Inrikes 15 mars, 2023

Därför slår inflationen dubbelt mot arbetarklassen

Människor med lägre inkomster drabbas inte bara hårdare – de förväntas också stå för de uppoffringar som krävs för att motverka krisen.

För arbetarklassen utgör den stegrade inflationen ett mångbottnat hot. Dels som realitet – prishöjningarna, såväl som Riksbankens försök att justera dem, har redan åsamkat många skada. Dels som potentiellt hot. Hotet om att höjda löner kan komma att förvärra inflationen går fram som ett spöke genom den pågående avtalsrörelsen och skrämmer till ansvarstagande. Samtidigt borde dagens ansträngda läge, paradoxalt nog, kanske också kunna ses som en möjlighet.
Innan vi kommer till möjligheterna ska vi dock stanna upp lite vid skadan. Hög inflationstakt har historiskt slagit hårt mot arbetarklassen. För det första eftersom den oftast har gått hand i hand med sjunkande reallöneutveckling, alltså att lönen räcker till allt mindre. Under 1980-talet låg till exempel inflationstakten i Sverige i genomsnitt på 7,9 procent medan reallöneökningarna för samma tidsperiod landade på +0,1 procent. Under 2010-talets mer modesta inflation på i snitt 1,1 procent var reallöneökningen i stället 1,4 procent. Med andra ord lyckas löneökningarna i kronor sällan kompensera för de ökade kostnaderna vi betalar i perioder av hög inflation.

Bakom inflationsberäkningarnas generella skattningar och medelvärden döljer sig samtidigt något annat viktigt: klasskillnaderna. Inflationsmåttet mäter förändringen i priset på en ”representativ konsumtionskorg”, det vill säga vad en genomsnittlig invånare antas konsumera. I verkligheten finns det förstås stora skillnader i hur olika hushåll spenderar sina pengar. Låginkomsttagare lägger till exempel generellt en större andel av sin inkomst på basala livsmedel än vad höginkomsttagare gör, vilket innebär att prisförändringar i den varukategorin i praktiken påverkar dem mer. De här skillnaderna i konsumtion skapar en så kallad inflationsojämlikhet, som också förstärks av att de rika oftast har betydligt större möjligheter att ändra vad och var de handlar. På senare år har forskningen också kunnat visa att inflationstakten historiskt har varit högre för den fattigaste delen av befolkningar, i bemärkelsen att en större andel av produkterna de faktiskt köper har drabbats av prisökningar. Det är ett mönster som tycks gå igen även i dag. Enligt en skattning gjord av tankesmedjan Bruegel var inflationstakten i september högre för den fattigaste fjärdedelen än för den rikaste fjärdedelen i de flesta europeiska länder.

Inflation har med andra ord ofta en tendens att förstärka ojämlikheter och urholka lönearbetares och låginkomsttagares levnadsstandard. Inte konstigt att LO-ekonomen Gösta Rehn i slutet av 1940-talet uppmanade arbetarrörelsen att ”hata inflationen!” Men kanske är det inte enbart mot inflationen som sådan vi bör rikta vår frustration.

Den amerikanske ekonomen Josh Bivens på tankesmedjan Economic Policy Institute argumenterade i april förra året för att över hälften av den prisökning som hade skett i den amerikanska varu– och tjänstesektorn sedan andra kvartalet 2020 kunde härledas till fetare vinstmarginaler, medan arbetskostnader bidrog med mindre än åtta procent.

Den här typen av skattningar av vad som driver prisökningar och vilka som tjänar på dem är svåra att göra, men i Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport från oktober går det att skönja två liknande tendenser i svensk ekonomi. Den första har att göra med utvecklingen av det som brukar kallas för förädlingsvärdespriset. Det är ett mått på hur försäljningspriserna utvecklas i förhållande till priserna på insatsvaror (exempelvis råvaror). Det handlar alltså om hur mycket det kostar att ta fram en vara jämfört med hur mycket man kan tjäna på att sälja den varan. Ju mer försäljningspriset ökar i förhållande till insatsvarupriserna, desto mer ökar utrymmet för högre löner och vinster. I genomsnitt har förädlingsvärdepriset ökat med 1,4 procent per år sedan 1993. Från och med 2021 har dock ökningen skenat och var förra året uppe i 6,3 procent. Detta innebär dels att höga försäljningspriser inte enbart kan förklaras av höga inköpskostnader – en händelse som ser ut som en tanke för dem av oss som misstänker att vissa företag passat på att höja priserna mer än vad de behöver. Dels innebär det att utrymmet för ökade löner har vuxit – i alla fall i teorin. I praktiken är det dock tydligt att de som vunnit på kalaset är kapitalägarna. Detta – och nu kommer vi till tendens nummer två – syns i det faktum att den så kallade vinstandelen har ökat markant de senaste åren, på bekostnad av löneandelen. Det kan, lite förenklat, beskrivas som att en allt större andel av företagens vinstmarginaler tillfaller kapitalägarna i stället för att betalas ut i löner. Vinstandelarna fortsatte öka både 2020, 2021 och det första halvåret 2022. ”Det andra kvartalet i år”, skriver Konjunkturinstitutet i sin rapport från i höstas, ”hamnade vinstandelen i näringslivet på en nivå som ligger högt över det historiska genomsnittet”. Då bör man också notera att det är ett historiskt genomsnitt beräknat på de senaste 30 åren – en period under vilken vinstandelen hela tiden tenderat att öka på löneandelens bekostnad.

LO-facken brukar understryka att de inte tar hänsyn till nuvarande inflation i sina lönekrav – de utgår från ett scenario där Riksbanken håller inflationsmålet på två procent och tittar i stället på företagens lönsamhet i kombination med Sveriges konkurrenskraft i förhållande till Europa.

Det är bland annat en fråga om förhandlingstaktik: tar man hänsyn till inflationssvängningar nu blir det svårare att argumentera för lönehöjningar när inflationen är låg. När det gäller lönsamhet har facken, som vi kunde se ovan, bra på fötterna. Mot bakgrund av de senaste årens utveckling skulle förmodligen näringslivet som helhet klara betydligt högre lönehöjningar än LO-samordningens nuvarande krav på 4,4 procent. Särskilt som vi, med utgångspunkt i hur förhandlingarna brukar gå, kan anta att slutresultatet tyvärr kommer hamna en bra bit under.

Även med hänsyn till Sveriges konkurrenskraft förefaller LO:s lönekrav onödigt modesta. Det är förstås inte helt lätt att jämföra avtalsrörelser i olika länder eftersom avtalen har olika täckningsgrad och förhandlingsystemen ser olika ut. Men inom ett flertal branscher i för Sverige viktiga konkurrentländer har facken de senaste månaderna förhandlat sig till mer, och ibland betydligt mer, än vad som ryms inom LO:s lönekrav. Blir svenska arbetares löneutveckling sämre än andras har avtalsrörelsen inte bara tagit hänsyn till konkurrenskraften, utan gjort lönerna till en del av den. Det kan inte rimligtvis vara fackens uppgift.

Så varför kräver de inte mer? En förklaring är det tidigare nämnda spöket som går genom avtalsrörelsen: hotet om en så kallad löneprisspiral. ”Vi vill till varje pris undvika att hamna i en situation där även lönerna börjar bidra till en inflationsspiral”, som IF Metalls företrädare uttryckte det i en debattartikel i november. Tanken är att högre lönekrav kan leda till att företagen höjer priserna för att kompensera, och därigenom bidrar till ytterligare inflation.
Både den samtida debatten och fackens agerande präglas av och förstärker förgivettagna antaganden om tingens ordning. Ett sådant är just att risken för en löneprisspiral är överhängande. Men stämmer det? I november 2022 publicerade International Monetary Fund en studie med titeln Wage-Price Spirals: What’s the historical evidence?. Studiens slutsats är: bevisen är svaga, så till vida att det finns gott om historiska exempel där accelererande nominallöner inte alls stått i motsättning till att inflationen sjunkit tillbaka inom kort. Faktum är, skriver författarna, att det är precis vad som hänt i en majoritet av de 100 fall de studerat. Det kan med andra ord finnas skäl att betrakta löneprisspiraler som historiska undantag, snarare än som en naturlag.

Men låt oss för sakens skull utgå från att också en liten risk är en risk värd att ta på allvar. Då kommer vi till antagande nummer två, nämligen att det är just lönerna som måste hållas tillbaka. Även om det sällan adresseras (och talande nog inte hörs på namnet) spelar ju faktiskt vinsterna också en betydande roll för löneprisspiralerna. Höjda löner leder till höjda priser för att producenterna väljer att hämta hem de ökade produktionskostnaderna någonstans, i det fallet från konsumenterna. För de företag som precis går runt kan det förstås vara en fråga om överlevnad. För företag med god vinstmarginal däremot – och det finns som vi sett en hel del sådana just nu – är det en fråga om prioriteringar.

I stället för att spä på reallöneförsämringen kunde vi alltså kanske försöka förmå näringslivet att prioritera annorlunda. Men hur? Ett alternativ på kort sikt skulle kunna vara någon form av riktade prisregleringar, vinstskatter eller utdelningsförbud, kombinerade med investeringar för att samtidigt försöka motverka den lågkonjunktur som tycks stå för dörren. Genom prisregleringslagen har regeringen möjlighet att besluta ett högsta tillåtet pris på enskilda varor och tjänster om det finns risk för allvarlig prisstegring. Att prisregleringar kan fungera väl i vissa situationer har vi exempel på från andra världskriget, när både Sverige och USA införde omfattande prisregleringssystem som i efterhand bedömts som gynnsamma. I synnerhet när det gäller sådana nödvändiga – och för tillfället inflationsdrivande – varor som el och livsmedel kunde detta med fördel ha övervägts redan för ett halvår sedan. Samtidigt är prisreglering en svårnavigerad metod, särskilt i en tid när privatiseringar och marknadslogik har undergrävt möjligheterna till gemensamt ansvarstagande. Med prisregleringar på den inhemska marknaden kommer också svenska producenter sannolikt försöka exportera sina produkter till utlandet i stället, vilket kan leda till brist på den inhemska marknaden. Detta är också ett argument för att vissa särskilt viktiga branscher, som elindustrin, inte borde vara privatiserade från första början.

Frågan om priser och inflationsspiraler riktar också ljuset mot ett sista förgivettagande, nämligen att kollektivavtal och avtalsförhandlingar endast kan reglera löner, timmar, arbetsvillkor och så vidare, medan priser och vinster ligger helt utanför dess sfär. I Industriavtalet står det till exempel inskrivet att industrins parter ska beakta ”lönebildningens konsekvenser på inflation, sysselsättning och konkurrenskraft” – men ingenting om hur priser och vinster ska verka inflationsjusterande.

I tidigare avtal, till exempel det mellan LO och SAF i mitten av 1980-talet, fanns däremot en så kallad prisgaranti inskriven. Steg priserna mer än avtalet förutsatte och intentionen om reallöneökningar således grusades genom inflation, medförde garantin rätt till nya förhandlingar.

I dag befinner vi oss i ett läge där vinstmarginaler och utdelningar nått rekordnivåer i många branscher, samtidigt som förhandlingarna nu oavlåtligen kommer landa i reallönesänkningar. Det aktualiserar frågan om inte facken borde se över sin strategi. Tänk om de i stället för att bara vädja till arbetsgivarna om att också ta ”ansvar”, hade krävt att detta ansvar skrevs in i avtalen? Om vi ska gå med på reallönesänkningar på x procent, får ni gå med på att skära i vd-löner och utdelningar med y procent.

Oavsett vilka åtgärder som lämpar sig bäst för mer direkt krishantering borde svensk arbetar- och fackrörelse i större utsträckning ta chansen att rikta fokus mot den ojämlika logik som ligger bakom förhärskande idéer om inflationens orsaker och bekämpning. När Gösta Rehn hatade inflationen, gjorde han det samtidigt som han argumenterade för att den uppstod för att företagens vinstmarginaler var för höga. På samma sätt kan man inspireras av kamrater i andra delar av Europa just nu. Den nederländska fackliga paraplyorganisationen FNV lanserade nyligen kampanjen ”Nederländerna förtjänar bättre!” (”Nederland verdient beter!”), med demonstrationer och uppmaningar till befolkningen att agera för rättvisare lösningar på inkomstkrisen. I Storbritannien har fack tillsammans med andra organisationer lanserat kampanjen Enough is enough för att ”slå tillbaka mot den misär som påtvingats miljontals människor i form av höjda räkningar, låga löner, brist på mat, undermåliga bostäder – och ett samhälle som enbart är anpassat för en välbärgad elit”. Med tanke på att Sveriges arbetare nu står inför reallönesänkningar är det minsta man kan begära att facken gör allt i sin makt för att åtminstone få igenom ursprungskraven. Det vore dock inte fy skam om vi tog tillfället i akt att också ställa mer långsiktiga frågor om den ekonomiska ojämlikhet som inflationen placerar i blixtbelysning.

Li Eriksdotter är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Utrikes 02 april, 2025

Ungern vill lämna ICC – för att slippa gripa Netanyahu

När arresteringsordern mot Netanyahu utfärdades 2024 kallade Viktor Orbán den ”fräck, cynisk och helt oacceptabel”. Foto: Ariel Schalit/AP

I dag landar internationellt efterlyste Benjamin Netanyahu i Ungern. Premiärminister Viktor Orbán har lovat bortse från ICC:s anklagelser om krigsbrott – och nu vill landet dra sig ur systemet. Men enligt folkrättsexperten Pål Wrange är det inte riktigt så enkelt.

– Ungern har en skyldighet att samarbeta med domstolen och överföra personen enligt artikel 89 i stadgan, säger Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet.

Den 21 november 2024 utfärdade Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans förra försvarsminister Yoav Gallant. Båda anklagas för krigsbrott och brott mot mänskligheten i Palestina, bland annat avsiktliga attacker mot civila och användningen av svält som vapen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 02 april, 2025

Grillen #2: Vilken Porsche kör din Icahandlare?

I veckans Grillen: Bojkotten mot höga matpriser har gjort Wallenberg ledsen – har den gått för långt? Tornedalingarnas riksförbund anklagar en samisk konstnär för hets mot folkgrupp – hur mår Sverige minoriteter? Att sova med fienden – behöver vi släppa partipolitiken för att hitta kärleken?

Dessutom gästas vi av författaren Lyra Ekström Lindbäck som menar att vi måste sluta prata så mycket om trauma.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 02 april, 2025

Tack för hjälpen, Kurdiska räven

Välfärdsbolagen har blivit en pengamaskin för kriminella. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Äntligen erkänner Liberalerna att avregleringarna har gått för långt. Synd att det behövdes några år av gängskjutningar innan de förstod.

Det är tjatigt med människor som återkommande måste påpeka att varje livsform – hur slemmig, blodsugande och sjukdomsspridande den än må vara – minsann har en nyttig roll att spela i den stora biosfären. Brännmaneten, får man höra, reglerar planktonpopulationen, medan bromsen blir föda åt fåglar och grodor. Tack, jag ska tänka på det nästa gång det brinner på smalbenen.

Nu har det även uppenbarats vad de kriminella gängen har för oväntad nyttofunktion i samhällssfären (vi väntar fortfarande på motsvarande uppenbarelse avseende miljardärerna): De har visat sig att de, och endast de, kan få liberaler att omvärdera Sveriges alla misslyckade avregleringar.

För 15 år sedan publicerades Laura Hartmans rapport ”Konkurrensens konsekvenser”, som visade att det inte gick att belägga ens en ökad effektivitet i de nyprivatiserade verksamheterna. Sedan dess har har rapporterna fortsatt komma. Skandalreportagen från vinstdrivna åldersdomshem och förskolor, med allt från överfulla blöjor till köttätande larver, är så många att de har bildat genre.

Vidareförsäljningen av skolkoncerner har gjort det svårt att fastställa vem som äger en skolkedja som ansvarar för tusentals svenska elevers utbildning (ett riskkapitalbolag med ett gäng brevlådor på Jersey, exempelvis). Lägg därtill att den politiska opinionen, inklusive de borgerliga väljarna, åtminstone sedan 2021 velat stoppa vinstuttag ur skolväsendet.

Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de gängkriminella tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.

Och ändå, trots att till och med de egna väljarna blivit allt mer skeptiska, har borgerliga partier stått surrade vid sin mast med ett enda svar på varje rapport och skandalreportage: ”Det behövs fler kontroller för att granska oseriösa utförare.” Det har blivit privatiseringshögerns Ave Maria, ständigt spelande på läpparna.

Den som sätter sig ned och räknar inser snart att en tillräcklig mängd kontroller sannolikt betyder 1:1-kontroller: en mindre armé av inspektörer som befolkar varje mottagningsrum, varje gruppboende och varje Kry-chatt på heltid. En tandläkare som konsekvent överbehandlar med onödiga rotfyllningar för ersättningens skull, ett gruppboende som påstår sig ha två utbildade personal på natten men bara har en enda stackare som knappt talar svenska – hur ska man kunna kontrollera bort sådant på annat sätt? Men Liberalerna har framhärdat.

Fram tills nu då, när det blivit uppenbart att de kriminella gängen är skickliga entreprenörer, som lärt sig att nyttja avtal med det offentliga för sina brottsupplägg. Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.

Då händer det äntligen, det absolut enda som vi har att tacka de gängkriminella för. På Liberalernas riksmöte i Karlstad nyligen säger Johan Pehrson rakt ut: ”Vi har haft en för naiv inställning till en hel del avregleringar.”

Läs mer

Det är välkommet. Man frestas att utropa ett halleluja, och tacka både Jordgubben och Räven. Samtidigt är det tydligt att borgerligheten egentligen inte har något emot att skolpeng och assistansbidrag genererar vinster som omvandlas till travhästar och oändlighetsbassänger i Dubai. (Eller, som i fallet makarna Bergström, till ett par miljoner till Trumps valkampanj.) De är bara emot att pengarna landar hos fel sorts vinnare.

Nyheter 02 april, 2025

Folksam säljer aktier i Tesla: ”God avkastning”

Tesla-vd:n Elon Musks stöd till extremhögern har lyfts fram som ett av skälen till att bilbolagets försäljning går knackigt. Foto: Matt Rourke/AP.

Försäkringsbolaget säljer innehav för 1,6 miljarder – samtidigt som försäljningen ”tvärnitar” för Elon Musks bolag. ”Innehavet har sedan 2013 bidragit positivt till vår avkastning”, säger Folksam till Flamman.

Försäkringsbolaget Folksam säljer sina aktier i Tesla, meddelar de på onsdagsmorgonen. Prislappen landar på 1,6 miljarder kronor, och bakgrunden är den strejk som sedan hösten 2023 lamslagit elbilsbolagets verksamhet i Sverige.

”Teslas inställning till sina anställdas fackliga rättigheter är problematisk sett till Folksams placeringskriterier”, skriver de i pressmeddelandet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 02 april, 2025

”Erdogan kan inte fånga oss alla”

Foto: Saad Abedine/X.

Motståndet mot Erdogan samlar allt från det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP till pokemonen Pikachu. Presidenten tvingas nu till alltmer repressiva metoder för att behålla makten.

Ett hav av turkiska flaggor vajar i solljuset. Det är lördag den 29 mars, och kollektivtrafiken har knappt kunnat hantera att hundratusentals människor har vallfärdat till stadsdelen Maltepe, på den asiatiska sidan av Istanbul. På scenen avlöser talarna varandra, innan det blir dags för Özgür Özel, ledare för Turkiets största oppositionsparti CHP.

– I dag skriver ni historia här! I dag försvarar ni vår demokrati och vår framtid!

Turkiet skakas av den största protestvågen på mer än ett årtionde.

Allt började mindre än två veckor tidigare, när polisen morgonen den 19 mars under en gryningsräd grep runt 100 personer, anklagade för alltifrån korruption till terrorism. En av dem var CHP-politikern Ekrem Imamoglu, sedan 2019 borgmästare i mångmiljonstaden Istanbul, och en av de största potentiella utmanarna till president Erdogan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 01 april, 2025

Förslag om bristande vandel färdigt: ”Inte bra”

Utredaren Robert Schött och migrationsminister Johan Forssell. Foto: Viktoria Bank / TT.

I dag presenterades den utredning av bristande vandel som beställts av Tidöregeringen. ”Viktigt och rimligt”, säger migrationsminister Johan Forssell – medan Vänsterpartiets Tony Haddou menar att man nu ”öppnar upp för godtycke”.

– Förtroendet för migrationspolitiken vilar på en grundläggande princip: de som missköter sig ska inte vara här. Då väljer man bort att vara i Sverige, säger migrationsminister Johan Forssell (M).

Under tisdagsmorgonen tog han emot det förslag på ”skärpta och tydligare krav på vandel” som utformats under Tidöpartiernas mandatperiod. Förslaget innebär utökade möjligheter att återkalla och neka uppehållstillstånd, även för personer som inte dömts för något brott. 

– Viktigt och rimligt, kommenterar Johan Forssell från podiet.

Bakom förslaget står en grupp under ledning av den pensionerade domaren Robert Schött, som fått i uppdrag att utreda ett återinförande av begreppet vandel, som tidigare var en del av utlänningslagen men avskaffades 2005.

Egentligen berörs alla av det. När vi talar om vandel är det för oss alla här

– Vandel är ett gammalt begrepp. Men vi tydliggör det och rensar bort andra begrepp, säger han till Flamman.

Formuleringen var en del av regeringsförklaringen i oktober 2022, där man föreslog att ”återinföra möjligheten att utvisa utländska medborgare som visar brister i sin vandel”. Begreppet kritiserades vid tidpunkten för att vara otydligt och öppna för godtyckliga bedömningar. Arbetet med utredningen inleddes 2023.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 01 april, 2025

Wallenberg ska lära V styra landet: ”Gynnar oss i längden”

Jacob Wallenberg är en av flera talare som ska lära Vänsterpartiet hur man styr. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Vänsterpartiets beslut att bjuda in tunga näringslivstoppar som talare till sin ”regeringsskola” har väckt intern debatt. Men Lisa Claesson (V) menar att den som vill få igenom vänsterpolitik vinner mycket på att studera ”hur makt fungerar i praktiken”.

– Det var intressant att få höra hur saker går till, för att kunna applicera det som socialist, säger Lisa Claesson, som sitter i Vänsterpartiets verkställande utskott.

Måndagen den 31 mars har hon tillsammans med cirka hundra ”elever” samlats från landets alla hörn, för den första av vårens fyra "skoldagar" i riksdagens andrakammarsal. Målet är att lära sig sitta i regering. I den pampiga hallen utanför står kaffe och kakor uppdukat under de välvda takkupolerna, och på väggarna hänger stora porträtt av historiska riksdagsmän.

Bakgrunden till regeringsskolan, som partiet kallar den, är Nooshi Dadgostars utspel om att Vänsterpartiet inte framöver kommer att stödja en regering som man själva inte ingår i.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 31 mars, 2025

De vill få demokratins spårvagn att tvärnita

Den turkiska presidenten har velat kliva av demokratin i decennier. Foto: Francisco Seco/AP.

Regeringen måste göra allt för att journalisten Joakim Medin ska friges. Men dess vekhet mot autokrater, både på både bortaplan och hemma i Sverige, inger inte mycket förtroende.

”Demokratin är som en spårvagn”, förklarade Istanbuls borgmästare vid 1990-talets mitt. ”När man är framme är det dags att kliva av.”

Borgmästaren hette då Recep Tayyip Erdogan, och skulle komma att bli landets president. Fram tills den 19 mars i år innehades samma post av socialdemokraten Ekrem Imamoglu, som då arresterades och anklagades för att ”leda en kriminell organisation”.

Protesterna lät inte vänta på sig. Oppositionsledaren Özgür Özel beskrev hur Maltepe-torget ”svämmade över” när 2,2 miljoner människor gav sig ut på gatorna i lördags.

Denna historiska flodvåg var journalisten Joakim Medin där för att rapportera om, på uppdrag av Dagens ETC. Men även han arresterades kort efter att ha landat den 27 mars, med anklagelser om ”medlemskap i en väpnad terrororganisation” och för att ha ”förolämpat presidenten”, efter obelagda påståenden om inblandning i dockprotesten mot Erdogan den 11 januari 2023. Likt Imamoglu fördes han till Silivrifängelset utanför Istanbul.

Att den turkiska regimen först fängslar landets främsta utmanare om presidentposten, och därefter en journalist som är där för att rapportera om protesterna, visar hur långt Erdogan är beredd att gå för att behålla makten. Det torde också vara enkelt att ta ställning mot – vilket Reportrar utan gränser, Svenska Pen, Publicistklubben och Tidningsutgivarna snabbt gjorde. Deras krav är lika enkelt som självklart: Joakim Medin måste släppas omedelbart.

Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.

Från regeringen är det desto tystare. Att vi inte har full insyn i regeringens strategi är begripligt: det överordnade målet nu måste förstås vara att få hem Medin. Men deras tidigare agerande mot Turkiet ger mig inget större hopp.

Under Tobias Billström var målet att alliera Sverige med USA och Turkiet så viktigt att han fördömde dockprotesten, samt kallade Turkiet för en ”demokrati”. Inte mycket verkar ha förändrats med Malmer Stenergard: om Trumps nedmontering av demokratin eller attacker mot vårt grannland Danmark har regeringen inte heller någonting att säga. Och när Flamman bad om ett uttalande från utrikesministern om Medin hänvisades vi till X – en plattform knuten till den amerikanska regeringen, och som bara tidigare i veckan stängde av ett flertal Erdogankritiska konton.

De kallar det för ”tyst diplomati”, och nog kännetecknas knähundar av tystnad. Desto mer ljudligt är extremhögerns fjäskande för världens främsta islamistdiktator.

”Jag hade hellre sett att det var Dagens ETC:s chefredaktör som satt fängslad. Men i det här fallet får det väl duga med en AFA-terrorist antar jag”, skriver den sultanslickande swishaktivisten Joakim Lamotte på X.

Tidigare NMR-medlemmen och ”förtalsombudsmannen” Christian Peterson förklarade för Patriotiska partiets märkliga högermaoistiska tidning Aydinlink att Joakim Medin inte alls är journalist, utan ”vänsterextremist med kopplingar till terrorgruppen AFA”.

Det hade kanske inte spelat så stor roll om de kom från anonyma trollkonton, men både Lamotte och Peterson har hyllats av sverigedemokratiska riksdagspolitiker och bjudits in att föreläsa för Sveriges näst största parti.

Quislingarnas tid är nu. Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.

Läs mer

I Ryssland dömdes dissidentveteranen Alexander Skobov i mars till 16 års fängelse för att ha kritiserat kriget, och i USA har Donald Trump samma månad gått hårt åt den propalestinska studentrörelsen. Ungern har nyligen förbjudit Prideparader, Hong Kong har fängslat 47 demokratikämpar, och Sydkoreas arbetarrörelse stoppade nyligen ett auktoritärt kuppförsök. I Sverige har en rad åtgärder införts som monterar ned yttrandefriheten, och i dag förklarade man att ”yttranden” ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in.

De auktoritära män som vill hoppa av demokratins spårvagn blir allt fler, och på vissa håll verkar den konservativa högern redan ha rest sig från sina säten. Det är dags att hålla ögonen på vilka i Sverige som sneglar mot stoppknappen.

Inrikes 30 mars, 2025

Dalarna ryter ifrån när staten backar

Vart fjärde servicekontor, som erbjuder lokal kontakt med statliga myndigheter, stänger igen när regeringen skär ner i budgeten med hundratals miljoner. I Dalarna har politikerna krokat arm i protest, över både orts- och blockgränser.

– Det är så oerhört tondövt från regeringen att öppna ett kontor i Ludvika, lova att man ska behålla det, och sedan ändå lägga ned det, säger Mats Nilsson (S), kommunalråd i Säter.

I närbelägna Ludvika planerar energijätten Hitachi Energy, som redan har över 4 000 anställda på orten, att expandera med ett ”gigantiskt logistikcenter”. Bolaget har sedan i höstas tagit emot personal som sagts upp från det krisande Northvolt – varav en stor del är utländska arbetare – och säger sig ha öppningar för minst 800 jobb framöver.

– De är snart uppe i 300 miljarders orderingång på ett och ett halvt år, anställer tre personer om dagen, och tar in folk från 80 olika länder. Är det någonstans vi behöver ett servicekontor är det i Ludvika, menar Mats Nilsson (bilden).

Ändå är Ludvika en av de orter, tillsammans med bland annat Piteå och Tranås, som drabbats av massnedläggningen av statliga servicekontor – de lokala samlingsplatser där flera olika myndigheter ryms under samma tak, bland annat Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 29 mars, 2025

Kapitalism blir inte bättre av feminism

Den feministiska bästsäljaren ”Underskott” gör allt för att undvika att skriva ut namnet som börjar på K och slutar på X. Har författaren missat 200 års teoribildning?

Jan Björklunds skeva leende, orden ”Feminism utan socialism”. Så valde dåvarande Folkpartiet att marknadsföra sig i valrörelsen 2014, som en reaktion på de rosa vindar som då blåste hårt genom politiken och kulturen. Lite drygt tio år senare kan man konstatera att andra brisar fläktar.

Men inte i Danmark! Där skulle forna FP:s slogan tvärtom kunna vara den, måhända oavsiktliga, undertiteln på en bok som förra året gjorde stor succé i landet. Nu utkommer den feministiska föredragshållaren Emma Holtens debutbok Underskott, med – den faktiska – undertiteln omsorgens ekonomiska värde, på svenska på Albert Bonniers förlag (2025).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr