Som i tidigare sammanhang är det USA:s käpphäst som orsakat haveriet. Jordbrukssubventionerna, som beräknas till 50 miljarder dollar per år i USA, slår ut hela länders landsbygd och jordbruksproduktioner.
Mötet i Doha, Qatars huvudstad, som inleddes 2001, havererade efter fem år av diskussioner, huvudsakligen på grund av det omöjliga i att övervinna skillnader i utformningen av en handelspolitik inom jordbrukets område. I söndags träffades länderna inom G6, Australien, Brasilien, Japan, EU och USA, men samtalen ledde ingen vart utan gick in i vad nyhetsbyråerna karakteriserade som en ”dödpunkt”.
USA:s förhandlare Susan Schwab motsatte sig EU:s inställning till jordbrukssubventionerna och anklagade EU, Japan och Indien för att bjuda före lite. EU-representanter menade att USA var ”oförmöget” att visa flexibilitet. Peter Mandelsson, EU:s kommissarie, uppgav att ”misslyckandet skulle kunna ha undvikits”.
Schwab krävde en kompensation för att reducera jordbrukssubventionerna med 20 miljarder dollar, det vill säga en minskning med 60 procent. Men de övriga deltagarna hävdade att med det förslaget skulle USA i praktiken fortsätta att subventionera sitt jordburk med nästan samma summa.
Brasilien anklagade de stora handelspotentaterna för att sakna ”politisk vilja” för att nå en uppgörelse. Enligt landets utrikesminister Celso Amorim, står WTO ”inför sin största kris någonsin”.
– Det rikaste och starkaste landet i världen, med den högsta levnadsstandarden, har förutsättningar för att såväl ta emot som att ge, sa Mandelsson, medan EU:s jordbrukskommissarie Mariann Fischer Boel otåligt sammanfattade WTO-mötet som ”ett stort misslyckande”. WTO-mötet hade förväntats slutföra förhandlingarna, som är mer komplicerade och som rör regler mot dumpning, innan årets slut.
Många menar att det är själva WTO-modellen med total frihandel som är omöjlig. Förevändningen från de rika ländernas sida för en global överenskommelse om frihandel, har varit att ge de fattiga länderna en väg ut ur underutvecklingen. Men efter ett decennium med WTO, befinner sig befolkningarna i både utvecklingsländerna och de rika i en sämre situation än för tio år sedan.
Världsbankens definition av ”extrem fattigdom” är en (1) dollar per dag att överleva på. I större delen av Afrika och Mellanöstern har den extrema fattigdomen ökat. Även i Sydostasien har antalet extremt fattiga ökat. I resten av världen har hastigheten i minskningen av fattigdomen avtagit.
Men Världsbankens chef Paul Wolfowitz har försökt ingjuta optimism, och talar om att Qatarrundan skulle kunna ha gett ”positiva resultat”.
