För exakt 30 år sedan, den 18 mars 1980 avled den tyske marxisten och socialpsykologen Erich Fromm. Men Fromms budskap om behovet av radikala förändringar ekar likväl med en allt starkare kraft idag än under hans egna levnadsår.
Erich Fromm försökte foga samman Marx med Freud för att skapa en syntes som förmår skingra såväl samhälleliga som individuella illusioner. Hans grundsyn illustreras genom den bibliska berättelsen om Adam och Eva. Tidigare var människan ett med naturen, omedveten om sig själv och valet mellan gott och ont. Men genom att äta äpplet från kunskapens träd fick människan kunskap, självmedvetande och dödinsikt, vilket kom att skilja henne från de andra varelserna. Med medvetandet kom friheten att välja, vilket är en börda inget annat djur på jorden tvingas bära.
Hans klassiska verk Flykten från Friheten från 1941 handlar just om detta. Hur människorna ofta väljer att fly från frihetens ok genom att istället underordna sig auktoriteter, konformistisk anpassning till de för stunden härskande normerna eller hänge sig åt destruktiva handlingar.
I samma anda som Marx ville han sätta människans fulla förverkligande i förgrunden, vilket skulle överordnas det socioekonomiska systemet. Här framskiner väsentlig kritik som kan riktas mot kapitalismen. Hur människan omvandlats till blott ett medel som utnyttjas i kapitalets tjänst. Det kapitalistiska systemet innebär således en prioritering som sätter det döda kapitalet och dess tillväxt framför det levande arbetet och människans utveckling.
Ett av de återkommande teman i hans böcker är alienationen, som relateras till det moderna samhället: kommersialism, masskonsumtion, stressen i ekorrhjulet och den ständiga stimulansen av sinnesbegär för att dölja ledan med livet. Det konstateras krasst att alienationen i konsumtionssamhället yttrar sig genom att ”Ha kul består framförallt i konsumtion och att ta in, varor, upplevelser, mat, dryck, cigaretter, människor, föredrag, böcker, filmer – allt konsumeras, allt sväljs. Världen är som ett stort objekt för vår aptit, ett stort äpple, en stor flaska, ett stort bröst, vi är de som suger, de ständigt förväntansfulla, de hoppfulla – och de evigt missnöjda”.
Tyngdpunkten i livet borde handla om att vara mer istället för att ständigt ha mer. Här ligger också en socialistisk syn på arbetet som något artspecifikt för människan som bör omformas från en tvingande nödvändighet för den egna överlevnaden/existensen till en medveten aktivitet för människans förverkligande/essens.
Det ligger något paradoxalt i att dagens vänster i ringa grad diskuterar Erich Fromm i en samtid då hans budskap är mer relevanta än någonsin. Fromm påminner oss om att kritiken mot det kapitalistiska systemet inte enbart bör riktas mot den ekonomiska instabiliteten, frånvaron av demokrati eller den extremt snedvridna fördelningen av det skapade värdet, utan kanske framförallt vad som sker med människan.
Om nu kapitalismen är ett system för kapitalet måste socialismen sätta det livskraften samt kvalitén i de mänskliga relationerna i förgrunden. Det förutsätter att kapitalet, produktionen eller ekonomin åter blir ett redskap i människans tjänst, istället för att utgöra ett mål i sig. För en vänster som fortfarande vågar vara systemkritisk och söker formera ett radikalt samhällsprojekt för framtiden finns viktig inspiration att hämta från Erich Fromm. Ty att vara radikal är som Marx skriver att söka sig till roten, och roten är människan själv.