Man trodde ju naivt att Bamse slagit fast redan 1977 att reklam är fult, ondskefullt och destruktivt och något bara Krösus Sork-typer ägnar sig åt. Det ”anses lite fult att göra reklam” av en anledning. Det kan inga faddergalor eller avdragsgilla barnsjukhusdonationer ändra på. Men tydligen finns det fortfarande en skara progressiva vänstermänniskor, som är beredda att entusiastiskt sluta upp bakom skrupelfria storföretag när de lockas med billigt godis.
”Volvo och Ica hade enkelt kunnat undvika ämnet. Istället visar de vad de står för”, jublar en rörd Fredrik Virtanen över bolagens nya reklamfilmer som ”tar ställning för mångkulturen” genom att visa upp visslande arbetare från världens alla hörn. Även ledaren för det s-o-c-i-a-l-i-s-t-i-s-k-a Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt uttrycker sin beundran för Volvos demonstration av arbetsfördelningen i den globala kapitalismen i filmen ”Made by people”. Det verkar krävas ett förnumstigt barn för att förklara sanningen: De vill inget annat än att tjäna pengar.
Tron på att företag har en moral överhuvudtaget riskerar göra en Virtanen eller en Sjöstedt deppig i det långa loppet. När IKEA suddar ut kvinnor i sina saudiska kataloger, när BP injicerar allt levande utanför Nordamerikas kust med råolja direkt i ögat, när den fryntliga, genuint italienska stämningen grumlas då ägaren lanserar Barilla som det böghatande familjeföretaget med särskilt queerfientlig fussili.
Den som då sätter bovetekakan i halsen och vrålar ”Nä, vet du vad Gösta?!” tycks ha missat företagens själva fundament för sin existens och gått efter att det är det där de säger sig sträva efter i reklamerna – ”skapa utmaningar”, ”connecting people”, ”göra det goda godare” – som är deras egentliga essens.
Frågan är då vem som är dummast. Den som tror reklamens budskap och gillar det? Den som ser kapitalismens konsekvenser och blir förvånad? Den som applåderar med stänkande glädjetårar när ett företag lanserar sin nästa marknadsföringsstrategi, särskilt vänd åt de genusmedvetna konsumenterna?
Synen på reklamens roll i samhället är en god måttstock på samma samhälles stadie av barbari. En hög tolerans, där ungdomar utbildas i ”marknadsföring” på särskilda privatskolor, där nyheter från världen ”presenteras i samarbete med” och reklamare får sitt gift klassat som konst är ett samhälle farligt nära avgrunden.
Ett samhälle som däremot begränsar reklamens inflytande till en nivå som rusar mot noll, river eller klottrar ner deras kreationer på städernas billboards och fortskaffningsmedel, samt riktar övermogna tomater och förolämpningar åt upphovsmakarnas håll – det är ett samhälle där människan i alla fall har en hyfsad förutsättning till att blomstra.
