Den 16 mars körde en karavan med ett 30-tal traktorer genom centrala Växjö, i protest mot EU:s klimatpolitik.

”Vi känner oss överkörda”, förklarade Patrik Fernlund för SVT, framför ett fordon prytt med en blå unionsflagga. ”Man antar nya lagar och regler nere i Bryssel, i EU-kommissionen, och pratar inte ens med lantbrukare.”

Protesten var beskedligare än motsvarigheterna ute i Europa. I Frankrike har bönder blockerat infarten till Champs-Élysées i Paris med hö, slagits med polisen, belägrat matbutiker och tänt eld på traktordäck. I Prag har de tömt gödsel på gatorna, i Bryssel rammat polisbarrikaderna med traktorer, i Nederländerna eldat asbest längs motorvägarna, och i Tyskland försökt storma en färja där landets finansminister fanns ombord.

Sveriges och Europas bönder är arga. Och det är inte så enkelt som att de motsätter sig omställningen. Snarare upplever de att den har kommit i konflikt med deras rättigheter och Europas matförsörjning. De har också ett starkt stöd – enligt en enkät med 26 000 deltagare anser hälften av Europas befolkning att åtgärderna äventyrar Europas självständiga matproduktion.

Bönderna vänder sig bland annat mot lagen om naturrestaurering, som ska återställa en femtedel av unionens land och hav senast 2030. För att förbättra den biologiska mångfalden föreslås en rad åtgärder: att göra livet bättre för gräsmarksfjärilar och jordbruksfåglar, som är viktiga markörer för hur ekosystemet mår i övrigt, att återställa fria vattendrag och dikade torvmarker, samt plantera tre miljarder träd.

I stället för att gå i konflikt med jordbrukarna, borde klimatrörelsen närma sig dem.

Kraven är goda nyheter för planeten, varför de också välkomnas av Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen. Men de sätter också ytterligare press på Europas bönder, som redan har större ekologiska och arbetsrättsliga krav på sig än andra delar av världen.

Denna balansgång försvåras ytterligare av arbetet för att baxa iland handelsavtalet med den sydamerikanska inre marknaden Mercosur. Den 4 september reste en EU-delegation till Brasilien för att förhandla, och de läckta dokumenten innehåller krav på mänskliga rättigheter, skogsskydd och djurhållning.

Avtalet riskerar göra båda grupper arga – klimatrörelsen för att ökad import av billigt kött kan leda till ännu mer skövling av regnskog, och jordbrukarna för att det är omöjligt att tävla mot en kontinent med slappare regleringar. Frågan är dock hur sugna Brasilien är på hårdare regler om de inte samtidigt erbjuds öppna spjäll in på den europeiska marknaden. Jordbrukarnas oro är alltså begriplig, även om handelsavtalen samtidigt kan skapa nya exportmöjligheter.

Konflikterna kring handelsavtalen och EU:s regleringar visar inte bara att klimatrörelsen måste väga in jordbrukarnas oro för att vinna stöd för omställningen – i vissa fall har grupperna även ett gemensamt intresse. Därför behövs ett generöst omställningsstöd till bönder som vill hitta mer ekologiska odlingsformer, i kombination med ett skydd mot billigt importkött som inte följer europeiska hållbarbetskrav, inte minst för att Europa i en orolig tid behöver kunna producera sin egen mat.

Ledare • 29 augusti, 2024

Utan oss lantägg kan Sverige glömma att ställa om

Men sådana här hänsyn verkar främmande för klimatorganisationer som Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden, som i ett gemensamt brev uppmanar unionen till en rask implementering, utan att skriva en rad om böndernas villkor. I stället för att gå i konflikt med jordbrukarna, borde klimatrörelsen närma sig dem. Båda grupper kommer att behövas om Europa ska lyckas ställa om.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

På en blåsig pressträff den 27 augusti presenterade en nöjd Tobias Baudin det han kallar ”det största politiska reformarbetet som vårt parti har genomfört på decennier”. Rubriken för arbetet, som ska resultera i ett nytt partiprogram, är ”Ny riktning för Sverige 2030”.

Elva socialdemokratiska arbetsgrupper har nu landat i en lista på över 200 reformförslag på en rad områden. Enligt rubriken i Omni samma dag handlar 86 av förslagen om integrationspolitik.

Lawen Redars grupp har inte bara varit skickliga på att få medialt genomslag för sitt arbete, utan har nu även fått in många punkter i den slutliga sammanställningen.

Jag läser deras 86 konkreta förslag med nyfikenhet och tycker att Anders Lindberg gör det lätt för sig när han i Aftonbladet (29/8) sammanfattar dem med att integrationen ”görs om helt i mer auktoritär riktning”.

Snarare verkar partiet vilja låta mer repressivt än det faktiskt är. För Gud förbjude att förslagen i den nu rådande tidsandan skulle ramas in som ”stora satsningar”, ”fler möjligheter” eller ”utökade rättigheter”.

I stället älskar media att lyfta fram alla repressiva förslag, trots att de är förhållandevis få jämfört med de progressiva förslagen. Partiet har inget emot detta och väljer själva att betona kraven och förbuden i sin kommunikation.

Förslag om att nyanlända ska förbjudas att flytta till utsatta områden och att språktest ska införas vid nyanställningar inom förskola, omsorg och äldreomsorgen skapar därmed rubriker.

Risken är bara att man inte kommer att ha råd med de större reformerna om man inte omprövar finanspolitiken.

Medan de stora satsningarna och regleringarna av förskolan, skolan och SFI som också föreslås knappt får någon uppmärksamhet. Inte heller förslagen om att höja etableringsersättningen och stärka arbetet mot diskriminering.

Problemet med Socialdemokraternas kravretorik är att skulden för den misslyckade integrationen hela tiden läggs på individerna. De väljer att flytta till fel områden, de vill inte lära sig språket, de tar inte jobben.

Det förstärker i sin tur högerns förklaringsmodell: att det skulle vara invandringen i sig och invandrarnas blotta existens som skapar den svåra segregationen i Sverige.

I själva verket är det invandrarna som drabbas hårdast av segregationen som skapats av bristen på satsningar på bostäder, jobb och skola.

Detta för mig till min andra farhåga gällande Socialdemokraternas nya integrationspolitik. Att för stort fokus ska läggas på den lilla integrationspolitiken och för lite på den stora integrationspolitiken. Både i kommunikationen och den förda politiken.

Den lilla integrationspolitiken är politik som direkt riktar sig till nyanlända i etableringsfasen. Det kan handla om lagen om eget boende (EBO), svenskaundervisning (SFI) eller arbetsmarknadsinsatser för nyanlända.

Den stora integrationspolitiken handlar om de strukturella systemen som berör oss alla. Listor med detaljerade förslag om EBO och SFI kommer varken sätta hjärtan i brand, mobilisera väljarna eller lösa integrationen om vi inte samtidigt levererar full sysselsättning, tillräckligt med bostäder, ett likvärdigt skolsystem och en stark välfärd.

Därför finns det långt fler än 86 integrationspolitiska förslag i sammanställningen, och många av de viktigaste finns i de andra arbetsgruppernas listor. Risken är bara att man inte kommer att ha råd med de större reformerna om man inte omprövar finanspolitiken.

Och när finansieringsfrågan dök upp under pressträffen var Tobias Baudin dessvärre tydlig, och deklarerade att ”på en punkt kommer vi Socialdemokrater inte att förändra oss, det kommer vara ordning och reda i statens finanser.” Det åtstramningspolitiska ramverket ligger alltså än så länge fast, vilket gör det svårt att tala om en ”ny riktning”.

Enna Gerin är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.