I förra veckan blev det klart att Göran Hägglund efter elva år som partiledare för Kristdemokraterna kommer avgå vid partiets extra riksting under våren. Hägglund har varit en uppskattad ledare för sitt parti, och därför vunnit ledarstriden trots flera år av väljarflykt. Det stora problemet för Kristdemokraterna har varit att man i Allianssamarbetet har varit en lagspelare, så till den milda grad att partiet förlorat sitt existensberättigande. För att vara ett värderingsparti på högerkanten, så har man fått igenom förvånansvärt få värderingsfrågor i högerregeringen. Något som säkert bidragit till att väljarna inte förstått poängen med partiet. Kvar finns en kärna av väljare som kommer vara kvar, oavsett vad.
Det känns frestande att säga att en politisk karta utan KD skulle vara en bättre karta. Men, för att fortsatt hålla SD stången och inte ge dem allt det utrymme som de skulle kunna få, så spelar KD en roll som inte ska glömmas bort. Värdekonservativa väljare med ett socialt patos behövs i ett politiskt klimat där motsättningarna mellan öppenhet och protektionism ökar. Den rollen har Hägglund velat spela fram till i december förra året, då han lanserade Kristdemokraternas första flyktingpolitiska utspel sedan Reinfeldt sa de bevingade orden om öppna hjärtan. Utspelet om att minska kostnaderna för flyktingmottagandet generade 380 representanter för svensk frikyrklighet som skrev en debattartikel i tidningen Dagen om att flyktingpolitiken inte alls är för generös. Så även om Hägglund inte längre vill ta den moraliska positionen så finns det andra som tycker att han borde.
Någon som också borde ha koll på vart han kommer ifrån är Jan Björklund och då menar jag inte Skene i Västergötland, utan det faktum att Folkpartiet är ett liberalt parti. Folkpartiet lanserade i förra veckan villkorade uppehållstillstånd kryddat med ett avdammat språktestkrav. Argumentationen bestod av att flyktingar behöver ”ett incitament” för att skaffa sig ett jobb när de väl har kommit till Sverige. Jag önskar att Björklund kunde erkänna att arbetslösheten är enormt hög, att kön till SFI-undervisningen är för lång och att han själv är en bidragande orsak till att det är så.
Efter utspelet kring uppehållstillstånden var det många i Folkpartiet som reagerade. Det är ett friskhetstecken och ett sublimt meddelande till Björklund om att det är dags att gå. Delar av vänstern har i veckan mumlat att Björklund gärna får stanna, enbart för att han är så dålig och tar Folkpartiet ner till bottennivåer. Men det är ett själviskt sätt att se på svensk politik. Det så kallade ”liberala” Folkpartiet har stått för krav och förbudspolitiken allt för länge och för Sverige vore det bättre om det faktiskt fanns några liberaler som kunde stå upp för en human flyktingpolitik, en bomb- och batongfri utrikespolitik och en utbildningspolitik som inte bara bygger på betyg- och kepsförbud. Det skulle göra att utrymmet för vänstern (i vid mening) blev större i och med att man slipper både stå upp för liberala idéer om mänskliga rättigheter osv, utan också kan kräva mer och tänka större. Vidga de politiska ramarna ytterligare.
Framtiden för Alliansen blir mer oviss med dessa två herrar borta ur leken, något som det övriga politiska landskapet enbart kan tjäna på. Det är uppenbart att Kinberg-Batra vill hålla ihop, så även Annie Lööf. Men i och med sprickan i asylpolitiken, där ju Centerpartiet visat upp en betydligt mer human sida, kanske det också är möjligt att det för de små partierna går att särskilja sig från Alliansen med ett antal nya ledare på posterna.
Not. Artikeln har rättats efter publicering. I en tidigare version stod det att Jan Björklund kommer från Värmland. Så är det ju inte. Skene, i Marks kommun i Västergötland är Jan Björklunds hemkommun.
