Nyheter/Utrikes 08 januari, 2022

Därför gick Ryssland chockterapins väg

30 år efter Sovjetunionens upplösning är demokratin mer avlägsen än på länge i Ryssland. Det starkaste skälet till det är den chockterapi som landet påtvingades, även med viss svensk hjälp. Men utvecklingen hade kunnat ta andra vägar.

För 30 år sedan, den 26 december 1991 upplöstes supermakten Sovjetunionen, 74 år efter den ryska revolutionen. Trots ett långt västinfluerat och liberalt mellanspel beskrivs Vladimir Putins Ryssland i dag som en direkt arvtagare till den sovjetiska enpartistaten. Motsägelsefullheten bottnar i en stark västerländsk myt: att Sovjetunionens upplösning var början på regionens demokratisering. Snarare bekräftar nyare forskning att sammanbrottet (delvis med Baltikum som undantag) blev början till slutet på den demokratisering som hade inletts under Sovjetunionens sista år, och något av en återfödelse för den auktoritära liberalismen i såväl Öst- som Västeuropa.

30 år senare framstår den post-­sovjetiska utvecklingen – marknadsliberalt kaos, exploderande klassklyftor, försämrad folkhälsa, sönderslagen trygghet, en oligarkstyrd ekonomi och en auktoritärt genomdriven nyliberal utveckling – mindre som en rysk Sonderweg – det vill säga en unik utvecklingsgång – och mer som en osofistikerad föraning om vart utvecklingen i västvärlden är på väg. Ryssland kan ses som det första exemplet på vad som händer när ett samhälle fullständigt underkastas kapitalismens mest grundläggande strävan – snabbast möjliga kapitalackumulation, även till priset av samhälleligt sammanbrott. Det är en utveckling som är betydligt lättare att förstå utan liberala glas­ögon, så låt oss ta av dem en stund.

Mellan 1985 och 1991 genomdrev kommunistpartiets generalsekreterare Mikhail Gorbatjov omfattande reformer i Sovjetunionen. Under slagordet glasnost (ungefär ”öppenhet”) infördes full press-, tryck-, organisations- och yttrandefrihet. 1990 infördes fria val, med vissa institutionella fördröjningar. Den sovjetiska debatten blev friare och mer dynamisk än någonsin, möjligen med undantag för revolutionsåret 1917, och nya folkrörelser poppade upp som svampar ur marken. De första demokratirörelserna var spretiga. De saknade tydliga politiska projekt, men hade tydliga prioriteringar.
Drömmen om att bli ”ett normalt land”, det vill säga ett västeuropeiskt välfärdssamhälle, var starkast. Opinionsmätningar visade att stödet för social rättvisa prioriterades högst. Och de folkliga ”fronter” som mobiliserade stora folkmassor dominerades av vänsterkrafter och sociala krav på högre löner, pensioner och levnadsstandard.

Ingen politiker kanaliserade dessa strävanden skickligare eller med större stöd än den ryske kommunistledaren och populisten Boris Jeltsin. Jeltsin hade blivit populär bland befolkningen för sin hårda kritik av privilegier för ledande kommunister. Efter att ha vunnit det första direkta presidentvalet i den enorma ryska delrepubliken 1990, hade han ett starkare demokratiskt mandat än någon annan. Gorbatjov valdes även han till formell president, i hela Sovjetunionen, 1990, men bara i indirekta val.
Men glasnost var bara den ena sidan av Gorbatjovs reformsträvanden. Den andra var avspänning och framgångsrika fredsförhandlingar med västvärlden, och den tredje och viktigaste var perestrojka (ungefär ”ombyggnad”). Det statligt kontrollerade produktionssystemet bröts upp och marknadsinslag med visst privat ägande infördes. Men den ekonomiska stagnationen förvärrades och ekonomin blev allt mer kaotisk. Enskilda personer med goda kontakter skodde sig på handel med subventionerade varor, samtidigt som varubristen tilltog och det folkliga missnöjet exploderade. Gorbatjov gick från folkkär till syndabock. Och nu till skillnad från tidigare fanns goda möjligheter att ventilera och politisera missnöjet. Nationalismen och separatismen växte sig stark – först i unionens utkanter i Kaukasus och Baltikum, och med tiden även i Ryssland. Gorbatjov satte halvhjärtat in i militär som slog ned separatistiska protester, men utan att kunna få stopp på utvecklingen.

I augusti 1991 avsattes Gorbatjov i en militärkupp, samtidigt som undantagstillstånd utlystes och pansarvagnar rullades ut på gatorna. Men tiotusentals protesterande gick ut på gatorna och soldaterna tvekade. Jeltsin blev till en symbol för motståndet och snart gav kuppmakarna upp. När Gorbatjov släpptes ur husarresten var han försvagad, och Jeltsin grep initiativet. Tillsammans med ledarna för Ukraina och Vitryssland lät han upplösa Sovjetunionen. Gorbatjov protesterade men kunde inte göra annat än att avgå, trots att en tydlig majoritet av den sovjetiska befolkningen röstat för unionens bevarande i en folkomröstning våren 1991. Vägen låg öppen för Jeltsin och hans stödtrupper att utforma den ryska framtiden. Men den väg de valde avvek markant från den som Jeltsin vunnit folkligt stöd för.

Hösten 1991 fanns två alternativa ekonomisk-politiska linjer eller grupper att välja mellan. En som vi kan kalla ”industrialisterna” hade stark förankring inom majoriteten av den gamla eliten av industriledare, parti- och statsbyråkrater. Deras ambitioner låg också närmare den folkliga opinionen, som ville se en kontrollerad reformering av ekonomin. Industrialisterna ville se en utveckling inspirerad av Kina, Sydkorea och Japan, med en statsstyrd och successiv öppning av ekonomin. Sovjetunionen skulle bevaras för att industrin inte skulle slås sönder, och den avancerade försvarsindustrin skulle till stora delar ställas om till civilt bruk.

Den andra gruppen kan kallas ”ekonomerna” och bestod av unga ekonomer, spekulanter, exportörer av råvaror med mera. De ville liberalisera så många marknader som möjligt – även mot utlandet – låta de delar av industrin som inte klarade utländsk konkurrens gå under och exportera råvaror västerut i stället för att fortsätta använda dem för att subventionera inhemsk industri och fattigare sovjetiska delrepubliker. Ekonomerna hade också stark uppbackning från västliga ekonomer. Båda sidor ville privatisera – i högre utsträckning än befolkningen – men i olika takt och med olika fokus.

Jeltsin valde oväntat ekonomernas sida, inte minst för att försvaga Sovjetunionen, och dess ledare Gorbatjov. Den så kallade chockterapin, med omfattande liberaliseringar, åtstramningar och privatiseringar, lanserades i oktober 1991. Ställda inför fullbordat faktum stödde en stor majoritet av den ryska kongressen i november 1991 både chockterapin och förslaget att ge Jeltsin extraordinära befogenheter att fatta beslut via dekret. Men när politiken inte gav de snabba resultat Jeltsin utlovat, och priserna sköt i höjden, svängde opinionen snabbt. Industrialisterna fick allt större gehör i kongressen för sina ambitioner att dämpa chockterapin. Men i stället för att kompromissa och närma sig en Kinainspirerad reformstrategi tog Jeltsin strid för chockterapin. Först genom att vinna en något diffus folkomröstning om politikens inriktning och en ny grundlag, och sedan genom att – i strid med konstitutionen men med västligt stöd – upplösa Rysslands första folkvalda parlament genom att beskjuta den med pansarvagnseld, med hundratals döda som följd. Därefter genomfördes ett 100-dagars envälde under vilket Jeltsin drev igenom de mest kontroversiella delarna av chockterapin – som kongressen tidigare blockerat – via dekret, innan en helt ny grundlag trädde i kraft med en unikt stark presidentmakt efter valet 1993.

När denna auktoritära liberala regim var etablerad var det korta sovjetisk-ryska experimentet med demokrati i praktiken över. I extravalet 1993 gick det löst sammansatta demokratiska partiet från ett väljarstöd på 40 procent till 5 procent. De radikala demokraterna som stått fast vid sin övertygelse hade rensats ut av Jeltsin, folkrörelserna hade krossats av den fattigdom som chockterapin hade skapat och de högerliberala ”demokrater” som följt Jeltsin hade rensats ut av väljarna. I stället gick traditionella kommunister och hårdföra nationalister fram i valet.

Den ryska regimen hade lärt sig hur den kunde manipulera såväl opinionen som val när det behövdes – så länge man inte utmanade västs liberala konsensus. Redan i samband med Jeltsins statskupp 1993 begränsade regimen mediesändningar, stängde oppositionella tidningar, och så vidare. Ändå var Jeltsins stöd så lågt som åtta procent inför presidentvalet 1996. Trots det vann han valet några månader senare, genom en kombination av massivt finansiellt och medialt stöd från de nyrika oligarkerna (i utbyte mot löften om att de skulle få ta över stora delar av Rysslands naturtillgångar i den så kallade ”oil for shares”-överenskommelsen), västligt politiskt och ekonomiskt stöd, en stark styrning av statliga medier, en kraftig retorisk vänstergir och – enligt regeringens interna utredning – valfusk. Åtskilliga väljare fruktade Jeltsins motkandidat, den konservative och nationalistiske men pragmatiske kommunisten Gennadij Ziugannov, men utan dessa faktorer hade Jeltsin knappast vunnit valet.

Beståndsdelarna var därmed på plats för den auktoritära regim som Vladimir Putin sedan ärvde, efter att Jeltsin hastigt avgått 1999, efter att ha fått löften om amnesti för sig och hans familj. Inget av detta fick västvärlden att vända sig mot Jeltsin eller Putin – inte ens det brutala krig som Putin inledde mot utbrytarrepubliken Tjetjenien, efter två mycket lägligt genomförda terrordåd i samband med Putins tillträde som president. Först när Putin flera år senare slutade böja sig för västmakterna i världspolitiken, skärptes tonen från väst. Putin har fortsatt strama åt friheten för oppositionen. Men när det skedde hade inte Ryssland varit i närheten av reell demokrati på många år.

Men varför valde väst att stödja både Gorbatjovs demokratisering och Jeltsins krossande av den bräckliga ryska demokratin och ekonomin? Så länge Gorbatjov minskade det militära hotet från Sovjetunionen fanns det goda skäl att stödja demokratiseringen, men när Ryssland väl var oskadliggjort blev – som de flesta forskare har konstaterat – den övergripande prioriteten för västmakterna att förhindra att socialismen återinfördes i Ryssland. Allra mest begripligt blir västs agerande om man utgår från den marxistiske ekonomen Samir Amins analys om fem globala monopol – över massförstörelsevapen, strategiska råvaror, högteknologi, finansiella flöden och globala kommunikationskanaler – som avgörande för internationell konkurrenskraft. Västs agerande försvagade Rysslands konkurrenskraft på samtliga dessa områden.

En särställning bland västerländska forskare har de neoklassiska nationalekonomerna. Flera av dem verkade som rådgivare till nya regeringar i de tidigare socialistländerna när dessa skulle genomföra chockterapin. En med särställning bland dessa ekonomer är den svenske professorn Anders Åslund. Åslund har till skillnad från andra kända Jeltsinrådgivare fortsatt att försvara chockterapin, och till och med många av de oheliga kompromisser som gjordes för att hålla Jeltsin kvar vid makten, såsom ”Oil for shares”-överenskommelsen 1996. Åslund är på så sätt tacksam att läsa, eftersom hans redogörelser gör det lätt att förstå den liberala tankevärlden.

Enligt nyliberal demokratisyn är demokratin snarast ett redskap för att säkra privat äganderätt och fria marknader, vilket gör att Åslund övertolkade det demokratiska stödet för chockterapin och underskattade de negativa konsekvenser som den skulle få för civilsamhället. Motståndare till chockterapin sågs per definition som icke-demokratiska – vilket i sin tur förklarar stödet till Jeltsins våldsamma upplösning av den ryska kongressen 1993.

De nyliberala antagandena förklarar också det hårda motståndet mot en kinesisk-inspirerad ekonomisk politik i Ryssland. I Åslunds tolkning är statsstöd bara ett mer riskabelt sätt att uppnå det som en fri marknad kan göra spontant: optimera ekonomisk utveckling. I böcker som Hälften så dyrt – dubbelt så bra. Förbättra Sverige genom att halvera de offentliga utgifterna har Åslund totalt underkänt även svenska statstjänstemäns förmåga att sköta ekonomin. Föga förvånande hade han ännu lägre förtroende för post-sovjetiska ryska myndigheter.

Åslund sammanfattade dock motsättningarna i det liberala paradigmet rätt väl själv på ett seminarium vid Stockholms Handelshögskola 2007:

”De goda nyheterna är att vi vet hur man bygger en marknadsekonomi. De dåliga nyheterna är att vi inte vet hur man bygger en demokrati.”

När citatet uttalades hade Ryssland, efter över 15 förlorade år, precis nått upp till samma BNP-nivå som det hade 1989, och den demokrati som fanns var sedan länge en chimär.

Oförmågan att skilja den liberala världsbilden från den faktiska verkligheten – och att förstå de sociala och politiska konsekvenserna av detta – känns igen från ledande nyliberala politiker i Sverige även i dag. Logiskt nog, då dessa politiker skolats av just ekonomer som Åslund, som länge var en av näringslivets tankesmedja Timbros favoritförfattare.

Den vänsteroppositonelle sociologen Boris Kagarlitskij, som var dissident under både sovjetledaren Brezjnev och Jeltsin, sammanfattade sambanden mellan den ryska och den västerländska utvecklingen på ett kärnfullt vis redan 1999:

”Om nyliberalismen behåller sin ideologiska hegemoni, trots sina ekonomiska misslyckanden, kommer ett ”nytt barbari” – som redan är synligt i Östeuropa och nu också håller på att växa fram i väst – att dominera. Behovet av radikal förändring är trängande.”

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr