Inrikes 15 mars, 2023

Därför slår inflationen dubbelt mot arbetarklassen

Människor med lägre inkomster drabbas inte bara hårdare – de förväntas också stå för de uppoffringar som krävs för att motverka krisen.

För arbetarklassen utgör den stegrade inflationen ett mångbottnat hot. Dels som realitet – prishöjningarna, såväl som Riksbankens försök att justera dem, har redan åsamkat många skada. Dels som potentiellt hot. Hotet om att höjda löner kan komma att förvärra inflationen går fram som ett spöke genom den pågående avtalsrörelsen och skrämmer till ansvarstagande. Samtidigt borde dagens ansträngda läge, paradoxalt nog, kanske också kunna ses som en möjlighet.
Innan vi kommer till möjligheterna ska vi dock stanna upp lite vid skadan. Hög inflationstakt har historiskt slagit hårt mot arbetarklassen. För det första eftersom den oftast har gått hand i hand med sjunkande reallöneutveckling, alltså att lönen räcker till allt mindre. Under 1980-talet låg till exempel inflationstakten i Sverige i genomsnitt på 7,9 procent medan reallöneökningarna för samma tidsperiod landade på +0,1 procent. Under 2010-talets mer modesta inflation på i snitt 1,1 procent var reallöneökningen i stället 1,4 procent. Med andra ord lyckas löneökningarna i kronor sällan kompensera för de ökade kostnaderna vi betalar i perioder av hög inflation.

Bakom inflationsberäkningarnas generella skattningar och medelvärden döljer sig samtidigt något annat viktigt: klasskillnaderna. Inflationsmåttet mäter förändringen i priset på en ”representativ konsumtionskorg”, det vill säga vad en genomsnittlig invånare antas konsumera. I verkligheten finns det förstås stora skillnader i hur olika hushåll spenderar sina pengar. Låginkomsttagare lägger till exempel generellt en större andel av sin inkomst på basala livsmedel än vad höginkomsttagare gör, vilket innebär att prisförändringar i den varukategorin i praktiken påverkar dem mer. De här skillnaderna i konsumtion skapar en så kallad inflationsojämlikhet, som också förstärks av att de rika oftast har betydligt större möjligheter att ändra vad och var de handlar. På senare år har forskningen också kunnat visa att inflationstakten historiskt har varit högre för den fattigaste delen av befolkningar, i bemärkelsen att en större andel av produkterna de faktiskt köper har drabbats av prisökningar. Det är ett mönster som tycks gå igen även i dag. Enligt en skattning gjord av tankesmedjan Bruegel var inflationstakten i september högre för den fattigaste fjärdedelen än för den rikaste fjärdedelen i de flesta europeiska länder.

Inflation har med andra ord ofta en tendens att förstärka ojämlikheter och urholka lönearbetares och låginkomsttagares levnadsstandard. Inte konstigt att LO-ekonomen Gösta Rehn i slutet av 1940-talet uppmanade arbetarrörelsen att ”hata inflationen!” Men kanske är det inte enbart mot inflationen som sådan vi bör rikta vår frustration.

Den amerikanske ekonomen Josh Bivens på tankesmedjan Economic Policy Institute argumenterade i april förra året för att över hälften av den prisökning som hade skett i den amerikanska varu– och tjänstesektorn sedan andra kvartalet 2020 kunde härledas till fetare vinstmarginaler, medan arbetskostnader bidrog med mindre än åtta procent.

Den här typen av skattningar av vad som driver prisökningar och vilka som tjänar på dem är svåra att göra, men i Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport från oktober går det att skönja två liknande tendenser i svensk ekonomi. Den första har att göra med utvecklingen av det som brukar kallas för förädlingsvärdespriset. Det är ett mått på hur försäljningspriserna utvecklas i förhållande till priserna på insatsvaror (exempelvis råvaror). Det handlar alltså om hur mycket det kostar att ta fram en vara jämfört med hur mycket man kan tjäna på att sälja den varan. Ju mer försäljningspriset ökar i förhållande till insatsvarupriserna, desto mer ökar utrymmet för högre löner och vinster. I genomsnitt har förädlingsvärdepriset ökat med 1,4 procent per år sedan 1993. Från och med 2021 har dock ökningen skenat och var förra året uppe i 6,3 procent. Detta innebär dels att höga försäljningspriser inte enbart kan förklaras av höga inköpskostnader – en händelse som ser ut som en tanke för dem av oss som misstänker att vissa företag passat på att höja priserna mer än vad de behöver. Dels innebär det att utrymmet för ökade löner har vuxit – i alla fall i teorin. I praktiken är det dock tydligt att de som vunnit på kalaset är kapitalägarna. Detta – och nu kommer vi till tendens nummer två – syns i det faktum att den så kallade vinstandelen har ökat markant de senaste åren, på bekostnad av löneandelen. Det kan, lite förenklat, beskrivas som att en allt större andel av företagens vinstmarginaler tillfaller kapitalägarna i stället för att betalas ut i löner. Vinstandelarna fortsatte öka både 2020, 2021 och det första halvåret 2022. ”Det andra kvartalet i år”, skriver Konjunkturinstitutet i sin rapport från i höstas, ”hamnade vinstandelen i näringslivet på en nivå som ligger högt över det historiska genomsnittet”. Då bör man också notera att det är ett historiskt genomsnitt beräknat på de senaste 30 åren – en period under vilken vinstandelen hela tiden tenderat att öka på löneandelens bekostnad.

LO-facken brukar understryka att de inte tar hänsyn till nuvarande inflation i sina lönekrav – de utgår från ett scenario där Riksbanken håller inflationsmålet på två procent och tittar i stället på företagens lönsamhet i kombination med Sveriges konkurrenskraft i förhållande till Europa.

Det är bland annat en fråga om förhandlingstaktik: tar man hänsyn till inflationssvängningar nu blir det svårare att argumentera för lönehöjningar när inflationen är låg. När det gäller lönsamhet har facken, som vi kunde se ovan, bra på fötterna. Mot bakgrund av de senaste årens utveckling skulle förmodligen näringslivet som helhet klara betydligt högre lönehöjningar än LO-samordningens nuvarande krav på 4,4 procent. Särskilt som vi, med utgångspunkt i hur förhandlingarna brukar gå, kan anta att slutresultatet tyvärr kommer hamna en bra bit under.

Även med hänsyn till Sveriges konkurrenskraft förefaller LO:s lönekrav onödigt modesta. Det är förstås inte helt lätt att jämföra avtalsrörelser i olika länder eftersom avtalen har olika täckningsgrad och förhandlingsystemen ser olika ut. Men inom ett flertal branscher i för Sverige viktiga konkurrentländer har facken de senaste månaderna förhandlat sig till mer, och ibland betydligt mer, än vad som ryms inom LO:s lönekrav. Blir svenska arbetares löneutveckling sämre än andras har avtalsrörelsen inte bara tagit hänsyn till konkurrenskraften, utan gjort lönerna till en del av den. Det kan inte rimligtvis vara fackens uppgift.

Så varför kräver de inte mer? En förklaring är det tidigare nämnda spöket som går genom avtalsrörelsen: hotet om en så kallad löneprisspiral. ”Vi vill till varje pris undvika att hamna i en situation där även lönerna börjar bidra till en inflationsspiral”, som IF Metalls företrädare uttryckte det i en debattartikel i november. Tanken är att högre lönekrav kan leda till att företagen höjer priserna för att kompensera, och därigenom bidrar till ytterligare inflation.
Både den samtida debatten och fackens agerande präglas av och förstärker förgivettagna antaganden om tingens ordning. Ett sådant är just att risken för en löneprisspiral är överhängande. Men stämmer det? I november 2022 publicerade International Monetary Fund en studie med titeln Wage-Price Spirals: What’s the historical evidence?. Studiens slutsats är: bevisen är svaga, så till vida att det finns gott om historiska exempel där accelererande nominallöner inte alls stått i motsättning till att inflationen sjunkit tillbaka inom kort. Faktum är, skriver författarna, att det är precis vad som hänt i en majoritet av de 100 fall de studerat. Det kan med andra ord finnas skäl att betrakta löneprisspiraler som historiska undantag, snarare än som en naturlag.

Men låt oss för sakens skull utgå från att också en liten risk är en risk värd att ta på allvar. Då kommer vi till antagande nummer två, nämligen att det är just lönerna som måste hållas tillbaka. Även om det sällan adresseras (och talande nog inte hörs på namnet) spelar ju faktiskt vinsterna också en betydande roll för löneprisspiralerna. Höjda löner leder till höjda priser för att producenterna väljer att hämta hem de ökade produktionskostnaderna någonstans, i det fallet från konsumenterna. För de företag som precis går runt kan det förstås vara en fråga om överlevnad. För företag med god vinstmarginal däremot – och det finns som vi sett en hel del sådana just nu – är det en fråga om prioriteringar.

I stället för att spä på reallöneförsämringen kunde vi alltså kanske försöka förmå näringslivet att prioritera annorlunda. Men hur? Ett alternativ på kort sikt skulle kunna vara någon form av riktade prisregleringar, vinstskatter eller utdelningsförbud, kombinerade med investeringar för att samtidigt försöka motverka den lågkonjunktur som tycks stå för dörren. Genom prisregleringslagen har regeringen möjlighet att besluta ett högsta tillåtet pris på enskilda varor och tjänster om det finns risk för allvarlig prisstegring. Att prisregleringar kan fungera väl i vissa situationer har vi exempel på från andra världskriget, när både Sverige och USA införde omfattande prisregleringssystem som i efterhand bedömts som gynnsamma. I synnerhet när det gäller sådana nödvändiga – och för tillfället inflationsdrivande – varor som el och livsmedel kunde detta med fördel ha övervägts redan för ett halvår sedan. Samtidigt är prisreglering en svårnavigerad metod, särskilt i en tid när privatiseringar och marknadslogik har undergrävt möjligheterna till gemensamt ansvarstagande. Med prisregleringar på den inhemska marknaden kommer också svenska producenter sannolikt försöka exportera sina produkter till utlandet i stället, vilket kan leda till brist på den inhemska marknaden. Detta är också ett argument för att vissa särskilt viktiga branscher, som elindustrin, inte borde vara privatiserade från första början.

Frågan om priser och inflationsspiraler riktar också ljuset mot ett sista förgivettagande, nämligen att kollektivavtal och avtalsförhandlingar endast kan reglera löner, timmar, arbetsvillkor och så vidare, medan priser och vinster ligger helt utanför dess sfär. I Industriavtalet står det till exempel inskrivet att industrins parter ska beakta ”lönebildningens konsekvenser på inflation, sysselsättning och konkurrenskraft” – men ingenting om hur priser och vinster ska verka inflationsjusterande.

I tidigare avtal, till exempel det mellan LO och SAF i mitten av 1980-talet, fanns däremot en så kallad prisgaranti inskriven. Steg priserna mer än avtalet förutsatte och intentionen om reallöneökningar således grusades genom inflation, medförde garantin rätt till nya förhandlingar.

I dag befinner vi oss i ett läge där vinstmarginaler och utdelningar nått rekordnivåer i många branscher, samtidigt som förhandlingarna nu oavlåtligen kommer landa i reallönesänkningar. Det aktualiserar frågan om inte facken borde se över sin strategi. Tänk om de i stället för att bara vädja till arbetsgivarna om att också ta ”ansvar”, hade krävt att detta ansvar skrevs in i avtalen? Om vi ska gå med på reallönesänkningar på x procent, får ni gå med på att skära i vd-löner och utdelningar med y procent.

Oavsett vilka åtgärder som lämpar sig bäst för mer direkt krishantering borde svensk arbetar- och fackrörelse i större utsträckning ta chansen att rikta fokus mot den ojämlika logik som ligger bakom förhärskande idéer om inflationens orsaker och bekämpning. När Gösta Rehn hatade inflationen, gjorde han det samtidigt som han argumenterade för att den uppstod för att företagens vinstmarginaler var för höga. På samma sätt kan man inspireras av kamrater i andra delar av Europa just nu. Den nederländska fackliga paraplyorganisationen FNV lanserade nyligen kampanjen ”Nederländerna förtjänar bättre!” (”Nederland verdient beter!”), med demonstrationer och uppmaningar till befolkningen att agera för rättvisare lösningar på inkomstkrisen. I Storbritannien har fack tillsammans med andra organisationer lanserat kampanjen Enough is enough för att ”slå tillbaka mot den misär som påtvingats miljontals människor i form av höjda räkningar, låga löner, brist på mat, undermåliga bostäder – och ett samhälle som enbart är anpassat för en välbärgad elit”. Med tanke på att Sveriges arbetare nu står inför reallönesänkningar är det minsta man kan begära att facken gör allt i sin makt för att åtminstone få igenom ursprungskraven. Det vore dock inte fy skam om vi tog tillfället i akt att också ställa mer långsiktiga frågor om den ekonomiska ojämlikhet som inflationen placerar i blixtbelysning.

Li Eriksdotter är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Krönika 25 april, 2025

Den antifascistiska manifestationen fyllde torget utanför teater Moment i Gubbängen för ett år sedan. Foto: Oscar Olsson/TT.

Ett år efter attacken mot teatern i Gubbängen bjöd vänstern återigen in till samling. Samtidigt fortsätter den högerextrema mobiliseringen i södra Stockholm.

Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg. 

Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.

Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.

Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 25 april, 2025

Bakom tullkaoset vilar samma gamla roffaranda

Traditionella dansare välkomnar den amerikanska vicepresidenten JD Vance under statsbesöket i New Delhi den 21 april. Foto: Kenny Holston/Pool/AFP/TT.

När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.

Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.

Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)

Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”

Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.

Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.

Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.

Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.

År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.

Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.

Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.

Läs mer

Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).

Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.

Rörelsen 25 april, 2025

Den judiska vänstern är varken förklädda sionister eller falska judar

Judiskt upprop manifesterar i Stockholm i juni 2024. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop, där jag varit administratör fram till nu. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Läs mer

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.

Kultur 24 april, 2025

Ge mig en trosa med puls

Foto: Khvost/adobe stock.

Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.

Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?

Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 24 april, 2025

Derek Guy: ”Folk förväxlar god smak med att se rik ut”

Derek Guy recenserar Elon Musks och Jimmie Åkessons klädstil. Foto: Alex Brandon/AP, Christine Olsson/TT.

Han har blivit en nätkändis för sina folkbildande dissar av den nya högerns klädsmak. Själv menar Derek Guy att bara vill lära sina följare att klä sig bättre. Flamman frågar ut internets främsta modekritiker om Bernie Sanders stil, shorts på stan – och Jimmie Åkessons val av strumpor.

I högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.

Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.

Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.

På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.

– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2025

Förening vill köpa fängelse: ”Började som en galen idé”

Matilda Regell, Sandra Qvarfordt, Nils Phillips och Britt Jürgensen sitter i styrelsen för föreningen Backa Kåken. Foto: Jacob Lundberg.

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 23 april, 2025

Skyddsombudet som målade socialismen i pastell

Hayao Miyazaki grundade Studio Ghibli på 1985, tillsammans med Isao Takahata. Foto: Armando Gallo/AP.

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 april, 2025

Påsken påminde mig om vår gemensamma kraft

Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Utrikes 22 april, 2025

Franciskus lämnar det progressiva Italien utan sin starkaste kraft

Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.