Programkommissionens förslag till nytt EU-program är i huvudsak bra. Den viktigaste förändringen är erkännandet av att nationalstaten inte längre är nog för demokratisk kontroll av kapital och produktion. Oavsett svenskt EU-medlemskap måste partiet formulera strategier och metoder för att möta en motståndare som är transnationell. Därför vore en debatt med alltför stort fokus på utträdeskravet direkt olyckligt.
För våra kamrater på kontinenten är EU-utträde en ickefråga. Det betyder inte att det per automatik bör vara det även för oss. Men deras åsikter sätter våra i perspektiv. Utträdeskravet bör även fortsättningsvis finnas med i vårt program, men fokus bör ligga någon helt annanstans, nämligen vid frågan om internationell kamp mot finans och multinationella bolag.
I debatten på Vänsterpartiets EU-konferens i Göteborg framfördes synpunkten att Sverige bör gå ur på grund av att EU är ett högerprojekt. Så resonerar vi inte när det kommer till någon annan politisk arena. Istället kavlar vi upp ärmarna och kämpar oss till inflytande och makt. Antagandet är att EU skiljer sig från alla andra arenor, och per definition inte går att förändra.
Går EU att förändra? Vi har förstås en begränsad tillgång till jämförelsematerial i fråga om demokratiska federationer där befolkningar med vitt skilda ekonomiska och språkliga förutsättningar ingår som separata nationalstater. Men vi kan konstatera att det hittills i historien inte funnits en demokratisk konstruktion där så många människors viljor ska samordnas, som samtidigt har högt röstdeltagande och djupa rötter ner i folkmyllret.
Samtidigt vet vi att det är vad som krävs ifall en socialistisk dagordning ska kunna dominera.
I valen till de federala institutionerna i USA ligger valdeltagandet på under 50 procent, vilket också är fallet i valen till EU-parlamentet. Och när valdeltagandet är lågt, då är det arbetarklassen som ligger på sofflocket. Politiken blir därefter och mitten förflyttas högerut.
Nationalstaten är som verktyg alltför impotent för att ta tillbaka kontroll över kapitalets kastvindar. Flera länder måste in under samma tak och erbjuda samma villkor för att förhindra en tävlan mot botten i för oss viktiga frågor som välfärd, klimat, arbetsvillkor och skatter.
Här har löntagarnas organisationer en unik roll att spela. Det är facken som kan gå före och skapa grogrund för ett medborgarskap som sträcker sig över rikets gränser. Genom internationellt koordinerade stridsåtgärder kan facket övervinna sitt dåliga självförtroende och bygga en dubbelmakt på europeisk nivå för att möta sin internationellt välkoordinerade motpart på lika villkor. I horisonten ligger sedan fördjupat samarbete mellan ländernas branschfack med kollektivavtal och lönekarteller.
Parallellt bör vänsterpartierna identifiera gemensamma ståndpunkter för att sedan kommunicera ut med en röst. Vi kan redan nu konstatera att det råder en bred enighet om behovet av internationell kapitalreglering i form av Tobinskatt, golvlagstiftning för fackliga rättigheter samt en rad klimatåtgärder. Det räcker gott för att mobilisera till de första stegen i en stark europeisk vänster. Vad som kan läggas därtill är helt upp till oss i Vänsterpartiet och våra kamrater på kontinenten. Men det skadar inte ifall fokus hamnar just här, istället för på utträdeskravet.