De senaste veckorna har det varit svårt att komma runt Black Lives Matter som ett globalt fenomen. Det som i 2015 började som en solidaritetsrörelse med afrikanamerikanska offer för polisvåld har utvecklats till någonting betydligt större: en diskussion om hur svarta liv värderas i världen i dag. Men med detta har vissa påståenden om svart och antirasistisk aktivism fastnat, tills tor del på grund av en medveten, och gemensam, kraftansträngning från högern. Jag skulle vilja bemöta dem och sedan, för alltid, lämna dem bakom mig.
1. Rasism mot svarta är inte ett problem i Sverige,utan i USA.
Det är alltid lättare attlägga märke till rasism någonannanstans, exempelvis i USA,då den skiljer sig från rasismenman själv är van vid att se ellerhöra. Alltså: rasism i en annansocial kontext kommer alltid attvara mer synligare, eftersom dentar sig andra uttryck än den egna. Men om vi bortser från personliga anekdoter (som oftast anses mindre legitima), pekar också studier på att folk med icke-svenskklingande namn diskrimineras på bostads-och-arbetsmarknaden. Enligt rapporten ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden”, gjord på uppdrag av länsstyrelsen, har afrosvenskar lägre lön jämfört med ”den övriga svenska befolkningen med samma utbildningsnivå.” Afrosvenskar är också överrepresenterade i hatbrottsstatistiken, och särskilt våldsutsatta. Från politikerhåll är det också lättare att fördöma rasister i ett annat land, samtidigt som man kan locka väljare genom den mindre synliga, kulturellt specifika, rasismen. Eller vad ska man annars kalla det när Ebba Busch skriver en debattartikel om att svensksomalier är i riskzonen för coronaviruset på grund av ”tätare familjerelationer” och ”analfabetism” bara för att några veckor senare dela en svart ruta i solidaritet med Black Lives Matter? Om det inte var så groteskt skulle det nästan vara komiskt.
2. Polisen i Sverige bör inte kritiseras.
Att vara kritisk mot polisen, har man hört de senaste veckorna, är i princip lika illa som att vara kritisk mot staten. Men staten agerar inte i arbetarklassens intressen – och vår lojalitet är med klassen, inte med nationen, och inte heller med det våldsmonopol som främst verkar användas för att disciplinera unga blattar i förorterna. I rapporten ”Slumpvis utvald: Ras-/etnisk profilering i Sverige” framkommer det tydligt att det finns ett mönster i vilka polisen stoppar, visiterar och misstänkliggör. Poliskårens ökade militarisering kommer knappast att slå mot den skattefuskande överklassen – det är inte ens en möjlighet under det rådande politiska styret.
3. Black Lives Matter är en diskussion som distraherar från klassfrågan.
Fel! Antirasism är i grunden en klassfråga. Kategorin ”ras” uppkom parallellt med, och utvecklades i relation till, den moderna kapitalismen. När vi ser på de samtida maktförhållandena, lokalt och globalt, ser vi också den kategorin reproduceras. Målet med antirasismen är att upplösa ”ras”, precis som målet med all progressiv politik måste vara att upplösa klasserna. Den svarta radikala traditionen – från C.L.R. James till Claudia Jones till Angela Davis – har därför varit en kommunistisk och internationalistisk tradition. Det handlar inte om att ”importera” lokala problem till Sverige och Europa; det handlar helt enkelt om klassmedvetande. Se bara på de Svarta pantrarna, som inspirerade liknande rörelser i Indien, Australien, Israel och Storbritannien.
4. Men EU sa ju att #BlackLives-Matter!
Det är bara vad de sa. För några veckor sedan omkom minst 61 människor från kontinenten i sitt försök att ta sig till Europa. En av kvinnorna var gravid. Åtminstone fyra var barn. Den asylpolitik som drivs av EU och Sverige resulterar i att svarta människor drunknar, lemlästas, beskjuts, torteras och låses in. Det är våra syskon, vänner och kamrater. De är vi som sörjer dem när de dör. Svarta liv spelar ingen roll för EU, men vi måste ändå organisera oss för dem. De är viktiga för oss. De är allt för oss. Det är så vi måste agera: med lojalitet, solidaritet, och klassmedvetenhet. Som om svarta liv spelar roll. Som om de betyder någonting.