Tendenserna i EU har varit tydliga en längre tid. Nyliberalismen och åtstramningarna är på väg ut ur den politiska debatten men ligger kvar i den förda politiken. I Sverige har debatten släpat efter något men nu har de nya vindarna nått även hit. Borgerliga ledarsidor som Dagens Nyheter och Expressen ifrågasätter nu öppet både euron och åtstramningspolitiken. Att politiken i EU leder till katastrof förstår nu nästan alla utom regeringen och Socialdemokraterna.
Plötsligt verkar borgerliga debattörer slåss om att uppfattas som borgerlig vänster också i ekonomiska frågor. Ja, alla utom de skulle tjäna på det då, det vill säga alliansens småpartier. För de här debattörerna har egentligen inget politiskt parti att hänga upp sin politik på. I riksdagens debatter fortsätter Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet att tävla om vem som har förstått minst av vad som händer med den politiska och ekonomiska debatten och placerar sig konstant till höger om Moderaterna. Socialdemokraterna sade först nej till EU:s finanspakt men ändrade sig så snabbt efter att man slängt ut Håkan Juholt att det var svårt att inte tro på ett samband. Moderaterna pratar om solidaritet och ser till att Sverige bidrar med åtskilliga miljarder för att rädda det sjunkande skeppet. Ingen ryter till och säger det som alla egentligen vet. Det är själva politiken det är fel på, man kan inte svälta sig ur en djup kris.
Medan borgerliga Göteborgs-Posten i en artikel om svårigheterna för alliansens blockpolitik konstaterar att ”i krisens spår talar allt fler om en ändrad och mer expansiv inriktning på den ekonomiska politiken. Det kan underlätta oppositionens samarbete och göra att Vänstern inte längre framstår som lika isolerad” talar Annie Lööf sig varm för Margaret Thatchers ekonomiska politik och Jan Björklund till och med för ett eurointräde. Kristdemokraterna försöker inte ens under fyra procents-galgen anamma en sociakonservativ profil, något som inte skulle behöva ligga så långt bort. I stället rullar de med sina ministrar Maria Larsson och Göran Hägglund på i avregleringarnas och privatiseringarnas förlovade land. Kombinerat med partiets impopulära värdegrund kan det faktiskt leda rakt ut ur riksdagen igen.
Till och med heliga kor som den offentliga sektorns ineffektivtet ifrågasätts nu av borgerliga debattörer. Isobel Hadley-Kamptz skriver intressant på sin blogg mot Svenska Dagbladets PJ Anders Linder att tolkningen av en McKinsey-rapport om den svenska tillväxten att ”den offentliga sektorn har snarare fallande än stigande produktivitet” är felaktig. Eftersom bara löneökningar i relation till offentliga sektorns antal anställda mäts kan man över huvud taget inte mäta hur produktiviteten förändrats är hennes slutsats. ”Det vi vet är att löneökningarna där inte varit särskilt höga, vilket å andra sidan precis lika gärna skulle kunna innebära att förskollärare och sjuksköterskor bara inte fått betalt för sitt ökande yrkeskunnande”, skriver hon.
Här kommer ett vilt förslag från ledarsidan långt ut på vänsterkanten. Kanske skulle Socialdemokraterna kunna tänka sig att fylla detta politiska vakuum i den svenska politiska mitten? Många valanalyser har varit inne på det men det kräver att man tänker lite själv. Miljöpartiet skulle kunna tilltala delar av dessa väljare och Vänsterpartiet skulle kunna bli en stark vänsterytter om det någon gång lärde sig att arbeta med riktad kommunikation som gjorde att väljarna fick en tydlig bild av vad partiet prioriterar. På så många vis arbetar ju samtiden för Vänsterpartiets profilfrågor och kan det inte kasseras in bättre än vad som görs nu måste det vara något fel på kommunikationen.
Se där! Fram tonar ett regeringsalternativ som skulle bygga på frågor som en ny inriktning för EU:s krishantering, nej till svenskt eurostöd och en expansivare ekonomisk politik. Men det kräver att Socialdemokraterna vågar vara lika radikala som Dagens Nyheters och Expressens ledarsidor. Man ska inte hoppas på för mycket.
När till och med de borgerliga debattörerna byter ton är det dags att vakna. Det finns rejäla möjligheter för oppositionen att gå in i en valrörelse i politisk medvind. Det bör innebära att det ska kunna gå att vinna ett val utan att kopiera regeringens skatte- och ekonomiska politik. Det ansåg ju Socialdemokraterna vara nödvändigt 2010 och en del tecken tyder på att den nya ledningen vill göra om samma nummer, om än i en effektivare form.
Stora delar av Europa står inför behövet av skatterformer som drar in mer pengar till statskassan och kommer att behöva arbeta för en ny politik, oavsett färg på regering. Ska det vara så omöjligt för landets största parti att att acceptera en skattepolitik som på ett rättvist sätt tar tillbaka åtminstone lite grann av allt det som skänkts bort under ett kvarts sekel av nyliberal ekonomisk politik? När den politiska debattens mitt flyttar vänsterut gäller det att hänga med om man inte ska uppfattas som höger, också av väljarna. Sådana frågor är för tillfället långt intressantare än exakt vilken konstellation en framtida regering ska ha. Sådant får valresultat avgöra.
