Det finns uppenbarligen dom som nu lämnar Vänsterpartiet. Jag lämnar inte Vänsterpartiet. Visst finns det mycket man kan vara besviken och förbannad på, men i politiken måste man skilja på stort och smått, viktigt och mindre viktigt. Det viktigaste för närvarande är att förhindra en blåbrun regering, en regering som säljer ut välfärden och stänger våra gränser för dem som flyr. Ska vi lyckas med det krävs en stark facklig och politisk arbetarrörelse och inte minst en stark vänster inom denna arbetarrörelse. Som det ser ut nu är det Vänsterpartiet som med sina brister är denna vänster.
Att Vänsterpartiets ledning hamnat så fel i frågan om hederskulturen är egentligen obegripligt, eftersom partiet programmatiskt står för den självklara ståndpunkten att allt förtryck ska bekämpas, både den diskriminering och det förtryck som drabbar invandrare och det förtryck som en del av dessa invandrare med stöd i religion och kultur utsätter sina egna ungdomar och kvinnor för. Både hedersrelaterat och rasistiskt förtryck ska, som Jonas Sjöstedt uttryckte det i SvD, bekämpas. Ja, den som är förtryckt kan själv vara förtryckare. Att påtala att det finns ett sådant förtryck och att det är vanligare i vissa områden än i andra strider således inte mot partiets program, utan måste ses som ett sätt att omsätta program i praktisk politik. När partiledningen, Aron Etzler, Christina Höj Larsen och Rossana Dinamarca, därför gick ut och kritiserade Amineh Kakabaveh och andra kvinnor som reagerat mot förekomsten av denna hederskultur visade den att man i praktiken inte förstått partiets politik på denna punkt. Den artikeln och andra som följt på den har allvarligt skadat partiet.
När sedan Amineh Kakabaveh mycket omdömeslöst delade och kommenterade en rasistisk film fick hon med rätta kritik av partiledningen. Men politiskt är Kakabavehs misstag, som hon bett om ursäkt för, en mycket mindre skada än partiledningens oförmåga att tillämpa det som programmatiskt är Vänsterpartiets politik. Kakabavehs misstag är nog större än ett grand, men framför allt borde partiledningen se bjälken i det egna ögat. Nåväl, visst är denna konflikt plågsam, men den får mig inte att lämna partiet. Jag var mer betänksam för några år sedan då jag tyckte partiet kört fast i kommunistspåret. Nu åstadkommer partiet faktiskt en hel del som gynnar vanligt folk och är den tydligaste kraften för ett jämlikare samhälle.
