika, kasta flygblad och blivit utburna av Säpo. Sådana saker händer. 

Hon känner Global aktions ordförande Morten Nielsen och flera andra engagerade, och har sett bilder på den utbrunna lokalen i Köpenhamn.

– Det är superotäckt, grovt. Hade någon befunnit sig där hade det varit fara för liv, men det är också så mycket som förstörts. De har funnits i många år, och säkert haft sina arkiv där. Vi hoppas på polisutredningen, och att få veta om enskilda eller något större ligger bakom. 

Josefine Malm menar att EU-beslutet i oktober om att förbjuda avtal mellan EU och Marocko från att inkludera Västsahara har satt frågan på tapeten igen. Högtidlighållandet av ett viktigt årtal spelar också in.

– Det är 50 år av ockupation i år, något organisationer i hela Norden kommer att uppmärksamma. Det pratas mycket Västsahara just nu, och det är klart man tänker att det kan hänga ihop med det här attentatet. Det har eskalerat. Men som svensk organisation har vi också Sverige i ryggen, vi har stuckit ut hakan i den här frågan i väldigt många år.

Riksdagsledamoten Ciczie Weidby (V) (bilden) besökte Västsahara bara härom veckan, tillsammans med partikollegan Tony Haddou. Anledningen till besöket var Solidarity summit, en konferens som anordnas i ett av Västsaharas flyktingläger. 

På plats var också klimataktivisten Greta Thunberg, som enligt Josefine Malm tagit emot en ”enorm” kritik i sina kommentarsfält. Organisatörerna var två svenska aktivister, som cyklat jorden runt för att höja medvetenheten om frågan.

– Som alltid när man åker till Västsahara bodde vi hos familjer, som öppnar upp och erbjuder sina hem. Man får verkligen ta del av hur livet i lägren är, med långvarig fattigdom och beroende av hjälporganisationer, säger hon, och fyller i:

– Men det är aldrig farligt på samma sätt som det kan vara för västsaharier som bor i de ockuperade områdena. Där är det sjuk repression och övervakning, människor bara försvinner hela tiden.

Hennes engagemang i frågan sträcker sig över flera decennier. I hennes fall har det snarare gett upphov till frågetecken än fara.

– Jag har suttit i riksdagens Västsaharanätverk i flera år, och aldrig upplevt att mitt engagemang lett till något negativt eller hotfullt. Den vanligaste kommentaren är snarare ”jaha, var ligger det?”, från folk som tänkte resa på semester till Marocko och inte hade någon aning.

Ciczie Weidby hoppas att fler nu ska få upp ögonen för Västsahara.

– Många politiskt engagerade i min ålder känner nog till frågan, men också som en som ofta flyger under radarn. Det är frustrerande att känna att nästan ingen ser förtrycket de utsätts för, Marocko kan bara fortsätta fiska och plocka ut naturtillgångar bäst de vill. Jävla skurkland!

Flamman har sökt Marockos svenska och danska ambassad.

Ledare/Opinion 21 januari, 2025

Armarna uppåt, sträck

Under sitt tal på Donald Trumps presidentinstallation gjorde Elon Musk slutligen fascisthonnör. Foto: K.C. Alfred/San Diego U-T/Zuma/TT.

Världens rikaste man gör en nazistisk honnör inför USA:s samlade elit. Kampen om demokratin är här – och den som inte har ett ord att säga om ohämmad kapitalism gör bäst i att stanna hemma.

”Det här var ingen vanlig seger”, förklarade Elon Musk i sitt korta tal under Donald Trumps installation. ”Det var ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.”

Sedan gör världens rikaste man en nazisthälsning för att tacka väljarna. Två gånger, så att vi inte ska tvivla på vad vi ser. Det har länge varit uppenbart var han står – men nu kan ingen längre förneka det. Det var förstås också syftet. För lika mycket som gesten var en ideologisk manifestation vill han visa sin makt. Att han kan göra vad som helst utan konsekvenser. Jag hoppas att han har fel.

Frågan är vad vi andra gör med informationen.

Att kritisera en fascisthonnör är ett enkelt moraliskt Turingtest. Den som slätar över vad Elon Musk har gjort står på tyranniets sida över demokratin. Därför ska det bli intressant att se hur hans svenska hejarklack agerar nu.

Läs mer

Bara en dag innan talet suckade Timbro-skribenten Erik W. Larsson att Elon Musk tråkigt nog inte kommer att kunna sparka tillräckligt många lata postarbetare på grund av facken. Den liberala ledarskribenten Sofia Nerbrand har hävdat att ”[m]ycket få individer har någonsin haft en sådan positiv inverkan på människors liv”, och att ”Trump och Musk är värda att lyssna på.” Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Adam Cwejman har å sin sida slagit fast: ”Eliten ogillar Musk för att de ogillar yttrandefrihet”.

Inte ens att Elon Musk länge har varit världens främsta spridare av antisemitism har avskräckt medlöparna. Frågan är vad de säger nu när armen till slut sträcktes ut i luften. Ligger de lågt, i väntan på rätt tidpunkt att driva samma politik i Sverige, eller möts vi av uppriktig ånger? Jag har mina farhågor.

På en punkt måste jag ge Elon Musk rätt. Visst står vi vid ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.

Men en viktigare fråga är om människor med ett mer välutvecklat demokratiskt impulssystem också är beredda att börja prata om den svällande elefanten i rummet – oligarkernas ofantliga rikedomar. I publiken stod fler malliga mångmiljardärer som Mark Zuckerberg och Jeff Bezos, som likt den övriga teknikoligarkin alla har kysst ringen genom att donera motsvarande 11 miljoner kronor till presidentens uppstartsfond. I går (20/1) kunde Dagens Nyheter avslöja att Daniel Ek inte velat vara sämre, utan även han lagt en hemlig donation.

Samtidigt har Donald Trump anslutit sig till deras plutokratklubb genom att lansera kryptovalutan $Trump som omedelbart rusade till ett värde på 110 miljarder kronor.

Det var länge sedan världen såg en sådan koncentration av makt. De här männen avskyr inte bara folkstyret, de vill även krossa facken, välfärdsstaten och klimatkampen. De vill störta några av de bästa frihetsskapande innovationer som historien har sett, och i varje enskild fråga står de på samma sida som eliten.

Läs mer

Vi kan förstås inte påverka det som händer i USA, däremot vad som händer här.

Sverige ligger i världstoppen vad gäller miljardärer per capita, fem av åtta partier är beredda att kringgå lagen för att ta emot hemliga donationer, och trots ett kompakt folkligt motstånd mot vinster i välfärden får de rovgiriga koncernerna finnas kvar oavsett regering – medan Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson skryter om att han ”skickar sms då och då [till statsminister Ulf Kristersson] och säger när jag tycker att han varit duktig”.

Samma utveckling sker alltså inför våra ögon, även om vi ligger några år bakom. Den som nu inte talar klarspråk om kapitalismen, har inte heller något vettigt att säga om demokratin.

Och på en punkt måste jag ge Elon Musk rätt. Visst står vi vid ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.

Kultur 21 januari, 2025

Elektromusikens farmor dumpade Sverige

En minneskonsert med Catherine Christer Hennix ges den 26 januari på Mint i Stockholm. Foto: Ari Marcopoulos.

Catherine Christer Hennix (1948–2023) blandade matematik med drone och asiatisk musiktradition. Nu arrangerar konsthallen Mint en minneskonsert. Flamman pratar med den konstnärliga ledaren Emily Fahlén.

Hur kommer det sig att Hennix fick jobba med alla de stora namnen som La Monte Young?

– Hennix var en pionjär inom dronemusik och var tidig med att göra datorgenerad musik, hon sökte sig till likasinnade utövare under hela sin livstid, La Monte Young var en av dem.

Hon fick en soloutställning på Stedelijk-museet i Amsterdam, men aldrig i Sverige. Varför?

– Min uppfattning är att den experimentella musikscenen i Sverige har varit bättre på att följa hennes arbete än konstvärlden. När jag fick möjlighet att uppleva hennes musik live våren 2023 på Editions i Stockholm, var det hennes första konsert i Sverige på 50 år. Det var ett av mitt livs största konstupplevelser.

Hur skulle du beskriva hennes musik?

– Kontemplativ, intensiv, spirituell och komplex, ibland med väldigt hög volym.

Läs mer

Hur förhåller sig hennes matematiska intresse till musiken?

– Hennix undervisade i många år i matematik på amerikanska universitet och ägnade sig framför allt åt intuitiv matematik och logik. Hon var intresserad av oändligheten som uttryck och form.

Den 26 januari presenterar Mint på ABF-huset i Stockholm (där Hennix inledde sin bana), tillsammans med Blank Forms och Vassa Tassar, en heldags minneskonsert.

Rörelsen 19 januari, 2025

Antikapitalism är handling – inte radikala paroller

Pelle Dragsted vid Enhetslistans extrainsatta årsmöte i Köpenhamn den 14 december. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix/TT.

Socialismen handlar inte om att ständigt ropa det mest revolutionära, utan om praktiskt arbete för att flytta makten till folket.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Budskapet i Mikkel Bolts krönika 18 december är omisskännligt: ​​Enhetslistan har nu äntligen sålt ut. Om det någonsin fanns något att sälja? Samma Bolt dödförklarade vänstern redan för sju år sedan med orden: ”Enhetslistan, men också hela vänstern, måste bort. Den fungerar i dag bara som ett hinder för en revolutionär position.”

Några år senare framförde Bolt (lyckligtvis misslyckade) uppmaningar att avstå från att rösta i folketinget. Enligt Bolt måste syndafallet tydligen dateras till den tid då vänstern kämpade för allmän rösträtt och därmed gav vika inför den borgerliga demokratins tristess och anpassning.

På så sätt ansluter sig Bolt till en lång tradition, särskilt närvarande i akademiska kretsar, där den sanna vänstern periodvis dödförklaras. Oftast i en stil som inte lämnar några tvivel om att dödsdomens författare sitter på den korrekta och renläriga tron. Inte olikt studenten Skodsborg i Hans Scherfigs satiriska roman Idealister, som generöst ställer sitt eget överskattade intellekt till förfogande för att vägleda de egensinniga massorna. Men givetvis helst utan att behöva delta i den trista praktiska klasskampen.

Men rykten om den systemkritiska vänsterflygelns död är överdrivna även denna gång. Åtminstone när det kommer till Enhetslistan. 

I sin krönika tar Mikkel Bolt till en rad osanna påståenden för att slänga smuts på vår kista. Bolt hävdar att vi i Enhetslistan har övergett antirasismen, internationalismen och solidariteten med världens förtryckta. Just när Bolts ord trycktes stod vår talesperson i medborgarfrågor Peder Hvelplund i spetsen för kritiken mot högern och socialdemokraterna i den nationella rättighetskommittén. Samtidigt engagerade vår unga samarbetsorganisation, Rödgrön ungdom, hundratals unga på utbildningsinstitutioner och bostadsområden över hela landet i en kampanj mot de strikta reglerna för medborgarskap. 

Rosa Lund har som mångårig migrationspolitisk talesperson fått stå ut med hotelser och smutskastning som få andra politiker i landet på grund av Enhetslistans entydiga antirasism. Internationell solidaritet är också, som alltid, central för oss. I motsats till Bolts påståenden har partiets avdelningar och aktivister över hela landet från Ålborg till Esbjerg över Sorø till Bornholm varit drivande i demonstrationer och protester mot det smutsiga kriget från dag ett efter Israels attack mot Gaza. 

I Folketinget hann det inte gå en vecka innan vi genom förfrågningar, samråd, resolutioner eller ministerfrågor försökte pressa regeringen att avsluta sina eftergifter till Netanyahus terrorregim. Men den här sortens prosaiska aktiviteter inom och utanför Christiansborg stör inte estetikprofessorns eteriska analyser.

Bolt har också fel i sitt huvudpåstående att vi i Enhetslistan har gett upp våra ambitioner om socialismen och accepterat kapitalismen som historiens slut. Enhetslistan är nu som alltid ett antikapitalistiskt parti. Utvecklingen i omvärlden bekräftar oss – inte minst vid denna tidpunkt – att kapitalismen är fullständigt oförmögen att lösa de kriser vi som mänsklighet står inför. Oavsett om vi pratar om exploderande ojämlikhet, klimatförändringar eller de oligarkiska tendenser som alltmer utmanar själva folkstyret. 

Detta beror på två av kapitalismens inneboende egenskaper.

För det första att rikedom och därmed också politisk makt och inflytande ständigt strömmar uppåt mot en mäktig elit. För det andra att det är strävan efter avkastning på investeringar som styr ekonomins inriktning snarare än demokratiska beslut.

Dessa egenskaper kan motverkas genom politiska reformer uppifrån och folklig organisation underifrån. Men de kommer inte att försvinna så länge som kapitalismen är den organiserande principen.

Än så länge tror jag faktiskt att Bolt och Enhetslistan delar analys.

Men vad innebär det att vara antikapitalist? Det är här vattnet delar sig. När man läser Bolts krönika kan man få intrycket att förändringarna kommer om vi bara använder de mest revolutionära teorierna och parollerna.

Men för mig och Enhetslistan är antikapitalismen inte i första hand ett ord. För oss är antikapitalismen en praxis.

Det är praktisk handling som börjar med att fråga: Hur utövar kapitalismen som system och den ekonomiska eliten konkret sin makt i den rådande verkligheten? Och hur kan man utmana och motstå den maktutövningen? Både för att råda bot på de problem det orsakar för människor och natur här och nu, och för att flytta oss bortom kapitalismen. 

Som ett marxistiskt parti uppfattar vi samhället som splittrat mellan en liten minoritet i toppen som äger det mesta – företag, banker, fastigheter, mark, patent och algoritmer – och de flesta av oss som lever på att sälja vår arbetskraft till den första gruppen.

Denna klassindelning innebär ständiga intressekonflikter: mellan löntagare och arbetsgivare, hyresgäster och fastighetsspekulanter, låntagare och banker, lokalsamhällen och förorenande företag, och jag skulle kunna fortsätta. Uppgiften för ett socialistiskt parti är att stå på samma sida som majoriteten av vanliga människor i dessa kamper. Det är antikapitalistisk praxis.

För mig och Enhetslistan är antikapitalismen inte i första hand ett ord. För oss är antikapitalismen en praxis.

För en månad sedan stod jag en frostig morgon utanför på Tagensvägen i Köpenhamn med en stor grupp fackföreningsmedlemmar – jag kände också igen några av dem som partikamrater. En blockad kallades mot en byggarbetsplats eftersom en underleverantör grovt underbetalt sina rumänska anställda och utsatt dem för livsfarlig asbest. 

De fackliga aktivisterna stängde effektivt ned platsen genom att blockera alla ingångar så att byggandet inte kunde fortsätta. Kravet var tydligt: ​​arbetet kunde återupptas när de utländska kollegorna hade säkrat en överenskommelse med danska löner och arbetsvillkor. Som jag tidigare ofta upplevt med sådana blockader tog det inte många timmar innan entreprenören – pressad av utsikten till utebliven vinst – hade upprättat ett avtal. Till spärrvakternas jubel, som sedan kunde åka tillbaka till sina egna byggarbetsplatser.

Den sortens maktkamp pågår hela tiden i ett kapitalistiskt samhälle. Mellan dem som äger, som ökar sin vinst genom att försämra löner och villkor, och vi som arbetar, som försöker säkra en rättvis del av det välstånd vi skapar, och skydda oss från maktmissbruk. När vi vanliga människor organiserar oss kan vi utmana den makt som arbetsgivare annars skulle ha över våra arbetsliv. 

Segrar som den där morgonen på Tagensvägen ger oss också två viktiga påminnelser. Nämligen att utan dem som arbetar kan kapitalisterna inte tjäna en krona. Och det är inte minst kunskap som bär fröet till ett samhälle och en ekonomi där det inte är en reducerad elit i samhällets topp som äger och kontrollerar kapitalet och produktionsapparaten utan där ägandet – och därmed också inflytandet – finns utbrett bland de många.

Det är inte minst av den anledningen som vi på Enhetslistan prioriterar arbetet i fackföreningsrörelsen högt. När du går med i partiet blir du inte bara en del av en lokalavdelning, utan erbjuds även att gå in i nätverk med andra från den yrkesgrupp du arbetar i, för att kunna samordna och inspirera varandra i de professionella striderna – små som stora.

Men antikapitalistisk praxis kan ta andra former än industriell kamp – just för att motsättningarna under kapitalismen finns överallt. Som när aktivister i Enhetslistan står i spetsen för en lokal protest mot en ny grisfabrik som ska sprida gödselstank, grundvattenföroreningar och fjorddöd, bara för att en stor markägare ska kunna tjäna mer pengar. Eller som när vi deltar i hyresgäströrelsens kamp mot Blackstone och andra bostadsspekulanter som driver upp hyrorna för att säkerställa större avkastning till sina utländska ägare. Och inte minst i klimatstriden – vår tids mest avgörande konflikt – mellan den breda majoriteten som vill ha en planet som går att leva på också i framtiden, och eliten som tjänar på fortsatta utsläpp.

På så sätt deltar Enhetslistans aktivister över hela landet i praktisk antikapitalism. Folk har ofta ingen aning om att det är folk från Enhetslistan som deltar, eftersom vi sällan gör en stor grej av vår partitillhörighet. Det är resultaten som räknas.

Kritik mot kapitalismen är också till stor del – tvärtemot Bolts uppfattning – vår kompass i det parlamentariska arbetet i folketinget, kommuner, regioner, samt i EU-parlamentet. För trots att den parlamentariska makten i ett kapitalistiskt samhälle alltid kommer att hämmas av den ekonomiska elitens utomparlamentariska inflytande, är den långt ifrån betydelselös. Också genom lagstiftning kan vi utmana kapitalets makt och marknadskrafternas negativa konsekvenser.

När vi under förra valperioden garanterad gratis tandvård för unga, och nu jobbar för att helt ta bort bruksavgifterna för tandvård, så är det bra för att det motverkar ojämlikhet i hälsa. Men det är också antikapitalism i praktiken, för varje gång vi omvandlar viktiga grundläggande behov från råvaror till sociala rättigheter gör vi också människor mindre beroende av och sårbara för marknadskrafterna – och därmed mer fria. 

När vi gör en överenskommelse om att 25 procent av nya bostäder i stadsutvecklingsområden ska vara billiga allmännyttiga bostäder löser vi inte bara ett akut bostadspolitiskt problem. Vi försvagar också marknadskrafternas dominans när det gäller prissättningen av våra bostäder och bostäder, till förmån för en demokratisk planering utifrån en syn på bostäder som en social rättighet snarare än en vara. 

När vi arbetar för etablering av offentliga banker och försäkringsbolag är det inte bara för att ge medborgarna billiga ideella alternativ till Danske Bank med flera, utan också för att göra samhället mindre sårbart för finanskapitalet. Och när vi höjer a-kassan är det inte bara för att göra livet drägligare för arbetslösa, utan också för att vi vet att löntagare som är mindre rädda för att bli av med jobbet, i större utsträckning vågar säga upp sig och ställa krav på arbetsgivaren.

Så här jobbar vi.

Alltid med grinden i en tydlig analys av maktförhållandena i en kapitalistiskt dominerad ekonomi. Och alltid med det tydliga målet att förskjuta maktbalansen i vanliga människors riktning, på bekostnad av marknadskrafterna och den ekonomiska elitens makt. På så sätt går vi steg för steg mot ett mer socialistiskt och mindre kapitalistiskt samhälle. Det är antikapitalism i praktiken.

Är Enhetslistan ett revolutionärt parti? Jag antar att det beror på vad som ligger i ordet revolutionär. Om det är en föreställning om ett våldsamt maktskifte utan det demokratiska systemet, så är vi det absolut inte. I ett samhälle med lika och allmän rösträtt, organisationsfrihet och yttrandefrihet, är tanken både meningslös och felaktig. 

Vi har heller absolut ingen sympati för rörelser ute i världen som använder riktad terror mot civila, även om Bolt tydligen anser att sådant är särskilt revolutionärt. Men om man med revolutionär menar att arbeta för socialistiska samhällsförändringar som i grunden kommer att förändra fördelningen av makt och privilegier, demokratisera ekonomin och förskjuta marknadskrafternas anarki till förmån för mer demokratisk beslutsfattande makt, då skulle jag stolt kalla Enhetslistan revolutionär. 

För det är och kommer att vara vår ledstjärna och utgångspunkt: Att kapitalismen med dess ojämlikhet och underminering av våra naturliga grunder inte är slutet på historien. Att vi kan skapa ett samhälle som är bättre än det vi har i dag. Med fler allmänningar och större trygghet, mer varmhjärtat, hållbart och demokratiskt.

Läs mer

Jag har alltid haft svårt att förstå behovet bland många på vänsterkanten av att peka anklagande fingrar åt dem som står dem närmast för att de inte är riktiga vänstermänniskor, för att ha sålt slut eller gett upp kampen. Jag uppfattar det som dygdsignalering, som snarare än att handla om att bidra till förändring, syftar till att betona ens egen ideologiska renhet och överlägsenhet. Omvänt önskar jag Mikkel Bolt all lycka i sitt projekt. 

Vem vet? Kanske blir det just hans forskning om de franska situationisterna eller hans många åtalsartiklar mot den aktiva vänsterflygeln som blir gnistan som tänder långtgående förändring. Själv tror jag dock att förändring varken kommer ur att ropa de mest radikala slagorden i ett mötesrum med likasinnade, eller av sträng kritik mot kamrater, utan från engagerande idéer om det samhälle vi kan skapa tillsammans.

Jag tror att social förändring sker när det är möjligt att föra samman människor som upptäckt sina gemensamma intressen i en praktisk kamp för frihet och rättigheter. Genom praktik. Det är därför jag är politiskt aktiv, och därför tror jag att – kanske mer än någonsin – det finns ett behov av ett praktikinriktat socialistiskt och antikapitalistiskt parti som Enhetslistan i Danmark.

Artikeln först publicerad i danska dagstidningen Politiken den 3 januari. Översättning av Leonidas Aretakis.

Rörelsen 18 januari, 2025

Den präktiga vänstern är en myt

”Fuck kukväldet + Ebba” på ett plakat i Vänsterpartiets förstamajtåg mellan Möllan och Slottsparken i Malmö på första maj. Partiledare Nooshi Dadgostar (V) var huvudtalare i Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Under höstens Socialistiskt Forum i Stockholm upprepades den igen: myten om den präktiga vänstern. Den här gången var det Anna Björklund, inbjuden av Flamman till ett panelsamtal om konservatismens återkomst, som återgav vad som blivit en befäst sanning. 

Vi känner alla igen de stora dragen. Björklunds självutnämnda livsstilskonservativism härstammade, menade hon, ur en revolt mot de vänner och vänsterbekanta hon tidigare hade umgåtts med. Där skulle alla handlingar och varje begär dekonstrueras och kritiseras. Snarare än att bejaka glädjen i sitt enda liv förväntades individen att skuldtyngt älta sina privilegier. 

Läs mer

Att göra upp med vänstern (eller, mer strikt, det gamla kompisgänget) innebar därmed för Björklund att förkasta dess pekpinnar. Eftersom man inte kan ändra på den man är finns det heller ingen anledning att skämmas för att man är vit, cis eller medelklass. 

Idén om den präktiga vänstern dominerar i dag kulturen såväl som politiken, vare sig det rör sig om internethögern som förfasar sig över godhetssignalering eller Vänsterpartiet som självföraktande påpekar att ingen bör skämmas för att de äter kött och flyger charter. Här framställs vänsterns samtida svaghet som orsakat av en politisk kultur av ängslighet och moralism. Igenkänningshumorn är stor i både höger- och vänstersammanhang när helst det ska raljeras.

Vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.

Men den präktiga vänstern är myt. Det är en myt som uppstått bland de som tror att åsikter på egen hand utgör politik och som jagsvagt hänger upp sig på tidigare begär att ingå i gemenskaper de nu förkastar. För anklagelser om präktighet kommer sällan från de med egna erfarenheter i vänsterns organisationer. Det är i stället en talepunkt som främst lever i tidningarnas opinionsjournalistik.

På så sätt speglar myten om den präktiga vänstern det politiska subjektets atomisering under nyliberalismen. Här handlar politik inte längre om en gräsrotsrörelse för samhällsförändring, utan ett paket åsikter vars syfte är att särskilja sig själv gentemot den andre. 

När politiken reduceras till att tycka rätta och fel så blir andras präktighet ett särskilt provocerande hot mot den egna självbilden. Men det har lite med faktisk vänsterpolitik att göra, den som pågår varje dag på arbetsplatser, i bostadsområden eller i demokratiska församlingar. I sådan organisering är snarare ödmjukhet en grundförutsättning.

Läs mer

Vi finner därför sällan präktighet hos de som drar det tunga organisatoriska lasset inom vänstern. De präglas istället av en öppenhet gentemot svåra strategiska frågor och individers ofta motsägelsefulla åsikter, om än grundvärderingar som överlever bortom dagliga opinionssvängningar. Den vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.  

Under Flammans samtal definierade Anna Björklund konservativism som att vara illojal mot sin samtid. Det kanske är på det här vi ändå ska lyssna, för det är dags att avfärda samtidsberättelsen om vänsterns präktighet för var den faktiskt är: en myt hopkokad av de som saknar kontakt med vänsterns dagliga rörelsepolitik.

Kultur 18 januari, 2025

Där vägen tar slut tar livet vid

I den nya dokumentärfilmen ”Vägen till ingenstans” skildras livet längs en isolerad grusväg norr om Kiruna. Foto Kalle Niia

Inga hungriga grizzlybjörnar, men däremot tamrenar på altanen och kivande äldre par. I dokumentärserien Vägen till ingenstans ger alla en bit av norr.

Första gången jag besökte ”andra sidan” Torneträsk evakuerades vi under vapenhot med försvarets helikoptrar. Det var en korrupt militär som försökte mörklägga hål i ozonlagret – till vilket pris som helst. Den korrumperade försvarspampen var skådespelaren Peter Haber och evakueringen var en del av tv-produktionen Zonen (1996). Lite överdrivet, men helikoptermanövern var realistisk såtillvida att det (förutom båt på sommaren eller snöskoter på vintern) är enda sättet att ta sig till andra sidan sjön. Väl på plats skiljer det sig inte särskilt mycket från det övriga stuglivet i Norrbotten. Med undantag för en enslig väg.

På 1950-talet påbörjades ett vägbygge med syfte att binda samman Kiruna och Norge. Man började med att lägga väg mellan fem byar mitt på sträckan. Sedan avbröts arbetet hastigt och nu ligger den ensamma vägstumpen på två mil utslängd i vildmarken. Livet i de isolerade byarna längs denna avhuggna sträcka är premissen för filmaren Johan Palmgrens dokumentär Vägen till ingenstans.

Där finns paret som njuter av stugliv, vägföreningens ordförande som gör sitt bästa för att lappa den slitna grusvägen, den unga kvinnan som stör sig på den dåliga mobiltäckningen och de äldre byborna. De som fortfarande minns ett liv som bofasta här på ”andra sidan”. Det blir ett antal separata trådar som sedan ska följas upp. En av dessa är att hockeyspelaren Börje Salmings farfar, Anders Nikolaus Salming, kom från byn Salmi som ligger längs vägen. Det antyds att det är hockeyproffsets hemtrakter. Men mig veterligen växte han upp på Matojärvigatan i Kiruna.

Dokumentären ställer också frågan om vad det skulle innebära att ansluta vägen till resten av världen. Visst vore det lättare om man slapp ta båten över sjön? Själv tvivlar jag på att viljan att ansluta sig till vägnätet är särskilt stor bland stugägarna. Det ensliga livet i obygden är inte bara exotiskt för människor söderut. Även för oss här uppe frodas en romantiserad bild av att vara avskuren från samhällets jäkt och stress.

Formen påminner om långkörare på kabel-tv, sådana program som skildrar det vilda livet i Alaska med ”bildmässig” natur och så får kamerorna rulla. Medan de amerikanska dokusåporna gärna skruvar upp dramatiken så är det lite mer lågmält på andra sidan Torneträsk. Inga plötsliga snöstormar eller hungriga grizzlybjörnar som promenerar in bland stugorna. I stället får vi se en tamren som går runt bland stugorna och ett äldre par som kivas när de lägger ett pussel.

Filmens styrka ligger i all den tid som regissören Johan Palmgren lagt ned i projektet. Att han under tre års tid tagit sig över den blåsiga sjön för att filma stugägarna är beundransvärt. Arbetet har lönat sig. Han lyckas fånga in de där fina vardagsögonblicken som uppstår mellan mor och son, man och hustru och mellan gamla vänner. Ögonblick som man bara kan fånga om man orkar vara den där flugan på väggen.

Läs mer

Trots alla förändringar som sker i norra Sverige, och den påverkan som det kommer att få på resten av landet, så lever vi i norr fortfarande enligt många just ”ingenstans”. Oavsett om våra byar är anslutna till vägnätet eller ej. Och vad som finns på andra sidan av Torneträsk förblir subjektivt. Ni tittare söderut lär fascineras över det ljuva livet i vildmarken. Vi som bor här tycker det är roligt med igenkänningsfaktorn. Det är ju ändå våra bekanta som är med i tv. I slutändan får vi alla det vi kom för att se.

Veckobrev 17 januari, 2025

Har alla partier blivit konservativa?

Magdalena Andersson (S), Daniel Helldén (MP) och Nooshi Dadgostar (V) i riksdagen i november 2024. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Såg du veckans partiledardebatt i riksdagen?

Antagligen inte, för den sändes under arbetstid i onsdags. Jag blev dock inbjuden att kommentera den i SVT (tre timmar in), och även om den var sömnig – de hade väl knappt hunnit smälta julmaten – sade den intressanta saker inför valrörelsen.

Här kommer mina iakttagelser.

1. Det är ekonomin, dumbom

Magdalena Andersson gick hårt åt regeringens hantering av ekonomin. Usel tillväxt, massarbetslöshet och konkursrekord – det här är verkligen en svag punkt för Tidögänget. Och även om kulturkrig om mångfaldsprogram i brandkåren får mycket uppmärksamhet, är det ekonomin som vinner val. 

Därför lät Nooshi Dadgostar som en klassisk socialdemokrat, när hon förklarade hur viktigt det var med ”tillväxt” och ”konkurrenskraft”. Frågan är hur tydliga reformer vänstersidan kan lova, med tanke på att Magdalena Andersson precis kommit överens om en stram finanspolitik med högern.

2. Småpartierna fokuserar

Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att lägga allt fokus på profilfrågorna välfärd och klimat. Hellre få ett ja av Socialdemokraterna än nej på allt. Vissa tycker säkert att småpartierna även borde ta värderingskamperna, men om S har bestämt sig och belönas av väljarna, så är detta den enda möjliga strategin för att få inflytande.

Därför är det helt rätt att kritisera SD för att svika arbetare, snarare än att kalla dem rasister. När någon säger ”vi gillar inte invandrare” så är inte ”ni gillar inte invandrare” ett effektivt argument. Alla väljare vet det, men behöver påminnas om att SD är ett elitparti som alla andra till höger.

3. Konservativ hegemoni

Det betyder att de flesta partier är överens, eller tänker inte invända, om migrationen, brottsligheten och försvaret. Där kommer Sveriges linje att ligga fast i några år. Lägg till den strama finanspolitiken så blir slutsatsen att om inte vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna vinner mark på kongressen i maj – så kommer vi att få en kombination av konservatism och nyliberalism oavsett vem som vinner nästa val. Det är dystert, som Mathias Wåg precis skrev i en analys av den blå socialdemokratin.

När till och med fackhataren Jeff Bezos har krävt att Washington Post, som han äger, ska bli bättre på att representera glesbygdens arbetare så vet man att något är lurt. Det krävs mer än ord för att vara folklig.

Kultur 17 januari, 2025

Fyra år för sent

Biden med Khalidi under armen under en bokrea i november. Foto: Jose Luis Magan/AP.

Palestinas främste historiker erbjuder en välkommen motbild till den gängse rapporteringen om konflikten. Men med Gaza i ruiner tyder det mesta på att lärdomarna kommer för sent.

När USA:s president Joe Biden i slutet av november förra året, på Black Friday sågs komma ut ur en bokhandel med historikern Rashid Khalidis bok Hundraårskriget mot Palestina – som först kom ut 2020 – var det många som höjde på ögonbrynen. Var det ett tecken på att synen på Palestina kan vara på väg att förändras i USA? Khalidis svar på sådana förhoppningar var stramt: ”Det är fyra år för sent.” Palestinas öde är på många sätt redan beseglat, med USA:s goda minne. Nu har hans bok kommit i svensk översättning (Karnelval, 2024).

Som i alla konflikter har historien om den mellan Israel och Palestina skrivits av segrarna. I över hundra år har Israel och den sionistiska rörelsen kunnat utmåla sig som den svagare parten, trots att de från början har haft stöd av några av världens mäktigaste imperier, från det brittiska till det amerikanska. Det har gjort det möjligt för stora delar av västvärldens befolkning att se det som en jämn och ”komplicerad” konflikt (frågan om hur den ska lösas är komplicerad), trots att ena sidan har haft övertaget i över hundra år.

Resultatet är att den okunskap som präglar det allmänna medvetandet gör det möjligt att utmåla en palestinsk attack – hur förkastlig den än må vara – som en oförklarlig blixt från klar himmel, snarare än en förutsägbar reaktion på årtionden av allt hårdare förtryck.

Rashid Khalidis bok är på så vis ett undantag. Khalidi, som är pensionerad historieprofessor vid Columbiauniversitetet i New York och medlem av en av Palestinas mest framstående familjer, har skrivit en skildring av konflikten ur det perspektiv som ges minst uppmärksamhet: palestiniernas.

Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst.

Som bevis på att det inte fanns något oskyldigt i sionismens projekt att anlägga en stat på ett redan befolkat land, inleder han med att citera ett brev av sin förfader Yusuf Diya al-Din Pasha Khalidi, ledamot för Jerusalem i det ottomanska parlamentet, till sionismens grundare Theodor Herzl. När denne offentliggjorde sina planer på att kolonisera Palestina skrev Khalidi den äldre till Herzl och bad honom att tänka om. Herzls svar var enligt Rashid Khalidi ett typexempel på kolonial logik: han tonade ned den inhemska befolkningens krav och hävdade i stället att judisk kolonisering skulle främja alla invånare i området, oavsett religion och etnicitet.

Det som gör sionismen unik enligt Khalidi, är att den både är en bosättningskolonial ideologi och en nationell självständighetsrörelse, något som gör att båda sidor kan välja att se vad de vill när de betraktar Israel. Kritikerna ser bara det förra medan anhängarna bara ser det senare. Khalidi håller dock konsekvent båda i blicken.

Israels självbild som en isolerad, demokratisk oas i en fientlig, auktoritär öken motsägs av det faktum att landet alltid haft de mäktigaste av allierade. Med brittiska, franska och amerikanska arsenaler i ryggen har Israels historia präglats av vad Khalidi ser som en serie krigsförklaringar mot det palestinska folket.

Khalidi visar att om det är några som har varit isolerade under konfliktens historia så är det palestinierna. Deras enda beskyddare i form av arabstaterna och deras organisation PLO, var från början opålitliga då de alla hade egna agendor, och i vissa fall till och med drog nytta av ett splittrat och ockuperat Palestina. I dag är Israel inte omringat av fientliga arabstater som vill utrota dem, utan av en rad auktoritära USA-allierade regimer som främst vill sitta still i båten.

Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst. Men han har inte mycket mer till övers för det palestinska ledarskapet som han hävdar aldrig har förstått vikten av att påverka folkopinionen i länder som USA.

Den palestinska motståndsrörelsen har visserligen också frambringat klarsynta ledare och ideologer, men dessa har systematiskt mördats av Israel – såsom Ghassan Kanafani vars bil sprängdes av Mossad 1972. Vissa av dem insåg dock något annat som gör sionismen unik, nämligen förintelsen och antisemitismen. När den pakistanske tänkaren Eqbal Ahmad gjorde en lägesanalys för PLO 1982, påpekade han att väpnat motstånd mot ett folk som det israeliska bara kommer att stärka offermentaliteten och därmed dess mest extrema element: våld fungerar inte när man förtrycks av ett folk som självt utsatts för utrotning.

Läs mer

Trots det blev reaktionen på den framgångsrika och ickevåldsamma första intifadan vad Khalidi ser som en regression: splittring av det palestinska ledarskapet och grundandet av det våldsbejakande och antisemitiska Hamas. Efter ännu en blodig våldscykel är det kanske dags att Ahmads insikt görs igen. Problemet är att Israels ledarskikt och stora delar av befolkningen i dag är så radikaliserade att varken fredligt eller militant motstånd tycks göra någon skillnad. Efter att USA bidragit till det allt fler experter nu kallar folkmord på palestinierna är det svårt att se en återgång till Ahmads linje. Även om opinionen skulle vända i väst, vilket den håller på att göra bland unga i USA, är risken därför stor att Khalidis svar till Biden även gäller för konflikten i stort: ”Det är fyra år för sent.”