Utrikes 29 januari, 2025

Buena Vista Social Media Club

Turister fotar sig själva i en amerikansk veteranbil i Havanna, framför graffiti för partiets ”ögon och öron” Kommittéerna till revolutionens försvar. Foto: Yamil Lage/AFP/TT.

I ett Kuba där staten förtvinar och en privat gangsterekonomi breder ut sig, har internet blivit en livlina. Flamman träffar de unga videostjärnor som prövar lyckan i sociala medier.

Det är konsertkväll på baren La Bombilla Verde och på scenen står en gitarrkille. En sådan som sjunger Wonderwall till karibiska rytmer. Nej, det är ingen stjärna i klass med Silvio Rodríguez som uppträder men ändå känner jag tårarna komma när han dedikerar låten till sin bästa vän som snart ska lämna landet, ”precis som alla andra”. Till vibrationerna från den ostämda gitarren sjunger han: ”Hur stänger man av det här helvetet? Hur ska man leva i det här landet?”

Även om det är svårt att veta exakt hur många kubaner som har lämnat till följd av den ekonomiska krisen redovisar människorättsorganisationen Wola att nästan en halv miljon kubaner migrerat de senaste två åren. I en artikel i El País hävdar en demograf att antalet invånare 2023 beräknades till 8,6 miljoner medan officiella siffror från 2021 ligger på 11 miljoner. Det skulle innebära att befolkningen på kort tid minskat med 18 procent. Om siffrorna stämmer är svårt att avgöra, men en sak är säker: det pågår en utflytt som aldrig tidigare skådats. Det räcker med att gå ut på Havannas gator för att konstatera att det är ovanligt tomt. Överallt talas det om dem som lämnat, dem som är på väg och dem som inte kan men vill till följd av rusande inflation, strömavbrott och bensinbrist.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 30 januari, 2025

Släpp energitjuvarna fria

En kvinna i Kalifornien kastar en vinflaska in i en vägg i ett av alla ”vredesrum” som skapades under coronapandemin för att minska stressnivåerna. Foto: Jae C. Hong/ap.

När jobbet lär ut ”effektiv” återhämtning vet man att vilan har blivit ännu en arbetsuppgift.

En av de mest minnesvärda kurserna på min sjuksköterskeutbildning, handlade om att lära sig att hantera stress genom att träna ”medveten närvaro”. Kursen utgick från ACT (acceptance and commitment therapy), som verkar vara vanlig i arbetslivet. Ett av tipsen vi fick var att vara medvetet närvarande när vi tvättade händerna. På så sätt kunde vi utnyttja detta arbetsmoment till att få en liten stunds sinnesro. ”Det räcker med några minuter om dagen”, sade vår lärare. Utgångspunkten var att vi skulle ”få verktyg” att hantera den stressiga arbetsmiljö som förväntades bli vår vardag.

Kursen lärde mig (oavsiktligt) något viktigt: att betrakta psykiska hälsoåtgärder som en form av arbete.

Samtalet om psykisk ohälsa präglas allt mer av krav. Det som i början handlade om att öka medvetenheten i samhället, handlar nu mer om att det är individen som ska producera god psykisk hälsa för att inte belasta försäkringskassan, vården eller sin arbetsgivare. Har din chef föreslagit stegräknartävlingar eller andningsövningar vid skrivbordet? Bingo – då förstår du vad jag menar.

Om vi inte låter intressen, politik eller människor kosta oss något lever vi bara för arbetet.

Eller varför inte denna klyscha: ”Det är inte stressen i sig som är farlig, utan bristen på återhämtning.” Anders Hansen, hela Sveriges psykhälsoinspiratör, gillar att säga sådant. Han är inte ensam – öppna 1177 under rubriken ”Stress” för att se ännu en variant av denna plattityd.

Det är väl ingen som tänker att det är enskilda stresstoppar som försätter människor i långvarig utbrändhet? Självklart handlar det om helheten, att stressnivån gör det svårt att hitta just de där behändiga stunderna för återhämtning. Problemet är ju detsamma: en orimlig arbetsbelastning.

Är det en pågående fokusförflyttning som kan anas? Genom att prata om återhämtning, som vi får för lite av eller utför på fel sätt, i stället för arbetsbelastning, förflyttas fokus vips till fritiden och det privata. Arbetsgivare kan vila i att det inte gör så mycket om deras anställda har det stressigt på jobbet, bara de ”får verktygen” att laborera med på sin fritid. Genom att effektivisera fritiden och anstränga sig att fokusera på sin återhämtning kan man bli en bättre arbetare.

Det enda som får lov att kosta arbetaren någonting är arbetet. Resten av livet ska handla om att återhämta sig för att klara av det.

Läs mer

Verkligheten ser ut så här: man har barn eller åldrande föräldrar att ta hand om, gamla föräldrar eller relationer i upplösning. Den som är i en sådan situation uppmanas att gå till HR och få tips i stil med ”du borde se till att få mer avlastning med barnen”. Eller – vilket är en osynlig egenbetald samhällsinsats – varför inte gå ned i tid så ditt krävande privatliv i alla fall inte kostar företaget något?

Men det handlar inte bara om att vi alla förtjänar att med nöd och näppe få ihop livspusslet utan också om att även fritiden måste få kosta; det handlar om rätten till tungrodd och hopplös politisk aktivism, frustration över onödigt komplicerade recept, att dricka några glas för mycket en stökig utekväll och lata bakisdagar, tråkiga föreningsmöten, stela släktträffar, en långdragen facebookdebatt med en rasistisk släkting och ”energitjuvar” man blivit kompis med. Om vi inte låter intressen, politik eller människor kosta oss något lever vi bara för arbetet.

Nyheter 30 januari, 2025

Mot strömmen

Illustration: Marcus Nyblom.

Spotify har förändrat både hur vi lyssnar på musik och hur själva musiken skapas. Till det sämre – menar många musiker och lyssnare, som nu drömmer om att lämna den svenska strömningsjätten.

Januarihimlen är som en sur trasa som kramats ur över Rågsveds skurhink till centrum. Fönstren på ölhaket Oasen är fortfarande pyntade med sprejade stjärnor och bjällror trots att det är långt in på det nya året. En yrvaken vårfågel försöker göra sig hörd i ett dolt träd, men överröstas av tunnelbanan.

En våning upp på Folkets hus strömmar popmusik på låg volym ur högtalare på Kafé Ebba. Annelie Månsson, klädd i en svart huvtröja med bandet Einstürzende Neubautens logga, sköter bullförsäljningen i fiket – som är döpt efter ortens stolthet, punkbandet Ebba Grön. Hon har kopplat in sin telefon till högtalarna. På skärmen syns Spotifys grönsvarta logga.

(mer …)
Inrikes/Nyheter 29 januari, 2025

Miljonbidrag till SD-nära studentförbund: ”Fostrar konservativ elit”

En student minglar i Uppsalas universitetsaula. I Konservativa förbundets verksamhetsberättelse lyfts den ”studentikosa” verksamheten fram. Foto: Tor Johnsson/SvD/Scanpix.

Med sångböcker och studentikosa slipsar vill Konservativa förbundet locka ungdomen – och lägga grunden för en ”hegemonisk dominans” över samhället. Nu får de för första gången bidrag från MUCF.

Konservativa förbundet, en studentorganisation knuten till Sverigedemokraterna, beviljas drygt 1,4 miljoner i bidrag. Det meddelade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, strax före jul.

I ansökan uppger förbundet att bidraget ska användas för att stötta de tio lokala föreningarna, men också för att anställa administrativ personal. Pengarna kommer även att användas för att betala resor till evenemang där medlemmar kan ”träffa likasinnade” från andra delar av landet.

”Vår ambition är att det ska finnas något för alla och det fortsätter vi att jobba efter. I synnerhet nu med alla MUCF-pengar har vi potentialen att utvecklas flerfaldigt i alla avseenden”, skriver förbundsordförande Markus Johansson-Martis i ett sms till Flamman.

I verksamhetsberättelsen för 2023 framgår att förbundet präglas av en ”studentikos sittningskultur” och organiserar sittningar ”i princip varje månad”. 

”Förbundets egna sångbok och förbundslips har kommit till god användning och bidragit till en gemytlig och kamratlig internkultur”, skriver de.

Läs mer

Enligt förbundet kommer bidraget att ”vara viktigt för att stärka den nationella gemenskapen och samhörigheten inom vår organisation”. De tillägger att det även kommer användas för att finansiera besök hos ”systerföreningar” utomlands.

Markus Johansson-Martis menar att begreppet främst syftar på andra konservativa studentorganisationer i Norden.

”Den långsiktiga ambitionen är att skapa gemensamma projekt och bygga upp ett nordiskt ekosystem av konservativa organisationer”, skriver han i meddelandet, men framhåller också att förbundet har kontakter i Europa och Nordamerika.

Konservativa förbundet bildades 2011, men har fram till nu inte fått det större bidraget från MUCF i kategorin ”driva organisation” – den bidragsform som de flesta andra politiska ungdomsförbund tar emot. 2022 fick förbundet dock ett enskilt projektbidrag på drygt en halv miljon kronor. 

Om 10-20 år kommer tidigare KF-medlemmar att inneha nyckelpositioner i samhällets alla delar

I frånvaro av både statliga bidrag och medlemsavgift har förbundet under flera år sponsrats av den SD-kopplade Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism (ISK). 2024 mottog man 270 000 kronor, och året dessförinnan 330 000 kronor. I ett referensbrev till MUCF skriver Arvid Hallén på insamlingsstiftelsen att ”ISK:s uppdrag är att främja svensk konservatism” och bedömer att ”stöd till KF är ett bra och effektivt sätt” att utföra detta uppdrag.

I dagsläget har förbundet 1 543 medlemmar, enligt dokument som Flamman tagit del av. Det är en siffra som gör dem större än både Centerpartiets och Miljöpartiets ungdomsförbund. Av medlemmarna är 65 procent under 25 år gamla, och därmed bidragsgrundande. I den inskickade dokumentationen framgår också att 83 procent av förbundets medlemmar är män, och endast 17 procent är kvinnor.

Förutom referensbrevet från Arvid Hallén innehåller ansökan även en referens från religionsvetaren Magnus Zetterholm på stiftelsen Academic Rights Watch. Han beskriver förbundet som en ”demokratifrämjande” verksamhet och en ”motvikt mot populistiska aktörer” på sociala medier.

Pengarna från ISK är inte förbundets enda koppling till SD. Markus Johansson-Martis arbetar som politisk sekreterare för partiet i Huddinge kommun, medan hans föregångare Henric Colliander kom från rollen som bostadspolitisk talesperson för Ungsvenskarna. De två ordförandena dessförinnan, Julian Kroon och Christian Delhage, är i dag är kommun- respektive regionpolitiker för partiet.

Läs mer

Att det finns tydliga kopplingar anser även förbundsmedlemmarna själva. I styrelsens utvärdering av förbundsstämman 2024 framgår att det enligt vissa varit ”lite för stor andel ungsvenskar”, och att en ”obalanserad politisk prägel” riskerade att ”skrämma bort folk”.

När Flamman frågar om relationen till Sverigedemokraterna tonar dock Markus Johansson-Martis ned den:

”Precis som med andra högerpartier hör de ibland av sig till oss och frågar om vi kan dela jobbannonser eller rekommendera personer till praktikplatser eller tjänster som blir lediga.”

Vilken politisk framtid ser ni för den konservativa rörelsen i Sverige, och vilken roll spelar ert förbund i den utvecklingen?

”Den konservativa rörelsen i Sverige rör sig mot samma hegemoniska dominans som Socialdemokraterna byggde upp under 1900-talet med inflytande över politik, näringsliv, media och kultur”, svarar Markus Johansson-Martis, och fortsätter:

”KF är en nyckelspelare i den utvecklingen. Vi fostrar framtidens konservativa elit och erbjuder en plattform för både partipolitiskt engagerade och dem som vill göra karriär inom andra sektorer. Om 10-20 år kommer tidigare KF-medlemmar att inneha nyckelpositioner i samhällets alla delar.”

Bland övriga konservativa förbund som beviljas bidrag för 2025 finns MUF, med nästan 13 000 medlemmar, och KDU, med drygt 5 300 medlemmar. Sveriges största politiska ungdomsförbund är dock alltjämt SSU, som slår MUF med omkring 200 medlemmar.

Sverigedemokraterna driver ett officiellt ungdomsförbund under namnet Ungsvenskarna SDU. De är dock en del av moderpartiets organisation och uppbär därför inget bidrag från MUCF, vilket innebär att de inte heller redovisar någon statistik till myndigheten.

Så stora var ungdomsförbunden 2024*

Räknat i totalt antal medlemmar, oavsett ålder.

CUF: 1 432
Grön ungdom: 1 153
KDU: 5 362
LUF: 1 817
MUF: 12 957
SSU: 13 112
Ung pirat: 1 662
Ung vänster: 2 179
Konservativa förbundet: 1 543
Fria moderata studentförbundet: 1 426

*SD:s officiella ungdomsförbund, Ungsvenskarna SDU, redovisas inte i statistiken då det inte är en fristående organisation.

Nyheter 29 januari, 2025

Högerpartier driver digitala lögner

En vaccinkritisk demonstration under parollen Frihetsmarschen 3.0 passerar Gustav Adolfs torg i Malmö våren 2022, med omkring 200 personer i tåget. Foto: Johan Nilsson/TT.

Hur sprids politiska lögner? Är det medias, nätets, skolans, populismens, eller allas fel? När forskarna Petter Törnberg och Juliana Chueri i stället frågade sig ”när ljuger partier?” blev svaret förvånansvärt glasklart – ”när de är högerradikala”.

32 miljoner X-inlägg (tweets), gjorda av över 8 000 riksdagspolitiker i 26 olika länder, över sex års tid och ett flertal valrörelser.

Det är materialet som en ny studie utgått från, för att besvara frågan om när politiska partier sprider lögner – om allt ifrån att vaccin orsakar autism, till att en liten maktelit vill underminera den ”vita rasen”.

– Svaret på frågan ”när ljuger partier” är, kortfattat, ”när de är högerradikala populistpartier”. Det var inte nödvändigtvis svaret vi väntade oss från början, och det gjorde oss ganska överraskade.

Det säger datavetaren Petter Törnberg, som utfört studien ”When do parties lie?” tillsammans med samhällsvetaren Juliana Chueri. Han menar att internet och sociala medier är en förutsättning för att falsk information ska spridas – men att själva tekniken inte är ”motorn”.

– Det här drivs av en politisk rörelse där social och alternativ media är väldigt central. De här partierna vill kontrollera människors fokus i den hårt konkurrerande uppmärksamhetsekonomi vi lever i. Man måste förstå den politiska rörelsen och mediemiljön som delar av samma organism, som formar varandra.

Både den traditionella höger-vänsterskalan och partiernas ”grad av populism” har tagits i beaktning. Tidigare studier har ofta inte räknat med avsändarnas politiska hemvist, vilket enligt Petter Törnberg lett till att falsk information betraktats som ett mer universellt fenomen än det är.

Svaret på frågan ’när ljuger partier’ är, kortfattat, ’när de är högerradikala populistpartier’.

– Många har argumenterat för att det skulle vara ett populistproblem. Men det vi hittat kopplar det specifikt till SD och liknande högerradikala partier, som också vuxit mycket under samma period som det här fenomenet.

Sedan Trump- och Brexitåret 2016 gror ett forskningsfält kring falsk information. Många har utgått från att det ”sitter i väggarna” på plattformarna eller tekniken, menar Petter Törnberg – saker gillas och delas snabbt och reflexmässigt, vilket leder till det ”virala” klimat där falska påståenden sprids snabbt utan gammelmedias grindvaktare.

Med mer forskning i bagaget har bilden dock börjat förändras.

– De flesta människor på nätet varken sprider eller träffar på misinformation, och många av dem som gör det får ofta sin information från tv och annan traditionell media. Det är ett utbrett fenomen, men hos vissa specifika delar av befolkningen, säger Petter Törnberg.

Ett av fältets större konflikter är debatten om skillnaden mellan misinformation, alltså rena felaktigheter, och avsiktlig, illvillig desinformation (lögner). Törnberg menar dock att distinktionen är mindre viktig än vad man kan tro.

– När vi pratar om vad politiker säger blir det närmast en psykologisk fråga, snarare än statsvetenskapligt eller sociologiskt intressant. Vet Donald Trump att han ljuger när han påstår att han vann valet 2020? Vem bryr sig? Man antar att misinformation är något som ”händer”, ett universellt fenomen kopplat till social media, medan desinformation är något ont som ryska staten håller på med.

I Nederländerna utgörs radikalhögern främst av Geert Wilders Frihetsparti, som blev största parti i senaste valet. Sedan dess har landets akademi drabbats av stora nedskärningar, och Petter Törnberg ser en systematik i hur rörelsen han forskat på angriper hans egen arbetsplats.

Läs mer

– De här partierna är emot demokratiska institutioner och etablerade sanningar. För mig verkar det grundat i ett ointresse av sådant som historiskt varit intressant för politiska rörelser – här ser vi ledare som drivs mer av att vara upprörda över kulturella frågor, man känner något slags maktförlust. Det handlar mindre om att uppnå något specifikt, och mer om ett rent maktintresse – att ”vinna”.

”Den postmoderna revolten mot en universell sanning har en poäng”, medger Petter Törnberg: kunskap har alltid handlat om makt, och att media eller akademin försvarar sin position som sanningssägare övertygar kanske inte vissa. Men att mainstreampartierna och den politiska vänstern också går i försvar mot desamma, för att inte ”spela högerextrema i händerna”, är något annat.

– Det blir en konstig situation, och kanske inte ett sätt att vinna väljare på heller, när folk faktiskt är missnöjda med hur saker är. Vi har en exploderande ojämlikhet, och en massa samhällsproblem som det är svårt att veta om dagens demokratiska institutioner kommer att överleva.

Inrikes/Nyheter 28 januari, 2025

Efter spritskandalen i Alingsås – Vänsterpartiet hotar med extraval

Marcus Wallin är ordförande för Vänsterpartiet Alingsås. Foto: Adam Ihse/TT / Vänsterpartiet.

Efter skandalen i den västgötska kommunen öppnar V för extraval. Det kräver dock att politiker från kommunens två största partier går emot den egna partilinjen – något V:s Marcus Wallin bedömer som osannolikt.

Alingsås skakas av en spritosande politisk skandal, där Socialdemokraternas och Moderaternas starka män i kommunen hånat politikerkollegor och konspirerat via interna chattar, i samröre med en före detta V-topp.

Efter förra veckans avslöjande i Göteborgs-Posten valde både Daniel Filipsson (M) och Simon Waern (S) att lämna sina uppdrag. Samtidigt har de enligt avtalet rätt till generösa fallskärmar – på 1 miljon respektive 1,8 miljoner kronor – om de väljer att söka omställningsstöd. 

– Det här är politiker som säger att vi inte har pengar att lägga på skola eller personlig assistans, där vi ser nedskärningar hela tiden. Men plötsligt kan man betala ut 2,8 miljoner till tidigare toppolitiker, säger Marcus Wallin, ordförande i Vänsterpartiet Alingsås, till Flamman.

Läs mer

Han hamnade i centrum för skandalen, efter att ha utsetts till ”Gingängets” främsta måltavla, och är djupt kritisk mot fallskärmarna. 

(mer …)
Nyheter 28 januari, 2025

Teslaägare skäms för bilvalet: ”Nazikärra”

Teslas anläggning i Örebro. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Från Hitlerhälsning till avtalsförakt – 7 av 10 svenskar ogillar Elon Musk, enligt en undersökning från Novus. Även allt fler Teslaägare tar nu avstånd från vd:n, och i vissa fall hela bilmärket. Är ”teslaskammen” här?

I Facebookgrupper som Tesla Owners Club Sweden har kommentarsfälten blivit allt stökigare de senaste veckorna, sedan elbils-vd:n fyrat av två misstänkta Hitlerhälsningar vid Trumps presidentinstallation. 

Den senaste uppdateringen av Model Y bemöts inte bara med besvikna kommentarer om priset på drygt 700 000 kronor, utan även kommentarer som ”Nazikärra. Nej tack”, ”Får man Hitlerhälsning med i köpet?”, och ”Aldrig mer Tesla”.

(mer …)
Kommentar 27 januari, 2025

Tvångsmarsch mot deportation från ”Umschlagsplatz” på Nowolipkigatan i Warszawa. Foto: Wikimedia commons.

Hade de första krokusarna vågat titta fram ur snömodden, värmde marssolen den 31-åriga kvinnans kinder när hon anlände till Pension Wermé i Saltsjöbaden utanför Stockholm, den där våren 1946?

Kvinnan jag försöker föreställa mig har just anlänt från Polen efter krigsslutet, tillsammans med sin femåriga dotter. Kvinnans namn är Roza Klepfisz, änka efter Michal Klepfisz, en av de män som stod i främsta ledet i Warszawagettot våren 1943, då han också dödades. Michal ansvarade för sprängladdningarna. Historikerna anser honom vara nyckelpersonen bakom hela operationen och han tilldelades postumt en utmärkelse av polska staten. 

Roza och Michal var båda medlemmar av judiska Bund, en facklig organisation grundad i det ryska kejsardömet 1897 för att göra motstånd mot hänsynslösa arbetsgivare och fabriksägare. Men Bund var så mycket mer: en plattform för judisk kultur, som förespråkade jämlikhet mellan könen och rätten till jiddisch. De organiserade barnteater, gav ut tidningar och bekämpade antisemitism. De utgjorde också i början av förra seklet ett av de mest framgångsrika socialistiska partierna, vars självständiga förgrening i Polen hade visst inflytande under mellankrigstidens korta perioden av demokrati. Bund var ickereligiösa, och en central idé i deras övertygelse var att judar skulle kunna leva där de befann sig. Medlemmarna motsatte sig därför en judisk stat i Palestina. 

Jag undrar vad de skulle tycka om att Förintelsens minnesdag inte längre minns dem eller deras drömmar. Inte ens Judiska centralrådet.

Så när sex miljoner judar mördades i gaskamrar, samt av sjukdomar och svält, förintades även en vital del av en progressiv demokratisk socialistisk rörelse. Efter kriget stod de överlevande bundisterna, som så många andra, ofta helt ensamma i världen. De hade bara varandra och när ödet förde några av dem till Sverige försökte de snart få kontakt med kamrater ute i världen. Med det fick de hjälp av bland annat Jewish labour committee och en rad engagerade svenska ickejudar. 

En viktig person var Sara Mehr som kommit till Sverige några decennier tidigare, också som politisk-judisk flykting. Känns namnet igen? Det var socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehrs mamma. 

Varför vill jag berätta den här historien? I dag, den 27 januari, markeras 80 år av Förintelsens minnesdag i en tid som tycks göra allt för att glömma snarare än att minnas. I Bryssel har två EU-parlamentariker från högern bjudit in till konferens dagen till ära med nyckeltalare som samtliga företräder en nationalistisk, Israel-orienterad ståndpunkt. Länge såg det ut som att höken och Marine Le Pen-supportern Amichai Chikli, den israeliska ministern för diasporafrågor, skulle tala. Efter protester, bland annat från anhöriga till gisslan, ställdes hans medverkan in i sista stund. Inte en enda vänsterjudisk organisation har bjudits in.

2025 är ett sorgligt jubileum att uppmärksamma. Jag kan inte minnas någon gång när Förintelsen har krympt till ett så ynkligt instrument för högernationalistiska maktpersoner att legitimera antisemiter och folkmordsanklagade presidenter och kalla det omsorg om judar. I Sverige har Judiska centralrådet uteslutit Vänsterpartiet ur sammankomsten i synagogan. Orsaken är partiets visserligen senfärdiga hantering av personer med alltför nära koppling till terrorklassade organisationer och uttalade grovheter om sionism. Men till saken hör också att centralrådets ledning tillsätts i politiska val, och ordförandeposten innehas just nu av Aron Verständig från den konservativa och proisraeliska gruppen Judisk samling.

Läs mer

Nu är vänsterjudar som jag mer övergivna än någonsin, klämda mellan en uppblossande antisemitism med vittnesmål om människor som attackeras av Palestinaaktivister enbart utifrån religiösa markörer, och en samtidig utfrysning ur officiella judiska organ som i accelererande fart gör Israel till sin främsta fråga snarare än svenska judars trygghet.  

Ändå ser uteslutningen mest ut som en ursäkt att hålla Sverigedemokraterna borta från samma tillställning. Men medan Vänsterpartiet faktiskt vidtagit åtgärder, bevittnar svenska judar hur Judiska centralrådet spelar ner Musks uppenbara fascistblinkningar och Adam Cwejman på X kontrar händelsen med att nazisternas största hatobjekt George Soros ”lägger sig i europeisk politik”. Bara några dagar senare talar Elon Musk på högerextrema Alternativ för Tysklands triumfatoriska valupptakt och uppmanar tyskarna att ”gå vidare” från skulden över andra världskriget.

Roza Klepfisz, hennes dotter Irena och ett hundratal andra bundister fick en fristad i Sverige. De flesta av dem stannade bara ett kort tag, men alla mindes hur väl de mottagits här. Jag undrar vad de skulle tycka om att Förintelsens minnesdag inte längre minns dem eller deras drömmar. Inte ens Judiska centralrådet.

Kultur 27 januari, 2025

Mobboffret från Helsingfors

Rosanna Fellman, född 1995, är en av Finlands mest kända unga poeter. Foto: Jennifer Granqvist.

Finlandismerna smakar som ett 24-pack ”Pirkka”. Rosanna Fellmans tredje diktsamling är våldsamt äkta.

Diktjaget i Rosanna Fellmans Det Jakobstad ingen vill ha har lämnat barndomens Jeppis för Hesa, alltså Jakobstad respektive Helsingfors. Men under ett besök i hemstaden kommer minnena från uppväxttiden tillbaka.

Barndomsåren färgas av våld och mobbning. Barn gör varandra illa medan de vuxna tittar bort. Tillsammans utgör bokens dikter ett vittnesmål om det systematiska förtryck som det avvikande barnet utsätts för.

I de längre dikterna blir Fellmans lyrik som skarpast. Ångesten och utsattheten är konkreta ting. Det blir tydligt i en dikt på dialekt om en hemvändarkväll i fyllans tecken. Diktjaget lämnar barndomshemmet för en ungkarlslya där fem 24-pack Pirkka-öl väntar. Hon far vidare till en bar och sedan en nattklubb där hon ”dansar me folk jag int ens känder, vilket / tå e adertonåringar som tycker synd om ejn tå man e så i fyllo”.

Genom dikten flimrar bekanta ansikten förbi, gamla mobbare och före detta pojkvänner. Efter en efterfest och en spya i en K-Markt-kasse avslutas dikten: ”jag gar hejmåt och slänger me ner i min tonårssäng / klocku sex på morne. Och jag känder att jag älskar men fullkomligt / hatar Jeppis”.

När Fellman, som i dikten ovan, ger sig själv utrymme och fokuserar på skeenden får dikten livskraft.

Svagast är hon i det kortare formatet, såsom: ”Bryggan gungar under fötterna / skvalpar havet rakt in i min / identitet” och: ”Men hur vet man om det någonsin kommer någon / som kan se förbi vad folk sagt att jag är?” Fellman tycks i dessa fall vara upptagen av en föreställning om den kärnfulla, poetiska formuleringen. Det blir lite för platt.

Havet som skvalpar in i diktjagets identitet känns som banaliteter i poetisk skrud. När Fellman däremot detaljerat skildrar en pojkväns psykiska och sexuella våld, smäller det till desto mer: ”Men det enda jag ser framför mig är / hur han slängde sin fyraåriga syster rakt in i väggen / och knep min syster i armarna tills hon fick blåmärken”.

Läs mer

Det Jakobstad ingen vill ha är ojämn. Men topparna utgör en rasande anklagelseakt mot dem som tillåter att barn far illa.

Texten sänker sig aldrig till anpassningar för en svensk läsare. Det är inte enbart en fråga om inslagen av dialekt. Dikterna är fyllda av finlandismer, inslag av finska och referenser förankrade i en finländsk tillvaro. Det är upplyftande med en finlandssvensk poet som ställer krav på en svensk läsare.

Rörelsen 26 januari, 2025

Barbro Westerholm skulle fnysa åt dagens liberaler

Liberalerna förtjänar inte längre att vinna hbtq-kredd på Barbro Westerholms namn. Illustration: Eric Nilsson.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

HBT-liberalerna delar ut den nyinstiftade utmärkelsen Regnbågssteget till Barbro Westerholms minne. Givet hennes mångåriga engagemang och, som generaldirektör för Socialstyrelsen, friskförklaring av homosexualitet så är det inte underligt att Liberalerna fortsatt vill förknippas med henne. Barbro Westerholms gärning och person är saknad i ett politiskt klimat som tveklöst hade förskräckt henne.

Därför är det pikant att det just är HBT-liberalerna som delar ut priset. Det var nämligen med förutsägbar svansföring som Liberalerna inledde samarbetet med extremhögern genom att utnämna sig själva till ”den liberala vakthunden”. I ett läge där de övriga regeringspartierna kapitulerat för de auktoritära strömningarna skulle Liberalerna på dramaturgiskt självuppoffrande manér stå dem bi.

Det har följts av två bitterljuvt pinsamma år där Liberalerna trampats på av regeringssamarbetets alla delar som Rosenbads dörrmatta. Givet alla eftergifter har många undrat om den där påstådda vakthunden kan skälla överhuvudtaget.

Den ökade hotbilden är en följd av ett regeringssamarbete som legitimerar och normaliserar Sverigedemokraternas homofoba gärning.

Åtminstone gjorde den inte det när Sverigedemokraternas trollfabrik uppdagades, varken av Dagens ETC eller senare av Kalla Fakta. Vakthunden Pehrson hörde i stället visslan och tog lydsamt rygg på Sverigedemokraterna genom att förminska påverkansarbetet, och påpeka att ”[a]lla partier har ansvar för vad de sprider”.

Inte heller skäller vakthunden när Sverigedemokraterna inför EU-valet torgför den homofoba konspirationsteorin om folkutbyte, som föreställer sig en importerad femtekolonn med syfte att sabotera för vit fortplantning, och som inspirerat en rad terrordåd. Eller när deras förstanamn i EU-parlamentet Charlie Weimers uttrycker sin längtan efter ett Sverige utan HBTQ-personer. Den är pliktskyldigt tyst också när de kallar oss för en ”social smitta” i riksdagskammaren.

Det sker i en kontext där Expo larmar om högerextremister som planerar homofob terror i det dolda och där angreppen på fjolårets Pride skedde helt öppet, påhejade inifrån regeringssamarbetet av Björn Söder. Rädslan för Sverigedemokraternas våldsbejakande svans är befogad: Sedan ”Kalla faktas” granskning av Sverigedemokraternas trollfabrik vet vi att de dessutom geotaggar homosexuella mötesplatser i sin dolda kommunikation.

Läs mer

Alltjämt står den påstådda vakthunden bara underdånigt och ser på. Det tror inte jag att Barbro Westerholm hade gjort.

Den ökade hotbilden är en följd av ett regeringssamarbete som legitimerar och normaliserar Sverigedemokraternas homofoba gärning. Vi tvingas konstatera att konsekvenserna för den hetsande trollfabriken uteblivit; i stället bistår Liberalerna med att implementera Sverigedemokraternas politik.

Det väcker frågan: utan Barbro Westerholm – vem vaktar väktarna?

Kultur 25 januari, 2025

Grevfasoner med känsla för gemenskap

Björn Tarras-Wahlberg är född med silversked i mun – men har ändå något vettigt att säga samtiden. Foto: Ellinor Hallin/SVT.

Rojin Pertow ser en frände i ”Riddaren på Strandvägen”.

I ett avsnitt av engelska Antikrundan tog en man med sig ett föremål som hänförde värderaren så mycket att han trillade ur sin brittiska stelbenthet och började fnissa förtjust. Föremålet var en utsökt flätad guldring från 1400-talet smyckad med en midnattsblå safir. ”Den här ringen sjunger om medeltida Englands magi”, kvittrade värderaren.

Fascinationen för medeltiden har varit stark under 20-talet. Wolf Hall, filmatiseringen av Hilary Mantels brokadfrasande romanserie om Tudor-tiden, har gått varm på tv den senaste månaden. År 2023 var det 500 år sedan Gustav Vasa kröntes till kung, samma år firade även vår nuvarande regent Carl XVI Gustaf 50 år på tronen. Så det var med en portion gott mod som jag, en medeltidsskalle, satte på Riddaren på Strandvägen (Svt).

Riddaren på Strandvägen ger oss en inblick i en värld som annars bara utforskas av Svensk Damtidning-läsare. Och det är underbart.

Det är en liten dokumentär av Åsa Blanck om societetslejonet Björn Tarras-Wahlberg. Tjenis med kungen och i direktkontakt med statsministern för att ge råd om hur man knäpper kavajen bäst. Men också före detta näringslivslobbyist och numera kulturaktivist som agiterar för byggnadsvård genom demonstrationer och namninsamlingar, och som umgås tätt med samhällets toppskikt. Filmen är alltså gjord 2024 och handlar inte om medeltiden, men den behandlar det medeltidsdoftande fenomenet ”aristokrati” och det duger väl för mig.

Det är i princip omöjligt att inte charmas av Björn Tarras-Wahlberg. Jag vet hur det låter, men jag måste vara ärlig. Den glada 82-åringen har ett sådant självklart avväpnande sätt och det diskreta, nästan hemlighetsfulla överseende som bara de med stor kunskap om vett och etikett besitter. En sådan som aldrig skulle anmärka på om du använder en ostronsked till desserten för att du inte visste bättre – ”det viktigaste är vänlighet” säger han. Vid första anblick kan det tyckas att dokumentären mest skrapar på ytan, för jag vill veta mer om den här mannen! Jag vill se mer av vad han gör om dagarna, höra mer om hur hans familj fredagsmyser och hans tankar om hur man bäst tar tillvara på vår ändliga tid här tillsammans. Men det är inte dokumentärens syfte, utan dess ärende är att placera en person som Björn Tarras-Wahlberg i samtiden. Vad pysslar de med gamla pengar med i dag? Vilka förmåner får den som känner kungen i våra dagar? En adress på Strandvägen? Där bor ju även Per Gessle. Exklusivt, visst, men mer på ”vanlig miljonär”-sättet än det adliga.

Läs mer

Riddaren på Strandvägen ger oss en inblick i en värld som annars bara utforskas av Svensk Damtidning-läsare. Och det är underbart. Ett lätt melankoliskt porträtt av en man vars myskonservatism känns just medeltida i ett modernitetsförgiftat samhälle. Bevara gamla byggnader i stället för att reno-riva, sköt bordsskicket, var artig. Trots att vi är i borgerlighetens högborg uppträder en respekt för det kollektiva som saknas gravt hos dagens vulgoborgare. Åsikter som att alla människor ska ha rätt till det estetiskt vackra ekar snarare av socialister som William Morris. Det är kanske detta som är ”borgerlighetens diskreta charm”. Jag köper det.

För den mer konkret lagda så bränner det som mest till när Björn Tarras-Wahlberg berättar om uppväxten och familjens djupa anor. Det splittrade 1900-talets överklass, pappan Johan Wilhelm Klüver som satsade allt på Sälens Högfjällshotell, Sveriges då första ordentliga vintersportanläggning, och som i slutändan förlorade det. Men i Riddaren på Strandvägen framträder också någonting annat, någonting allmängiltigt, oavsett om vi bor på Strandvägen eller i Södertälje. Det är tankar om vad vi gör av vår tid här tillsammans, vad som är värdefullt att värna, hur vi är bäst mot varandra. Lyxtankar i en jagcentrerad slit och släng-tid. Jag är kanske en ovanligt naiv socialist som låter mig bli tagen av en svinrik åldermans funderingar. Men nog kan vi låna ett trick eller två från gentlemannen Björn Tarras-Wahlbergs verktygslåda till det smutsiga kulturkrigets skyttegravar? Idén om noblesse oblige, alltså att privilegier förpliktar, är trots allt stapelvara både inom överklassen såväl som inom woke-meritokratin.