Inrikes 28 november, 2007

CH Hermansson, långa versionen

Makten ligger fortfarande i händerna på storkapitalet – inte främst i parlamenten. Därför är det viktigt med folkrörelser och arbetarinflytande. Miljöfrågan är akut och skulle också kunna samla massorna. Det menar CH Hermansson, som fyller 90 år och alltså är årsbarn både med ryska revolutionen och med sitt eget parti. – Jag tycker det är roligt att leva!

Makt och miljö viktigast för vänstern Två timmar före vårt möte ringer CH. Han undrar om jag vill ha mjölk i kaffet, för i så fall ska jag köpa med mig det. Kaffebröd finns. Jag lovar att köpa mjölk och Aftonbladet. Sedan infinner jag mig med fotograf i hans lägenhet, efter en busstur i ett vinterkallt Stockholm.

CH Hermansson är en pigg och munter nittioåring. Han sätter på kaffe och plockar fram bullar. Han bläddrar i dagens hög med tidningar och kommenterar dagsnyheter. CH vill börja med att prata om förhållandet mellan vänsterpartiet och socialdemokratin.

– Jag har alltid sett arbetarrörelsen som en enhet. Därför jag tror det är så man måste se det så. Men där det finns olika uppfattningar om framgångsvägar och om hur man ska nå målet. Det skilde sig redan 1917 men det skiljer sig ännu mer idag faktiskt. Men, som jag skriver i en artikel i kommande numret av Socialistisk Debatt, när nya ordföranden för socialdemokraterna höll sitt stora tal på partikongressen, när hon blivit vald, fanns varken begreppen kapitalism eller socialism med. Det är något märkligt med en socialdemokratisk partiordförande som inte talar om det socialistiska målet eller karakteriserar det nuvarande samhället på det sätt som man gjort tidigare. Därför att det har ju inte förändrats. Snarare har ju snarare motsättningarna skärpts under senare år. Det finns tidningar, massmedia och partier som bestämmer problemformuleringsinitiativet. Det talas inte om kapitalism längre, utan nu heter det marknadsekonomi. Konkurrenssamhälle. Man talar inte heller om imperialism, utan globalisering. Men jag menar att de bägge begreppen måste man ju ha kvar. Läser man Manifestet så stämmer det vad Marx och Engels säger om utvecklingen till punkt och pricka, så har det blivit, faktiskt. Motsättningarna har skärpts. Så har det varit i Sverige under de senaste åren också. Jag har skrivit en del böcker och började 1945-50-talet redan, om storfinansens makt i Sverige. Den har stärkts hela tiden.

* Och de 15 ägarfamiljer som du talade om …
– Ja, nu är det två stora finanscentra. Wallenbergarna och Handelsbanken. De har ätit upp alla de mindre, Wehtje, Broström, Ericsson och allt vad de hette som fanns tidigare. Det är borta, koncentrationen och monopoliseringen har ökat hela tiden. Samtidigt vet vi att förmögenhetsskillnaderna också har ökat. Så pass stora förmögenheter hos en del, att de finns med även på internationella listor. På den punkten har Marx förutsägelser slagit in. Klyftorna i samhället i realiteten har blivit större och större. Samtidigt som man försöker ta bort termen kapitalism, försöker man dölja maktförhållandena. En uppfattning man försöker breda ut, att makten finns bara i de politiska instanserna, hos riksdag och regering. Men det stämmer ju inte. Makten finns i ökad grad i privatkapitalistisk ägo och de bestämmer över utvecklingen. Det skapar ju väldiga illusioner. Man tror att man bara genom val till riksdagen kan ändra på detta. Men det krävs mera. Det är därför jag har tryckt på den här frågan om makten över företagen, som jag tycker är helt avgörande. Man får börja slåss för makten över företagen. Börja med de mindre frågorna, ta arbetsmiljön exempelvis. Där tycker jag att facket och de arbetande ska ha ensamrätt på att avgöra hur arbetsmiljön ska se ut. Det ska inte vara ett resultat av kompromisser bara. Så kan man fortsätta sedan när det gäller investeringar, teknik och så vidare. Det är en facklig kamp som måste föras. Inom varje företag, och inom de olika fackförbunden. Och det gäller både arbetare och tjänstemän. Både industrisektorn, och servicesektorn som växt på senare tid.

Bytte från socialdemokraterna

* En del menar att det inte är arbetarna eller löntagarna som är pådrivande för socialism, utan istället intellektuella…
– Det varierar under olika epoker. Till exempel Kommunal har fört en väldig diskussion om de här principiella problemen. Ledningen ville ta bort ordet ”socialism” ur stadgarna, men åkte på bakslag vid kongressen. Det var en stor majoritet som inte ville ha någon förändring i den riktningen. Jag ser ingen motsättning mellan facklig kamp och kamp som förs på det ideologiska området, det måste vara bägge delarna. Jag har framför allt synsättet att arbetarrörelsen är en enhet. Det var ingen självklarhet att vänstersocialisterna skulle bryta sig ur socialdemokratin. De blev ju utkastade i realiteten, och var tvungna att bilda ett nytt parti 1917.

* Men du bytte själv från socialdemokratiska partiet till kommunisterna.
– Ja, och det berodde på socialdemokratins politik, det. Jag började i en SSU-klubb i Sundsvall. Där talade vi om socialismen, kampen mot kapitalet och så vidare. Jag läste Wigforss och andra. Sedan kom krigsåren. Det var flera orsaker till att jag inte stannade kvar i SSU. Dels erfarenheterna jag gjorde under beredskapsåren. Jag blev väldigt kritisk mot samlingsregeringens politik gentemot Nazi-Tyskland. Dels var det också den ekonomiska politiken, som jag började kritisera. Jag började skriva texter om bolagsvinster och löner, där man under kriget pressade ner reallönerna för arbetarklassen med 20 procent. Det gjorde att jag blev kritisk mot socialdemokratin och i stället gick in i kommunistiska partiet.

* Det var inte ett gynnsamt läge för kommunisterna.
– Det var på hösten 1941. Men då hade kriget antagit den form som man hade väntat på hela tiden. Nämligen att Hitlertyskland stod mot de demokratiska och socialistiska krafterna. Då hade vi samarbetet mellan västmakterna och Sovjetunionen. Tidigare fanns det problem, 1940 med Finlandskriget, tidigare med pakten och så vidare. Och de entusiasmerade mig inte, de händelserna. Men hösten 1941 tyckte jag inte det var så svårt att gå med kommunisterna. Som då hade förlorat många medlemmar. Halva medlemsantalet försvann, från 20 000 till 9 000 ungefär.

* Var det för att folk var rädda?
– Ja, folk förföljdes ju på arbetsplatserna, skickades till arbetsläger som du vet, Säpo började med sin registrering…

Kritisk till Komintern-anslutningen

Telefonen ringer och CH tar ett kort samtal. Därefter är det dags för fotografering. CH påpekar att hans farbror, Albert Hermansson, var redaktionssekreterare på Flamman på sin tid. Men han gick över till socialdemokraterna, tillsammans med Flammans förste chefredaktör Ivar Wennerström, vid första delningen 1921. Albert var kritisk till anslutningen till Komintern.
– Jag är också kritisk till anslutningen till Komintern, säger CH och skrattar sådär muntert som han ofta gör.

* Men det har du inte skrivit om?
– Nej, jag har inte skrivit om det, det har inte blivit tillfälle. Men det betydde ju att det var inget självständigt parti längre. Det skulle ha Kominterns program och under 1920- och 30-talet körde Komintern sådana här ExR:are. Utsända från exekutivkommittén, som satt i Moskva. Som skulle bestämma partiets politik alltså.

* Men när anslutningen skedde, tyckte man ju att förhållandena var likartade i Sverige och Sovjetunionen.
– Ja, men sedan utvecklades det ju. Det fanns större likheter då. Men det känns främmande med ett parti där partiledningen sitter i Moskva. Om du själv bor i Luleå eller Stockholm. Och som bestämmer politiken. Det ledde till en rad splittringar, 1924, då Zeth Höglund försvann med den fraktionen, sedan 1929, med Sillénare och Kilbomare. Där var det bedrövliga att en stor del av den fackliga kadern följde med.

* Senare hade du utbrytningen i KFml 1965 och i APK 1977. Många aktiva där har återigen anslutit sig till vänsterpartiet. Kan man inte såhär i backspegeln tycka att de där stora principfrågorna hade lite för stor betydelse?
CH skrattar gott.
– Ja, det kan man tycka i och för sig. Det kan man alltid fundera över. Jag vet inte varför man skulle bilda APK och KFml, jag såg ingen nödvändighet i det måste jag säga. Ungdomsförbundet splittrades i fyra delar, det var ju vanvett!

* Då pratade man inte om de akuta, dagspolitiska frågorna.
– Nej, det gjorde man inte.
– Vi var inga motståndare till den kinesiska revolutionen. Vi stödde den. Och hade hela tiden ett bra förhållande till Kinas kommunistiska parti. Men däremot ansåg vi oss veta att allt vad ordförande Mao skrev inte var guds ord. Eller att man kunde föra samma politik i Sverige. Kulturrevolutionen i Kina var rena vanvettet.
– Men jag har hälsat på Mao och tagit honom i hand. Fast han var svår att prata med för han talade inga främmande språk. Men Zhou Enlai har jag fört långa samtal med. Han talade franska.

Doktriner har fått styra

Fotografen vädjar för tredje gången till CH att titta in i kameran. Han lyckas slutligen fokusera på fotografen och poserar vant. Frågar hur han ska se ut. Allvarlig? Ska han vrida stolen? Vill hon ha annan bakgrund? Nu dricker vi kaffe, avslutar han till sist och tar dessutom fram en chokladask.

– I många fall har det varit doktriner som fått styra utvecklingen i alltför hög grad. Jag tycker att det den var den faktiska kampen som borde varit avgörande. Det gäller även förhållandet till andra riktningar idag för vänsterpartiet – när jag talar med enskilda socialdemokrater och så vidare, är vi är väldigt överens. Men man kan inte heller vara utan principer.

* Du deltog i en ganska stor diskussion, i början av ditt engagemang i kommunistpartiet, om huruvida socialismen var möjlig att uppnå med fredliga medel.
– Under den gamla Komintern-tiden var det väpnat uppror som gällde. Men efter den förändring i maktförhållandena, som kriget skapade, förklarade också Georgi Dimitrov som då var generalsekreterare i Komintern, att det var möjligt att nå socialismen på fredlig väg.

* Men det skedde ju inte. Vi har ju inte socialism i Sverige.
– Nej, det har vi inte! skrattar CH.

* Hade det krävts en väpnad revolution i alla fall?
– Jamen med vem? Med vilka?
– Det bedrövliga är att varken den revolutionära eller den reformistiska arbetarrörelsen har lyckats genomföra sina program. I något samhälle. Men å andra sidan, det är bara drygt hundra år sedan Marx och Engels skrev det kommunistiska manifestet. Det finns många århundraden kvar. Hoppas vi. Jag har inte gett upp hoppet. Men det är ett faktum att du inte kan peka på ett socialdemokratiskt samhälle, eller något kommunistiskt samhälle heller. Det finns länder som försöker. Det som ger hopp är utvecklingen i Latinamerika. Men i Europa ser det inte särskilt hoppfullt ut. Men även om kapitalismen har stärkts idag i vissa avseenden, så är det ändå en koloss på lerfötter. Jag är väldigt överens med de teoretiker i utlandet som pekar på hur makten i samhällena, och koncentrationen av makt, har förändrats över århundraden. Just nu är det USA och Washington som har makten, men det om några årtionden så kan det ha ändrats oerhört kraftigt.
– Latinamerika började ju inte nu. Vi har haft en utveckling i Mexiko, Kuba, Chile andra länder som har pekat i samma riktning, mot folkets maktövertagande. Men USA har utövat en sådan makt över de latinamerikanska länderna som gjort det oerhört svårt. Det står att läsa i Naomi Kleins senaste bok, om hur man använt naturkatastrofer och så vidare för att utöva makt. I Chile krossade reaktionen, tillsammans med dollarimperialismen, den chilenska demokratin för lång tid framåt. Men nu är det en bättre utveckling.

* Hur kommer det sig att till exempel Venezuela och Bolivia lyckats ta en sådan vändning och vad kommer det att leda till?
– Det är en intressant fråga. Och jag tycker utvecklingen är hoppingivande i Latinamerika.

Partierna har gått till höger

* Har svenska vänstern något att lära därifrån?
– Vi har inte motsvarande samhällsförhållanden. De har en fortfarande stor fattig bondebefolkning som spelar en viktig roll i omvandlingen. Vi har nästan inga bönder kvar i Sverige. I alla fall inte som är radikala. Där har Sveriges utveckling gått snabbt. På 1950-talet ordnade partiet småbondekonferenser och talade mycket om samverkan mellan arbetare och bönder. Partiets dåvarande ordförande Sven Linderot skrev en intressant bok som hette ”Bondefrågan i Sverige”. Vi samverkade också bra i kampen mot kärnkraften exempelvis. Men nu verkar det lite svårare, med centerpartiets nuvarande ledning. Den är helt begapad i kapitalistiska konkurrenssamhället. Hon kan ju inte ens öppna munnen utan att säga konkurrens, den där ordföranden de har.

* Är inte det ett typiskt tecken på att partierna gått åt höger? Inklusive socialdemokraterna och vänsterpartiet.
– Jo, många partier har gått åt höger, det har de gjort. Det är det man måste bryta. Vill ni ha mera kaffe så ta för er!

* Det aktuella valet i Danmark visar avskräckande exempel på hur socialdemokratin har utvecklats. Och på hur den politiska samverkan ser ut, med Dansk folkeparti.
– Jamen där var det glädjande att Socialistisk folkeparti gick framåt och fördubblade antalet röster och mandat. Det var i huvudsak missnöjda socialdemokrater som röstade på dem. Vi har en ökad polarisering i dansk politik. Den kunde ha lett till att den borgerliga regeringen hade störtats. Det fattades inte så mycket.

* Men så har det varit i Sverige också, att den radikala vänstern går framåt på bekostnad av socialdemokratin. Hur ska man parera det? En del går så långt att de menar att det inte spelar så stor roll vad vänsterpartiet gör – det är vad socialdemokraterna gör som avgör.
– Det är därför jag menar att man måste arbeta på fler sätt än bara det parlamentariska. Just den här kampen om inflytandet i företagen för de arbetande, och det gäller både arbetare och tjänstemän, är viktigt. Och ett inflytande för konsumenterna, men i bred mening – inte bara för sådana som handlar, utan också hyresgäster och så vidare. Dit räknar jag också miljöfrågorna. Som är oerhört viktiga. Jag är djupt tagen av Andreas Malms bok om nödvändigheten av att göra något NU. Men det kan inte bara vara beslut i riksdag och regering, utan det måste vara en rörelse underifrån, som partiet måste vara med och utveckla. Och jag tror det finns förutsättningar för det idag. Omkring de tre frågorna: inflytande i produktionen, konsumentinflytande och stopp för miljöförstöringen.

* Varför är de förutsättningarna bra just idag?
– När det gäller miljön finns många uttryck för vilka faror som hotar. Jag tycker det är rätt groteskt när det kollektiva resandet till jobbet är så litet i jämförelse med dem som åker i egna bilar. Jag hörde just om en ny undersökning.
– Det gäller att förändra människors värderingar. Att det finns problem det är alldeles självklart. Ökningen av servicesektorn i jämförelse med den industriella produktionssektorn skapar vissa problem. En del vill göra Stockholm till finanscentrum i Norden och menar att 50 procent av jobben ska ligga i finanssektorn. Och det är inte så lätt att övertyga dem om den socialistiska utvecklingen. Det är många som inte betraktar sig som arbetare. Gå in i en vanlig speceributik och fråga biträdena vad de är för någonting. Arbetarrörelsen har också varit stelbent måste jag säga. Även vänsterpartiet i många stycken. När det gäller att karakterisera människor och vinna dem. Men det är klart, det varit stora sociala förändringar de senaste åren. Det visar också opinionsmätningar, när det gäller inställningen till den borgerliga regeringen. Där Storstockholm är för regeringen, men hela övriga landet är motståndare till dess politik. Det har att göra med att här koncentreras rikedom och ekonomisk makt, och många vill följa med på den färden. Då är det svårare att vinna dem för en annan politik.

* Om man vill se det dystert så kan man konstatera att vi haft starka folkrörelser, åtminstone ett starkt arbetarparti och utjämning av ekonomiska skillnader. Sedan har utvecklingen gått bakåt. Så hur kan du vara så optimistisk?
CH skrattar.

Klimatfrågan viktig för vänstern

– Jo, jag har gjort vissa dystra erfarenheter. Första gången jag fick vara med i storpolitiken så att säga, var 1946. Då satte partiet in mig i en statlig utredning om skatterna, som hade Ernst Wigforss som ordförande. Vi gjorde ett gemensamt förslag med socialdemokraterna. Om skärpning av beskattningen på stora förmögenheter, om lindring i beskattningen för vanliga löntagare och en massa sådana förslag. Det blev ett oerhört oväsen i borgerligheten. Det var en av de hårdaste politiska fajter jag varit med om faktiskt. De var helt vansinniga, borgarna. Det genomfördes ju, men efter några år tog socialdemokraterna tillbaka exempelvis den så kallade kvarlåtenskapsskatten, som framför allt riktade sig mot stora förmögenheter. Men Wigforss hade den inställningen att det var fel med stora förmögenhetsägare i samhället, och att det gick i arv inom släkten. Idag är allt detta lämnat. Det är en oerhörd förändring i det politiska klimatet.
– Därför är det viktigt att finns nya vägar för det politiska arbetet. Där tycker jag att din chefredaktör, att Aron är inne på rätt väg när han tagit Holland och Norge som exempel, framför allt Holland. Det går inte bara att ställa förslag i riksdagen och hoppas de når ut så småningom. Man måste få ut dem i bostadskvarteren och på arbetsplatserna så de kan vinna anklang där. Det är det enda sättet att bedriva effektivt politiskt arbete, som kan ge vänstern ett ökat stöd.

– Jag tror Dagens Nyheter har rätt när man fruktar att vänstern ska använda klimatfrågorna som murbräcka. De frågorna visar nödvändigheten av en planering av ekonomin. Hur ska det annars gå till, liksom? Att avlägsna de hot som finns, mot hela vår existens? Det behövs en planering av ekonomin. Det är en oerhört viktig fråga som vänstern inte får försumma, utan ett vapen som man måste använda.
– Det borde gå att skapa bred folklig enhet kring den. Några av våra största folkliga organisationer är Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Då når man över de gamla klassgränserna och kan mobilisera en mycket stor del av befolkningen för en bättre politik.

* Vilka är klassgränserna egentligen?
– Det varierar ju, de växlar naturligtvis. Men fortfarande är det så att det är väldigt svårt att gå ifrån arbetarklassen till ett annat läge. En del låtsas att arbetarklassen är försvunnen. Det är nonsens! Vi har väldigt många industriarbetare, transportarbetare, byggnadsarbetare och handelsarbetare kvar. Men samtidigt vet vi att det vi ibland kallar medelklass har ökat. Det är framför allt människor inom serviceyrken det handlar om. Det kommer också att framträda nya klassgränser. Även de som låtsas vara finanskunniga, och arbetar inom det området, kommer att upptäcka hur liten makt de har i själva verket. Jag tänker på sådana som jobbar i banker och försäkringsbolag, med aktiehandel och allt möjligt. Det är ingen tryggad tillvaro för dem. När det bli ekonomisk kris, vilket det ju blir rätt snart, så kommer den att slå hårt just mot de grupperna som inte har någon säker ställning i produktionen.

Vanvettig borgerlig politik

* Var det kanske bra att vi fick den här borgerliga regeringen, att den radikaliserar folk?
– Nej. Du menar att först när det blir dåligt så blir folk radikala? Nej, regeringen hinner ställa till med så mycket jävelskap innan vi återtar makten 2010. Ta hela privatiseringen av statliga företag och så vidare. Och varför ska man sälja ut Stockholmsbörsen, som ligger bara ett stenkast härifrån, till arabiska shejker? Eller det amerikanska storkapitalet? Det är en vanvettig politik man bedriver, på ideologiska grunder.
– Men å andra sidan ska man inte överbetona statens roll heller. Det menar jag att kanske arbetarrörelsen, både den reformistiska och den radikala, har gjort. Litat för mycket på staten. Och därmed förlorat förtroendet ifrån de arbetande. Jag har inte blivit syndikalist, men jag tycker man måste kritisera statstänkandet och tron att bara man behärskar statsapparaten så kan man lösa alla frågor. Det visar utvecklingen i Sovjetunionen bland annat. Det kommunistiska partiet behärskade statsapparaten, men tappade förtroendet bland massorna. Och gick därför väldigt lätt att störta. Det där förtroendet hos massorna är helt avgörande.

* Men det är svårt att få med sig arbetarklassen ibland.
– Jo. Det kan det vara, det är alldeles självklart.

Det är ett tålmodigt arbete som krävs, menar CH, för att arbeta på andra sätt än de parlamentariska. Han tycker att Vietnamrörelsen är ett bra exempel på hur man lyckades skapa en folkrörelse kring en gemensam fråga. Där vann man å andra sidan inte så stort gehör inom fackföreningsrörelsen.
– Problemet med Vietnamrörelsen exempelvis, var att det fanns partipolitiska krafter som ville utnyttja den. Som sedan fanns i KFml och SKP. Och det skapade problem för Vietnamrörelsen, för då reagerar människor när de upptäcker att det är någon som partipolitiskt vill utveckla en viss bred rörelse. Under en period skapade det svårigheter. Men de övervanns, tycker jag. Vi fick ju ett samarbetsavtal med FNL-grupperna, underskrivet av ett antal sekreterare, och kunde arbeta tillsammans. Det hade väldigt stor betydelse.
– Den gamla Spanienrörelsen på 1930-talet hade lättare att vinna fackligt bifall. Den var bredare från början.
– Det var en radikal socialdemokrat i ledningen, Georg Branting. Hans namn var en garanti för riktigheten i rörelsen och deras kampanjer.
– Socialdemokratin var mer tveksam till Vietnamfrågan. Tyckte att det var en massa gapande ungdomar, inte deras folk. Innan Palme vände och började delta i Vietnamdemonstrationer och så vidare. Det blev bättre.

* Du håller inte med om att arbetarklassen eller fackförbunden är svåra generellt att engagera?
– Nej. Det visar diskussionen, att en del fack har mycket radikal inställning. Särskilt enskilda fackföreningar.

Borgerligt träsk

* Att partpolitiska intressen får ta över, är inte det alltid ett dilemma så länge som man har två arbetarpartier?
– Det kan väl uppstå, men det gäller att förstå vad man samarbetar om och vad man är oenig om, att klargöra det ordentligt. Problemet nu med socialdemokratin är att man där kastar alla de gamla begreppen och målsättningarna. Kapitalism finns inte, socialism finns inte, vad är samhället då för någonting? Man kommer in i ett borgerligt träsk. Då fastnar man.

– Det visar nödvändigheten av ideologisk verksamhet, som jag försökt ägna mig åt de senaste 30 åren, sedan jag slutade som partiordförande. Då var vi några stycken som startade Centrum för marxistiska samhällsstudier, som jubilerar nu, 30 år. Vi har genom åren engagerat över 1 700 föreläsare och cirkelledare, ifrån olika samhällsskikt men där vi försökt framhålla marxismens betydelse som utgångspunkt för debatten. Den fråga jag vill ställa idag är: vad finns för allmän samhällsteori, annan än marxismen, som ger en förklaring på utvecklingen inom och mellan de kapitalistiska samhällena? Jag kan inte finna någon annan. Och i många länder utanför Sverige utvecklas den marxistiska teorin. Vi har varit lite långsamma här. Även i USA finns en rikhaltig diskussion. I Latinamerika, Afrika och så vidare, finns en väldigt stor öppenhet. Jag var på 1980-talet i både Vietnam och Kina. De var intresserade av utvecklingen i Sverige. Jag höll föredrag på partiskolor och på centralkommitténs internationella avdelning i Kina, om utvecklingen i Sverige och hur vi såg på den. Det fanns en oerhörd nyfikenhet, som är marxismens kännetecken.

* Enligt massmedierösterna idag är marxismen en ideologi, och man gör direkt koppling till stalinismen.
– Jo man gör det. Men det stämmer ju inte. Det var en löjlig ledare i DN som sade att bara marxister har en annorlunda uppfattning i skolfrågan än skolministern Björklund.

* Begreppsförskjutningen har blivit så stark att det dras direkta paralleller till stalinism.
– Varför finns inga upplysningskampanjer om kapitalismens och imperialismens brott? Som ju är oerhörda! Man använder kommunistspöket som slagträ för en borgerlig politik och ska föra in det i skolorna nu. Men Hitler var väl inte kommunist? Han var företrädare för tyska monopolkapitalet. Första världskriget var en kamp mellan kapitalistiska makter. Hela kolonialsystemet, slavsystemet, som även Sverige deltog aktivt i.

* När slutade du kalla dig kommunist?
Han skrattar.
– Det gjorde jag när partiet bytte namn. Är jag med i ett parti så kallar jag mig efter det partiet.

* Socialist?
– Ja, eller vänsterpartist. Det tycker jag är naturligt.

* Men partiet bytte ju namn av en orsak också.
– Ja, det gjorde det självklart. Begreppet kommunist användes som slagträ mot all radikal utveckling.

För CH handlade det också om ett principiellt motstånd mot Stalins tyranni, som han framhåller att man måste fördöma.
– Där håller jag med den tyske sångaren och poeten Biermann. Han har en sång som handlar om hur hans mor förbannar Stalin. Hon är kommunist själv.

* Men då kommer man till den här diskussionen om hur begreppen förflyttas. Har man inte tillåtit då de politiska motståndarna att definiera begreppet kommunist?
– Jo, de har varit övermäktiga. De har definierat det. Men Stalin brutala maktutövning hade ingenting med kommunism att göra. Eller socialism. Då får man komma ihåg att Sovjetunionen kallade sig inte kommunistiskt. Det var motståndarna. Det kallades sig socialistiskt faktiskt.

* Och det blir väl nästa angreppspunkt då, begreppet socialism.
– Ja, bourgeoisien har alltid angripit rörelser som hotar dess makt. Men det hade ingenting med kommunism eller socialism att göra, eller med Marx tänkande Det var andra orsaker och andra bevekelsegrunder som man måste fördöma, det är alldeles självklart. Det måste vara ett principiellt ställningstagande, utan tvivel. Vi är anhängare av en parlamentarisk demokratisk utveckling och ingenting annat.

* Men håller du samtidigt med om att man tillåter motståndarna att definiera begreppet?
– Tja, tillåter och tillåter.

* Att man har tagit ett steg tillbaka när man överger begreppet kommunism?
– Ja, ibland blir motståndarna väldigt mäktiga. Men jag är anhängare av Kommunistiska manifestet. Och det talar jag om vid varje tillfälle jag får.

* Vad borde vara vänsterpartiets taktik, när det till exempel startas en tankesmedja som heter Upplysning om kommunism?
– Framför allt att kräva motsvarande tankesmedjor och upplysning om kapitalismens och imperialismens brott. Det måste vara vårt motdrag Vi kan inte hindra andra tankesmedjor att verka naturligtvis, men de är ensidiga och det måste man klargöra. De hoppar över hälften av förbrytelserna. Men än hälften!

* När utbildningsminister Jan Björklund talar om att införa upplysning om kommunismens brott i läroplanen, har det inte gått ganska långt då i samhällsdiskussionen?
– Annars brukar man säga att det inte är politiker som ska avgöra kunskapsplanerna, men det håller inte i alla lägen. Ibland gör man avsteg, för att främja sina egna intressen och skada motståndarna.

– Borgerliga media är så starka. Arbetarklassen har gjort sig av med sina medier. Visserligen finns Flamman men vi hade en daglig tidning, Ny Dag, eller åtminstone en sexdagarstidning. Vi hade eget bokförlag, Arbetarkultur. Det där har tyvärr partiet gjort sig av med. Jag är oerhört kritisk mot det. Och socialdemokratin har gjort likadant. När jag växte upp hade vi Socialdemokraten. Arbetet, Ny Tid – de är borta! Arbetarrörelsen kan inte klara sig utan tidningar och förlagsverksamhet, överhuvud taget verksamhet på det publika området, det går inte.

Vill inte försvinna

* Du är ganska kry för att vara 90.
– Tycker du? Det vet jag inte. Ryggvärken är förjävlig.
– Springa kan jag inte. Men jag hoppas på att få uppleva en sommar till. Jag hade det oerhört fint i somras, ute i skärgården. Badade varje dag.

* Tänker du på döden?
– Njaaa… Det lönar sig väl inte. Men jag tänker på dem som ska ta hand om mig. Det är jobbigt att åka på sjukhus och hela det köret. Jag vet inte om jag vill försvinna.
– Jag tycker det är roligt att leva!

* Det märks. Och jag är imponerad av din optimism.
– Ja, jag är optimistisk.

Immanuel Wallerstein har sagt att kapitalismen bara har 50 år kvar. CH håller med.
– Jag tror han har rätt. Jag har sett de där kurvorna han ritar. Har du läst något av honom? Jag tror han har rätt.

* Vad kommer efter det?
– Det är det som är frågan. Frågan är vad som finns kvar av naturen. Just de här klimatfrågorna är så oerhört väsentliga. Bottnarna i Östersjön är helt döda! Finns inget liv, varken alger eller fisk eller någonting om man kommer ner till hundra meter. Det är förfärligt. Och vi vet ju orsakerna. Stora utsläpp av olika gaser och allt det. Det måste gå stoppa.

* En annan fråga som inte alltid förknippats direkt med den socialistiska kampen, det är kvinnofrågan. Men kommunistpartiet tog upp kvinnors rättigheter tidigt.
– Det gjorde vi redan på 1940-talet. Vi hade kvinnor som förde en väldigt slagkraftig politik, som Gerda Linderot och Valborg Svensson, Solveig Rönn och flera andra . För oss var det självklart att kvinnor och män skulle vara likställda, att man måste kämpa för det.

Beundrar feminister

* Håller du med om att det inte har en direkt koppling till socialismen?
– Socialister har alltid fört fram kvinnors krav i olika länder.
– Vi var väldigt förtjusta i Kollontaj, säger CH och skrattar. Nu på ABF läser vi Rosa Luxemburg, som var en representant både för kvinnokampen och socialismen. Historiskt har de frågorna hört samman. Samtidigt har vi samarbetat kring med borgerliga kvinnor.
– Valborg Svensson var med och organiserade hembiträdena på 1930-talet, det fanns inga fackföreningar för dem innan. För mig var det en självklarhet att man måste slåss för kvinnors likställighet.
– Men det är givet att feminister, som man kallar sig nu, har alltid en stor betydelse för man har inte lyckats bryta patriarkatet. Titta på storföretagen deras styrelser. Vi har mycket mansvärderingar i massmediaindustrin.

– Hela könskampen förs på männens villkor i stor utsträckning. Det tränger in överallt, i alla klasser. Men jag tycker aldrig jag haft något problem med det i min familj. Vi har alltid känt oss likställda, jag och min hustru. Vi träffades i Clarté 1939. Det var väldigt fina år för oss bägge. Det var så självklart att kvinnor skulle vara likställda.
– Det är många förkämpar för feminismen idag som jag beundrar mycket. Många kunniga, som skriver i Flamman också. Jag tycker Lena Gunnarsson har mycket riktig kritik.
* Hon skriver mycket om det som tränger in i den privata sfären, det som gör det mer besvärligt än klasskampen.
– Jo, för det är alltid närvarande. Dag och natt.

* Det var inte så många år sedan som Märta dog.
– Fem år sedan. Vi hade det väldigt bra tillsammans.

CH tar fram ett vackert foto på honom och hans fru. Det är ett amatörfoto, taget vid en resa på Göta kanal, med en stor järnvägsbro i bakgrunden. Vädret är fint. Det är från någon gång på 1960-talet.

* Är det lättare att leva tills i en relation om båda två är politiskt aktiva?
– Ja, jo om båda har samma politiska inställning . Det är helt klart. Men samtidigt jag ångrar mycket att jag lade ner sådan väldig tid på resor. Jag tittar ibland i mina gamla anteckningar… Det är jobbigt att vara partiledare.
– Jag borde ha sagt nej till många saker. Ibland var det bara resor runt om i landet. Jag har varit överallt! Det var för stora anspråk man ställde på partiledare, jag vet inte hur det var i andra partier men… det var antagligen likadant. Det är helt orimligt egentligen.

Ungdomar intresserade av politik

* Vi går från kvinnor till ungdomar. Du skrev i din memoarbok ”CH Minnen” 1993, att ungdomars intresse för politiska partier minskar, men ändå är det politiska intresset stort. Är inte situationen samma idag?
– Jo.

* Vad kan den här differensen bero på?
– De politiska ungdomsförbunden framträder inte på ett sådant sätt som attraherar ungdomen. Men man ska inte bara skylla på ungdomsförbundet, för samhället har förändrats mycket. På 1930-talet, jag bodde i Sundsvall då, det var träffpunkter. Man började kvällen med föredrag och diskussion, sedan var det dans. Det fanns inga andra träffpunkter. Det var sällsynt. Nykterhetslogerna hade något ibland. Det var folkrörelser på ett annat sätt. SSU, som jag var med i, hade 120 000 medlemmar. Nu är de nere i 20 000.

* Det är väl bra att man har många träffpunkter för ungdomar idag?
– Ja, i och för sig. Men det skapar problem för ungdomsrörelserna jämfört med läget då.

* Måste man hitta nya arbetssätt?
– Ja, jag tror det. Nya arbetsformer. Det är ett väldigt intresse för politiska frågor bland ungdomar. De gånger jag varit ute på skolor, i valrörelser och på andra sätt, har det varit ett väldigt intresse. Ungdomar diskuterar väldigt mycket. Jag vet inte hur det är i skolföreningarna nu för tiden, men jag var medlem i en SSUH förening när jag gick i gymnasiet i Sundsvall. Vi hade alltid politiska diskussioner. I gymnasieföreningen likadant. Jag höll föredrag om de ekonomiska kriserna och vad socialismen innebar. Jag vet inte hur det är idag, men det var livlig verksamhet på den tiden. Jag tror det är relativt livligt nu också. Där måste ungdomsförbunden vara med och utveckla. Jag kan inte bedöma hur man arbetar idag, det är svårt att bedöma utifrån.

Partierna är stela

* Men du har också kritiserat de politiska partierna för att vara stela.
– Ja, jag tycker partierna är lite stela, skrattar CH.

* Och det kanske inte bara gäller mot ungdomar utan hur man vänder sig till folk i allmänhet.
– Ja, det gör det.
* Du har pratat om det här med folkrörelser och sättet att organisera, men behöver man också ett annat tilltal?
– Framför allt måste man som förut ta tag i de lokala problem som finns. Det gör många föreningar också. Frågan om äldrevården, sjukvården, fritidsmöjligheter. Det är särskilt viktigt i de nya bostadsområdena i Stockholm. Det är lite stelbent verksamhet, som upprepas från år till år, men inte lockar nya medlemmar som man måste göra. Ett radikalt parti måste gå i spetsen för att hitta nya former för verksamhet.

* Men du skrev ju redan 1965 att partiet var gammalmodigt.
– Ja jag tycker det! säger CH och skrattar gott.

* Har partiet blivit ännu mossigare nu?
– Partiväsendet har blivit mossigare. Men å andra sidan, 1965 var det en väldig rörelse i samhället, som vi inte ser på samma sätt idag. Det var lättare att komma med utopier eller förslag till förändringar. Idag är det svårare.

– Jag tog ju upp där, i den lilla boken ”Vänsterns väg”, miljöfrågorna, jag tog upp kvinnokampen, biståndet till de underutvecklade länderna, frågan om arbetsplatsdemokrati och hela registret av frågor som jag tycker man måste fortsätta arbeta med. Men det var lättare då, att komma fram med förslag på förändringar och med nya frågor. Det har blivit en väldig stelhet nu i samhällsideologin på något sätt, man förskansar sig i sina gamla åsikter och vågar inte komma med nyheter.

Partiet har arbetat bra

* Har vänsterpartiet misslyckats?
– Ja, i varje fall har vi inte lyckats genomföra vårt program. Trots att vi har arbetat bra, jag är inte kritisk mot partiets arbete i allmänhet. Men det måste bli bredare, mer omfattande, dra in nya skikt i arbetet och så vidare.

* Du tog upp 1965 de här frågorna, som fortfarande, ja som idag är ännu mer alarmerande. Det låter som att vänsterpartiet är utomordentligt trögt.
– Men samhällsutvecklingen har varit trög. Nu finns ett förslag till nytt partiprogram såg jag i Vänsterpress idag, men jag har inte hunnit läsa det än.
– Jag tycker inte att partiet är trögt, det kan jag inte påstå. Jag har ingen sådan överlägsen attityd till partiet, absolut inte. Partiet har gett oerhört mycket under de här åren som jag varit med, sedan 1941, vad är det nu? 65 år, det är en hel levnad. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag gick med i partiet. Partiet har format mitt liv.

Det är många år sedan CH gick i pension. Men det verkar som om han aldrig vilar sig.
– Jag har skrivit en del böcker. Jag gjorde 30 intervjuer i två intervjuböcker som heter ”Kommunister”. Sedan en bok som heter ”Sverige i imperialismens nät” som jag fortfarande tycker är väldigt bra, som skildrar hela den här utvecklingen internationellt och Sveriges roll. Och jag har gett ut en del andra skrifter också. Jag har inte varit lat.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 27 oktober, 2024

Stoppa Turkiet – för demokratins skull

Syriska kurder vid en begravning av offren för turkiska luftangrepp mot norra Kurdistan i november 2022. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Den turkiska armén har en lång historia av närvaro och ockupationsförsök i den kurdiska regionen Bashur i norra Irak. Under det osmanska riket sträckte sig imperiet ända ned till Mosul, och efter dess fall har flera försök skett till att återskapa det gamla imperiets dominans i området. Med de senaste årens turbulens i Mellanöstern har det blivit allt viktigare för Nato och Turkiet att kontrollera Bashur för att säkra sin hegemoni. I åtta år har en oavbruten militär operation pågått mot området, men de har inte lyckats erövra området eftersom att motståndet har varit oväntat starkt.

Turkiets agenda är att stoppa utvecklingen av ett socialistiskt samhälle som kan befria det kurdiska folket.

Den 15 juni 2024 inledde den turkiska ockupationsmaktens armé en omfattande invasion i Duhok-regionen efter utplaceringen av tusentals soldater, 300 stridsvagnar och pansarfordon. Under veckorna som följt har Turkiet släppt bomber i bergen, som tvingat jordbrukare och bybor att fly sina hem. Bara i augusti har Turkiet attackerat Bashur med 350 flygplan, 33 helikoptrar och 90 förbjudna explosiva medel enligt HPG (Folkets försvarsstyrkor). Både människor och klimatet lider av efterföljande bränder i regionen.

Turkiets invasion är helt i linje med kolonialismens strategiska girighet att erövra området. I Turkiet utövar nationalstaten förtryck mot kurder i den ockuperade delen Bakur, där kurderna inte tillåts tala sitt språk, utsätts för strukturell rasism och tvingas till turkisk assimilation. I den ockuperade regionen Rojava (nordöstra Syrien) – där det finns en rörelse som kämpar för ett alternativt, demokratiskt och frihetligt samhälle – blir aktivister, civilbefolkning och infrastruktur ständigt attackerade av Turkiet.

Turkiets agenda är att stoppa utvecklingen av ett socialistiskt samhälle som i längden kan befria det kurdiska folket. Invasionen i Bashur är nu ännu ett led i kolonialismen och tillintetgörande av det kurdiska folket och Kurdistan.

Kurderna är ett ursprungsfolk som levt i regionen långt innan uppdelningen av ottomanska riket. Liksom värnandet av ursprungsbefolkningar runt om i världen, samt erkännandet och respekten för ursprungsbefolkningars kultur och levnadssätt som tillvaratar naturen på ett hållbart sätt, behöver även kurdernas rätt till existens försvaras.

Läs mer

Invasionen har tillåtits pågå i tystnad, utan protester från vare sig ledarna för den kurdiska regionala regeringen KRG, den irakiska regeringen, amerikanska soldater på plats och omvärlden. Det sker en uppenbar korruption makthavare emellan, där förhandlingar om området Bashur sker på bekostnad av lokalbefolkningens och naturens lidande.

Vi vägrar tillåta detta pågående förtryck av kurder, förstörelse av jordbruk och ett möjliggörande av Turkiets expansion att fortgå. Vi i Rojavakommittéerna uppmanar därför demokratiska organisationer och aktivister att höja sina röster i protest mot kolonialmakten Turkiets expansionsplaner och invasionen i Bashur. Turkiet måste stoppas!

Essä 27 oktober, 2024

Sista dagars hemmafruar

I den amerikanska realityserien ”The secret lives of Mormon wives” visar sig unga mormonfruar vara precis lika syndiga som vi andra. Foto: Hulu.

På kultursidorna påstås att unga flickor längtar efter hemmafruliv, och att unga män bara vill slåss. Men inte ens mormoner vill leva den konservativa drömmen.

Mormoner dricker inte kaffe. Så när Layla, Demi och Jessi ska ses och bena ut Whitneys beteende på helgens gruppresa gör de det på läskcaféet Swig över 1,5 liter bubbelvatten utspätt med smaksatt sockersirap.

Scenen är hämtad från realityserien The secret lives of Mormon wives vars första säsong gick upp på strömningstjänsten Disney Plus i september. Serien är en sorts spinoff på ett internt tiktokdrama i en influerargrupp som kallar sig själva Momtok. Gruppen består av ett gäng överjordiskt vackra mammor med cheerleadernamn i åldersspannet tjugo till trettio – tänk ett gudfruktigt Paradise Hotel – med utpräglad cheugy-estetik.1 Därtill är de alla praktiserande mormoner bosatta i Salt Lake City, som försörjer sig (och sina äkta makar – vi ska återkomma till det) genom samarbeten på sociala medier.

Serien har kritiserats för att vara tråkig. ”Jag upplevde den som ansträngd och inövad, full av milt underhållande men uppenbart framtvingade bråk”, skriver Naomi Fry i magasinet The New Yorker, och Sveriges Radios USA-korre Roger Wilson sade ungefär samma sak när han pratade om såpan för ett par veckor sedan.

När man lyfter fram undantag som om de vore regel riskerar man att gå ärenden åt precis de krafter man hävdar sig vilja motverka.

Men jag håller inte med. Tvärtom är det dess realistiska skildring av småaktiga interna konflikter – typiska för de kvinnliga gemenskaper serien är baserad på – som gör den sevärd. De åtta kvinnor tittaren får följa är intelligenta, välformulerade och roliga, vilket gör deras psykosociala dynamik mer intrikat och därmed mer intressant än de plakatfulla skrikmatcher som vanligtvis präglar genren – mormoner dricker ju förstås inte heller alkohol.

Men det främsta skälet till att The secret lives har blivit en snackis är sannolikt för att den går att skohorna in i diskussionen om tradfruar (tradwives). I The New Yorkers kulturpodd ”Critics at large” nämner Naomi Fry programmet i samma andetag som Hannah Neeleman, känd som Ballerina farm. Även hon är mormon, och engagerad i vad som i de kretsarna kallas för ”homesteading” – alltså självförsörjande jordbruk. Hon är dessutom skolad ballerina och skönhetstävlingsvinnare, och inför sina miljontals sociala medier-följare postar hon om livspusslet med sina åtta (!) barn, surdegsbak, skörd och djurskötsel.

Men mormonmammorna på Disney Plus är inte alls representativa för en eventuell tradfru-trend. Serien är snarare propaganda mot den traditionella hemmafrurollen. För efter de åtta avsnitten går det nämligen inte att dra några andra slutsatser än vad vi visste redan för hundra år sedan – att ”traditionella familjevärderingar” är en tragedi för alla inblandade. Eller, snarare, för kvinnorna och barnen.

Momtok-tjejerna är ingen enhetlig grupp av dygdiga ”traditionella fruar”. Hälften är skilda från papporna till sina barn, antingen för att de gift sig för unga eftersom de blivit gravida av misstag, eller för att deras män var kontrollerande och manipulativa. Vid ett tillfälle kritiserar Demi de moraliska påbud som finns inom deras religion som gör att folk gifter sig innan deras hjärnor ens hunnit utvecklas färdigt.

Otrendigt. Den årliga pannkakstävlingen på fettisdagen i engelska Olney, Buckinghamshire, har pågått sedan 1445. Foto: Kin Cheung/AP.

Vissa av tjejernas öden under seriens gång hamrar in den här poängen särskilt väl. I det första avsnittet får vi veta att 30-åriga Taylor precis separerat från pappan till sina två barn efter att hon gjort skandal när hon avslöjat att en del av paren i Momtok ägnat sig åt swinging. Kort därefter träffar hon en ny man, exmissbrukaren och nyligen konverterade mormonen Dakota, och de råkar bli gravida. Taylor misstänker att Dakota är otrogen och ett bråk urartar i våld. Ändå tjatar både den svartsjuka Dakota och Taylors familj om att de måste gifta sig eftersom det enligt deras tro är skamligt med barn utanför äktenskapet. Det är nästan kroppsligt plågsamt att se Taylor brottas med sin motvilja och rädsla för Dakota och sin vilja att göra familjen till lags.

Tradfru-diskursen har löpt amok i den mediala offentligheten i ett par år nu. Från debatten om huskvinnan via den påstått konservativa podden ”Della Q” till soft girls har det under lång tid rått konsensus hos proffstyckare om förekomsten av en antifeministisk och värdekonservativ våg bland unga kvinnor. I mars i år beskrev Katrine Kielos-Marçal en sociala medier-trend där unga tjejer ”drömmer om att stanna hemma med hypotetiska (och helt bildsköna) barn eftersom de tycker att det är tråkigt att gå till jobbet”, i juli rapporterade SVT om att vara ”hemmaflickvän trendar på sociala medier” och tidigare i oktober intervjuade DN insidan en sociolog som fick uttala sig om att ”fenomenet tradwives, där kvinnor väljer ett traditionellt liv som hemmafruar, blir allt vanligare i sociala medier”.

Samtidigt finns det paradoxalt nog en parallell överenskommelse om ett växande åsiktsgap mellan unga män och kvinnor, där männen drar åt höger och kvinnor åt vänster. Men medan det senare är ett väl belagt, verkligt fenomen, gör The secret lives of Mormon wives det tydligt att trad wife-gagget suggererar fram en illusion om en samhällstendens, som inte existerar bortom ett par krönikörer och SVT-redaktörers fantasi.

Momtok-medlemmen Jen, 24 år gammal, försörjer sin platinablonda överklassmake Zac och deras barn genom samarbeten på sociala medier. Jens mamma är latina och städerska på det sjukhus där Zacs pappa är överläkare, men i deras relation ser maktdynamiken annorlunda ut eftersom Jen är den som tar ekonomiskt ansvar medan Zac läser läkarutbildningen.

Inte ens tjejer uppfostrade i självaste mormonkyrkan är med andra ord särskilt sugna på att leva som de, alltså kyrkan, lär.

Några avsnitt in i serien framkommer det hur kontrollerande och svartsjuk Zac är, vilket slutar i en sorts socialrealistisk thriller om psykisk misshandel. När tjejgänget åker på födelsedagsresa till Las Vegas hänger Zac på som förkläde, och när Jen mot sitt vetande hamnar på ett överraskningsfirande på den manliga strippklubben Chippendales ser man hur hon drabbas av panik över rädslan för hur hennes make kommer reagera när han får veta. Mycket riktigt påstår Zac direkt att Jen är lössläppt och har varit otrogen, hotar med skilsmässa, förbjuder därefter sin fru att umgås med Momtok och tvångsförflyttar hela familjen till New York.

Hela poängen med Momtok, som Jessi, Mayci och gänget upprepar som ett mantra, är att göra upp med misogyna tendenser i mormonkyrkan och hjälpa varandra att till exempel lämna sina farliga äktenskap. Just Mayci och Jessi har separerat från våldsamma män och skräder inte orden när det kommer till Dakotas och Zacs beteenden. Samtidigt består ytterligare en deprimerande sidoberättelse av att tittaren får följa Jessis ”mommy makeover” – hon ska förminska blygdläpparna, ”tajta till” sitt kön och göra ett tredje bröstlyft, vilket visar hur även hon förstås lyder under den behagfulla kvinnlighetens strikta förbindelser.

En annan bihandling skildrar gängets svarta får Whitney när hon överlägger med sin mamma om huruvida hon ska tacka ja till ett samarbete med ett sexleksaksföretag. Mamman avråder henne på moraliska grunder, varpå Whitney konfronterar sin mamma med det faktum att hon aldrig sagt ett ord till henne om hur sex fungerar vilket gjorde Whitneys bröllopsnatt till ”något ur en skräckfilm”.

Inte ens tjejer uppfostrade i självaste mormonkyrkan är med andra ord särskilt sugna på att leva som de, alltså kyrkan, lär. Det är som att de ansvariga för att hålla igång tradwife-trend-tugget själva tycker att föreställningen om att unga kvinnor skulle dras till det livet är en mer tilldragande fantasi än vad det livet faktiskt tycks vara för sagda unga kvinnor.

För besattheten av Ballerina farm och fåtalet andra trad-influerare kommer sig ju av att de är original, konstiga unikum – inte att de ses som inspirerande livsstilsguruer. Personer som Anna Björklund, Greta Schüldt och Moa Wallin har i sin tur fascinerat i Sverige för att de går emot den övergripande, globala samhällstendensen att yrkesverksamma kvinnor i innerstäder skaffar färre barn senare i livet – inte för att de utgör exempel på normen. Och att unga kvinnor reagerar mot feministiska ideal om politisk renlärighet var eventuellt en nyhet för tio år sedan, men att det fortsätter bli till förstasidesstoff till denna dag är faktiskt bara dålig journalistik.

Läs mer

När man lyfter fram undantag som om de vore regel riskerar man däremot att i sin skräckblandade förtjusning över en handfull tiktokmammor som yrar om att lyda sina makar ge draghjälp åt precis de krafter man hävdar sig vilja motverka. Ingen är sannolikt med i Facebookgruppen ”Ballerina farm stödgrupp” med 221 medlemmar för att de är sugna på att rösta på SD eller älskar Giorgia Meloni. Men när dessa excentriska avvikare alltid är på tapeten, tycks utgöra ständigt stoff för ”trendspanande” radiokrönikor, SVT-inslag och åsiktstexter, blir sådana politiska aktörers bakåtsträvande, husliga kvinnoideal plötsligt normaliserat.

Kultur 26 oktober, 2024

Ett andrahandskontrakt med djävulen

Många har hemska upplevelser från den svenska bostadsmarknaden, även om onda clowner hör till de mer sällsynta inslagen. Foto: Leonard Stenberg.

Hemmet har blivit en vara, där inget riktigt liv ska pågå. Kontraktet på Kulturhuset Stadsteatern tar sig an bostadsmarknaden som gotisk spökhistoria – men slutar i antiklimax.

De flesta av oss som harvat runt på andrahandsmarknaden har skräckhistorier. Min märkligaste är när min första pojkvän hittade en lägenhet på Blocket som tillhörde en äldre man. Vi hade aldrig någon kontakt med mannen. Dottern som hyrde ut den påstod att han tillbringade vintrarna utomlands, jag tror inte att mannen visste om sina nya hyresgäster. Känslan var att han bara hade gått ut ur lägenheten den ena dagen, och vi in nästa. Släktfotografierna hängde kvar, använda rakhyvlar låg framme, det var smutsigt. En gång plockade dottern upp oss en gång i sin bil och bad oss betala hyran i förskott, i kontanter. Jag undrar vad hon behövde pengarna till.

Kontraktet, en nyskriven föreställning på Kulturhuset Stadsteatern, av dramatikern Isabel Cruz Liljegren (bilden), tar sin utgångspunkt i bostadsmarknadens fasor. Föreställningen undersöker hur osäkerheten tvingar oss till anpassning och foglighet, till och med i det egna hemmet.

Albin, spelad av Victor Iván, är överlycklig över att ha landat ett förstahandskontrakt i Vällingby centrum, noll minuter från tunnelbanan. Hyran är visserligen 10 000 kronor i månaden – marknadsanpassad – och fyra förskottshyror ska in. Stör han blir han vräkt med omedelbar verkan. Det ska inte vara några problem eftersom han ”inte har några vänner” och att ingen, inte ens hans mamma kommer att komma på besök. Lägenheten, gestaltad av scenografen Toni Tora Botwid, är sparsamt möblerad och ödslig, med vitlackade möbler och grårandiga lakan. Den ordningsamme Albin flyttar in med sin imponerande växtsamling.

Spänningen stegras snyggt under föreställningens gång, men när upplösningen kommer blir det något av ett antiklimax.

Grannarna, Oliver Andersson och Janna Granström, knackar på i tid och otid. Kostym och mask leker fint med alldaglighet och skräckelement, clownaktiga sminkningar, långa hårsvall. Albins telefon ringer oavbrutet. Hans spansktalande mamma är inlagd men Albin vägrar träffa henne – ”rötterna växer ut igen om man klipper av dem”, säger han. Vi förstår att förskjutandet av mamman också innebär ett förnekande av delar av Albins identitet. Sedan händer något. Det rinner blod ur kranen och växterna dör. Skor och kläder som verkar tillhöra den förra, numera försvunna hyresgästen Nabil dyker upp vid hans dörr. Albins enmannapodd ”Kontraktet” om hans jakt på bostad, får byta namn till ”Dödskontraktet”. Hjärnspökena har tagit verklig skepnad.

Lola Zackow, som står för regin, är också konstnärlig ledare för Sveriges Radios ljuddramatik – vilket märks. Hon har gjort en föreställning där ljudet får en särskild plats. Publiken får hörlurar och genom dem förmedlas en mångbottnad ljudbild, som ger en underton av obehag. Krukor som krossas, dörrar som smälls igen, steg i korridoren – ljudet skruvas upp och kryper in under skinnet.

Läs mer

Cruz Liljegrens pjäs skildrar hur hemmet har blivit en vara där inget riktigt liv egentligen ska pågå. Den ansluter sig till en skräcktradition där fasorna är vardagsnära och politiskt laddade. Föreställningen påminner mig om den argentinska författaren Mariana Enriques gotiska skräcknoveller, där samhällets fördrivna hemsöker och hämnas en värld som försöker glömma dem.

Men handlingen sviktar. Spänningen stegras snyggt under föreställningens gång, men när upplösningen kommer blir det något av ett antiklimax. Sensmoralen, om att bjuda in andra människor i livet och inte anpassa sig till döds, är fin men räcker inte hela vägen. När jag till sist tar av mig hörlurarna och lämnar salongen är det med känslan av att allting var lite för lätt.

Kultur 26 oktober, 2024

Pratkvarnen Eribon maler ned det franska klassamhället

När Didier Eribons mamma dog började han försöka förstå sina föräldrar och det samhälle som skapade dem. Foto: Pascal Ito/Flammarion

Didier Eribons kärleksförklaring till sin döda mor är en anklagelseakt mot den orättvisa döden – och det stenhårda klassamhälle som ligger bakom den.

Eribons mamma är 87 år gammal när hon efter knappt 20 år som änka blir för skröplig för att kunna klara sig ensam. Efter en övertalningskampanj från sina fyra söner flyttar hon under stora invändningar in på ett ålderdomshem i den nordfranska kommunen Fismes i Champagneregionen. Eribon berättar inledningsvis hur han spanat in sevärdheter i staden: bokhandlar, offentlig konst och religiösa monument att besöka under framtida påhälsningar. Men inget av det blir av, modern avlider knappt två månader efter flytten till hemmet.

Hur kan vi göra den åldrade människan till politiskt subjekt? Livets höst har aldrig varit ett särskilt sexigt ämne trots sin oundviklighet. Men med sjunkande nativitet och en allt äldre befolkning är det i dag en brännande fråga. Alla som har tur kommer en dag bli gamla. Men vad händer med oss när vi blir så svaga att vi inte kan ta hand om oss själva? Vi flyttar in på ålderdomshem. Detta är premissen för den franske sociologen och filosofen Didier Eribons sökande och känslosamma essä En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död (Verbal, 2024).

Hon var gift i 50 år med en våldsam man hon avskydde. Under hela sitt yrkesverksamma liv, som började när hon var 14, arbetade modern som städerska och i fabrik

Eribon drivs av en obändig vilja att begripa sina föräldrar. Dessa inskränkta, tjuriga, fattiga och konservativa människor som uppfostrat honom: en marxistisk, progressiv, homosexuell intellektuell. Men i stället för att ta till psykologi går han till sociologin. Han tar fasta på den kontext föräldrarna befann sig i. Det stenhårda franska klassamhället i mitten av 1900-talet slängde in dem i sina käftar, tuggade och spottade ut två trasiga, desillusionerade individer.

Bäst blir det när Eribon med sin nakna, ärliga prosa undersöker sin snåriga relation till modern och allt som var hon.

Denna bok är lika mycket en litteraturvetenskaplig genomgång, späckad med referenser till Foucault, de Beauvoir och Beckett, som en personligt hållen essä om det mest intima som finns, ens relation till sin mamma. Texten är skriven på klassiskt babbligt franskt vis, den talar till en snarare än blir läst av en. Bisatserna följer på varandra, tills han efter två-tre stycken återkommer med en slutsats till den inledande frågan. Precis som med andra samtida franska pratkvarnar, exempelvis Michel Houellebecq, blir det aldrig påfrestande utan flödar i oändliga associationsbanor som alltid lyckas tillföra något. Att behålla stringens i en text som hoppar mellan tankar och verk genom historien som en flipperkula kräver sin författare.

Bäst blir det när Eribon med sin nakna, ärliga prosa undersöker sin snåriga relation till modern och allt som var hon. Arbetarkvinnan, den rasistiska tanten, åldringen som inte kunde ta hand om sig själv. Sorgen efter hennes död perforerar texten även om den inte alltid är uttalad. Den lyser igenom i stycken, som när Eribon upptäcker att mamman förvarat ett ark med texten till Partisanernas sång i en skänk och frågar sig varför. Han riktigt borrar ned sig i mysteriet. Denna typ av betoning av något trivialt ägnar vi oss ofta åt när någon vi älskar har lämnat oss. Man försöker hitta mening, få syn på något, vrida om alla nycklar.

Läs mer

Boken är förstås även en uppgörelse med den våldsamma nyliberaliseringen av fransk välfärd, där de gamla kastats på offerbål till marknadens krafter med en fruktansvärt ovärdig äldrevård som resultat. Eribon avslutar med att i samtal med Simone de Beauvoirs Ålderdomen eftersöka något eller någon som kan tala för gamla och sjuka människor som inte kan organisera sig på egen hand. Han vänder sig till konsten och kulturen. Men i själva verket för han ju själv, med denna bok, på sätt och vis deras talan. En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död är ett komplicerat kärleksbrev till mamman och en anklagelseakt mot det franska klassamhället.

Inrikes/Nyheter 25 oktober, 2024

Rysslandsfrågan splittrar utbrytarparti

Sympatisörer och nyfikna åhörare samlades vid Solidaritets första öppna möte. Bild: Flamman.

Det nylanserade partiet Solidaritets första öppna möte bjöd på fika, diskussioner om vad ”motstånd överallt” betyder – och gräl om Ryssland.

En kvinna i 45-årsåldern drar på sig sin kappa och stormar ut ur lokalen.

– Det är samma skit som vänstern, mumlar hon surt.

Klockan är halv sju på kvällen, och partiet Solidaritets första öppna möte har pågått i en knapp halvtimme.

Under förmiddagens presskonferens i samma lokal samlades ett tiotal deltagare samt journalister från Flamman och ETC. Uppslutningen på det öppna kvällsmötet är snäppet högre: ett par dussin personer har samlats för att diskutera det nya vänsterpartiets politiska program över småkakor och chips. 

– Det är historiskt att vi bildat ett parti som vill samarbeta och förena vänstern med de sociala rörelser som ställer sig bakom våra principer. Det har aldrig hänt förut i Sverige, säger partiets talesperson Jeanette Escanilla. Hon har tidigare suttit i riksdagen för V, och lämnade partiet tidigare i år.

Ryssland är en regim och Norge har en regering alltså, är det så?

– Det är dags att vi slutar vara splittrade som vi är idag, när Vänsterpartiet har splittrats både internt och utåt, fortsätter hon.

Partiets andra talesperson, den tidigare Linköpingspolitikern Björn Alling, utvecklar under kvällen vad Solidaritets slagord ”Motstånd överallt” kan innebära i praktiken – till exempel att gripa in när medmänniskor utsätts för rasism, eller att bojkotta varor. 

– I dag, när vi hade lanseringsmötet, fick vi höra om en protest mot Hyresgästföreningen. Då var det självklart för oss att packa ihop och gå dit, och till sorgmarschen för Palestina direkt efter det, säger Christer Bergström, som är medlem av partiets styrelse, ”motståndsrådet”.

– Vi brinner för underklassen, och vi menar allvar! Vi har inte bildat det här partiet för att skryta och visa upp oss i några jävla slipsar, vi har bildat Solidaritet för att proletariatet behöver en röst i Sverige och internationellt.

Både arbetsplatsorganisering och synen på klass avhandlas under kvällen Men det som hettar upp diskussionen så att röster höjs och människor lämnar lokalen är geopolitiken – och mer specifikt frågan om Ryssland. 

Läs mer

Partiet vill till skillnad från Vänsterpartiet strypa Sveriges vapenstöd till Ukraina, och menar att deras tidigare parti ”driver på för en upptrappning” av konflikten. Landets ledning beskrivs i partiets material som ”en Kiev-regering dominerad av Washington”, och man vill att Sverige samarbetar med bland annat Kina i att förhandla fram en fred.

Samtidigt uttrycker partiet stöd för demokratiska krafter i Ryssland, mot vad de beskriver som ”Förenade Rysslands regim”. Formuleringen får en av åhörarna att reagera:

– Ryssland är en regim och Norge har en regering alltså, är det så?

Moderatorn föreslår att ”sätta streck i debatten” om Ryssland, och Jeanette Escanilla går över till att prata om hur de skiljer sig från Vänsterpartiet. Men händer fortsätter att räckas upp i luften, och inom kort kretsar samtalet återigen kring Ryssland.

De som stöder den staten behöver lära sig marxismens ABC

– Det globala Syd delar inte Solidaritets syn på Ukraina och Putin, säger en äldre man.

– De ser en möjlighet att utvecklas på ett sätt som var helt omöjligt under kolonialismen! Och ni tror att världen är Västeuropa, USA och Kanada. Ni är helt ute och cyklar, det kommer gå åt fanders för er. Hejdå.

Den äldre mannens eldiga utläggning möts av spridda skratt, men också av ett lika passionerat svar från Christer Bergström.

– Och då vill jag säga det här om Ryssland: Fy fan, alltså. Den här jävla rysk-ortodoxa kyrkan, som bolsjevikerna med all rätt undertryckte, det är deras stat. Och de som stöder den staten behöver lära sig marxismens ABC. Rysk-ortodoxa kyrkan står aldrig på proletariatets sida, säger han, och tillägger:

– Men ni kanske stödde dem redan på Sovjetunionens tid. Det gjorde inte jag.

Inrikes 25 oktober, 2024

Ungdomens hus efter branden: ”Vi hör hemma i stadskärnan”

David Edsjö framför det utbrunna Ungdomens hus i Uppsala, som har legat på Svartbäcksgatan 32 sedan 1986. Foto: Liz Fällman.

David Edsjö, 20, spelade pingis när brandlarmet började tjuta i Ungdomens hus i Uppsala. Eldsvådan har fått de utdragna samtalen om lokalens framtid att hetta till på nytt, och många vill inte se sitt andra hem flyttas till industriområdena.

– Det är inte så att varenda ungdom i Uppsala har hängt på huset, men för många är det lite av ett andra hem. Eftersom det är en plats man själv är med och skapar, så blir det ett ställe för de som inte riktigt känner sig hemma på andra platser.

David Edsjö, som startat insamlingen Rädda Ungdomens Hus, är aktiv i husets styrelse sedan två år. Härinne har han bland annat repat med indiebandet Mosaik, hållit en sykurs i ateljén, och skejtat i den inomhusramp på andra våningen som misstänks ha fattat eld häromveckan. När brandlarmet gick var han själv inne i huset och spelade pingis – eventuellt för sista gången. Men husets framtid har varit oviss längre än så.

– Redan 2019 beslutades det att vi skulle flytta, och hitta något nytt tillsammans med kommunen. Sedan dess har det gått väldigt långsamt, säger David Edsjö till Flamman.

Linda Eskilsson (bilden) är ordförande i kulturnämnden för Miljöpartiet. Sedan 2019 har hon försökt att hitta en ny lokal åt verksamheten.

– Det blev akut nu med branden, det är fruktansvärt. Det var inte så här slutet skulle bli. Vi och föreningen jobbar hårt nu med att hitta temporära lokaler, och skjuter hela tiden upp kontraktet lite till för att undvika ett glapp i verksamheten, säger hon till Flamman.

– De har under lång tid svajat i osäkerhet, och vi ville ta ett nytt grepp ihop med ungdomarna i styrelsen. Jag har varit med hela tiden, för att jag tycker Ungdomens hus är viktigt som kulturscen. Så här mycket tid och resurser har vi nog aldrig tidigare lagt på en förening från kommunens håll.

Att renovera det befintliga huset skulle kräva både installation av hissar och en stor mängd av sedan länge eftersatt underhåll, något Linda Eskilsson medger ”i och för sig väl är kommunens fel”. Ett tag såg flyttlasset ut att gå till Karl Johansgården, ett centralt alternativ som både kommunen och styrelsen var positiva till, men som föll på frågan om ljudisolering. Linda Eskilsson berättar:

För oss är det inte den specifika byggnaden som är avgörande, utan vad det för med sig att ha en central plats för ungdomar som inte bygger på kommersiella intressen.

– Den privata ägaren skulle installera ljudmätare och bryta strömmen om det lät för högt efter klockan 22. Vi kan inte ha en replokalsverksamhet med en fastighetsägare som inte vill ha den där. Man måste få låta.

Sedan dess har diskussionen kretsat kring en av Bolandgymnasiets gamla lokaler, i industriområdet Boländerna. Lokalen i sig har föreningen inte klagat på, berättar både Linda och David, men det geografiska läget har väckt missnöje. På sidan för insamlingen, som i skrivande stund har fått in 7 000 av de 8 000 efterfrågade signaturerna, beskrivs flytten som potentiellt ”förödande”.

– Den är inte överdrivet långt från Centralstationen, men sett till var människor och kulturen finns så är det rätt off. Mycket av vår målgrupp är gymnasieungdomar, och flera stora gymnasier ligger precis i närheten av det gamla huset. Visst ska man inte behöva åka in till stan för att det ska finnas något att göra, men just i Boländerna bor det ju ingen alls, säger David Edsjö.

I Uppsalas ansökan om att bli europeisk kulturhuvudstad 2029 beskrivs Boländerna som ”en spännande brownfield area (industriellt exploaterad mark) med unika miljökrav”, där bostäder troligen inte är möjliga men ”industriutrymmen kan användas för diverse konstnärliga evenemang och kulturella aktiviteter”. På en annan kommunal hemsida kallas det framtida Boländerna för ”Uppsalas centrala innovationsdistrikt”.

– Jag kan ändå förstå att man tycker så nu, för det är ju några år bort, säger Linda Eskilsson.

– För scen och replokaler spelar läget kanske inte lika stor roll, men det är tyngre för hängdelen. Vi kanske heller aldrig kommer kunna bygga en skejtramp inomhus igen.

David Edsjö är rädd att förutsättningarna för att ungdomar ska engagera sig i föreningen skulle försvinna tillsammans med det centrala läget.

Läs mer
Inspirationsföreläsare skriker om arbetsmoral så att det ekar av naken nihilism. Ur ”After Work” (2023). Foto:
Kultur 16 september, 2023

Fritidslinjen lever än

– Det börjar ofta med att man ändå har vägarna förbi, tittar in och hänger i kaféet. Den spontaniteten kommer bli svår att få till, och det är synd när vi alltid försöker sänka tröskeln för att bli engagerad, säger han, och fortsätter:

– För oss är det inte den specifika byggnaden som är avgörande, utan vad det för med sig att ha en central plats för ungdomar som inte bygger på kommersiella intressen. Ett kafé där du inte behöver köpa någonting.

Inrikes 25 oktober, 2024

Hyresvärdar varnar för kris – men skryter i årsredovisningarna

Vinsten per hyreskrona ligger i dag på 17 öre – ett tapp från 27 öre för fem år sedan. Foto: Anders Wiklund/TT.

Hyresvärdarnas krisande ekonomi används som motivering för historiska höjningar av hyran. Efter en genomgång av värdarnas årsredovisningar menar Hyresgästföreningen att bilden de målar upp är falsk. Men att värdarna vill ge en så bra bild som möjligt är inte konstigt, enligt Fastighetsägarna.

– Fastighetsbranschen är fortsatt lönsam, trots att den och hela samhället genomgått en kostnadskris de senaste åren.

Det säger Martin Hofverberg (bilden), chefsekonom på Hyresgästföreningen och ansvarig för den senaste upplagan av Privatvärdarnas ekonomi.

I rapporten granskas 30 fastighetsbolag, vars totala bestånd motsvarar ungefär en femtedel av landets hyresrätter. Även om nästan en femtedel av hyresintäkterna fortfarande blir till vinst så visar rapporten att vinsten per hyreskrona sjunkit från 27 till 17 procent under de senaste fem åren. Detta trots att hyrorna ökat kraftigt under de senaste åren. Samtidigt motiveras föreslagna hyreshöjningar på upp till 15 procent med att hyresvärdarna möter ökade kostnader.

– Läser man vad olika aktörer från fastighetsbranschen säger på debattsidor och i nyhetsinslag låter det mer eller mindre som att de är på fallrepet. När du läser årsredovisningarna är det en helt annan ton. De når varken allmänheten eller de flesta beslutsfattare, så genom att lyfta upp det som står i dem till allmän debatt kan vi avslöja deras dubbla agendor.

Tomas Ernhagen (bilden), chefsekonom på Fastighetsägarna, kallar slutsatserna som dras i rapporten ”häpnadsväckande”.

– Lönsamheten har nästan halverats, och ändå menar man att det går bra.

Han menar att exempelcitaten som plockas ut i rapporten egentligen är ett tecken på att det går dåligt för bolagen.

– När bolagen talar med sina aktieägare vill de ju ge en så bra bild som möjligt, så man har utnyttjat redovisningsmöjligheterna så långt som möjligt för att peka på att det ser bra ut. Citaten speglar desperationen, de säger ”det är jävligt tufft, men vi tror det går bättre i framtiden när riksbanken sänker räntorna”.

Ett viktigt mått rapporten tittar på är driftnetton, det överskott som finns kvar av hyresintäkterna efter drift- och underhållskostnader samt fastighetsskatt. Dessa har utvecklats positivt de senaste två åren trots viss vinstminskning, vilket enligt rapporten visar att ökade hyresintäkter kompenserat för ökade kostnader ”och mer därtill”.

 Läser man vad olika aktörer från fastighetsbranschen säger på debattsidor och i nyhetsinslag låter det mer eller mindre som att de är på fallrepet. När du läser årsredovisningarna är det en helt annan ton.

Tomas Ernhagen menar däremot att Hyresgästföreningen i flera år fått kritik för hur de räknar på just driftnetto, men inte tagit till sig den.

–Sveriges bästa redovisningsekonomer är alltid ute och förklarar att man inte kan göra analysen på det viset. Driftnetto-måttet ger ingen rättvisande bild, man kan inte dra några slutsatser överhuvudtaget om man inte till exempel justerar för avskrivningar.

När Flamman ber Martin Hofverberg om en kommentar avfärdar han dock kritiken.

– Det stämmer inte. Vi har utgått från vad bolagen själva definierar som driftnetto i sin finansiella rapportering.

Tomas Ernhagen från Fastighetsägarna ser det även som naturligt att kapital kommer placeras på annat håll om det slutar generera tillräckligt mycket avkastning, och att en ”rimlig vinst” alltid bör ställas i relation till något annat.

Kan man inte säga precis samma sak från hyresgästers håll – att något inte kan kallas en ”rimlig hyreshöjning” om man inte ställer det mot något, till exempel löneutvecklingen?

– Om då ingen vill bygga bostäder, för att det inte blir lönsamt, får ju staten i så fall gå in och täcka upp skillnaden. Jag kan respektera att man tycker bostadsmarknaden borde fungera så, och förstår fullkomligt att många har det tufft, men där måste vi som skattebetalare hjälpa till kollektivt, säger Tomas Ernhagen, och fortsätter:

Läs mer

– Du kan inte förstöra förutsättningarna för att bygga och förvalta hyresrätter genom att sätta hyran på en nivå som alla ska klara, därför måste vi ha skyddsnät i samhället som hjälper de mest utsatta hushållen.

Inrikes/Nyheter 24 oktober, 2024

Nya vänsterpartiet Solidaritet utlovar ”motstånd överallt”

Talespersonerna Björn Alling och Jeannette Escanilla, som även är medlemmar av partiets styrelse Motståndsrådet. Foto: Flamman.

Grundarna av Solidaritet är besvikna på Vänsterpartiet – men inför valet 2026 kan de tänka sig samarbete med såväl kommunister som uteslutna vänsterpartister.

På Hartwickska huset vid Mariatorget i Stockholm lanserades partiet Solidaritet på förmiddagen den 24 oktober. Familjen Kierman, som lät bygga malmgården år 1759, var aktiv i kampen mellan Hattar och Mössor. 

Även i dag är gården skådeplats för en politisk uppgörelse. Runt tio personer från olika delar av Sverige har samlats på övervåningen i den anrika byggnaden. En person berättar att han gick upp strax efter två i morse för att ta tåget från Göteborg, en annan reste vid femtiden från Linköping. De flesta av dem är tidigare medlemmar i Vänsterpartiet.

– Vänsterpartiet har förändrats och blivit ett toppstyrt parti, med en ledning som vill ha lydiga medlemmar. Det är inte en väg framåt för ett samhällsförändrande parti, säger Björn Alling, lokalpolitiker i Linköping som uteslöts från Vänsterpartiet i november förra året.

En röd banderoll ligger utbredd över bordet i rummet och lovar nej till krig och upprustning – men satsningar på välfärd och klimat, samt ”motstånd överallt”. Det sistnämnda slagordet är också namnet på en kampanj som lanseras inom kort. Fokuset på motstånd speglas hela vägen upp i namnet på partiets styrande organ.

– Vi har inga partiledare. Vi har ett kollektivt ledarskap med tolv medlemmar som vi kallar Motståndsrådet, säger Björn Alling.

De driver på för en upptrappning av det vedervärdiga kriget i Ukraina, i stället för att förespråka vapenvila

Björn Alling bär en röd knappnål på kavajen, och den andra talespersonen Jeannette Escanilla har en keffiyeh slängd över axeln. Den förstnämnda säger till Flamman att hans tidigare parti ”otvetydigt” svikit i såväl frågor om klimatet som förhållandet till Palestinarörelsen och vapenexporten till Ukraina.

– De driver på för en upptrappning av det vedervärdiga kriget i Ukraina i stället för att förespråka vapenvila, säger han till Flamman, och fortsätter:

– Man samverkar med sionistiska organisationer som rättfärdigar folkmordet. Fråga vem som helst på en Palestinademonstration vad de tycker om V, så kommer de säga att de svikit.

Det dokument som partiet delar ut toppas med frågor om fred, klimat och utökad demokrati. Bland de andra punkterna finns stopp för vinster i välfärden, förbud mot finansspekulation och en feminism som sträcker sig ”bortom den binära uppdelningen i män och kvinnor”. Man vill att Sverige lämnar såväl Nato som EU. Enligt talespersonerna har omkring hundra personer varit delaktiga i att ta fram det nya partiets inriktning.

Redan i september kunde Flamman rapportera att ett nytt vänsterparti var på väg att bildas i Sverige. I ett pressmeddelande berättar Escanilla, som också är ordförande för svenska Ship to Gaza och tidigare vänsterpartistisk riksdagsledamot, att de gamla oppositionspartierna ”gett upp systemkritiken”. Det nya partiet vill i stället arbeta tillsammans med den ”kämpande rörelsen”.

– Vi kommer att bjuda in andra socialistiska vänsterpartier och radikala, systemkritiska partier till diskussioner och samtal, kommenterar Björn Alling.

– Vi kommer också att bjuda in radikala rörelser inom klimatfrågan, solidaritetsfrågan och fredsfrågan, för att se vad de vill ha för roll framåt och om de vill de vara med i en gemensam antikapitalistisk valkoalition inför valet 2026.

Solidaritet bildas efter ett år kantat av konflikter inom Vänsterpartiet. Tio av de tolv medlemmarna i Motståndsrådet har en bakgrund inom just V, och tre av dem skrev under den debattartikel i juni där 22 vänsterpartister meddelade att de lämnade partiet i protest mot vad de beskrev som en högervridning.

En av de frågor som stått i centrum för stridigheterna inom V är partiets förhållningssätt i Palestinafrågan. Där blossade konflikten upp redan veckorna efter 7 oktober, då ett uteslutningsärende mot Björn Alling inleddes efter att han anklagat partiledaren Nooshi Dadgostar för att ”slicka sioniströv” och krävt hennes avgång. Ett upprop till försvar för Alling samlade 264 underskrifter, men lyckades inte stoppa uteslutningen.

De tidigare vänsterpartisterna André Ergin och Nadja Al-Malki Gunnarsson var på plats vid lanseringen av det nya partiet. Foto: Flamman.

Turbulensen inom partiet fortsatte inför partikongressen i maj, då ett rekordstort antal motioner lämnades in. Bland annat anklagades det nya förslaget till partiprogrammet för att tona ned såväl antikapitalismen som motståndet mot EU och Nato. Dessa är också några av de punkter företrädarna lyfter fram när de får frågan om vad som skiljer deras nya parti från Vänsterpartiet.

På en sakpolitisk nivå liknar frågorna som Solidaritet driver i många fall dem som redan återfinns i Kommunistiska partiets politik. Björn Alling säger att han inte ser något större problem i det.

– Där skulle jag snarare räcka ut handen och se om vi kan arbeta gemensamt. Vi som bildar Solidaritet har en annan bakgrund än dem och olika ideologiska ståndpunkter, men jag är övertygad om att vi skulle kunna samarbeta. I stället för att försöka komma överens om allt i ett gemensamt parti, låt oss ha varsin organisation men samarbeta.

Vänsterpartiet är dock inte aktuellt för samarbete, enligt Björn Alling. Även Jeannette Escanilla är kritisk mot sitt tidigare parti.

Det måste vara fokus på innehåll och sakfrågor och att försöka undvika personangrepp. Där tror jag att alla har en läxa att göra.

– De ser sig som ett parti som vill bli del av en regering, och det handlar mer om att bli ministrar än att se till folkets behov. Vi försvarar den ideologi som V grundades från en gång i tiden.

Vill ni bli del av en regering?

– Det är inte ändamålet, utan det är att folket ska få bestämma vilken värld vi vill leva i.

Inte heller på en internationell nivå vill partiet ge ett klart besked om vilka aktörer man planerar att samarbeta med.

Kontroverserna kring Vänsterpartiet har fortsatt under sensommaren och hösten. Efter granskningar i Sydsvenskan har flera profilerade lokalpolitiker meddelat att de lämnat partiet, efter att ha delat innehåll i sociala medier med budskap som haft antisemitiska undertoner eller stöttat grupper som deltog vid attacken den 7 oktober. Bland dem finns de skånska lokalpolitikerna Orwa Kadoura och Ali Hadrous.

Till skillnad från Vänsterpartiet stöttar Solidaritet i sitt program en enstatslösning i Palestina, vilket innebär att Israel ”avskaffas” och ersätts med en palestinsk stat där lika rättigheter råder för kristna, muslimer och judar. Enligt Björn Alling finns det plats för både Kadoura och Hadrous i det nya partiet.

– De är välkomna, alla som är socialister är det.

Vad tänker du om anklagelserna mot dem om att ha spridit antisemitiskt innehåll?

– I den nuvarande konflikten används beskyllningar om antisemitism som ett slagträ. Vi tar avstånd från rasism mot judar. Men vi kommer att bilda en egen åsikt baserat på vad en person säger och gör, snarare än på mediedrev.

På frågan om vilken palestinsk aktör som Solidaritet anser erbjuder den bästa lösningen på konflikten avstår Jeannette Escanilla från att nämna ett specifikt parti eller en organisation, utan svarar att man stöttar ”det palestinska folket”.

Dagen innan presskonferensen meddelade V:s partiledning att man utesluter Kristofer Lundberg, ordförande för partiets avdelning i Angered och en av de drivande krafterna i Göteborgs propalestinska rörelse. Detta efter att han bland annat hyllat den socialistiska gruppen PFLP, som deltog i attacken den 7 oktober och enligt Human Rights Watch sannolikt varit delaktig i ”systematiska övergrepp mot civila.”

Jeannette Escanilla säger att det nya partiet kommer skilja sig från Vänsterpartiet genom att ha ”högt i tak”.

– Vi kommer att bygga det här tillsammans. Jag tror inte att vi kommer att behandla våra kamrater på det sättet som Vänsterpartiet gör.

Björn Alling menar att det kommer att vara möjligt att utesluta medlemmar även ur Solidaritet.

– Vi kommer att hantera mängder med människor, och det kommer att gå att utesluta personer ur Solidaritet. Men vi har lärt oss av de partier vi kommer ifrån att personfrågor och uteslutningar är något som måste hanteras i en rigorös demokratisk anda, snarare än av opportunistiska skäl. 

I samband med uteslutningen kritiserade du Nooshi Dadgostar i mustiga ordalag. Kommer det vara okej att använda den typen av språk mot medlemmarna i Motståndsrådet?

– Det är självklart möjligt att göra, men det måste vara fokus på innehåll och sakfrågor och att försöka undvika personangrepp. Där tror jag att alla har en läxa att göra.

Flamman har sökt Vänsterpartiet, som meddelar att de avstår från att kommentera lanseringen av det nya partiet.

Inrikes 24 oktober, 2024

Den konservativa flyktingförläggningen

Mattias Karlsson firar valborg med sin kulturförening Gimle, med stångstörtning som ett av inslagen. Foto: Magnus Hallgren/DN/TT.

Från att ha setts som udda har konservatismen blivit borgerlighetens samlande kärl. Där ryms allt från småstadsmys till den mörkaste nyfascism.

”Jag skulle se den konservativa rörelsen i dag som en flyktingförläggning. Det är människor som flytt från alla möjliga ställen. För de har insett att den ideologi de trott på visat sig vara katastrofal”, förklarar Bulletins chefredaktör Dan Korn i reklamfilmen Detta är den konservativa rörelsen.

I filmen visas Oikos somriga akademi i Sundbyholms slottsmiljö upp till smäktande stråkar. Där finns kristallkronorna, seminarierummen, runstenarna, bankettmiddagen till husguden Roger Scrutons ära. De har till och med lyckats få Chang Frick att ta av sig sin Lidl-tröja och sätta på sig en vit skjorta.

Mattias Karlsson borde känna sig nöjd. Äntligen har hans tankesmedja Oikos börjat lyfta. Ambitionen är att bli en plantskola för högerintellektuella, där en ny generation ledare skolas fram. Och nu har den breda högern börjat sluta upp. Om nyliberalismen barrikaderat sig på Timbros Stureakademin har Oikos i stället lyckats knipa konservatismen. Den ideologi som ska foga samman hela borgerligheten.

Om nyliberalismen barrikaderat sig på Timbros Stureakademin har Oikos i stället lyckats knipa konservatismen.

Tankesmedjan som startades av Sverigedemokraterna har hittat sin roll, både i Sverige och internationellt. Och det är bråda dagar inför ett möjligt amerikanskt presidentsskifte och Donald Trumps återkomst. I mitten av september besökte Oikos programansvarige Arvid Hallén det geopolitiska mötet för amerikanska Heritage foundation och ungerska Danube institute i Budapest. Årets ämne var den rådande och framtida världsordningen – och möjligheterna att vrida den i en konservativ riktning.

Strax därefter, den 4–6 oktober på Clarion Hotel i Stockholm lanserades European Conservative Students Academy i samarbete med Oikos europeiska motsvarighet New Direction. Ett sjuttiotal välklädda ungdomar från ett tjugotal länder möttes på den internationella studentkonferensen för att lyssna till Johan Ingerö och Arvid Hallén. Större delen av mötet ägnades åt nätverkande och diskutera hur man ska bygga framgångsrika gräsrotsinitiativ.

Samtidigt behöver det inte bara skolas upp en ny elit, utan även att göra konservatismen folklig. Därför ska Oikos ut på turné runt om i Sverige i samarbete med Ivar Arpi och hans sajt Rak höger. Första stoppet blir Sandviken den 23 oktober. Den som kan betala 2 500 kronor får dessutom tillträde till en ”privat middag med Ivar Arpi” innan föreläsningen.

Men vilken konservatism är det som ska bli folklig, skola upp nya eliter och nätverkas? Få ideologier är lika undflyende och svårdefinierade som den konservativa. Här ryms ju allt från Joel Halldorfs lokala frikyrklighet light och Anna Björklunds hembakade antifeminism till Richard Jomshof osande tirader över muslimer och Lars Trägårdhs drömmar om ett nationellt sammanhållande kulturarv.

I bokförlaget Augustis nya antologi Konservatismer (2024), sammanställd av statsvetaren Tony Gunnarsson och historikern Hugo Fiévet, försöker tjugotre svenska skribenter – de flesta knutna till studentföreningen Heimdal i Uppsala – ringa in tankesystemet.

Stjärnsystrar. Kristdemokraten Ursula von der Leyen och postfascisten Giorgia Meloni är båda konservativa – på varsitt sätt. Foto: Christopher Furlong/Pool Photo/AP.

Lundaprofessorn Svante Nordin konstaterar i sin inledning att konservatismen inte är en ideologi eller en uppsättning teser. ”Snarare är den en estetik, ett antal metaforer, en typ av fantasi”, skriver han. Lars Anders Johansson, med en bakgrund på Timbro, menar att konservatismen bäst beskrivs som en attityd, medan Smålandspostens ledarskribent Jacob Sidenvall liknar det vid en broms.

De tjugotre skribenterna gräver ned sig i olika inriktningar, ofta med helt olika historiska positioner. Så vad förenar dem?

Svante Nordin kokar ned konservatismens kärna till tre enkla punkter. För det första så finns det något som är värt att bevara. För det andra kan detta något beskrivas som mitt eller vårt. Till sist är det som ska bevaras hotat, riskerar att förloras och måste beskyddas.

Här bör dock läggas till en fjärde viktig punkt: att det finns en fiende som hotar det som måste bevaras. Det är först när vi förstår konservatismens fiendebild som vi kan förstå vad de vill. För konservatismen är reaktiv. Den reagerar på ett upplevt yttre eller inre hot.

Ideolog. Simon O. Pettersson var involverad i den konservativa studentföreningen Heimdal och Sverigedemokraterna, innan han uteslöts och gick med i högerextrema Alternativ för Sverige.
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT.

Hotbilden spretar. För de värdekonservativa är det traditionella normer och moral som ska bevaras mot en woke progressivism. För nationalkonservativa ska folkstammen bevaras från ”globalisternas folkutbyte”. De religiöst konservativa varnar för en genusideologi som genom aborter, könsbyten och homosex hotar familjen. Kulturkonservativa söker en enhet i kulturarvet som måste bevaras från kulturradikalismen och postmodernismens nihilistiska upplösning av traditionen. De katolska postliberalerna ser hur liberalismens jämlikhetssträvan och tolerans har blivit en tvångströja som tvingas på småfolket ovanifrån. Det lilla lokalsamhällets gemenskap måste försvaras mot en expansiv statsmakt. Medan europeiska kristdemokrater ser staten som civilsamhällets och familjens beskyddare mot en otyglad marknadsliberalism och otrygg värld.

Både fienden och det som ska bevaras varierar mellan strömningar och över tid. Miljöfrågan är ett bra exempel. Den tidiga konservativa rörelsen inspirerades av Edmund Burke, och var de första att driva miljöfrågor utifrån lokala traditioner av vilt- och skogsvård. De orörda vildmarkerna skulle bevaras mot modernismen och industrialismens frammarsch. I dag är det tvärtom Ebba Buschs kristdemokrater som går i spetsen i Tidöregeringen för att driva skogsindustrins intressen för att öka avverkningen och försämra betesrätten för frigående kor. Då skulle skogarna bevaras, nu ska trädkramare buras in på långa straff. Ingen urskog är för helig för att undkomma industrins frammarsch. FN:s klimatavtal och grön omställning har blivit ett hot som näringsidkare måste ”bevaras” ifrån.

Det är först när vi förstår konservatismens fiendebild som vi kan förstå vad de vill.

Historiskt har fienden varit liberalismen. Hotet kom från den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap, framförda av en gryende borgarklass som störtade de feodala privilegierna. Aristokraterna försvarade den gamla regimen, ville bevara monarkin, ståndssamhället och kyrkans makt. Med liberalismen öppnades fördämningarna och folket flödade in som politisk aktör, med demokratin, arbetarrörelsen och socialismen som följd. Fram släpades giljotinerna och pöbelväldet.

Men i dag har konservatismen omfamnat liberalismen, eller åtminstone delar av den. Gunnarssons och Fiévets antologi brottas med hur konservatismen å ena sidan gift sig med nyliberalismen, å andra sidan är en reaktion på den. Den ekonomiska politiken ligger fast, oavsett om regeringarna kallar sig liberala eller konservativa. Konservatismen som av efterkrigstidens höger sågs som en rest från en annan tid har nu blivit en bärande del i högerprojektet. Här finns hemligheten bakom dess återkomst. Det är genom den heterogena konservatismen som den brokiga borgerligheten kan förena högerpopulismen och postfascistiska partier med kristdemokrati och nyliberalism i ett gemensamt block.

Konservatismen kan ena högern. Men den kan också radikalisera.

Silicon Valley-programmeraren Curtis Yarvin besökte i september brittiska nättidningen Unherds samtalssalong för att berätta om hans projekt Dark enlightenment, den mörka upplysningen. Med sitt stripiga hår, säckiga hållning och bakgrund som provokativ bloggare under det obskyra namnet Mencius Moldbug skiljer han sig från de prydliga påläggskalvarna och kotlettfrisyrerna på unghögerns akademier och tankesmedjor. Men hans teorier har vunnit Peter Thiels öra, grundare till betaltjänsten Paypal och riskkapitalisten bakom Facebook. Yarvin beskrivs nu som filosofen bakom vicepresidentkandidaten JD Vance.

”Gå hem och titta”, förklarade Yarvin (bilden) för Unherd. ”Allt runt dig som fungerar är tillverkat i eller av en monarki”. Han viftar med sin Iphone som exempel. ”Den är tillverkad av Apple, ett företag som motsvarar definitionen av en absolut monarki”. En verkställande direktör är bara en skönskrivning för absolut konung. Om företag internt i praktiken redan styrs som ickedemokratiska monarkier, varför skulle inte denna modell gälla hela samhället? Låt en VD från Silicon Valley bli envåldshärskare i USA.

Det är här ett mörkt reaktionärt stråk i konservatismen väller fram. Antologin Konservatismer avslutas med att lyfta fram hur konservatismen och fascismen förenas. Teologen Mattias Holmström beskriver de libertarianska anarkokapitalister som drömmer om att vrida tillbaka klockan till innan 1789 och återupprätta monarkin som ideal. Här är fiendebilden tydlig, det är demokratin som måste avskaffas, eftersom den hotar företagens frihet.

Quinn Slobodian ägnar sin bok Crack-up capitalism: Market radicals and the dream of a world without democracy (2023) åt att försöka förstå denna hybrid mellan nyliberalism, libertarianism och fascism. Konservativa libertarianer och frihetliga monarkister ägnar sig åt att försöka rycka ut zoner och områden från demokratin och omvandla till självstyrande mikrostater, i lösköpta markområden eller övergivna oljeplattformar. I en omtvistad gränszon mellan Kroatien och Serbien på floden Donaus västra strand utropades 2015 den fria republiken Liberland, där libertarianska bosättare i tio års tid lekt kurragömma med kroatiska gränspoliser. Men idéerna samlar inte bara marginella högerbohemer från burning man-festivaler och Alexander Bardska futuristlajv. Med Javier Milei i Argentina har de fått sin första president. Som med motorsåg mejar ned institutionerna och ser statsfinanserna tvärdyka.

Bokförlaget Augusti har inriktat sin utgivning från den tradition som kallas konservativ revolution, den protofascistiska höger som tog form under Weimarrepubliken. Förläggaren Urban Lindström uteslöts för tio år sedan ur Sverigedemokraterna för sitt intresse för revolutionen. Nu är idéerna inte kontroversiella längre, utan kan föras in i borgerlighetens mitt.

I boken Världsandens partisaner (2023) gör Svante Nordin en djupdykning i hur denna reaktionära tradition överlevde fascismens fall och lyckades återfödas i dagens nyfascistiska alternativhöger. Men även hur den plockades upp av den postmoderna vänstern, som i sin kritik av Sovjetunionen och realsocialismens fall letade antiliberala influenser att läsa samman med Marx för att kritisera liberalismens segertåg och utropande av historiens slut.

När den nya generationen formas i Oikos akademi ska alla rymmas i den konservativa flocken, även svarta får som Javier Milei, JD Vance och Curtis Yarvin. De som Dan Korn som beskrivit som flyktingar från mittfåran. Frågan blir då: vart ska vi ta vägen som behöver fly konservatismen?

Ledare 23 oktober, 2024

Till sist finns bara gränskontrollerna kvar

Dåvarande S-ministrarna Anders Ygeman och Lena Hallengren får en rundtur i utsatta områdena Mjølnerparken och Den Grønne Trekant i Köpenhamn, i juni 2022. Foto: Andreas Bardell/Aftonbladet/TT.

Den danska kombinationen av välfärd och stängda gränser har bildat modell för en konservativ vänster. Men alltför ofta är strängheten bara en ursäkt för att slippa prata klass.

”Ni lämnade inte oss. Vi lämnade er. Och nu är vi tillbaka.”

Så löd socialdemokraten Mette Fredriksens budskap till de danska väljarna 2019, då hon vann valet med ett kombinerat budskap om att rädda välfärdsstaten och bringa lag och ordning. Hon kokade ihop punkterna till en fråga om tillit. Att vi litar på att den andra gör rätt för sig, gör också att vi gärna betalar för deras sjukvårdsplats. Det är inte bara hygge utan Danmarks viktigaste guldfyndighet. Grunden till dess solidaritet.

Fyra år senare vann hon igen, om än med knappare marginal. Nu hade budskapet hårdnat. Hon inledde med att citera den danska prästen Johannes Møllehaves ord om att ett samhälle behöver auktoriteter för att leva. Hon förklarade vidare att respekt för lärarna börjar i hemmet, med föräldrarna.

Den statsminister som bara några år tidigare utlovat ett grönt folkhem lät nu snarare mörkblå. Hon hade då precis inlett en debatt om landets arbetsmoral. ”Det låter hårt, och det är det också”, hade hon förklarat på sitt partis årskongress. Hon varnade också för att de danska dialekterna försvinner och att barnen sitter för mycket med mobiltelefoner. Dagstidningarna jämförde henne med Margaret Thatcher.

I dag vet vi att hon låg i framkant. För hela kontinentens socialdemokrater visade hon att det går att besegra högerpopulisterna genom att spela lika med dem om brott och migration, samtidigt som man överglänser dem i välfärdsfrågor. Svenska sossar åkte oftare till Köpenhamn än Tobias Billström till Ankara, och kom hem med matnyttiga tips om att riva hus och införa etniska kvoter i utsatta förorter.

Men när tonvikten skiftar från ekonomi till värderingar, tilltalar man också en delvis annan väljarbas.

Pressade av högerpopulismens inbrytningar i den vita arbetarklassen har man alltså börjat imitera deras politik. I Tyskland förklarade Olaf Scholz nyligen att landets industri visserligen behöver skicklig arbetskraft, men att landet måste bygga en ”stor mur” mot illegal migration i form av förstärkta gränskontroller. Alternativ för Tyskland hurrade över landets ”nya konservativa tidsanda”.

Men när tonvikten skiftar från ekonomi till värderingar, tilltalar man också en delvis annan väljarbas.

När den brittiska vänstertidskriften New Left Review i våras intervjuade Sahra Wagenknecht, som beskriver sig själv som ”konservativ vänster”, pratade hon inte främst om arbetarklassen. I stället förklarade hon att de som lider hårdast av den ekonomiska krisen är Tysklands Mittelstand, de små och medelstora företag som ofta är familjeägda och ”ruffiga”, men också har en ”egen företagskultur, fokuserad på långsiktighet och nästa generation, snarare än på kvartalsvinster.” De är ”inbäddade i sina gemenskaper och vill behålla sina arbetare”, till skillnad från myglande storföretag. Så när de lider, är hela Tyskland illa ute.

Det är ett ovanligt fokus för en socialist. Det konservativa perspektivskiftet där folket identifieras med ett pressat småborgerskap känns snarare igen från just Margaret Thatchers klasskoalition av ”små butiksägare, kontorister, tjänstemän och småföretagare”, som Stuart Hall uttryckte det i The hard road to renewal.

Problemet med dagens konservativa socialdemokrati är inte att förslagen alltid är dåliga. Kriminaliteten drabbar framför allt förortens arbetarklass som själv efterfrågar rejäla åtgärder mot de kriminella unga män som tar över det offentliga rummet. 72 procent av boende i utsatta områden vill exempelvis ha fler poliser, och 61 procent vill se hårdare straff – men en ännu större majoritet vill ha förstärkt integration, skola och socialtjänst.

Dagens socialdemokrati har dock så dåligt självförtroende att den överlär sig av kriserna. Först fick 90-talskrisen dem att omfamna nyliberal ekonomisk politik, och sedan fick migrationskrisen dem att omfamna stängda gränser. Därför har man precis kommit överens med Tidöpartierna om fortsatt strama budgetregler, medan en undersökning i Dagens Nyheter visar att partiet i kriminalpolitik och migration röstar nästan helt samstämmigt med högern.

Läs mer

Men detta är ett moment 22, då åtstramningarna skapar precis det missnöje som får arbetare att bli mer konservativa. Det raserar den tillit som Mette Frederiksen talade om i sitt första tal. Och för henne var den konservativa vändningen snarare ett svaghetstecken. Hennes andra regering var nämligen en svag mittenkoalition, och ju sämre det gick i opinionen, desto mer sökte hon sig till kulturkriget. I dag är det gröna vänsterpartiet Socialistisk folkeparti hack i häl på Socialdemokraterna i opinionsundersökningarna, och i EU-valet blev de landets största parti.

Utan löftena om välfärd hade Fredriksen aldrig vunnit valet 2019. Och utan dem så finns det snart inget kvar som skiljer den konservativa vänstern från den höger de vill besegra.