Människovärdet är omgärdat av levnadsomständigheter av vilka den viktigaste tvivelsutan är själva existensen. En minimiinkomst är således grundvalen för människors värdighet. Trots detta lever – i vårt rika land – människor i stort antal under den officiella fattigdomsgränsen, som för ensamstående är 7 130 kr/mån och för en tvåbarnsfamilj 14 968 kr/mån. Existensminimum är dock 5 756 kr/mån för ensamstående och för en familj, oberoende av antalet barn, 7.674 kr/mån.2 Således; den i lag fastställda existensinkomsten är lägre än vad som stipuleras som fattigdom. Vad värre är; 4,2 procent av Belgiens befolkning lever under existemsminimum (hemlösa, ovetande om sina sociala rättigheter etcetera).
Enligt den senaste Europagallupen (SILC 2003) lever 15,2 procent av belgarna i fattigdom. Det är 1,5 miljoner människor. I Bryssel är tillståndet värre; en av fem Brysselbor lever fattigt. En del forskare hävdar att det sanna antalet är närmare en av fyra. För utanför den officiella statistiken hamnar bland andra de hemlösa, folk utan ID-papper.
Klyftan mellan fattig och rik växer i landet. Även i Bryssel ökar den. Förra året tjänade de tio procenten höginkomsttagare 33 procent av den totala lönesumman medan de tio procenten med lägst inkomst fick dela på 1,4 procent av den. Då existensminimum är så knapp behöver, på grund av stigande hyror och energikostnader med mera, ett allt större antal allt mer offentlig och privat socialhjälp.
Av Bryssels lägenheter är endast nio procent sociala lägenheter. (Belgien saknar ett bostadsbidragssystem). Det står 24 000 i kö för att få en sociallägenhet. De fattiga tvingas alltså ut på den privata hyresmarknaden. Där tar hyran en allt oskäligare inkomstandel eller så får folk ty sig till bostäder av undermålig standard. 9,2 procent av bostäderna i Bryssel saknar elementär standard och 24 procent av dem är i dålig kondition. Hela 22,4 procent av brysselborna bor i möblerade rum, vilket är 5.5 procent av samtliga hyresgäster. Just de höga energikostnaderna är en extra börda. Man får söka lägenheter med betalelmätare eller inte förbruka mer än den sociala max elmängden på sex ampere. Eller så stängs strömmen av.
Men än värre är den ojämlika tillgången till sjukvård. Fattigdomen i Bryssel ses tydligt i hög spädbarnsdödlighet. Även att gå till läkare är för många ett undantag. År 2001 svarade 20,4 av hushållen i Bryssel att de på grund av pengabrist inte uppsökte sjukvården fast det varit påkallat.
I slutet av 2005 låg arbetslösheten i Bryssel på 21 procent och för ungdomar yngre än 26 år på 35 procent. I jämförelse med andra EU-länder har Bryssel så hög arbetslöshet att den endast slås av några regioner i östra Europa.
Tillståndet är dramatiskt. Nästan 2/3 av dem med rätt till a-kassa är lågutbildade. Utan (yrkes)examen får du således inget jobb. Vägen till långtidsarbetslöshet ligger öppen och du är i högriskzonen att dumpas socialt. I september 2005 hade 69 procent varit arbetslösa i ett år och 48 procent hade saknat jobb i minst två år. ”Det är den långa arbetslösheten som är inkörsporten till fattigdom. En av tre arbetslösa lever fattigt. Ju längre man tvingas leva på en begränsad inkomst desto fortare sinar eventuella reserver. Varaktiga komsumtionvaror – allt från kläder till kylskåp – förnyas inte och icke-materiell konsumtiom såsom barns biobesök eller annan förlustelse är inte till att tänka på”, säger forskaren Jan Vranken.
Inte mindre än 27,2 procent av barnen i Bryssel växer upp i en familj vars inkomst inte kommer av arbete. Något som innebär stor risk att förbli fattig. Och fattigdomen ärvs. Barn från fattiga familjer kommer som vuxna svårligen att själva undgå fattigdomsfällan.
Trots detta tillstånd med en allt ökande fattigdom finns det ingen politik i Bryssel som tar sig an eländet. Tystnad råder.