Beskedet att ledarskapet skall breddas till Alice Åström, och att Åström skall ta partiledardebatten blev en stor nyhet i Aktuellt 11 juni. Mats Knutsson lyfte fram det som ett givet svar på de dåliga opinionssiffror som presenterades samma dag. Därmed framstod det som en generalkris. Problemet för Knutssons analys är att Åströms medverkan i debatten redan varit anmäld en vecka på vänsterpartiets hemsida och att Lars Ohly redan 13 februari flaggat för att Åström skall ta varannan debatt. Men spinnen var redan igång. Och vad värre är: beskedet att ledarskapet skall breddas förvånar idag många av de vänsterpartister Flamman talat med.
Det har länge funnits diskussioner om att profilera fler personer. Men att bredda partiledarskapet med en person till är något annat. Breddat eller delat partiledarskap är en gammal historisk lösning när partiledaren behöver hämta andan, förbereder sin avgång eller tvingas kompromissa med fraktioner. Åström är inte en trolig efterträdare och vänsterpartiet är idag inte ett parti med starka fraktionsstrider. I detta fall talar det mesta alltså för det första alternativet. Kanske är det också ett drag som skall göra det lättare i manövrerandet inför regeringssamverkan.
Lars Ohly fick den tyngsta möjliga starten på sitt partiledarskap och verkar inte gilla uppförsbacken. Det svåra utgångsläget har närmast förstärkts i nuläget där socialdemokraterna är det stora oppositionspartiet och miljöpartiet kammar hem de klimatoroliga väljarna.
Ohly är en duktig politiker, det finns det ingen som tvivlar på. Under SVT-utfrågningen i slutet av valrörelsen var det svårt att tänka sig en bättre företrädare för vänsterpartiet. Ohlys utmaning är att hitta tillbaka till den person som KG Bergström då kallade ”2000-talets Bengt Westerberg”, den som var ”klippt och skuren för den mjukare tonen”, som Expressens Anders Jonsson skrev. På dagens politiska scen klarar sig inget parti utan en mycket driven, debattglad och karismatisk partiledare. Det är ett hårt jobb, men det måste göras.
Det är inte så att Ohly inte arbetar – han reser landet runt, men medieintresset är svagt. Det är inte bara Vänsterpartiets fel. De klassiska frågorna – feminism, antiimperialism, EU-kritik och offentligt ägande – där vänsterpartiet sticker ut från de i opposition alltid så radikala socialdemokraterna står inte högt i kurs i den dagliga debatten. Men medieskuggan är också vänsterpartiets eget fel. Om vänsterpartiet saknar något är det påpasslighet och träffsäkerhet i sina utspel, långsiktighet och ihärdighet i sitt opinionsarbete. Resultatet är att taktiken hela tiden riskerar att ta överhanden över strategin. Men det som behövs är inte formförändringar eller djärva kast åt ena eller andra hållet. Vänsterpartiet behöver hitta sina vinnarfrågor och kommunicera mer aktivt med alla de som väntar sig svar från vänster. Så enkelt är det faktiskt i det första steget.
Den goda nyheten är att det är flera positiva utvecklingar på väg åt just det hållet. Vänsterpartiet har bestämt sig för vilka politiska områden som är prioriterade för partiet – ett stort steg för ett parti som aldrig lyckas prioritera ordentligt. Glappet mellan det parlamentariska arbetet och basarbetet skall överbryggas i de fyra grupper som där börjat arbeta. Greppet i den informationsplan som presenterats är också väl tänkt: Vänsterpartiet distanserar sig från den stenhårda och gnälliga profil som partiet stundtals haft. Problemet är förstås att dessa saker, hur positiva de än är, inte ger direkt utdelning i bättre opinionssiffror. Men det finns inget magiskt trollspö som kan ge den utdelningen heller.
Var och en som sett sådana organisationsprocesser på nära håll vet att de tar längre tid än man helst vill. De kan också undermineras av småaktigt positionerande, personstrider och halstarrigt agerande. Vänsterpartiet har många saker att rätta till. Det bästa sättet är en konstruktiv idédebatt. Det i sin tur kräver internt förtroende: att de saker som diskuteras sedan gäller istället för uppgörelser bakom kulissen.
Lars Ohly har nu självmant satt igång spekulationerna om efterträdare. Kanske var det av någon outgrundlig anledning nödvändigt. Men det är inte bra.