Det är först när insikten om vår egen medverkan i detta cyniska hemlöshetsspel våra politiker, tjänstemän och olika organisationer ägnar sin tid åt, som en förändring i grunden för människorna dessa säger sig vilja hjälpa och samtidigt själva lever på kan ske.
Ett för de flesta fullkomligt obegripligt faktum är att vi i det här landet har haft ett i stort sett oförändrat antal hemlösa. Så har det sett ut decennium efter decennium. Dock har de sex senaste åren antalet hemlösa fördubblats, från att vara 17 800 till över 34 000. Jag har ägnat en stor del av min tid åt att försöka förstå varför.
När jag för några år sedan fick mitt egna första hyreskontrakt var detta avgörande för hela min livssituation. Jag hade då ett intyg att visa upp för ”Allmännyttan”. På det stod att jag hade statlig lön.
Mitt uppdrag gick, med facit i hand, ut på att jag skulle agera alibi på olika möten med politiker, myndigheter och andra representanter för organisationer som utåt ville visa att de försökte lösa frågan. Och min titel var: Ordförande i Stockholms hemlösa.
Förutom att de flesta jag ”umgicks med” på dessa sammankomster oftast hade tre gånger så mycket i lön som jag, hade de också en uteslutande teoretisk hållning.
Jag gjorde mitt bästa för att läsa på. Ett arbete som tog all min tid i anspråk. Jag ägnade i snitt tio timmar om dagen åt att läsa akademiska texter föreläsa skriva artiklar. Dessutom sprang jag på ständiga ”om du kliar mig på ryggen kliar jag dig-träffar”. Det ena fnoskigare än det andra.
Långsamt började jag förstå att bakom alla de känslosamma grimaser jag mötte fanns en annan agenda. En vedertagen hållning som ledde till att alla dessa ansträngningar utmynnade i enda sak: Hur ska nästa bidragsansökan formuleras?
Det var som att varje steg mot att på allvar påtala de faktiska anledningarna undveks. Som exempelvis hur socialtjänsten systematisk bidrar till att människor blir av med sina hyreskontrakt. Det gör det genom att de, i strid med lagen, nekar sökanden bistånd. Och att de på olika sett försvårar utredningar. Jag har sett detta så många gånger. Och vill man skulle man kunna sammanställa vittnesmål efter vittnesmål bara på denna enda av fler bidragande orsaker till att människor blir av med sina bostäder.
I vissa tjänstemannakulturer kallas detta till och med för ”pedagogisk vräkning”. Men eftersom de flesta av oss inte har varit i kontakt med detta hanterande är det ingen som tror på det. Och att fortsätta hävda saker människor har svårt att tro eller som utsedda experter inte har en aning om kan i vissa fall betraktas som ett försök att dra undan mattan för ett balanserat sakligt samtal.
De politiker, hjälporganisationsansvariga och andra jag mötte kunde ju alltid bemöta mina invändningar med en sorts psykologiserad individanpassad förklaringsmodell där man av humanitära skäl tar hänsyn till att en misshandlad fosterhemsplacerad självmedicinerad före detta hemlös inte har samma sociala kompetensnivå som de själva har. Och för mig blev det mer och mer uppenbart att en av de absolut största anledningarna till att hemlösheten fortfarande finns är just att dessa ”mellanaktörer” får betalt för att omformulera den verkliga frågan till något som kan användas för andra syften.
Att vara en del av denna svekfulla industri gjorde mig både frustrerad och sorgsen. Men mest av all skämdes jag. Detta hade för mig varit en väg till min första lägenhet. Och jag trodde i min förnekelse på en möjlighet att påverka människor till att det trygga hemmet, en inkomst det går leva på och möjlighet till ett privatliv är grunden för ett någorlunda ”normalt” liv för alla människor.