Visste du att man måste vara en korrupt miljardär för att vara aktuell som amerikansk presidentkandidat? Visste du att det finns ekonomiska intressen i att stämpla ny teknik som ”grön” och nya varor som ”ekologiska”? Visste du att även hippies – som för ett otränat öga ser ut att leva i samklang med naturen – behöver fossila bränslen för att kunna ha förstärkare till sina festivaler?
Michael Moore, som är medproducent till och dragplåster i polaren Jeff Gibbs dokumentär Planet of the humans insisterar på att deras film levererar så kontroversiella svar på de stora miljöfrågorna att inga stora streamingsidor vill ta i den med tång, medan kritiker menar att Moore och Gibbs skarvar så pass mycket i faktakollen att alla deras eventuella argument för behovet av förändring går förlorade.
Men oavsett hållning i den frågan så är Planet of the humans framför allt en extremt krattigt berättad film, som ramas in av Gibbs otroligt monotona berättarröst som inte ens lyckas byta läge när han ska smasha in det självskrivna skämtet om hur Al Gore och bankhöjdaren David Bloods samarbete i miljöfrågor ofrånkomligen blir ”Blood & Gore”.
”Högern har sin religion och på vår sida tror vi på grön ekonomi”, mässar Gibbs och tydliggör att han med ”vår sida” helt är fastlåst i idén om att det enda motstånd som finns mot fossilkapitalismen i dag utgörs av en grönsminkad griskopia av samma produktionssystem. Förvisso ges ytterligare ett par välbehövda kängor åt den liberala myten om att det trängande behovet av hållbara energikällor automatiskt kommer att tvinga fram smarta uppfinningar. Det är till exempel uppenbart hur löften om hur nya banbrytande innovationer står precis runt hörnet trissas upp i en otäck blandning av Elon Musk-typers messiaskomplex och massmedias klickjakt vilket i sin tur får börser att rusa och ekonomiska bubblor att brisera och – framför allt – fördunklar verklighetens behov av ett världsomvälvande systemskifte.
Den som söker sina svar inom kapitalismens logik landar då till slut i ”lösningar” i form av att ersätta kolkraften med eldat elefantbajs (autentiskt exempel). Eller så landar man – likt Moore och Gibbs – i ännu smutsigare spiltor. I Planet of the humans får vi träffa gott om välmående amerikaner som ser sina altanutsikter förfulas av vindkraftsturbiner och snabbt ramlar ned i slutsatsen att världens problem består i att det föds för många barn i Afrika och Asien.
I ett land där det är en förutsättning att du har miljarder dollar och minst en betydande fraktion av monopolkapitalet i ryggen för att åstadkomma politisk förändring den parlamentariska vägen ligger hopplösheten alltid närmast till hands. Medan Moore och Gibbs faller ner i apati och civilisationskritik har tittarna dock redan somnat.
