”Tänk att ett politiskt och ekonomiskt samarbete som tagit årtionden att bygga upp, kan skakas om på en natt”, twittrade Erika Karlénius, politiskt sakkunnig i regeringskansliet efter att resultatet i folkomröstningen blivit klart. Ja, det är fantastiskt med demokrati. Hur många årtionden man än byggt, måste man ändå alltid ha människors förtroende vid varje givet tillfälle. Och EU klarade inte ens sin allra första folkomröstning om utträde.
Men det var inte det vackra med folkstyre som Karlénius ville lyfta fram. Snarare tycktes hon – och många andra – verkligen mena att Storbritanniens medlemskap var en harmonisk historia fram tills att ett par månaders populistisk debatt nu råkat föra ut landet ur unionen. Idén om någonting oöverlagt och spontant i utträdet är så stark att besvikna britter till och med ordnar demonstrationer och namninsamlingar – som om vi inte visste svart på vitt, sedan den 23 juni, precis hur stor majoritet som verkligen vill lämna.
Utträdet var ingen populistisk kupp. Visst, en kampanj kan få folk att ändra sig. Men huvudproblemet är att EU var så svagt i grunden, att försöken att skaffa det folklig legitimitet varit så halvhjärtade. De brittiska högerpopulisterna avslöjade bara hur skör unionen är. Men kommentarerna efter omröstningen tyder på att eliterna tänker låtsas som om det inte är så – man tycks snarare fundera på att skaffa sig ett nytt folk. Europas socialdemokrater är inte mindre verklighetsfrånvända: reaktionen på dagen då britterna tappade tålamodet är att be oss vänta lite ytterligare på deras union med socialt samvete. Alldeles strax bara, ett par år högst… Det lovar gott för det framtida EU-motståndet att nivån av självrannsakan är så låg.
De etablerade partierna förfasar sig också över att högerpopulister dominerar EU-motståndet, fastän det är de själva som har drivit väljarna i armarna på högerpopulismen genom att ett efter ett acceptera sina länders medlemskap. Vilket snällt mittenparti finns det att vända sig till, då? Miljöpartiet kunde gott utvärdera sin egen omsvängning i EU-frågan innan deras språkrör, Gustav Fridolin, börjar psykologisera om väljare på DN Debatt (26/6, 2016). Hur är de egentligen, nej-sägarna? Tja – de är väl emot EU, helt enkelt? Dessa psykologiska analyser av vanligt folk är förnedrande. Självklart skulle ingen fråga sig hur en stanna-anhängare egentligen fungerar på djupet, om resultatet blivit det omvända.
Varför skulle inte britterna få sätta sig själva först när alla andra gör det?
Högerpopulismen hade aldrig drivit ut Storbritannien ur EU om inte EU-länderna själva under det senaste året gått samma högerpopulism till mötes genom en politisk agenda som bara handlat om en sak: täpp till gränserna. Varför skulle inte britterna få sätta sig själva först när alla andra gör det? Det är obegripligt hur politiker som varit en del av denna utveckling nu står och moraliserar över chauvinistiska tongångar bland britter.
Storbritannien hade heller aldrig lämnat EU om inte kritiken mot EU:s gemensamma arbetsmarknad haft en del fog för sig. Utstationeringsdirektivet pressar villkoren, framför allt i byggbranschen. Andra låglönesektorer drabbas också av lönepress när arbetsgivare utnyttjar skillnaderna i levnadsstandard i olika länder. Arbetarrörelsen har tryckt på för att få ”ordning och reda” på arbetsmarknaden, vilket hade kunnat slå undan benen på högerpopulismen, men misslyckats. Man har fått dåligt stöd från sina egna intellektuella, som antingen inte förstår arbetsmarknadspolitik, eller som duckat när borgerligheten antytt att alla försök till en rättvisare löntagarpolitik är rasism. Nu förfasar sig samma intellektuella vänster över att arbetsmarknadsproblemen istället tagits över av högerpopulismen och bakats ihop till ett allmänt ”utländskt hot”, en bild som tas emot väl eftersom den är den enda som är i närheten av mångas vardagliga erfarenheter. Men det var en utveckling vänstern hade kunnat vara med och stoppa, om man bemödat sig om att lyssna – och lita på, faktiskt – facket och arbetarklassen.
