På klädföretaget Björn Borg stänger kontoret varje dag över lunchen. Då ska de anställda nämligen knalla iväg för att träna crossfit. De måste träna. Åtminstone om de vill behålla jobbet. Anställda som protesterar eller inte vill vara med på träningspasset får enligt VD:n Henrik Bunge packa sina grejer, de får sparken. Det gäller att ha ”rätt” personlighet för företaget enligt Bunge, och träningen är en del i att bygga upp kedjans varumärke.
Henrik Bunge är på många sätt urtypen för en viss kategori av chefer och vd:ar i vår tid. En ledare som befinner sig långt ifrån den stereotypa, cigarrökande ”chefsgubben”. Bunge väljer istället en ”hälsosam” livsstil och ser till att de anställda också måste göra det. Han förklarar för tidningen Dagens industri att samtliga i ledningsgruppen på företaget ska ha en fysisk ålder runt 21 år oavsett egentlig ålder. Det är en del i förtroendekapitalet och marknadsföringen. För att nå dit krävs daglig träning och hälsosam livsstil på och utanför jobbet. ”Nu kör vi”, avslutar Bunge intervjun i Dagens industri.
Att företagsledningar bryr sig om anställdas hälsa kan i första andetaget låta bra, i bästa fall är det också så. Men när vd:ar använder ”hälsa och livsstil” för att kontrollera anställda på och utanför jobbet bör vi alla lyfta på ögonbrynen. Det finns något väldigt farligt i att anställdas sätt att leva kalkyleras, analyseras och finslipas av de som har makten över lönen. Konsekvensen blir nämligen att de som går till jobbet måste ge hela sin personlighet till företaget. De behöver inte bara gå dit och prestera, de måste fortsätta med prestationen hemifrån. Något som knappast är unikt för klädföretaget Björn Borg.
När vd:ar använder ”hälsa och livsstil” för att kontrollera anställda på och utanför jobbet bör vi alla lyfta på ögonbrynen
I boken Wellnessyndromet beskriver forskarna Carl Cederström och Andre Spicer den svenska lastbilstillverkaren Scanias hälsoarbete med de anställda. Företaget hade en policy med rubriken ”den 24-timmarsanställde” där utgångspunkten var att ”Scania bryr sig om sina anställda, både på och utanför jobbet”. I hälsoarbetet ingick bland annat en omfattande mät- och kontrollapparat som enbart fokuserade på de anställdas fysiska hälsa. Den administrerades av ett stort hälsovårdteam i nära samarbete med HR-avdelningen och ingenjörerna för att säkerställa den industriella effektiviteten. Detta utspelades under förra finanskrisen och en av deltagarna i Scanias program förklarade att ”i dessa tider, när folk avskedas, behöver man hålla sig i form”.
Arbetsforskaren Ida Seing menar att det sedan 90-talskrisen i Sverige inte enbart skett en förskjutning i vad som anses normalt i arbetslivet, även samhällets syn på arbetslöshet har förändrats. Nu diskuteras inte längre hur politiken eller de ekonomiska skeendena skapar arbetslöshet. Nu talar vi om arbetslöshet som ett individuellt problem. Ansvaret förskjuts från samhälle till individ.
Vi ser det på arbetsförmedlingskurser och i jobbannonser. Arbetslösa uppmanas att använda sina sociala medier som marknadsföring för att visa sig attraktiva för arbetsgivare. Folk ska alltså inte vara sig själva på Instagram och Facebook, de ska vara ständigt tillgängliga för chefer, redo att gå på gruppintervjuer och jobbauditions för att förklara för juryn varför just de ska ha jobbet. De ska bry sig om sitt eget varumärke.
Här kommer den olyckliga kombinationen företag som hårdsatsar på ”hälsa” och fenomenet arbetslöshet in. Ju högre konkurrens om jobben och ju osäkrare anställning desto mer måste du som arbetare ge av dig själv till chefen. Gränserna förskjuts och arbetare förväntas inta en hälsosam livsstil 24 timmar om dygnet trots att det snarare kan upplevas stressande än hälsofrämjande. Med de ökande antalet osäkra anställningar på arbetsmarknaden och med utbrändheten i samhället behövs andra lösningar än rullband och stegräknare.
Vi hittar lösningarna i arbetstidsförkortning, i utbyggnaden av välfärden och med mer demokrati på arbetsplatserna. Vi måste tillbaka till att snacka folkhälsa utifrån ett kollektivt perspektiv.