DVD
Carlos – The Movie
Regi: Olivier Assayas.
Medv: Édgar Ramírez, Alexander Sheer, Alejandro Arroyo m fl.
Distr: Scanbox.
70-talets terrorism ter sig idag förpassad till historien. Revolutionära kommunistiska celler är inte direkt tidsenliga två årtionden efter Murens fall och Sovjetunionens kollaps. När man läser om (och av – i åtminstone Tyskland är terroristsjälvbiografier en egen genre) Röda arméfraktionen eller 2 junirörelsen känns deras verklighetsuppfattning, ja, overklig.
Eller är den känslan delvis ett påbud? När terrorism åter toppar löpsedlar och präglar den internationella säkerhetspolitiken kan man undra varför så få kopplingar bakåt i tiden görs, även om skillnaderna mellan, säg, Al Qaida och RAF förstås är enorma.
Lustigt – eller vad man nu ska kalla det – nog har en av världens mest kända terrorister av den gamla skolan, den famöse Carlos, Sjakalen, eller Ilich Ramírez Sánchez som han egentligen heter, klivit in och försöker agera brygga mellan då och nu. I sin livsstidscell i franskt fängelse, har han författat boken Revolutionär islam (utkom 2003). Där diskuterar han enligt uppgift våld som uttryck för klassförhållanden, han försvarar attackerna mot World trade center och uttrycker beundran för Saddam Hussein. Ramírez Sánchez har rentav konverterat till islam, för det är inom de extrema islamistiska rörelserna han ser framtiden.
Ska man tro den franske filmaren Olivier Assayas, så är det typiskt Carlos att vara lite lagom pragmatisk. I sin film The Jackal – Carlos the Movie (ingen svensk titel), som nyss släppts på dvd, porträtterar Assayas den gamle terroristen som ett slags legosoldat, beredd att göra regeringars smutsiga jobb om syftet och betalningen är rätt. Kanske hoppas Carlos helt enkelt på att någon ska kidnappa någon höjdare som förhandlingsmaterial, begära ut honom ur fängelset och ge honom ett jobb.
Assayas film väcker mycket tankar utan att skriva mer på näsan än den rena ideologin, som huvudpersonerna får rabbla fram i några sekvenser.
Vi möter Carlos i Paris 1973. Han är knappt 24 år men har redan idévärlden på plats och har utbildats i stridsteknik av bland annat PFLP. Det har inte gått lång stund innan han likviderar två poliser och en tjallare i en studentlägenhet där han och kompisarna minuterna innan drack vin och spelade gitarr. Så är han introducerad.
Vad som sedan följer är en ovanlig skildring av terrorismen som livsstil. Det är långt till RAF-filmernas ångestfyllda, desperata, alltmer misärartade liv på flykt. Här sveper man i trenchcoat förbi tullen med falskt pass, en revolver på fickan och väskan full av handgranater, under någon regerings beskydd. Carlos vet (eller blåser i alla fall framgångsrikt upp) sitt värde: när PFLP-ledaren Wadie Haddad slänger ut honom efter attacken mot Opec-högkvarteret i Wien 1975 startar han helt enkelt eget.
Opec-räden skildras inifrån på ett mycket otäckt men fascinerande vis. Den startade ju med ett intrång på en oljekonferens, där de politiker som skulle delta togs som gisslan. Gisslan fördes till ett flygplan, som tvingades irra runt i Nordafrika innan Algeriet till slut gav terroristerna fri lejd mot att de släppte gisslan fri. En rejäl summa pengar ska också ha utbetalats och försvunnit någonstans, kanske i Carlos fickor.
I Assayas version accepterar ledarna för oljeligan beredvilligt terroristerna som del i spelet. De diskuterar politik med Carlos. Filmen framkastar tanken att terrorism kanske inte alls är någon samhällelig anomali – här liknar den närmast en sorts stormtrupp som stater ibland kan använda sig av, eller en inofficiell underrättelsetjänst. Det påstås att Opec-räden utfördes på order av Irak.
Carlos själv porträtteras som en rastlös playboy. Mellan uppdragen sörplar han drinkar, skaffar flickvänner och lägger ut rejält runt midjan – men han är alltid redo att aktiveras. Édgar Ramírez, venezuelan precis som sin rollfigur, gör en strålande insats, till synes utan självbespegling. Hans Carlos är visserligen fåfäng så det räcker – en robust macho som njuter av sin berömmelse – men framför allt är han handling, ett rasande, hårt energicentrum. Ramírez driver hela filmen med sin koncentrerade rolltolkning. Den som tvivlar på porträttlikheten bör googla upp lite andra bilder på Carlos än den mest kända med de svarta glasögonen.
Hela filmen präglas av ett flytande, hastigt tempo, med ett vitalt kamerarbete som en viktig tillgång. Jag har inte sett alla Assayas filmer, men jag vågar nog påstå att detta är hans stora stund så här långt.
Att det kan vara lite svårt att hänga med i svängarna beror antagligen på att spelfilmen är en nedklippt version av en fem timmars tv-serie, som jag misstänker är ännu mer att rekommendera. Filmen kräver möjligen lite förhandskunskap, men har man å andra sidan den är den särskilt intressant.
Själv noterar jag till exempel det sympatiska porträttet av Hans-Joachim Klein från den tyska gruppen De revolutionära cellerna. Klein deltog i Opec-kidnappningen, och skadades svårt. Han lämnade senare terrorismen, bland annat för att han ansåg att den propalestinska rörelsen hade antisemitiska tendenser – när judar skiljdes från övriga passagerare vid flygkapningen i Entebbe tog det honom hårt.
Assayas film framställer det som att Carlos hade stor respekt för Klein. I Alexander Oeys mycket sevärda och gripande dokumentär Mein Leben als Terrorist (Mitt liv som terrorist, 2005) berättar Klein däremot att han var livrädd för Carlos, som han uppfattade vara av en helt annan kaliber än de han kände i de tyska terrorgrupperna.
Det är en bild jag fått också i intervjuer med andra före detta terrorister: det var vi – och så var det Carlos, med sitt internationella nätverk, sin lätthet att ta till våld och sin kyla. En yrkesterrorist, som fortfarande, 61 år gammal, söker jobb från fängelset.
