Som socialister är våra organisationer och partier helt avgörande. Utan organisering är vi absolut ingenting. När det stormar och blåser i den politiska ekonomin förändras mycket, så även partistrukturer. Kring ryska revolutionen och under åren kring 1970-talet förändrades partierna på vänsterkanten. Man kan tycka vad man vill om alla möjliga splittringar vi har haft i vår historia, men faktum är att inget partinamn är heligt. Återigen blåser det i den politiska ekonomin, och föga förvånande omorganiserar sig partierna över hela Europa igen och anpassar sig till sin tid.
Tiderna då socialistiska mikropartier kan hållas vid liv med hjälp av konstgjord andning driven av tradition och nostalgi är över. Att i nuvarande situation försöka bygga partier till vänster om Vänsterpartiet är sekteristiskt haveri. Även om Socialistiska Partiet aldrig har haft den sekteristiska anda som vilar över många andra små revolutionära grupper känns det ändå rätt att SP som parti läggs ned.
Att Socialistisk Politik uppstår ur askan, det känns också rätt. Vi tror att Socialistisk Politik kan bli en demokratisk, folklig och aktivistisk socialistisk tankesmedja. Styrkan i SP:s nya form är att det inte är en traditionell tankesmedja som skapats av just ett parti med given position, utan som ett projekt underifrån.
Men varför har vi gått med? Nyligen hade Socialistiska Partiet sitt 50-årsjubileum, och på ABF-huset i Stockholm var genomsnittsåldern hög och den etniska mångfalden låg. Varför har vi då ändå tilltro till projektet, och varför tycker vi att det också samtidigt är viktigt att stanna kvar i V?
Vi har, om vi ska vara ärliga, absolut en fascination för marxismens historia. Men det är inte därför vi går med i Socialistisk Politik. Det viktigaste är inte om man kallar sig för trotskist, eurokommunist, luxemburgian, autonomist, demokratisk socialist eller ingetdera (fast ett ställningstagande mot totalitär stalinism måste vara ett självklart utgångpunkt för den breda vänstern i dag). Vår huvudanledning att gå med i SP i dag kommer sig framför allt av nutiden och framtiden. Vi menar att partiet – och numera organisationen – helt enkelt hamnar rätt i en rad politiska spörsmål som är helt avgörande för vår tid.
Det viktigaste i dag är klimatfrågan. Här har SP, både i Sverige och internationellt genom sina systerpartier i Fjärde Internationalen, länge varit i den absoluta fronten. Här är platsen där eko-marxism utvecklas och ett mycket bra forum för att skapa eko-socialism. Hela vänstern måste ropa på Green New Deal, men hur gör vi detta till något annat än systembevarande keynesianism?
Detsamma gäller i internationella frågor. SP har alltid drivit linjen att det är klasskamp före geopolitik som avgör vem man stöttar i en konflikt. På så sätt har de lyckats utveckla en solidaritet och förståelse för hela Syrien när stora delar av vänstern misslyckats. Där en liten del till och med kramar diktatorer bara för att behålla en aura av antiimperialism. Genom sin international har de kontakter med många olika länders rörelser och kamp. Det globala är lika självklart som det lokala.
När delar av vänstern låter sig färgas av den bruna smörjan, vägrar SP vidare att kompromissa om asylrätten och kampen mot rasismen. Även här ser man utslag av SP:s självklara internationalism och hur den ges företräde framför farlig nationalism som påstås värna om vita arbetares rättigheter.
När det kommer till feminism och representation kvarstår dock mycket att göra. Men vi bedömer att ovanstående pelare i SP är så pass starka att de kan byggas vidare på. För en intersektionell marxistisk kamp.
Slutligen ser vi ett behov av en plats där man kan diskutera socialism på allvar, utan att behöva tänka taktik eller nästa val. Där man kan diskutera ideologi och inte vara rädd eller be om ursäkt. Utan att behöva ständigt snegla på senaste opinionssiffrorna. Det är också avgörande att värna om den aktivistiska grenen inom vår rörelse som aldrig får försvinna in i karriärism och maktlystenhet. Samtidigt som man vid val till 100 procent ställer sig bakom Vänsterpartiet.
V bör fortsätta sin process att bli ett bredare parti för rörelser och olika grupper. Man bör komma så långt från ett smalt elitparti för karriärister man kan komma. Samtidigt är det inget fel att vilja ta makten om man kan, man kan inte gå till val och vägra ta makten – både Lenin och folk i allmänhet skulle tycka att det vore en konstig princip. Men faran är att man glömmer de större idéerna. Och vi ser en fara i att Vänsterpartiet går i denna fälla nu. För att inte V ska bli en dålig kopia av ett förflyktigat S, behövs socialistisk debatt och aktivism. Särskilt klimatfrågan kräver handling även utanför parlamenten. Då behövs en uppsjö av socialistiska tankar och handlingar. Och i detta läge behövs något som Socialistisk Politik.
Många aktivisters glöd har falnat efter januariöverenskommelsen. Låt oss tända den på nytt. Socialistisk Politik och Vänsterpartiet behöver varandra ömsesidigt. Att vara med i en av dessa två organisationer är ljusår bättre än att inte vara med i någon. Vi väljer båda.