Efter terrorangreppet mot World Trade Center gick USA tillsammans med allierade styrkor från andra länder, bland andra Storbritannien, till militärt angrepp mot Afghanistan med motiveringen att man var i ”krig mot terrorismen” och att det handlade om självförsvar. Angreppet på Afghanistan inträffade dock först två månader efter angreppet på World Trade Center, vilket gör det svårt att godta USA:s förklaring att det handlade om en akt av självförsvar.
Den svenska regeringen förhöll sig kritisk till denna förklaring och påpekade, med anledning av FN:s så kallade terrorismresolutioner att ”själva resolutionerna utgör dock enligt svensk uppfattning inte en tillräcklig folkrättslig grund för koalitionen att agera i Afghanistan” (Proposition 2003/04:71, s. 8).
Idag behärskas Afghanistan till stora delar av olika krigsherrar, vilka av USA försetts med vapen och förnödenheter för att få dem på USA:s sida i kampen mot talibanerna – en kamp som fortfarande pågår. Den afghanska Karzai-regeringens i Kabul auktoritet och legitimitet är bräcklig.
På FN:s initiativ bildades i mars 2002 United Nations Assistance Mission in Afghanistan (UNAMA), vilken följdes av bildandet av en militär, fredsbevarande säkerhetsstyrka International Security Assistance Force (ISAF), till vilken Sverige hittills bidragit. ISAF har dock hittills endast varit verksamt i och kring huvudstaden Kabul.
Vänsterpartiet har tidigare ställt sig bakom militära insatser i Afghanistan inom ISAF. Partiet är positivt till FN-insatser i Afghanistan. Ett framgångsrikt genomfört FN-uppdrag skulle avsevärt öka den prestige som USA genom sitt arroganta uppträdande berövat FN. En förutsättning för framgång är dock att FN:s verksamhet inte blandas ihop med USA-alliansens krigföring. På ett allmänt plan anser vi det viktigt med den bred internationell civil närvaro i landet och en militär närvaro som avser att säkerställa och koordinera denna civila närvaro. Problemen uppstår när denna positiva men allmänna uppfattning skall gestaltas konkret.
ISAF:s verksamhet har varit skild från USA-koalitionens stridande förband. För vänsterpartiets del var det ett villkor att ISAF:s verksamhet inte blandades samman med koalitionens verksamhet. En sådan sammanblandning skulle innebära att man frångick den ståndpunkt Sverige intagit när det gäller den bräckliga folkrättsliga grunden för koalitionens ingripande i Afghanistan. En sammanblandning skulle dessutom riskera att misskreditera FN i Afghanistan.
Då ISAF:s styrkor nu utplaceras i andra delar av landet finns anledning att frukta att man kommer alltför nära koalitionens stridande enheter i Operation Enduring Freedom. En sammanblandning med dessa styrkor vore ytterst olycklig.
Det har vidare sagts att man avser att överföra förband från Operation Enduring Freedom till ISAF. Detta ökar ytterligare risken för att FN:s insatser och koalitionens militära verksamhet sammanblandas.
Om man överför trupper från Operation Enduring Freedom direkt till ISAF, en överföring som sannolikt kommer att ske, finns det anledning att frukta att de soldater som överförs tar med sig den militära praktik och mentalitet som de förvärvat som stridande soldater i Operation Enduring Freedom. Att byta uniform är lätt. Det är svårare att förändra de som skall bära dem. Det rimliga hade varit att de länder från koalitionen som ingår i ISAF sänder andra trupper än de som tidigare ingått i stridande förband. Uppgiften att arbeta för säkerhet och återuppbyggnad kräver andra kvalifikationer än de som krävs för att föra krig mot talibanförband. Vi kan med förfärande tydlighet se hur soldater i tidigare stridande förband i Irak uppträder när de skall arbeta som fångvaktare – något de uppenbarligen inte klarar av.
För att det skall bli möjligt att sända svensk trupp till Afghanistan krävs vidare att den svenska insatsen i Kosovo minskar, trots att läget i Kosovo allvarligt försämrats, vilket man kan läsa om i Sidas tidning Omvärlden under det senaste halvåret.
Det ter sig rimligare att Sverige medverkar till en förbättring av situationen i Kosovo, där svensk trupp varit verksam under lång tid, än att man utvidgar sitt verksamhetsfält till nya områden.
