För några år sedan var det en hockeyfinal som enligt sportjournalisterna var mycket viktig. Ja, den var kolossalt så viktig att de skrev i tidningen att hela svenska folket skulle sitta klistrade vid teven och titta, och gatorna skulle vara folktomma.
Utmärkt! sa jag till min fru. Då kan vi jogga nere på Årstastranden utan att en massa söndagspromenerare är i vägen.
Det är de annars under vackra vinterdagar. Man får kryssa mellan dem bäst man kan.
Det skulle vi slippa nu!
Så vi satte på oss våra overaller och mössor och varma vantar och sprang genom gatorna ner till stranden.
Den var alldeles full av folk, ansvarslösa svenskar som uppenbarligen inte insåg sin plikt att sitta vid teveapparaterna och hålla tummarna när Sverige spelade en ödesmatch.
Jag har aldrig sett så mycket folk där, men så var det också en ovanligt vacker och solig vinterdag. Så jag och min hustru fick springa på isen utanför, vilket gick bra, även om det var mycket folk där också. Och en hel del skidåkare.
Hela svenska folket brydde sig inte om hockey. När jag några dagar senare läste tittarsiffrorna i tidningen visade det sig att det verkligen var många som tittade, fast inte mer än den vanliga tredjedelen. Det är många i och för sig, men långtifrån någon majoritet. Det var samma tredjedel som så ofta annars. Det var det också i USA för en tid sedan som tittade på finalen i Superbowl – hundra av tre hundra miljoner. Det stod i tidningarna att de skulle göra att hela USA stannade. Det gjorde det inte. De flesta amerikaner struntar i football.
Den söndagen när vi kom hem sa jag till min hustru sedan vi duschat och druckit varmt kaffe och kände oss så behagliga som man sällan gör annat än en vacker vinterdag då man varit ute och rört på sig:
– Jag har märkt, sa jag. Att de som tittar mycket på idrott i teve idrottar inte själva, och de som idrottar mycket själva bryr sig inte om teveidrott.
I min bekantskapskrets har jag ofta noterat detta. De verkliga sportfanatikerna är påfallande otränade. En man i min ålder som jag känt större delen av livet följer maniskt all idrott i teve. Men all hans egen motion består i att stappla fram till bilen. Ja, han vrider förstås på ratten också, och askar då och då i askkoppen. Och i tevesoffan lyfter han, säkert inte utan en viss möda, fjärrkontrollen mot apparaten.
Det här förhållandet är i själva verket självklart. För det finns väl ingenting så avinspirerande för det egna motionerandet som att se experter göra det. Man kan ju ändå aldrig mäta sig med dem.
Själv har jag ägnat mig åt en lång rad idrotter genom åren, och alltid på samma oproffsiga nivå – åkt skidor, simmat, spelat basket, cyklat, spelat fotboll, joggat. Jag har lyckats genomföra två maratonlopp, men, det är kanske bäst att påpeka, att jag inte vann. Jag var inte ens i tätklungan.
Jag lagar också mycket mat, vilket ibland är roligt, och ofta godare än vad jag får på restaurang. Men jag ser aldrig på matlagningsprogram i teve.
Man får bestämma sig för vad man ska välja här i livet: titta på eller göra själv.
