Det svenska kapitalet har med framgång utnyttjat flyktingsituationen för att förverkliga sina klassintressen. Svenskt näringsliv talade tidigt om nödvändigheten av ”enkla jobb” för att få de nyanlända i arbete. Därmed avsåg man naturligtvis inget annat än arbeten med låga ingångslöner och svag trygghet. I migrationsöverkommelsen gick regeringen och Alliansen deras linje tillmötes när de beslöt införa tillfälliga uppehållstillstånd, utvidga Rut och slopa avtalskrav för nyanlända vid YA-anställningar.
Den nuvarande situationen kräver ekonomisk omfördelning och statliga investeringar för att skapa arbeten, bostäder och övrig välfärd. I stället förbereder Finansdepartementet nedskärningar i statsutgifterna, för att till varje pris hålla budgeten.
Så konstrueras, i den politiskt-mediala dramaturgin, en krisscenarisk bild av det ökade flyktingmottagandet, utifrån den borgerliga ideologins inre dualitet ekonomism/humanism. Ekonomismens och den etiska idealismens principer fyller här en ömsesidigt komplementär funktion, även i de fall då de till synes står i opposition till varandra. Moralen tvingar oss att öppna dörren för nödställda, men samtidigt måste vi vara redo att betala priset – på lång sikt ska vår välvilja nog betala av sig. Så fort kostnaderna överstiger de förväntade inkomsterna är vi dock tvungna att stänga dörren, likt regeringen nyss gjorde när den beslöt införa tillfälliga gränskontroller.
Inom arbetarrörelsen bör vi inte låta oss vilseledas av förklädda borgerliga intressen, varken i ekonomistisk eller humanistisk skepnad. I stället gäller det för oss att återerövra vår egen humanitet och medmänsklighet, vilket endast kan ske genom arbetarklassens kamp och de intressegemenskaper som uppstår därur.
Därför är det inspirerande att höra den grekiska solidaritetsplattformen Solidarity For All beskriva sina erfarenheter av organisering under krisen:
”The experience of organizing support structures for immigrants entering Greece, was to a great extent the prelude for the spread of the experience and know-how that produced solidarity work to be used to the ailing Greek people. (…) The free character and the principle of equity in the offer of solidarity, ventures the creation of a common space of meeting, of socialization and of struggle of all those hit by the crisis.”
Vi bör ta lärdom av deras exempel. Den våg av sympati som plötsligt uppstod när bilden av Alan Kurdi kavlades ut i media, har förvisso redan blivit progressivt inlemmad i kapitalets logik. Men i samband med den ökade flyktingankomsten uppstod också spontana former av praktisk solidaritet. I denna spontana vilja att tillfredsställa mänskliga behov, bortom kapitalets eller statens direkta förmedling, finns en socialiserande tendens som är värd att ta vara på. Det gäller för oss att utnyttja och politisera sådana tendenser, för att organisera solidaritetspraktiker utanför (eller inom, men emot) kapitalet. För, som det grekiska exemplet visar med all tydlighet, kan vi inte förlita oss till varken kapitalet eller staten för vår överlevnad.
