Så satt de där ändå, Jean-Claude Juncker, Donald Tusk och hela Facebooks favorit Justin Trudeau. I två veckor hade närmast total ovisshet rått om CETA-avtalets öde. Skulle en liten belgisk region på egen hand skjuta det hela i sank eller skulle det under sju år framförhandlade avtalet till sist skrivas under? Kanadas handelsminister grät i TV, premiärminister Trudeau avbokade sin flygbiljett till Bryssel, EU-kommissionen gav Belgiens regering ett ultimatum, Valloniens parlament kallade till extrasammanträde. Allt stod och vägde. Ett tag såg det faktiskt ut som att det hela skulle rasa samman.
Men i söndags kom till sist Trudeau. Strålande lycklig signerade han frihandelsavtalet tillsammans med Juncker och Tusk och lovade Kanadas och Europas medelklass ett land av honung och mjölk. Vad var det som hade hänt?
Investeringsskydd och konkurrensgarantier
Efter att Valloniens parlament röstat ner avtalet för två veckor sedan inleddes intensiva förhandlingar mellan EU-kommissionen och de små regeringarna i Vallonien och Bryssel. De regionala politikerna lyftes upp i media som antingen hjältar eller sabotörer som effektivt hade satt stopp för avtalet. I själva verket var det bara på ett par punkter som de krävde förklaringar eller garantier innan de kunde rösta ja. Nya versioner skickades hastigt över med kompromissförslag. Dessa avfärdades också av Valloniens regionminister Paul Magnette som röriga och mindre progressiva än det ursprungliga avtalet.
Enligt Magnette var det framförallt ISDS-klausulen, som ska lösa tvister mellan företag och stater, som parlamentet inte kunde acceptera. Klausulen har kritiserats hårt tidigare och har döpts om till Investment Court System av handelskommissionär Cecilia Malmström. Men kritiken har ändå kvarstått.
36 tilläggsdokument
Till slut lyckades Vallonien tvinga fram 36 nya dokument som ska fogas till det ursprungliga avtalet. Bland annat vill man att tvistedomstolarna ska fungera som vanliga domstolar istället för icke-transparenta sådana som ligger utanför vanlig lagstiftning. Belgien kommer nu att låta EU-domstolen ta ställning till om ICS-klausulen är förenlig med EU-lag. Regeringen lyckades även utverka skydd mot belgiska bönder ifall de utsätts för alltför hård konkurrens från Kanada. Andra frågor där skrivningarna nu ska göras mer utförliga gäller hormonbehandling av boskap och ursprungsmärkningar, något som flera andra medlemsländer också har oroat sig för.
Ett annat tillägg gäller ett eventuellt utträde. I mitten av oktober tog Tysklands författningsdomstol ställning till en namninsamling av över 200 000 medborgare som ifrågasatte CETA:s grundlagskompatibilitet. Domarna kom fram till att Tyskland kan underteckna avtalet förutsatt att en klausul som gör det möjligt för ett enskilt land att lämna detsamma läggs till. Vallonien lyckades utverka samma rättighet för autonoma regioner.
För lite, för sent
Även om dessa tillägg må vara positiva adresserar de inte de grundläggande farhågorna kring avtalets konsekvenser för miljö- och sociallagstiftning. Att avtalet verkligen skulle falla i sista minuten efter sju års förhandlingar var det få inblandade som faktiskt trodde och om man lyssnade noga var det även detta de sade. Motståndet kom helt enkelt för sent för att maskineriet skulle kunna stoppas. Som en EU-expert från tankesmedjan Carnegie Europe sade till tidningen EUobserver:
– Avtalet hade inte överlevt om ifrågasättandet hade kommit tidigare i förhandlingsprocessen, och inte just när det var redo att undertecknas.
Till skillnad från CETA är TTIP fortfarande inte färdigförhandlat och förhoppningsvis kan denna uppmärksamhet öka trycket på de förhandlingarna. Men i viss mening är det redan för sent. Med CETA i hamn kan europeiska stater nämligen stämmas av amerikanska företag med dotterbolag i Kanada. Av allt att döma får EU-domstolen det sista ordet i den frågan men lite tyder på att det kommer att ändras – liknande tvistlösningsmekanismer finns redan i en uppsjö bilaterala EU-avtal.
Återstår nu för alla medlemsstater och några regionala församlingar att ratificera avtalet. Att någon större uppståndelse skulle ske i den processen är också osannolikt. Alla parlament har sagt sig vara redo att anta det.
Inte bara en fråga för vänstern
Man ska därför inte överdriva det folkliga motståndet mot CETA. Men det är också missvisande att utmåla EU:s medborgare som anhängare till avtalet nu när det är i hamn. Sanningen är att den förkrossande majoriteten inte har någon aning om vad det är. Det vittnar snarare om det skrämmande demokratiska underskott som unionen lider av. Varje gång Juncker och Tusk nämner ordet demokrati i detta sammanhang klingar det därför mer än lovligt falskt.
Men bilden av motståndarna till den här typen av frihandelsavtal kan nu sakta vara på väg att förändras. Förra veckan avslöjades att den tyske EU-kommissionären Günter Oettinger, förutom att ha kallat en kinesisk handelsdelegation för ”snedögon”, hade sagt att det vallonska parlamentet styrdes av ”kommunister som blockerar hela Europa”. Så brukar det låta. I själva verket är parlamentets största parti socialdemokrater och motståndet stöddes av samtliga partier utom det liberala. Rörelsen mot TTIP är i länder som Tyskland och Nederländerna i dag en bred folkrörelse och ses allt mindre som en renodlad vänsterrörelse.
I slutänden kan därför Valloniens motstånd, hur lönlöst de än må ha varit, förhoppningsvis bidra till att popularisera den diskussion om på vilka villkor globaliseringen bör ske som tidigare i stort sett bara har förts av den organiserade vänstern.
