Kameran är stilla, en enda tagning, några minuter lång. Vi ser en barnskötare på en låg pall i kapprummet. Runt henne tultar ett tiotal småttingar i olika stadier av påklädning. Någon är stolt över att ha hämtat vantarna. En annan kämpar med en dragkedja. En tredje dansar beundrande runt med kängorna på händerna.

Barnskötaren gör inte jättemycket. Ger enstaka, raka instruktioner. Några lugna ord när frustrationen över ett trilskande plagg riskerar att ta över. Snart är alla påklädda. Det liknar magi, men alla som klätt på småbarn inser att man snarare har bevittnat spjutspetskompetens.

Kapprumsscenen är en av många ur Nils Petter Löfstedts dokumentär om välfärdsarbetet, Det omätbara, som genom kameraögat åskådliggör det arbete som ekonomiskt värderas lägst och de arbetsuppgifter som bara finns mellan raderna i uppdragsbeskrivningen. Filmen gör mer än att skildra; den synliggör det omätbara. Många omsorgsarbetare beskriver en euforisk känsla av upprättelse efter att ha sett den.

Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen.

Ändå skavde någonting efter biobesöket. Även om filmen också skildrar Förskoleupprorets krav på minskade barngrupper och fler kollegor, så lämnar man salongen med ett lyckorus. Omsorgens arbetare beskrivs som moraliskt obändiga, som om uppgiftens djupa meningsfullhet är en källa till oändlig kraft och ork.

Det är fint att erkänna välfärdsarbetarnas insatser, men det finns också risker med en sådan romantisering. Ökad arbetsbelastning gör att åldringar förlorar vikt därför att ingen pallar att truga med grötskeden. Förbittring över skitscheman kommer i några fall att överföras till omsorgens mottagare – någon faller i duschen för att en vårdare lämnar sin post för tidigt, någon annan får ansiktet nedtryckt i en blöt sandlåda i ett ögonblick som aldrig borde ha varit obevakat. Omsorgsarbetare är inga änglar, och föreställningen att de skulle vara det gör det ännu lättare att skära ned.

De pågående förändringarna inom sjukvården är en tydlig signal om att välfärdsarbetarna är helt vanliga människor. Bristen på vårdplatser är kronisk. Framtidens melodi, enligt SKR och nästan varenda makthavare inom sjukvården, är olika varianter av vård utanför sjukhuset. Det handlar om videomöten, mobila närsjukvårdslag och hemsjukvård med digital övervakning. Mängder av konsulter och projektledare producerar just nu drivor av peppiga instruktionsfilmer som säljer in dessa vårdformer.

Är det för att de är effektivare? Tvärtom: i många fall rör det sig om en dyr sänkning av ambitionerna. Men det finns inga alternativ, eftersom stora delar av sjuksköterskekollektivet vägrar ta anställning på sjukhus under dagens villkor. De tänker inte beordras till extrapass varannan fredagskväll eller ensamma tvingas hantera en tumörblödning fast de utlovats introvecka, men handledaren blev sjuk, så tyvärr, tyvärr…

Ledare • 30 januari, 2025

Släpp energitjuvarna fria

Det är slut med det. Hela 18 procent av landets sjuksköterskor jobbar med andra saker, och de som stannar i yrket flyr sjukhusen till förmån för dagjobb på kommunala boenden och vårdcentraler. Man kan betrakta det som en anställningsstrejk, tillräckligt kraftfull för att omstrukturera sjukvården i grunden. Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen. I brist på det är anställningsvägran sjuksköterskornas enda alternativ.

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

”Det är inte ett nederlag för den fria liberalismen”, säger FDP-ledaren Christian Lindner på valvakan efter partiets katastrofala 4,3 procent, långt under spärren.

Så vems är då förlusten?

Ingen lär sörja det liberala partiets tågkrasch, förutom möjligen Lindner själv. Genom att sabotera för två regeringar i rad har den nyliberala fundamentalisten gjort mer än någon annan för att hjälpa fram högerextrema Alternativ för Tyskland.

Med sig i fallet drog han dessutom socialdemokraten Olaf Scholz, som fick ge ansikte åt förlamningen. Hans SPD landar på historiskt låga 16,1 procent – det sämsta resultatet sedan 1887, då Otto von Bismarck fortfarande hade några år till pensionen.

Nu går det att göra två motsatta analyser om valutfallet i Tyskland.

När demokratin nu prövas hårt i världen är det nämligen inte via cigarrbolmande militärkupper som den främst monteras ned, utan via fria val.

Den bekväma är att konstatera att mitten höll.

Enligt denna syn kan Europas demokrater pusta ut, åtminstone för den här gången. Valvinnaren Friedrich Merz, vars konservativa CDU ser ut att få 28,5 procent, visade att det går att avstå från samarbete med extremhögern, även om han samtidigt har tagit över mycket av dess politik. När demokratin nu prövas hårt i världen är det nämligen inte via cigarrbolmande militärkupper som den främst monteras ned, utan via fria val. Extremhögern kan ofta inte komma till makten utan att den etablerade högern räcker över nycklarna.

Det vet ingen bättre än tyskarna. All heder åt Merz för att han – till skillnad från Ulf Kristersson – tycks villig att hålla fast vid ”brandväggen” högerut.

Frågan är dock hur länge muren håller. För valet kan lika väl tolkas som ett massivt avfärdande av mitten.
I takt med att både socialdemokrater och högern övergett satsningar och i stället fokuserar på att skydda befintlig välfärd och industri, har den tyska ekonomin stagnerat. Bilindustrin, tidigare en motor för tillväxt, kämpar för att behålla fabriker genom lönesänkningar, medan den politiska likriktningen får väljarna att tappa tron på demokratin. När omvärlden beskrivs som ett hot – med krig och globalisering – skapas en rädsla som driver väljare mot protektionism, och impulsen att rädda det som räddas kan.

Extremhögern är alltså inte mittens motpol – utan dess naturliga konsekvens.

Alternativ för Tyskland gasar upp till kraftfulla 21 procent och tar en stor tugga högerifrån. På vänsterkanten gör Die Linke en än mer oväntad valspurt till 8,8 procent, samtidigt som utbrytarpartiet Bündnis Sahra Wagenknecht landar strax under femspärren.

Totalt försvinner 18,1 procent från den etablerade mitten, jämfört med valet innan. Så AfD:s partiledare Alice Weidel gör rätt i att kalla valutgången för en ”pyrrhusseger”, det vill säga en förrädisk sådan.

I en stimmig rapport från Die Linkes valvaka i Berlin berättar Flammans reporter Carl Dürnberger att partiet bokade lokal med ett dystert treprocentshäng i åtanke. Men på valnatten var lokalen sprängfull – folk dansade, rappade, flirtade och toppolitikern Jan van Aken var så berusad av både lycka och lageröl att han tackade nej till intervju.

Två faktorer ligger bakom framgången: en massiv tillströmning av unga medlemmar, som beror på skickligt arbete i sociala medier och hotet från extremhögern. Partiet är nu överlägset störst bland unga, med 25 procent.

Nyheter/Utrikes • 04 februari, 2024

”Liberté, egalité, fuck AfD”: Tyskland marscherar mot högerextremismen

Men den viktigaste faktorn lär vara att Sahra Wagenknecht lämnade partiet. Partiet var redan otydligt, med dubbla partiledare som ständigt bytte av varandra, och ett myller av frågor som staplades på hög. Den växande konflikten med hennes fraktion, inte minst kopplat till deras vilja att närma sig Putins Ryssland, gjorde partiet ännu mer svårbegripligt.

”Splittringen var bra och nödvändig”, som det heter i Knutna Nävars ”Vi lär av historien”. Ibland är det bra att göra sig av med dödvikt, så att båda parter får visa vad de går för – en situation som liknar Solidaritets utbrytning ur Vänsterpartiet. Nu har Die Linke guldläge att mobilisera mot ännu en stelbent mittenregering.

För en brandvägg räcker aldrig i sig – du måste också få någonting att växa innanför muren.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.