Okategoriserade 15 februari, 2007

Bortom David och Goliat i Göteborg

Det var varken politik eller ekonomi som drev Sofia Appelgren att säga nej till kollektivavtal på Wild ´n Fresh. Daniel Olsson söker efter förklaringar i årets mest uppmärksammade arbetskonflikt.

En kappa och en tidning ligger slängd över ett av borden på salladsrestaurangen Wild ´n Fresh i saluhallen Briggen i Göteborg.
– Sofia är hemma med sjukt barn, förklarar en blond tjej med stora silverringar i örsnibbarna och gör ett kort uppehåll i förberedelserna inför öppnandet av den numera riksbekanta restaurangen.
Hon ser ut att vara ett par år över tjugo och är en av de som konflikten handlar om.Jag presenterar mig men hinner inte fullfölja min fråga om en intervju med arbetsgivaren Sofia Appelgren.
– Det är ingen idé. Hon ger inga fler intervjuer. Det har blivit så hysteriskt, säger den blonda med silverringarna och vänder in i det vitkaklade köket för att återgå till arbetet.
Klockan har hunnit bli några minuter över nio. Det är tisdag morgon. Hotell- och restaurangfackets blockad är inne på sextiotredje dagen.
Utanför ingången till saluhallen, som inryms i den gamla brandstationen på två minuters gångväg från Olof Palmes plats och Järntorget, gör två blockadvakter sig i ordning, med röda reflexvästar och en bunt med tidningen Hotellrevyn i händerna. Allt är lugnt.
Mindre än två timmar senare, klockan 10.40, kablar Tidningarnas Telegrambyrå, TT, ut nyheten att Sofia Appelgren och hennes sambo beslutat sälja restaurangen.
– Det fanns inget ljus i tunneln, säger Sofia Appelgren till nyhetsbyråns reporter.

Snart tvååriga Alice har antingen tillfrisknat eller så har en barnvakt snabbt ordnats fram. För under resten av dagen ger Sofia Appelgren intervjuer till ett stort medieuppbåd av TV, radio och tidningar.
– Det handlar inte om politik, utan om sunt förnuft och hur man väljer att behandla människor, förklarar hon sitt och sambons beslut.
Några dagar senare är det tyst igen. Trots flera försök att få till en intervju blir det aldrig någon. En telefonsvarare går igång. Ingen ringer tillbaka. Samtidigt går den politiska debatten vidare med Wild ´n Fresh som slagträ i båda lägren.
Vi får söka andra vägar för att få fram ett motiv för huvudpersonen i den just nu mest uppmärksammade fackliga konflikten på den svenska arbetsmarknaden.
Det hela startade i februari förra året. Dottern Alice var nio månader och Sofia Appelgren trappade ned sina studier vid högskolan i Trollhättan. Hon och sambon Serdar hade hört talas om en ledig lokal i saluhallen Briggen och beslutade sig för att starta upp något eget. För att varva ned, enligt henne själv. En salladsbar kändes bra eftersom de båda var intresserade av hälsoriktig mat.
– Jag har alltid velat förverkliga en dröm om att starta något eget, säger hon i en stort uppslagen intervju i Göteborgsposten.
Slutbetyget på anrika privatgymnasiet Göteborgs Högre samskola sommaren 2001 bekräftar det. Det specialutformade programmet på skolan som tidigare skolat näringslivsledare som PG Gyllenhammar omfattar ett stort antal kurser inom företagande och ekonomi, som 60 poäng engelsk affärskommunikation, 60 poäng småföretagande, 190 poäng företagsekonomi, 40 poäng organisation och ledarskap, 30 poäng administrativ service och 40 poäng rättskunskap.
Moderns tidigare arbete som verksamhetschef på Svenskt näringslivsledda organisationen Framtidens företag och med egen konsultfirma har säkert gett inspiration.

Men verkligheten för 24-åriga Sofia Appelgren blev en annan.
– Det var en chock i början hur mycket jobb det innebär. Allt pappersarbete, inköp på olika ställen, förutom grovjobbet att fixa maten och servera gästerna. En nyttig erfarenhet, säger hon till GT.
Under hösten anställdes två unga tjejer som skulle hjälpa till under den mest stressiga lunchrusningen. En av dem var tjugoåriga Linnea som precis tagit studenten vid Göteborgs högre samskola och behövde pengar för att resa utomlands till våren. Hon arbetade några timmar om dagen och lönen sattes till 95 kronor – men utan semesterersättning, avtalsförsäkringar eller sjukpenning.
Och eftersom Linnea fortfarande bor hemma hos föräldrarna i Sävedalen är det inte hela världen om hon blir utan pengar när hon är hemma och sjuk, förklarar hon för facket under blockadens första dagar.
– Det var jag medveten om när jag tog jobbet, säger hon till GT.
Wild ´n Fresh och de andra småbutikerna utan kollektivavtal i saluhallen Briggen kontaktades av hotell- och restaurangfacket under en kampanj för att rensa i den avtalslösa djungeln. Enligt facket saknas kollektivavtal på trehundra företag i området runt Linnégatan, Masthugget och Majorna i Göteborg. I början av december hade kampanjen lett till tecknade kollektivavtal med 39 av företagen, elva av dem efter hot om stridsåtgärder. Wild ´n Fresh skulle bli nummer fyrtio.
Men Sofia Appelgren och hennes sambo vägrade. Eller som hon själv säger: man kan inte vägra något som är frivilligt att skriva på. Och eftersom de anställda, enligt Sofia Appelgren, inte ville ha något kollektivavtal och hon själv var övertygad om att de hade bättre villkor valde hon bort det.
I ett av de första offentliga uttalanden hon gör handlar det också mer om en markering än principer.
– Sannolikt får jag väl skriva på. Men jag retar mig på deras metoder och vill i alla fall göra en ordentlig markering, säger hon till Dagens Nyheter.
– Jag tycker att det är viktig att allmänheten får veta på vilket otrevligt sätt man blir bemött av en så stark organisation, säger hon till Göteborgsposten.
Det mesta tyder på att Sofia Appelgren och sambon inte var riktigt medvetna om den politiska vidden av sitt beslut.
– Jag visste inte att det var en så politiskt laddad fråga, sa Sofia Appelgren till Aftonbladet efter första dagen av blockad.

Strikt företagsekonomi är knappast någon förklaring. Före blockaden kom ägarna bakom Wild ´n Fresh visserligen billigt undan. Alla lagar och regler följdes inte fullt ut. Men successivt har Sofia Appelgren och hennes sambo anpassat villkoren till kollektivavtalets nivå.
Semesterersättningen, som inte betalades ut till en början, har nu betalats ut retroaktivt till alla anställda och kommer betalas fortlöpande. Nya försäkringar har tecknats för att, så gott det går, överensstämma med de försäkringar som ingår i kollektivavtalet. Och det finns i alla fall ett muntligt löfte om att övriga delar av avtalet som sjuklön, pensionsförsäkringar och eventuell föräldrapenning ska betalas ut till de anställda om det blir aktuellt.
I den utredning som advokatbyrån Mannheimer Swartling gjorde vid nyår avslutas varje oklar punkt med formuleringen ”Om så skulle bli fallet avser Wild ´n Fresh dock, enligt uppgift, att tillämpa de villkor avseende X som följer av det vid var tid gällande kollektivavtalet.”
Det är knappast heller kostnadsfrågan som får Sofia Appelgren att vägra kollektivavtal. Att teckna varje försäkring för sig kostar lika mycket eller mer än kostnaden för att ansluta sig till avtalet i klump. Snarare verkar det vara den kollektiva lösningen och en uppgörelse med facket som är problemet.
– Jag tror att det från början inte har funnits något motiv över huvudtaget. Det har varit okunskap mycket av det. Jag har en känsla av att hon själv inte haft något långvarigt lönearbete att hon inte har så mycket koll på sådant som avtal, säger Maria Norrbin Karlsson, ombudsman på hotell- och restaurangfacket som mötte Sofia Appelgren under hela konfliktens gång.
– Det var mycket okunskap i början, hon har lärt sig mycket av den här historien och hon har blivit påhejad av krafter som är emot avtal. Hon har nog försökt värja sig lite, men inte lyckats.
Hon har blivit en frontfigur för krafter och en bricka för något hon egentligen inte tror på – och hon stängde dörren för tidigt.
Sofia Appelgren betecknar det gångna året som ”lärorikt” och ger själv syn på saken i en intervju med tidningen Aktuellt i politiken en dryg vecka före beskedet om nedläggning kom.
– Jag vill inte stödja en organisation som hotar mig att skriva under ett avtal.
I flera intervjuer återkommer hon till att hon känner sig ”ovärdig” och ”inte respekterad” av de fackliga företrädarna.
– Jag hade första kontakten med facket och de var väldigt otrevliga.
Hon betonar sitt fria val och det är hon – inte Fredrik Federley och Maud Olofsson – som börjar beskriva fackets åtgärder i termer av inskränkning av demokrati och frihet och som hot och trakasserier.Hotell- och restaurangfackets meddelande om att man avser att sätta verksamheten i blockad blir till ett ”hotbrev” vilket vrids ett varv vidare i den politiska retoriken och blir till maffiametoder och MC-brottslighet hos enskilda borgerliga riksdagsledamöter och ungdomspolitiker.
– Jag trodde att vi levde i en demokrati och fick välja det här själva, säger Sofia Appelgren i Dagens Nyheter.
– För mig är det här helt opolitiskt och handlar istället om våra mänskliga rättigheter, säger hon till Göteborgsposten.
Det grundläggande konfliktperspektivet i den facklig verksamhet saknas i Sofia Appelgrens idévärld.

Kanske går den sista viktiga pusselbiten att finna i Sofia Appelgrens skyddade uppväxt i välbärgade villastadsdelen Älvsborg i västra Göteborg, tonåren i 3,8-miljonervillan i fashionabla Bö i Örgryte och somrarna på fritidshuset på Gullholmen med egen båtplats. En miljö med båda föräldrarna på höga chefspositioner och den äldre brodern utflugen till USA uppmuntrar kanske till eget initiativtagande och gott självförtroende, men ger kanske inte fullt samma inblick i villkoren för anställda och behov av kollektivavtal inom restaurangbranschen. Inga kurser i företagande vid anrika privatgymnasier ger det perspektivet.
Ett grundmurat självförtroende, ett stort mått envishet och viss okunskap är några av förklaringarna till varför det blev som det blev. I alla fall om man får tro personer i Sofia Appelgrens närhet och fackliga företrädare som varit engagerade i konflikten. Hon beskrivs som en viljestark person som ser till att få det hon vill ha.
– Hon är inte van att få motstånd från någon, säger en jämnårig person i hennes uppväxtmiljö.
Själv ogillar Sofia Appelgren beteckningen envis. Bestämd låter trevligare, säger hon i en intervju med Göteborgsposten och fortsätter:
– Jag var envis redan som liten. Och när facket nu väljer att trakassera oss blir jag tvärtom.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr