Bostadsbrist råder i en majoritet av landets kommuner. Enligt hyresgästföreningen väntar 290 000 unga på sitt första egna boende. Vilken vettig regering som helst skulle springa benen av sig för att få igång byggandet. Men inte den här så klart, den är ju inte det minsta vettig. I stället satsar den på att försämra hyresgästernas rättigheter och genom nya förslag göra det lättare att göra sig av med andrahandshyresgäster (besittningsrätten bort) och lättare att ta ut ockerhyror (omöjliggöra att få tillbaka oskäliga hyror i efterhand).
Resultatet? ”Skenande andrahandshyror i innerstaden”, skriker rubriken ut i Svenska Dagbladet i förra veckan. Nu får vi anta att bostadsminister Stefan Attefall är riktigt glad. Det var ju det här som var meningen med hans lilla reform för att komma åt bostadsbristen. Om någon, som i Svenska Dagbladets artikel, vill flytta hem till mamma några månader och försöka få 15 000 kronor i månaden för en etta på Telefonplan ger det förvisso någon ny bostad, men det är mycket tillfälligt och i marginalen. Det som framför allt händer är att en generation ställs utanför bostadsmarknaden helt och hållet.
Andrahandshyror i Stockholm är nu generellt 50 procent högre än förstahandshyrorna och skillnaden är långt större i attraktiva områden. Där kan den vara flera hundra procent. Vad regeringen har öppnat för, vare sig de förstår det eller ej, är en utveckling mot köpande för hyresspekulation, det som på engelska kallas ”buy to let” (köpa för att hyra ut).
Detta var inte lönsamt tidigare i Sverige. Att göra en sådan stor investering som att köpa ett hus eller en lägenhet och sedan inte ostört få ta ut vilken hyra man vad vill lockar ingen. Om man dessutom kan bli tvungen att betala tillbaka delar av pengarna är det en direkt farlig investering. Men nu öppnar regeringen Pandoras ask. I attraktiva områden kan nu den som har mycket kapital köpa fastigheter med intentionen att hyra ut dem ”i andrahand” redan från början. Om de bara håller sig inom ”andrahandsmarknaden” regleras inte hyran alls och de kan ostraffat ta ut vilken hyra som helst. Det finns pengar att göra i detta.
I Storbritannien finns egentligen bara den hyresmarknad som vi menar är ”andrahand” och så kallad ”social housing”, ett begränsat antal kommunala lägenheter med lägre hyror för fattiga familjer. Tanken är att alla utom de fattigaste ska köpa sina egna hem, en typiskt Thatchersk idé. Men i takt med att det blir allt svårare att få de enorma lån som krävs för att köpa ett litet hus på de överhettade brittiska bostadsmarknaden blir allt fler arbetande familjer tvungna att vända sig till hyresmarknaden, som är helt oreglerad. Fyra miljoner britter lever nu under extremt osäkra hyresförhållanden där de har en månads uppsägning och ingen som helst möjlighet att påverka hyran. De är helt i hyresvärdarnas händer och kan bli uppsagda om de så mycket som klagar på ett orenoverat badrum. Och de blir just det, uppsagda, på löpande band.
Tidningar som The Guardians ledarskribenter och kolumnister betraktar den brittiska bostadspolitiken som en nationell katastrof och frågan har varit uppe i parlamentet. Men med en borgerlig regering gjordes naturligtvis ingen förstärkning av hyresgästernas rättigheter. Det visade sig dessutom att en majoritet av parlamentarikerna själva var hyresvärdar, ett perfekt ”jobb” att kombinera med politiken. Detta är vad som väntar oss om den borgerliga regeringen får styra över bostadspolitiken i fyra år till.
Här kommer i stället några handfasta tips till en eventuell ny regering 2014, av den nuvarande har vi inget inget annat att förvänta oss än katastrofen. Sätt in krafttag för att stoppa den olagliga försäljningen av hyresrätter! Särskilt Stockholms hyresmarknad tyngs ned av svarta pengar och korruption. Bygg fler hyresrätter! Stoppa omvandlingarna till bostadsrätter! Stimulera byggandet av hyresrätter aktivt med statliga lån och andra medel, det är också en bra arbetsmarknadspolitik. Och försämra inte redan desperata hyresgästers villkor gentemot hyresvärdarna. På en bristmarknad förstår alla vad det gör med priserna.
Vi har nått en bostadspolitisk nollpunkt med Stefan Attefall vid rodret. Utvecklingen måste vändas nu.
