Inrikes 15 mars, 2023

Därför slår inflationen dubbelt mot arbetarklassen

Människor med lägre inkomster drabbas inte bara hårdare – de förväntas också stå för de uppoffringar som krävs för att motverka krisen.

För arbetarklassen utgör den stegrade inflationen ett mångbottnat hot. Dels som realitet – prishöjningarna, såväl som Riksbankens försök att justera dem, har redan åsamkat många skada. Dels som potentiellt hot. Hotet om att höjda löner kan komma att förvärra inflationen går fram som ett spöke genom den pågående avtalsrörelsen och skrämmer till ansvarstagande. Samtidigt borde dagens ansträngda läge, paradoxalt nog, kanske också kunna ses som en möjlighet.
Innan vi kommer till möjligheterna ska vi dock stanna upp lite vid skadan. Hög inflationstakt har historiskt slagit hårt mot arbetarklassen. För det första eftersom den oftast har gått hand i hand med sjunkande reallöneutveckling, alltså att lönen räcker till allt mindre. Under 1980-talet låg till exempel inflationstakten i Sverige i genomsnitt på 7,9 procent medan reallöneökningarna för samma tidsperiod landade på +0,1 procent. Under 2010-talets mer modesta inflation på i snitt 1,1 procent var reallöneökningen i stället 1,4 procent. Med andra ord lyckas löneökningarna i kronor sällan kompensera för de ökade kostnaderna vi betalar i perioder av hög inflation.

Bakom inflationsberäkningarnas generella skattningar och medelvärden döljer sig samtidigt något annat viktigt: klasskillnaderna. Inflationsmåttet mäter förändringen i priset på en ”representativ konsumtionskorg”, det vill säga vad en genomsnittlig invånare antas konsumera. I verkligheten finns det förstås stora skillnader i hur olika hushåll spenderar sina pengar. Låginkomsttagare lägger till exempel generellt en större andel av sin inkomst på basala livsmedel än vad höginkomsttagare gör, vilket innebär att prisförändringar i den varukategorin i praktiken påverkar dem mer. De här skillnaderna i konsumtion skapar en så kallad inflationsojämlikhet, som också förstärks av att de rika oftast har betydligt större möjligheter att ändra vad och var de handlar. På senare år har forskningen också kunnat visa att inflationstakten historiskt har varit högre för den fattigaste delen av befolkningar, i bemärkelsen att en större andel av produkterna de faktiskt köper har drabbats av prisökningar. Det är ett mönster som tycks gå igen även i dag. Enligt en skattning gjord av tankesmedjan Bruegel var inflationstakten i september högre för den fattigaste fjärdedelen än för den rikaste fjärdedelen i de flesta europeiska länder.

Inflation har med andra ord ofta en tendens att förstärka ojämlikheter och urholka lönearbetares och låginkomsttagares levnadsstandard. Inte konstigt att LO-ekonomen Gösta Rehn i slutet av 1940-talet uppmanade arbetarrörelsen att ”hata inflationen!” Men kanske är det inte enbart mot inflationen som sådan vi bör rikta vår frustration.

Den amerikanske ekonomen Josh Bivens på tankesmedjan Economic Policy Institute argumenterade i april förra året för att över hälften av den prisökning som hade skett i den amerikanska varu– och tjänstesektorn sedan andra kvartalet 2020 kunde härledas till fetare vinstmarginaler, medan arbetskostnader bidrog med mindre än åtta procent.

Den här typen av skattningar av vad som driver prisökningar och vilka som tjänar på dem är svåra att göra, men i Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport från oktober går det att skönja två liknande tendenser i svensk ekonomi. Den första har att göra med utvecklingen av det som brukar kallas för förädlingsvärdespriset. Det är ett mått på hur försäljningspriserna utvecklas i förhållande till priserna på insatsvaror (exempelvis råvaror). Det handlar alltså om hur mycket det kostar att ta fram en vara jämfört med hur mycket man kan tjäna på att sälja den varan. Ju mer försäljningspriset ökar i förhållande till insatsvarupriserna, desto mer ökar utrymmet för högre löner och vinster. I genomsnitt har förädlingsvärdepriset ökat med 1,4 procent per år sedan 1993. Från och med 2021 har dock ökningen skenat och var förra året uppe i 6,3 procent. Detta innebär dels att höga försäljningspriser inte enbart kan förklaras av höga inköpskostnader – en händelse som ser ut som en tanke för dem av oss som misstänker att vissa företag passat på att höja priserna mer än vad de behöver. Dels innebär det att utrymmet för ökade löner har vuxit – i alla fall i teorin. I praktiken är det dock tydligt att de som vunnit på kalaset är kapitalägarna. Detta – och nu kommer vi till tendens nummer två – syns i det faktum att den så kallade vinstandelen har ökat markant de senaste åren, på bekostnad av löneandelen. Det kan, lite förenklat, beskrivas som att en allt större andel av företagens vinstmarginaler tillfaller kapitalägarna i stället för att betalas ut i löner. Vinstandelarna fortsatte öka både 2020, 2021 och det första halvåret 2022. ”Det andra kvartalet i år”, skriver Konjunkturinstitutet i sin rapport från i höstas, ”hamnade vinstandelen i näringslivet på en nivå som ligger högt över det historiska genomsnittet”. Då bör man också notera att det är ett historiskt genomsnitt beräknat på de senaste 30 åren – en period under vilken vinstandelen hela tiden tenderat att öka på löneandelens bekostnad.

LO-facken brukar understryka att de inte tar hänsyn till nuvarande inflation i sina lönekrav – de utgår från ett scenario där Riksbanken håller inflationsmålet på två procent och tittar i stället på företagens lönsamhet i kombination med Sveriges konkurrenskraft i förhållande till Europa.

Det är bland annat en fråga om förhandlingstaktik: tar man hänsyn till inflationssvängningar nu blir det svårare att argumentera för lönehöjningar när inflationen är låg. När det gäller lönsamhet har facken, som vi kunde se ovan, bra på fötterna. Mot bakgrund av de senaste årens utveckling skulle förmodligen näringslivet som helhet klara betydligt högre lönehöjningar än LO-samordningens nuvarande krav på 4,4 procent. Särskilt som vi, med utgångspunkt i hur förhandlingarna brukar gå, kan anta att slutresultatet tyvärr kommer hamna en bra bit under.

Även med hänsyn till Sveriges konkurrenskraft förefaller LO:s lönekrav onödigt modesta. Det är förstås inte helt lätt att jämföra avtalsrörelser i olika länder eftersom avtalen har olika täckningsgrad och förhandlingsystemen ser olika ut. Men inom ett flertal branscher i för Sverige viktiga konkurrentländer har facken de senaste månaderna förhandlat sig till mer, och ibland betydligt mer, än vad som ryms inom LO:s lönekrav. Blir svenska arbetares löneutveckling sämre än andras har avtalsrörelsen inte bara tagit hänsyn till konkurrenskraften, utan gjort lönerna till en del av den. Det kan inte rimligtvis vara fackens uppgift.

Så varför kräver de inte mer? En förklaring är det tidigare nämnda spöket som går genom avtalsrörelsen: hotet om en så kallad löneprisspiral. ”Vi vill till varje pris undvika att hamna i en situation där även lönerna börjar bidra till en inflationsspiral”, som IF Metalls företrädare uttryckte det i en debattartikel i november. Tanken är att högre lönekrav kan leda till att företagen höjer priserna för att kompensera, och därigenom bidrar till ytterligare inflation.
Både den samtida debatten och fackens agerande präglas av och förstärker förgivettagna antaganden om tingens ordning. Ett sådant är just att risken för en löneprisspiral är överhängande. Men stämmer det? I november 2022 publicerade International Monetary Fund en studie med titeln Wage-Price Spirals: What’s the historical evidence?. Studiens slutsats är: bevisen är svaga, så till vida att det finns gott om historiska exempel där accelererande nominallöner inte alls stått i motsättning till att inflationen sjunkit tillbaka inom kort. Faktum är, skriver författarna, att det är precis vad som hänt i en majoritet av de 100 fall de studerat. Det kan med andra ord finnas skäl att betrakta löneprisspiraler som historiska undantag, snarare än som en naturlag.

Men låt oss för sakens skull utgå från att också en liten risk är en risk värd att ta på allvar. Då kommer vi till antagande nummer två, nämligen att det är just lönerna som måste hållas tillbaka. Även om det sällan adresseras (och talande nog inte hörs på namnet) spelar ju faktiskt vinsterna också en betydande roll för löneprisspiralerna. Höjda löner leder till höjda priser för att producenterna väljer att hämta hem de ökade produktionskostnaderna någonstans, i det fallet från konsumenterna. För de företag som precis går runt kan det förstås vara en fråga om överlevnad. För företag med god vinstmarginal däremot – och det finns som vi sett en hel del sådana just nu – är det en fråga om prioriteringar.

I stället för att spä på reallöneförsämringen kunde vi alltså kanske försöka förmå näringslivet att prioritera annorlunda. Men hur? Ett alternativ på kort sikt skulle kunna vara någon form av riktade prisregleringar, vinstskatter eller utdelningsförbud, kombinerade med investeringar för att samtidigt försöka motverka den lågkonjunktur som tycks stå för dörren. Genom prisregleringslagen har regeringen möjlighet att besluta ett högsta tillåtet pris på enskilda varor och tjänster om det finns risk för allvarlig prisstegring. Att prisregleringar kan fungera väl i vissa situationer har vi exempel på från andra världskriget, när både Sverige och USA införde omfattande prisregleringssystem som i efterhand bedömts som gynnsamma. I synnerhet när det gäller sådana nödvändiga – och för tillfället inflationsdrivande – varor som el och livsmedel kunde detta med fördel ha övervägts redan för ett halvår sedan. Samtidigt är prisreglering en svårnavigerad metod, särskilt i en tid när privatiseringar och marknadslogik har undergrävt möjligheterna till gemensamt ansvarstagande. Med prisregleringar på den inhemska marknaden kommer också svenska producenter sannolikt försöka exportera sina produkter till utlandet i stället, vilket kan leda till brist på den inhemska marknaden. Detta är också ett argument för att vissa särskilt viktiga branscher, som elindustrin, inte borde vara privatiserade från första början.

Frågan om priser och inflationsspiraler riktar också ljuset mot ett sista förgivettagande, nämligen att kollektivavtal och avtalsförhandlingar endast kan reglera löner, timmar, arbetsvillkor och så vidare, medan priser och vinster ligger helt utanför dess sfär. I Industriavtalet står det till exempel inskrivet att industrins parter ska beakta ”lönebildningens konsekvenser på inflation, sysselsättning och konkurrenskraft” – men ingenting om hur priser och vinster ska verka inflationsjusterande.

I tidigare avtal, till exempel det mellan LO och SAF i mitten av 1980-talet, fanns däremot en så kallad prisgaranti inskriven. Steg priserna mer än avtalet förutsatte och intentionen om reallöneökningar således grusades genom inflation, medförde garantin rätt till nya förhandlingar.

I dag befinner vi oss i ett läge där vinstmarginaler och utdelningar nått rekordnivåer i många branscher, samtidigt som förhandlingarna nu oavlåtligen kommer landa i reallönesänkningar. Det aktualiserar frågan om inte facken borde se över sin strategi. Tänk om de i stället för att bara vädja till arbetsgivarna om att också ta ”ansvar”, hade krävt att detta ansvar skrevs in i avtalen? Om vi ska gå med på reallönesänkningar på x procent, får ni gå med på att skära i vd-löner och utdelningar med y procent.

Oavsett vilka åtgärder som lämpar sig bäst för mer direkt krishantering borde svensk arbetar- och fackrörelse i större utsträckning ta chansen att rikta fokus mot den ojämlika logik som ligger bakom förhärskande idéer om inflationens orsaker och bekämpning. När Gösta Rehn hatade inflationen, gjorde han det samtidigt som han argumenterade för att den uppstod för att företagens vinstmarginaler var för höga. På samma sätt kan man inspireras av kamrater i andra delar av Europa just nu. Den nederländska fackliga paraplyorganisationen FNV lanserade nyligen kampanjen ”Nederländerna förtjänar bättre!” (”Nederland verdient beter!”), med demonstrationer och uppmaningar till befolkningen att agera för rättvisare lösningar på inkomstkrisen. I Storbritannien har fack tillsammans med andra organisationer lanserat kampanjen Enough is enough för att ”slå tillbaka mot den misär som påtvingats miljontals människor i form av höjda räkningar, låga löner, brist på mat, undermåliga bostäder – och ett samhälle som enbart är anpassat för en välbärgad elit”. Med tanke på att Sveriges arbetare nu står inför reallönesänkningar är det minsta man kan begära att facken gör allt i sin makt för att åtminstone få igenom ursprungskraven. Det vore dock inte fy skam om vi tog tillfället i akt att också ställa mer långsiktiga frågor om den ekonomiska ojämlikhet som inflationen placerar i blixtbelysning.

Li Eriksdotter är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Utrikes 02 april, 2025

”Erdogan kan inte fånga oss alla”

Foto: Saad Abedine/X.

Motståndet mot Erdogan samlar allt från det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP till pokemonen Pikachu. Presidenten tvingas nu till allt mer repressiva metoder för att behålla makten.

Ett hav av turkiska flaggor vajar i solljuset. Det är lördag den 29 mars, och kollektivtrafiken har knappt kunnat hantera att hundratusentals människor har vallfärdat till stadsdelen Maltepe, på den asiatiska sidan av Istanbul. På scenen avlöser talarna varandra, innan det blir dags för Özgür Özel, ledare för Turkiets största oppositionsparti CHP.

– I dag skriver ni historia här! I dag försvarar ni vår demokrati och vår framtid!

Turkiet skakas av den största protestvågen på mer än ett årtionde.

Allt började mindre än två veckor tidigare, när polisen morgonen den 19 mars under en gryningsräd grep runt 100 personer, anklagade för alltifrån korruption till terrorism. En av dem var CHP-politikern Ekrem Imamoglu, sedan 2019 borgmästare i mångmiljonstaden Istanbul, och en av de största potentiella utmanarna till president Erdogan.

Nu har han åtalats, och inväntar rättegång från en cell i Marmarafängelset. Av oppositionen beskrivs det hela som en kupp, genomförd av president Erdogan och hans parti AKP.

Redan samma kväll som Imamoglu häktades samlades hundratusentals människor utanför kommunhuset i stadsdelen Saraçhane, och protesterna har sedan dess spridit sig över landet. Efter en vecka av sådana massmöten varje kväll har oppositionspartiet nu ändrat kurs till att arrangera veckovisa möten i stadsdelen Maltepe på den asiatiska sidan av Bosporen.

Segerviss. Den 29 mars tog hundratusentals turkiska medborgare till gatorna i protest mot president Erdogan. Foto: Joan Galves/SIPA.

En av de många som varje kväll har protesterat i Saraçhane är Muhittin, som egentligen heter något annat.

– När jag först hörde att Imamoglu blivit arresterad blev jag ärligt talat inte förvånad, säger han till Flamman.

Han ser tillslaget som ett logiskt steg i den turkiska regimens allt större maktanspråk.

Muhittin är student vid ett av Istanbuls större universitet, och talar under anonymitet för att undvika repressalier. Han är delaktig i att samordna protester på studentnivå, något som har blivit en central del av den politiska mobiliseringen mot regimen. Men rörelsen är spretig, och samlar människor från skilda delar av det politiska spektrumet, berättar Muhittin.

– Alla studenter har inte en tydlig politisk agenda, det finns folk som hyllar Atatürk, det finns folk från vänstern, men också nationalister som sjunger ramsor mot PKK-ledaren Abdullah Öcalan.

Resning. En kvinna protesterar mot fängslandet av borgmästare Ekrem Imamoglu i Istanbul, den 25 mars 2025. Foto: Francisco Seco/AP.

– Vad som förenar alla och får ut dem på gatorna är vetskapen om att de inte har några framtidsutikter här. De krossas av den ekonomiska politiken.

Muhittin beskriver samordningen av protesterna som ”kaotisk”, och att de arbetar hårt med att förbättra kontakten mellan lokala studentråd på olika universitet. Samtidigt kämpar de i motvind, eftersom polisen ofta går in när protesterna är avslutade och folk börjar bege sig hemåt. På sociala medier har bilder av våldet spridits som en löpeld, och en film på en demonstrant utklädd till pokemonen Pikachu som flyr från polisen blev snabbt viral världen över.

– Polisvåldet är helt godtyckligt, och alla är frustrerade av det. Särskilt de högernationalistiska studenterna blev chockerade, de förväntade sig att polisen skulle stå på deras sida, berättar Muhittin.

Han beskriver hur våldet från polisen sida, och massarresteringarna som följer i dess spår, gör att rörelsen redan nu är instabil under skräcken från vad som väntar.

– Pressen är extremt hög. De arresterar studenter utan egentliga skäl, utan några bevis. De har inte ens tillräckligt med fängelseplatser för att hålla kvar dem alla.

– Härom dagen skulle vi arrangera en studentprotest, men eftersom demonstrationerna i Saraçhane hade slutat skickades alla poliser till oss i stället. De lät oss inte ens komma ut från tunnelbanan.

En stor skillnad mot de gigantiska Geziprotesterna 2013 är att det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP i dag har en tydlig ledarroll. Förutom att arrangera massmötena i Istanbul och andra delar av landet har de uppmanat till bojkott av regeringstrogna medier och företag kopplade till regimen. Detta har bland annat lett till att den populära kafékedjan Espressolabs lokaler nu gapar tomma i Istanbul. President Erdogan har kontrat med att anklaga oppositionen för att vilja förstöra landets ekonomi, och har hotat med att detta borde ses som brottsligt. Flera hemsidor som listar företag att bojkotta har sedan dess blockerats.

Muhittin är själv tveksam till hur framgångsrik bojkottrörelsen kan bli, och hoppas i stället på en generalstrejk – något som studentrörelsen har uppmanat till, men där CHP har förhållit sig avvaktande. Muhittin menar att det dels kan förklaras av att arbetarrörelsen i Turkiet är svag, men tror också att det kan finnas en strategisk dimension från oppositionspartiets sida.

Vad som förenar alla och får ut dem på gatorna är vetskapen om att de inte har några framtidsutikter här, de krossas av den ekonomiska politiken.

– CHP vet att de skulle riskera att förlora kontrollen över rörelsen om fackföreningarna också gick med i mobiliseringen, menar han.

Det är inte första gången som Erdogan har försökt sätta käppar i hjulen för den populäre borgmästaren. Redan 2019, när Imamoglu för första gången vann i Istanbul, hävdade regeringen att valet inte gått rätt till och krävde omval. Detta ledde bara till att Imamoglu vann igen, denna gång med än större majoritet. När jag själv besökte Istanbul, bara några veckor innan tillslaget mot Imamoglu, syntes hans ansikte på ändlösa affischer över staden som utlovar allt ifrån nya infrastrukturprojekt till sociala stöd under de senaste årens kraftiga inflation.

Pinar Dinç, forskare vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet, blev liksom Muhittin inte förvånad när nyheten kom om att Imamoglu blivit gripen. I stället funderar hon på varför detta steg kom just nu. Även om det är svårt att avgöra om det funnits någon tydlig strategi från Erdogans sida, menar hon att händelsen kan kopplas till det geopolitiska läget. Med Trump i Vita huset vet Erdogan att han kan göra vad han vill på hemmaplan, så länge utrikespolitiken inte går i klinch med USA.

Jag tror absolut inte att den här mobiliseringen kommer att kunna åstadkomma regimskifte, men kanske kan vi åtminstone, när folket agerar kollektivt, pressa AKP att uppföra sig.

– Samtidigt har vi ett Europa som är helt upptaget med att staka ut en väg för sig utan amerikanskt stöd. EU har sedan länge förlorat sin stöttande roll för den turkiska demokratin, så Erdogan bryr sig inte om vad de säger längre. Och sedan har vi unionens flyktingavtal med Turkiet från 2016, som har stärkt Erdogan ytterligare.

Detta till trots är hon imponerad av proteströrelsen, och hur den har hanterats från CHP:s sida.

– CHP gör faktiskt ett bättre jobb nu än vad de någonsin har gjort förut. Partiledaren Özgür Özel har äntligen börjat lyssna till ungdomarna på gatan. Det är viktigt att lyfta att studentrörelsens motstånd verkar ha inspirerat Özel mycket.

Hon lyfter också att partiet i större mån verkar erkänna den kurdiska rörelsens stöd som avgörande i att Imamoglu blev vald till borgmästare i Istanbul – och att den kommer att vara central om oppositionen ska segra i kommande nationella val. Som ett exempel på den nya attityden från CHP-ledaren tar hon upp att Özel, efter att en partikamrat förolämpat den kurdiska flaggan, var snabb med att be om ursäkt.

Pinar Dinç (bilden) menar också att många trodde att Imamoglu skulle ersättas med en Erdogan-lojal tjänsteman. I stället har oppositionspartiet CHP fått välja en ersättare från sina egna led.

– Det var ingen som trodde att det skulle hända. Det är en tydlig effekt av motståndet.

Men trots att Imamoglu, bara dagar efter att ha arresterats, blev vald till presidentkandidat för CHP med ett massivt stöd på 15 miljoner röster, är det lång tid till nästa val. Om inget oväntat händer är det planerat att ske först 2028.

Dusch. Kravallpolis pepparsprejar en demonstrant, den 23 mars 2025. Foto: Huseyin Aldemir/AP.

– Det är väldigt viktigt att den här typen av mobilisering fortsätter, men det finns ju ingen chans att den kan fortsätta så pass länge, säger Pinar Dinç.

I stället hoppas hon på att protesterna på sikt kan ta sig nya former, och leda till folkbildning, för att skapa en tydlig politisk medvetenhet inför framtiden. Hon lyfter också bojkottrörelsen som ett framgångsrikt sätt att fortsätta den politiska mobiliseringen.

Partiledaren Özgür Özel har äntligen börjat lyssna till ungdomarna på gatan.

– Det kan vara ett väldigt bra sätt att pressa regimen på. Jag tror absolut inte att den här mobiliseringen kommer att kunna åstadkomma regimskifte, men kanske kan vi åtminstone, när folket agerar kollektivt, pressa AKP att uppföra sig.

Hon lyfter också att mycket kan hända i turkisk politik, och att valet trots allt kan ske före 2028. Det hänger mycket på en enskild politiker: Devlet Bahçeli. Bahçeli, som leder det ultranationalistiska partiet MHP, är Erdogans närmaste allierade i parlamentet. Han är 77 år gammal, och rykten om hans sviktande hälsa har blivit allt mer återkommande. Senast i mars spekulerades det i om Bahçeli var död, efter att han missat flera sessioner i parlamentet i samband med en hjärtoperation.

– Det där är något att hålla ett öga på. Om Bahçeli dör skulle hela Erdogans regeringskoalition kunna kollapsa. I så fall kan det nog bli val i förtid.

Efter att Imamoglu arresterats har vissa pekat på likheterna mellan hans historia och Erdogans. Båda stammar från den konservativa Svartahavsregionen, båda blev borgmästare i Istanbul – och båda blev sedan fängslade av ett politiskt etablissemang som såg dem som ett hot. För Erdogans del lyfte fängelsedomen bara hans popularitet, och några år senare vann han och AKP en jordskredsseger. Efter några juridiska krumbukter kunde Erdogan axla premiärministerposten, trots en fängelsedom i bagaget.

Läs mer

Men Pinar Dinç är inte säker på att denna framgångssaga kan återupprepas i Imamoglus fall.

– Erdogan har så mycket makt över statsapparaten nu, så jag tror att det är mycket svårare att komma tillbaka från något sådant där i dag. Imamoglu och oppositionen är i ett mycket svårare läge än vad Erdogan och AKP var.

Trots sitt stora engagemang i proteströrelsen har inte heller Muhittin några höga förhoppningar om vad som ska ske med den fängslade borgmästaren.

– Jag tror inte att de kommer släppa honom. Om regimen gör det har de förlorat.

Inrikes/Nyheter 01 april, 2025

Förslag om bristande vandel färdigt: ”Inte bra”

Utredaren Robert Schött och migrationsminister Johan Forssell. Foto: Viktoria Bank / TT.

I dag presenterades den utredning av bristande vandel som beställts av Tidöregeringen. ”Viktigt och rimligt”, säger migrationsminister Johan Forssell – medan Vänsterpartiets Tony Haddou menar att man nu ”öppnar upp för godtycke”.

– Förtroendet för migrationspolitiken vilar på en grundläggande princip: de som missköter sig ska inte vara här. Då väljer man bort att vara i Sverige, säger migrationsminister Johan Forssell (M).

Under tisdagsmorgonen tog han emot det förslag på ”skärpta och tydligare krav på vandel” som utformats under Tidöpartiernas mandatperiod. Förslaget innebär utökade möjligheter att återkalla och neka uppehållstillstånd, även för personer som inte dömts för något brott. 

– Viktigt och rimligt, kommenterar Johan Forssell från podiet.

Bakom förslaget står en grupp under ledning av den pensionerade domaren Robert Schött, som fått i uppdrag att utreda ett återinförande av begreppet vandel, som tidigare var en del av utlänningslagen men avskaffades 2005.

Egentligen berörs alla av det. När vi talar om vandel är det för oss alla här

– Vandel är ett gammalt begrepp. Men vi tydliggör det och rensar bort andra begrepp, säger han till Flamman.

Formuleringen var en del av regeringsförklaringen i oktober 2022, där man föreslog att ”återinföra möjligheten att utvisa utländska medborgare som visar brister i sin vandel”. Begreppet kritiserades vid tidpunkten för att vara otydligt och öppna för godtyckliga bedömningar. Arbetet med utredningen inleddes 2023.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 01 april, 2025

Wallenberg ska lära V styra landet: ”Gynnar oss i längden”

Jacob Wallenberg är en av flera talare som ska lära Vänsterpartiet hur man styr. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Vänsterpartiets beslut att bjuda in tunga näringslivstoppar som talare till sin ”regeringsskola” har väckt intern debatt. Men Lisa Claesson (V) menar att den som vill få igenom vänsterpolitik vinner mycket på att studera ”hur makt fungerar i praktiken”.

– Det var intressant att få höra hur saker går till, för att kunna applicera det som socialist, säger Lisa Claesson, som sitter i Vänsterpartiets verkställande utskott.

Måndagen den 31 mars har hon tillsammans med cirka hundra ”elever” samlats från landets alla hörn, för den första av vårens fyra "skoldagar" i riksdagens andrakammarsal. Målet är att lära sig sitta i regering. I den pampiga hallen utanför står kaffe och kakor uppdukat under de välvda takkupolerna, och på väggarna hänger stora porträtt av historiska riksdagsmän.

Bakgrunden till regeringsskolan, som partiet kallar den, är Nooshi Dadgostars utspel om att Vänsterpartiet inte framöver kommer att stödja en regering som man själva inte ingår i.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 31 mars, 2025

De vill få demokratins spårvagn att tvärnita

Den turkiska presidenten har velat kliva av demokratin i decennier. Foto: Francisco Seco/AP.

Regeringen måste göra allt för att journalisten Joakim Medin ska friges. Men dess vekhet mot autokrater, både på både bortaplan och hemma i Sverige, inger inte mycket förtroende.

”Demokratin är som en spårvagn”, förklarade Istanbuls borgmästare vid 1990-talets mitt. ”När man är framme är det dags att kliva av.”

Borgmästaren hette då Recep Tayyip Erdogan, och skulle komma att bli landets president. Fram tills den 19 mars i år innehades samma post av socialdemokraten Ekrem Imamoglu, som då arresterades och anklagades för att ”leda en kriminell organisation”.

Protesterna lät inte vänta på sig. Oppositionsledaren Özgür Özel beskrev hur Maltepe-torget ”svämmade över” när 2,2 miljoner människor gav sig ut på gatorna i lördags.

Denna historiska flodvåg var journalisten Joakim Medin där för att rapportera om, på uppdrag av Dagens ETC. Men även han arresterades kort efter att ha landat den 27 mars, med anklagelser om ”medlemskap i en väpnad terrororganisation” och för att ha ”förolämpat presidenten”, efter obelagda påståenden om inblandning i dockprotesten mot Erdogan den 11 januari 2023. Likt Imamoglu fördes han till Silivrifängelset utanför Istanbul.

Att den turkiska regimen först fängslar landets främsta utmanare om presidentposten, och därefter en journalist som är där för att rapportera om protesterna, visar hur långt Erdogan är beredd att gå för att behålla makten. Det torde också vara enkelt att ta ställning mot – vilket Reportrar utan gränser, Svenska Pen, Publicistklubben och Tidningsutgivarna snabbt gjorde. Deras krav är lika enkelt som självklart: Joakim Medin måste släppas omedelbart.

Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.

Från regeringen är det desto tystare. Att vi inte har full insyn i regeringens strategi är begripligt: det överordnade målet nu måste förstås vara att få hem Medin. Men deras tidigare agerande mot Turkiet ger mig inget större hopp.

Under Tobias Billström var målet att alliera Sverige med USA och Turkiet så viktigt att han fördömde dockprotesten, samt kallade Turkiet för en ”demokrati”. Inte mycket verkar ha förändrats med Malmer Stenergard: om Trumps nedmontering av demokratin eller attacker mot vårt grannland Danmark har regeringen inte heller någonting att säga. Och när Flamman bad om ett uttalande från utrikesministern om Medin hänvisades vi till X – en plattform knuten till den amerikanska regeringen, och som bara tidigare i veckan stängde av ett flertal Erdogankritiska konton.

De kallar det för ”tyst diplomati”, och nog kännetecknas knähundar av tystnad. Desto mer ljudligt är extremhögerns fjäskande för världens främsta islamistdiktator.

”Jag hade hellre sett att det var Dagens ETC:s chefredaktör som satt fängslad. Men i det här fallet får det väl duga med en AFA-terrorist antar jag”, skriver den sultanslickande swishaktivisten Joakim Lamotte på X.

Tidigare NMR-medlemmen och ”förtalsombudsmannen” Christian Peterson förklarade för Patriotiska partiets märkliga högermaoistiska tidning Aydinlink att Joakim Medin inte alls är journalist, utan ”vänsterextremist med kopplingar till terrorgruppen AFA”.

Det hade kanske inte spelat så stor roll om de kom från anonyma trollkonton, men både Lamotte och Peterson har hyllats av sverigedemokratiska riksdagspolitiker och bjudits in att föreläsa för Sveriges näst största parti.

Quislingarnas tid är nu. Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.

Läs mer

I Ryssland dömdes dissidentveteranen Alexander Skobov i mars till 16 års fängelse för att ha kritiserat kriget, och i USA har Donald Trump samma månad gått hårt åt den propalestinska studentrörelsen. Ungern har nyligen förbjudit Prideparader, Hong Kong har fängslat 47 demokratikämpar, och Sydkoreas arbetarrörelse stoppade nyligen ett auktoritärt kuppförsök. I Sverige har en rad åtgärder införts som monterar ned yttrandefriheten, och i dag förklarade man att ”yttranden” ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in.

De auktoritära män som vill hoppa av demokratins spårvagn blir allt fler, och på vissa håll verkar den konservativa högern redan ha rest sig från sina säten. Det är dags att hålla ögonen på vilka i Sverige som sneglar mot stoppknappen.

Inrikes 30 mars, 2025

Dalarna ryter ifrån när staten backar

Vart fjärde servicekontor, som erbjuder lokal kontakt med statliga myndigheter, stänger igen när regeringen skär ner i budgeten med hundratals miljoner. I Dalarna har politikerna krokat arm i protest, över både orts- och blockgränser.

– Det är så oerhört tondövt från regeringen att öppna ett kontor i Ludvika, lova att man ska behålla det, och sedan ändå lägga ned det, säger Mats Nilsson (S), kommunalråd i Säter.

I närbelägna Ludvika planerar energijätten Hitachi Energy, som redan har över 4 000 anställda på orten, att expandera med ett ”gigantiskt logistikcenter”. Bolaget har sedan i höstas tagit emot personal som sagts upp från det krisande Northvolt – varav en stor del är utländska arbetare – och säger sig ha öppningar för minst 800 jobb framöver.

– De är snart uppe i 300 miljarders orderingång på ett och ett halvt år, anställer tre personer om dagen, och tar in folk från 80 olika länder. Är det någonstans vi behöver ett servicekontor är det i Ludvika, menar Mats Nilsson (bilden).

Ändå är Ludvika en av de orter, tillsammans med bland annat Piteå och Tranås, som drabbats av massnedläggningen av statliga servicekontor – de lokala samlingsplatser där flera olika myndigheter ryms under samma tak, bland annat Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 29 mars, 2025

Kapitalism blir inte bättre av feminism

Den feministiska bästsäljaren ”Underskott” gör allt för att undvika att skriva ut namnet som börjar på K och slutar på X. Har författaren missat 200 års teoribildning?

Jan Björklunds skeva leende, orden ”Feminism utan socialism”. Så valde dåvarande Folkpartiet att marknadsföra sig i valrörelsen 2014, som en reaktion på de rosa vindar som då blåste hårt genom politiken och kulturen. Lite drygt tio år senare kan man konstatera att andra brisar fläktar.

Men inte i Danmark! Där skulle forna FP:s slogan tvärtom kunna vara den, måhända oavsiktliga, undertiteln på en bok som förra året gjorde stor succé i landet. Nu utkommer den feministiska föredragshållaren Emma Holtens debutbok Underskott, med – den faktiska – undertiteln omsorgens ekonomiska värde, på svenska på Albert Bonniers förlag (2025).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 28 mars, 2025

Journalisten Joakim Medin gripen i Turkiet

Joakim Medin. Foto: Sabri Omar.

Joakim Medin, utrikeskorrespondent på Dagens ETC, plockades in på förhör på Istanbuls flygplats vid lunch i torsdags. Sedan dess har hans kollegor inte hört något från honom.

”De plockar in mig på förhör nu”.

Så skrev journalisten Joakim Medin till sina kollegor på Dagens ETC klockan 12:02 i går. Sedan dess har det varit knäpptyst från reportern, som i går anlände till Istanbul för att bevaka massprotesterna mot landets auktoritära president Erdogan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 28 mars, 2025

Är filmskapare legitima måltavlor enligt Sveriges utrikesminister?

Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard. Foto: Viktoria Bank/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Som kollegor, filmskapare och konstnärer fördömer vi överfallet och den efterföljande kidnappningen av den Oscarsbelönade regissören av dokumentären No other land, Hamdan Ballal.

Den 24 mars 2025 överfölls Hamdan Ballal i sitt hem i den palestinska byn Susiya i området Masafer Yatta på ockuperade Västbanken. Enligt vittnesmål från Center for Jewish non violence attackerades området av dussintals bosättare, en vanligt förekommande händelse som även skildras i  dokumentärfilmen No other land.

Detta är en indikation på att alla kritiskt undersökande filmskapare är potentiella måltavlor

Regissören fick föras till sjukhus i ambulans då hans skador krävde omedelbar behandling. Trots det kritiska tillståndet greps han och fördes bort av den israeliska armén.  Han frigavs senare, men orsakerna till misshandeln och bortförandet är fortfarande oklara. Händelsen har inte kommenterats av den svenska regeringen – trots att utrikesminister Maria Malmer Stenergard samtidigt var på statsbesök i Israel, och måste ha nåtts av nyheten.

Vi finner det ytterst oroande att mycket tyder på att attackerna verkar vara en följd av det internationella erkännande som filmen har fått. Basel Adra, medregissör med palestinskt ursprung samt vittne till den grova attacken, sade att ”vi kom tillbaka från Oscarsgalan och varje dag sedan dess utförs en attack mot oss (…) kan det här vara deras hämnd på oss för att vi gjorde filmen. Det känns som ett straff.”

Detta är en indikation på att alla kritiskt undersökande filmskapare är potentiella måltavlor: som filmare och konstnärliga forskare menar vi att händelsen utgör ett allvarligt prejudikat, och vi känner ett ansvar att fördöma överfallet och bortförandet.

Vi uppmanar Sveriges regering att avbryta alla ekonomiska band med Israel, särskilt de som involverar vapenhandel

Vi menar också att detta inte är en isolerad händelse, utan en del av det som ICC hävdar bör utredas som ett folkmord som begås mot den palestinska befolkningen av staten Israel. Utan att bortse från Hamas fruktansvärda attack den 7 oktober 2023 vill vi understryka att det som skett är en del av de attacker och trakasserier som pågått länge mot den palestinska befolkningen och som skildras i No other land: att den israeliska statens ockupation och expansionism är ett projekt som inte bara dödat palestinier utan journalister, läkare och hjälparbetare från hela världen. 

Vi kan inte vara tysta inför denna mardrömslika verklighet. Därför uppmanar vi nu EU att omedelbart införa sanktioner mot ockupationsmakten och Sveriges regering att avbryta alla ekonomiska band med Israel, särskilt de som involverar vapenhandel, och att regeringen i stället för hemliga besök och artiga samtal kräver ett omedelbart slut på attackerna och det urskillningslösa dödandet av oskyldiga, kvinnor och barn.

Paola Torres Nuñez del Prado, Erik Gandini, Ylva Gustavsson, Savas Boyraz, Carolina Jinde, Jörgen Bergmark, Lina Persson, Anders Bohman

Filmare och forskare vid Stockholms konstnärliga högskola.

Inrikes 28 mars, 2025

Utvisning av bröder kritiseras: ”Gangsterfasoner”

Bland verkstäder och åkerier i ett av Märstas industriområden ligger Migrationsverkets förvar. Foto: Anders Wiklund/TT.

Samma vecka som familjen Umar skulle få söka asyl på nytt utvisades Adan, 19, och Falak, 18 – utan föräldrar eller lillebror. Nu vill regeringen ytterligare förlänga tiden innan Migrationsverkets beslut kan omprövas.

– Ge mig fem minuter? Tre, okej.

Romila Khan blir avbruten av personal som informerar henne om att besökare inte får vara där hon ringer från. Hon går till ett annat rum på S:t Görans sjukhus, dit hon åkt raka vägen från Arlanda flygplats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 mars, 2025

Populisterna har tappat folkets stöd

En demonstrant räcker fram ett paket cigaretter till en kravallpolis under förra helgens demonstrationer i Belgrad.

Världen över växer protesterna mot 2000-talets autokrater. Kan den folkliga resningen vända utvecklingen?

15 minuter. Så länge planerade demonstranterna att stå knäpptysta på gatan i Belgrad. En minut för varje dödsoffer då taket på järnvägsstationen i landets näst största stad Novi Sad rasade in i november förra året.

Renoveringen av stationen blev klar hösten 2024. Det blev en dyr affär, som landade på nästan 720 miljoner kronor. När taket rasade in ett år senare var det få som såg det som en ”tragisk olyckshändelse”. Desto fler undrade vad pengarna egentligen gått till. Under tystnaden i folksamlingen kokade det.

Efter 13 minuter avbröts lugnet av ett högt ljud, som att ett flygplan störtade rakt mot deltagarna. Samlingen splittrades i panik. Människor föll över varandra. En deltagares pacemaker stannade.

Några dagar senare läckte bilder ut från baksidan av parlamentet. Där syns poliser med jättelika sköldar och kravallhjälmar – och bakom dem en jeep med en ljudkanon.

Det senaste årtiondet av framgångar för högerpopulister runt om i världen har beskrivits som en tredje våg av autokratisering, där en växande skara regeringar tillbringat sin tid vid makten med att sakta men säkert montera ned demokratiska institutioner.

Om någon gör så här mot människor i Serbien i dag, så kan det hända i en annan nation i morgon.

Samtidigt har man undvikit alltför diktaturdoftande åtgärder. Många länder beskrivs i stället som ”illiberala demokratier”, där spelet är riggat till förmån för maktpartiet. Ofta rättfärdigar man det genom att beskriva sig som representanter för folket.

I många fall har processen liknat metaforen om den kokta grodan. Drar du upp värmen för snabbt hoppar grodan ur kastrullen, men ökar du temperaturen sakta tycker grodan att det är skönt och märker inte att den pocheras. Sakta har det oacceptabla blivit acceptabelt.

Många av de nya ledarna tycks ha tolkat Trumps seger i USA, komplett med en heilande, antifacklig miljardär, som ett klartecken på att det är dags att vrida upp plattan till nian.

Men nu verkar flera grytor vara på väg att koka över. Bara den senaste veckan har farmödrar och fotbollsfans rest sig mot Javier Milei i Buenos Aires, medan ungrare tagit till gatorna i protest mot Viktor Orbáns förbud mot Pride och tal om att städa ut ”ohyran”. Recep Tayyip Erdoğans fängslande av motkandidaten Ekrem Imamoglu har återigen fått ut Istanbuls befolkning på torgen.

Och så var det Serbien, där uppemot 300 000 människor demonstrerade i helgen. Och ljudkanonen har inte tystat dem. Tvärtom. Nu har dubbelt så många – motsvarande en tiondel av landets befolkning – skrivit under ett upprop som kräver att FN utreder användandet av olagliga vapen mot demonstranterna i Belgrad.

I alla fyra exemplen sammanfaller protesterna med fallande stöd för högerregeringarna. Även i Sverige ligger regeringen knapert till.

Läs mer

I alla fallen är det välförtjänt. I veckan kom nämligen en tjock rapport från organisationen Liberties, som gått igenom samtliga europeiska länder. Läget är dystert – i merparten av länderna befinner sig demokratin på reträtt. Även i Sverige, som backar både vad gäller mänskliga rättigheter och i fråga om de kontrollerande och balanserande funktioner som säkrar demokratins överlevnad.

Vi vet ännu inte hur länge massprotesterna kommer hålla på, eller om de kommer att lyckas vända trenden. Men nog är det dags att vi börjar dra lärdomar av vad som pågår utomlands. Av den dystra utvecklingen, men också av det gryende motståndet.

För som Savo Manojlovic, en av initiativtagarna till uppropet mot den serbiska regeringen, sade till mig över telefon:

”Om någon gör så här mot människor i Serbien i dag, så kan det hända i en annan nation i morgon.”