Svenska arbetsgivare slipper alltmer undan att vara just arbetsgivare. Med hjälp av bemanningsföretag, påtvingade f-skattsedlar eller underentreprenörer slipper man allt det där jobbiga ansvaret – att möta anställda som har krav och behov – och kan ägna sig helt åt att bara bevaka att intäkterna rullar in. Vilka som utför arbetet och under vilka villkor blir mer och mer dunkelt. Att möta kritiska journalister eller arga fackombudsmän har aldrig varit enklare för storföretagen: Fråga någon annan!
Ur det perspektivet är det nya avtalet om huvudentreprenörsansvar som tecknades i måndags av Byggnads och byggarbetsgivarna en förändring åt rätt håll. Nu måste huvudentreprenören på ett bygge ta ansvar även för de arbetare som jobbar för underentreprenörer. Det ska alltid finnas någon att förhandla med – huvudentreprenören får ta ansvar om underentreprenören inte gör rätt för sig. Det är en viktig princip som borde gälla för fler branscher.
Byggnads krävde också att huvudentreprenören skulle ta ansvar i de fall då löner inte betalas ut. Så blir det nu inte riktigt. Istället inrättas en fond som finanserias av arbetsgivarna – ett slags kollektivt ansvar istället – och som kan betala ut upp till tre månadslöner. Det återstår att se hur lätt det blir att få ut en sådan ersättning. Som alltid när det gäller kollektivavtal krävs det ett alert fack för att upprätthålla det.
Så ja, avtalet en kompromiss, men det är en kompromiss som ändå ritar upp en helt ny ordning, en princip att ta avstamp ifrån. Om det vittnar inte minst att arbetsgivarna bedyrar att avtalet inte betyder något särskilt – strax efter att de satsat miljoner på att stoppa det. Byggnads har utmålats som tjurskalliga och bråkiga (fakta: de har strejkat in alles tre gånger det senaste decenniet), och inte minst som just ”Byggnads”, inte som hundratusen byggnadsarbetare. Sådana försök att få oss att se facket som en apparat vid sidan om medlemmarna är en konsekvent arbetsgivarstrategi, hopplöst hycklande: själva anser de sig ju gärna vara ett med sina kunder.
I Norge, där huvudentreprenörsansvaret är lag, har det lett till en självsanering: byggherrarna har kapat i leden av underentreprenörer för att leva upp till de nya kraven på kontroll. Samtidigt har antalet byggföretag totalt sett ökat. (Vilket inte är så konstigt: mellanleden utför ju inget faktiskt jobb som går förlorat av att entreprenörskedjan kortas.) Det norska ”solidaransvaret” har efter några år starkt stöd också bland arbetsgivarna. Så går det ju ofta: företagare säger instinktivt nej till allt (det ligger i deras DNA), men när en tid har gått visar det sig att lite ordning och reda ofta har något gott med sig även för dem.
25-30 procent av Byggnads medlemmar sympatiserar idag med Sverigedemokraterna. I en bransch där långa entreprenörskedjor ofta är liktydigt med utnyttjade migrantarbetare, är det lätt att halka fel och se polska arbetare mer som polacker än som arbetare, och mer som lönedumpare än offer för ett system av lönedumpning. Främlingsfientliga förklaringsmodeller vinner helt enkelt mark på bekostnad av de marxistiska. (Tack för det, alla som nån gång sagt ”det finns ju inga arbetare längre”: ni vet att ni är medskyldiga, va?) Sverigedemokraterna har också ändrat den tydligt antifackliga retorik de hade för bara några år sedan, och insett att de också kan tjäna på att prata om ordning och reda på arbetsmarknaden – i synnerhet som S och V fortfarande gör det med en viss ängslighet för att uppfattas fel. Det är bara att hoppas att Byggnads lyfter fram hur ett tydligare arbetsgivaransvar nu kommer användas för att hjälpa alla som råkar illa ut, oavsett ursprung. Och vänstern måste för sin del sluta ängslas: vi kan inte sluta slåss mot dåliga villkor bara för att de dåliga villkoren har fått utländska pass. Det är fortfarande bara klasskamp, inget annat.
