Mycket har hänt i Argentina sedan Esteban Magnani, 32, skrev boken Ockupera, gör motstånd, producera för ett par år sedan. Ännu mer har hänt sedan 200 fabriker ockuperades av de anställda under den politiska och ekonomiska krisen 2001–2003.
– Argentina är inne i en högkonjunktur. Det finns inte samma vibbar som 2001. Då hade ockupationerna stor legitimitet och stöd i de breda folklagren, berättar Estiban när vi träffas under hans Sverigebesök nyligen.
– Medelklassen säger att allt har lugnat ner sig nu och att det inte finns någon anledning att fortsätta bråka.
Sliter för minimala löner
Läget för de 200 arbetarstyrda företagen är osäkert såväl juridiskt som ekonomiskt. I vissa företag sliter arbetarna till minimala löner. I andra tjänar de bättre än branschen i övrigt.
– Gemensamt för alla företag är att de nu måste expandera för att kunna bygga upp ett kapital att köpa fabrikerna för.
Inom två år skall staten, som är konkursförvaltare, ha betalat de gamla ägarna, annars återgår företagen. Statsfinanserna är så dåliga att det inte finns något utrymme för staten att köpa loss företagen och sedan låta kooperativen göra avbetalningar.
– Som du förstår är den juridiska situationen oerhört komplicerad. I en del områden har domstolar förlängt tidsfristen med tre år. I Buenos Aires med 20 år.
Juridiskt vakuum
I dagsläget producerar företagen i ett slags juridiskt vakuum. Staten har ännu inte betalat någon av de gamla ägarna och arbetarkooperativen har ännu inte tagit över ägandet av någon av fabrikerna.
– Vi har vant oss vid att befinna oss i denna situation i Argentina. Ett fyrstjärnigt hotell i Buenos Aires sköts vidare av personalen. Där bor turister från hela världen. Till och med militärer från Venezuela. De lokala myndigheterna säger att hotellet måste stängas på grund av undermålig brandsäkerhet. Personalen säger att de inte kan åtgärda problemen eftersom myndigheterna inte tillåter dem att arbeta. Oftast slutar det med att personalen låser ytterdörren ett par timmar och öppnar igen när myndigheterna gått därifrån.
Esteban har med sig ett par trendiga sportskor som tillverkas av Cooperativa Unidos por el Cazado som tidigare gjorde märkesskor som Adidas och Nike.
– Man tänker att arbetarkooperativ i fattiga länder producerar billigt skräp men detta är riktigt bra grejor, säger han.
Flera faktorer har gjort att många företag behållit sina kunder. Det kan vara tekniska system.
– Ett arbetarstyrt företag tillverkar hyllsystem för andra företag. Behöver kunderna fler hyllor köper de naturligtvis moduler som passar de gamla systemen.
Anarkistisk företeelse
Många företag hade tidigare ett starkt varumärke och ett gott rykte som bestått. Det är, enligt Esteban, enbart de företag som fått långa produktionsavbrott som tappat kunder. Det har inte bland andra företag uppstått tankar på att bojkotta de arbetarstyrda företagen.
– Den kapitalistiska marknaden är en ytterst anarkistisk företeelse. Har man bra grejor till ett bra pris får man sälja, fortsätter han.
Det finns dock starka krafter som försöker stoppa kooperativen. En guvernör har använt arbetarnas huvudargument för ockupationen i sina egna försök att vräka dem. Ockupanterna har motiverat sitt agerande med att företagen har fått stora statliga subventioner och är skyldiga arbetarna för uteblivna löner. Nu vrider guvernören – som hoppas att bli högerns presidentkandidat 2007 med löfte om hårdare tag och ordning och reda – resonemanget ytterligare ett varv.
– Eftersom det är staten som lånat ut pengarna och subventionerat verksamheten kan staten ta fabriken från arbetarna och sälja den till högstbjudande är guvernörens resonemang, avslutar Esteban.
