Den hetaste diskussionen bland politiker och aktivister under de senaste veckorna har varit arresterandet av Michail Chodorkovskij. Vem är killen? Ett offer för omfördelningen av egendom? En kämpe för demokratiska fri- och rättigheter? En front för ”kompiskapitalet”frampressad av den nationalistiska administrationen?
Vid ett forum för vänsterpolitiska organisationer som hölls i Moskva förra helgen, fokuserades diskussionen på Chodorkovskij, trots att programmets tema var ”Internationalism eller nationalism?”
Argumentet att Chodorkovskij är ett offer för regeringens försök att göra sig av med utländska intressen i ryskt affärsliv, är inte trovärdigt. Teamet runt Putin har gjort allt man kunnat för att dra in Ryssland i Världshandelsorganisationen och öka på det utländska kapitalet i ekonomin.
Chodorkovskijs arrestering skulle kunna brytas ned till ett halvhjärtat slag för att omfördela egendom om det inte vore för två saker: Den första är Putins kungörelse att de juridiska och ekonomiska resultaten av privatiseringarna inte kommer att granskas på nytt. Detta betyder att den oligarkiska strukturen av ekonomin, dominerade av råvarornas kvasimonopol, kommer att bestå oavsett vem som äger dem. Detta kan tolkas så att bara det faktum att kvasimonopolen skyddas mot nationalisering lämnar ledarna för dessa korporationer försvarslösa i varje konflikt med regimen. Kreml har gått ed på att skydda privat egendom, men inte ägarna själva.
I ett land där en stor majoritet av befolkningen vill att dessa företag skall åternationaliseras kan regimen bara agera auktoritativt. För att försvara privat egendom har regimen inget annat val än att ignorera den allmänna opinionen. En öppen politisk kamp är utesluten.
Vad regimen har råd med är att ge sken av en medverkande och deltagande regering, eller ”styrd demokrati”. Men förr eller senare kommer den godtyckliga regel, för vilken de flesta ryssar exponeras varenda dag, att ge avtryck hos grupperingarna högre upp i samhället.
När byråkraterna är allsmäktiga går ingen säker. Försvararna av privat egendom kommer förr eller senare att kräva sin del av kakan. Några affärsområden har valt att göra upp i godo.
Andra, i synnerhet Chodorkovskij, har försökt att föra och etablera en dialog direkt med folket, i ett försök att befria sig själva från beroende av staten.
Detta förklarar varför Chodorkovskij har tryckt på så hårt för större öppenhet och lagt grunden till så många välgörenhetsorganisationer för att stödja utbildning, civila samhällsbärande delar och till och med den politiska oppositionen.
Det har från början varit tveksamt hur framgångsrik denna strategi skulle kunna vara, men Kreml kände sig hotat och gav sig ut efter Yukos för att hämnas. Chodorkovskij hamnade bakom galler, och om anklagelserna mot honom har ett nominellt värde borde hela den ryska eliten, med början i Kreml, låsas in med honom.
Nu kommer en andra faktor in i spelet som dramatiskt förändrar situationen. Chodorkovskij drog sig tillbaka som ledare för Yukos och indikerade att han skulle vara fullt nöjd med att bara leda de stiftelser han etablerat för att utveckla civilsamhället. I marxistiska termer blev oligarken en ”ledare för den medelklassdemokratiska oppositionen”. Han förblir medlem i den oligarkiska eliten, men en ägare av en stor korporation som desperat försöker hänga kvar vid sin bit av kakan som togs från folket under tidigt 1990-tal är en sak; en politiker som utmanar regimen är en helt annan.
Media jämför jämt och samt Chodorkovskij med den berömda industripampen Savva Morozov, som hjälpte bolsjevikerna med medel i början av 1900-talet. Det vore mer rättvisande att jämföra honom med två män som fann sig sittandes i liknande, komplexa situationer: Benigno Aquino i Filippinerna under Marcosdiktaturen och Pedro Joaquin Chamorro i Nicaragua under Somozadiktaturen. Båda var liberala representanter för en traditionell oligarki som opponerade sig mot auktoritetsstyre och ”styrd demokrati” i sina hemländer. De var vare sig radikala eller befann sig på den politiska vänsterkanten, men logiken i politisk konfrontation drog in dem i så glödheta konflikter med regimerna att kompromisser omöjliggjordes.
Idag är Chodorkovskij nära nog den enda person i Ryssland som inte bara har demokratiska reformer som behjärtansvärt mål. För honom är det en fråga om liv och död. Han känner säkerligen till vilka öden hans föregångare gick till mötes: Aquino och Chamorroklanerna kom till slut till makten i Filippinerna och i Nicaragua, men båda männen fick betala denna triumf med sina liv.
