Det parallellskolesystem med folkskola för fattiga barn och läroverk för de bildade klasserna som avskaffades med grundskolans införande 1962 håller nu på att återinföras. Det fria skolvalet och friskolesystemet har lett till en snabbt ökad segregation på skolområdet. Detta är särskilt tydligt i våra större städer. Barnen på gården går inte längre tillsammans till skolan och deras lekkamrater på gården är inte längre deras skolkamrater, utan varje morgon sprids de som agnar för vinden, på väg till olika skolor i närområdet eller skjutsade till skolor i andra ändan av staden. Självklart kritiserar Vänsterpartiet denna utveckling, men det är få som lyssnar och tar intryck därför att partiet i andra skolpolitiska frågor – ordning, betyg och läxor – hamnat så fel och därmed kraftigt försvagat sin trovärdighet på detta område.
Den som har varit på några föräldramöten och skoldebatter vet att ordningsfrågor alltid kommer upp. Ordning och reda är en grundförutsättning för att undervisning ska fungera. Det förstår och kräver föräldrarna, men i regel har de fått dåligt stöd från partierna till vänster som upphetsat börjat tala om att vi inte ska ha någon militär disciplin i skolan. Därefter är det få som velat lyssna på vad dessa partier haft att säga om andra skolfrågor.
När frågor om betyg och läxor sedan kommit upp blir det än tydligare hur isolerat särskilt Vänsterpartiet är från dem som borde vara våra väljare. Undersökningar visar att den betygsfria skola som Vänsterpartiet förespråkar har ett närmast obefintligt stöd från väljarna.
Dessutom talar det mesta för att väljarnas misstro på denna punkt är befogad. Var finns den betygsfria skola som Vänsterpartiet ser som sitt ideal?
Vänsterpartiets ståndpunkt är närmast unik i en värld där betyg från första klass är vanligt och där ingen forskning kunnat visa att dessa tidiga betyg har lett till sämre skolkunskaper. Tvärtom har de flesta av de länder som placerar sig högt i dessa internationella jämförande undersökningar betyg långt tidigare än svenska skolbarn. Dessutom finns det forskning som visar att det antagligen är arbetarklassens barn som skulle gynnas av tidigare betyg. För föräldrar med utbildningskapital är det på ett helt annat sätt självklart att följa hur de egna barnens kunskaper utvecklas. Men säger Vänsterpartiet: betygen sorterar eleverna och sortering är orättvist. Nej, det är inte betygen som sorterar, det är klassamhället. Betygen kan i bästa fall vara en hjälp för arbetarungar.
Att betygen inte har de skadliga effekter som Vänsterpartiet påstår innebär förstås inte att vi måste älska betyg redan från första klass. Betygen finns där som ett slutomdöme på det lärande som redan ägt rum. Som urvalsinstrument tillsammans med eller kompletterat av tester, inträdesprov, intervjuer och arbetslivserfarenhet kan de ge viss vägledning inför framtida studier. För att stimulera och motivera lärandet saknar de betydelse. Vad som krävs för en positiv läroprocess är ständig återkoppling och dialog mellan lärare och elev. På denna punkt verkar de flesta överens idag, men det har tagit tid att komma hit och det är inte arbetarrörelsens partier som varit pådrivande. Tvärtom har vänstermänniskor ofta hävdat den befängda uppfattningen att varje omdöme som säger något om elevers kunskaper i sig är en orättvisa. Och självklart ska vi inte förbjuda läxor och självklart ska alla elever erbjudas kvalificerad läxhjälp i skolan. Varför har detta i grunden positiva förslag paketerats som ett förbud?
Vi skäller med rätta på Jan Björklund, men när han kritiserar vänstern för en flummig skolpolitik är han inte helt fel ute. Men ska vår riktiga och viktiga kritik av den marknadisering som nu sker på skolområdet få något gehör måste vi framför allt överge tanken på en betygsfri skola.