– Vi kanske dör men våra barn kommer aldrig att glömma.
Det säger Donia Khoder, 52, styrelseledamot för Palestinska Folkpartiet PPP. Vi befinner oss i Libanons största flyktingförläggning Ein el-Helwa, att kliva in här innebär ett totalt miljöombyte. Gatorna är ibland så trånga att solljuset aldrig når in, elkablar hänger utanför husen och skorna blir smutsiga efter några steg. Donia Khoder visar mig gården med sopor som ligger intill hennes hus och berättar att det inte finns några lekplatser eller grönområden för barnen här. På gatorna möter vi barn med trasiga kläder som springer runt och leker eller står vid dörröppningen med en glass i handen och kikar ut. Politiskt sett är flyktinglägren en återspegling av det politiska klimat som finns i Palestina. De partier, allianser och konflikter som finns där, finns också i lägren.
Diskriminering i Libanon
Donia Khoder är Libanonansvarig för PPP:s kvinnoförbund där hon utbildar kvinnor i att ha en deltagande och ledande roll i politiken och inom partiet. Hon är född i Libanon men hennes föräldrar är den generation palestinier som år 1948 tvingades på flykt undan israeliska styrkor. Hon berättar om palestiniernas situation i Libanon.
– Den libanesiska myndigheten behandlar oss som andra klassens medborgare, säger Donia Khoder, vi förvägras alla civila rättigheter.
I Libanon finns det drygt 400 000 palestinska flyktingar. Donia Khoder berättar att de inte får jobba inom några andra sektorer än de farligaste och tyngsta arbetsplatserna såsom byggnadsarbetare. Ibland får de endast hälften av den lön som libaneserna får för samma arbete. Palestinierna tillåts inte äga bostäder utanför flyktingförläggningen, överbefolkningen i lägren gör att nygifta ibland inte hittar hus att bilda familj i. Många barn hoppar av skolan i tidig ålder eftersom undervisningen är dålig eller för att de inte har pengar till skolböcker. För några år sedan hade Ein el-Helwa stora problem med gängbildningar och kriminalitet, vilket var följden av desperation, maktkamp och fattigdom.
Omdebatterad fråga
I Syrien och Jordanien är situationen annorlunda, där har palestinierna fått medborgarskap och har samma rättigheter som alla andra. Jag frågar Donia Khoder varför man inte fått dessa rättigheter i Libanon.
– De tror att om vi får det bra här kommer vi att slå rot och inte vilja återvända till Palestina. Men det är lögn och svepskäl för att slippa förbättra vår situation. Oavsett vilka rättigheter vi får kommer vi alltid vilja återvända till vårt hemland.
Frågan om de palestinska flyktingarna är omdebatterad i Libanon. Det finns de som menar att om palestinierna får inflytande över libanesisk politik kommer det att skapa instabilitet i landet. De skuldbelägger också palestinierna för att Libanon dragits in i dödliga konflikter med Israel. Andra menar att palestinierna är som vilka andra människor som helst med rätt till drägliga levnadsförhållanden.
Rätten att återvända
En timmes bilfärd norrut från Ein el-Helwa träffar jag Jinah Shafie, 45, som bor i en av Beiruts tre flyktingförläggningar, Burj el-Barajneh. Även hon är medlem i PPP och är ansvarig för kvinnoförbundet i Beirut. Vi sitter i köket tillsammans med hennes två döttrar, en av dem gör i ordning ris med nötter och kyckling. När allt är framdukat och vi just ska äta går strömmen av och rummet blir mörkt, vi flyttar ut till vardagsrummet där solljuset når in från fönstren.
Jag frågar Jinah Shafie vad rätten för flyktingar att återvända till sitt hemland haft för betydelse i förhandlingarna mellan Israel och Palestina. Hon svarar att Abu Mazen [Mahmoud Abbas, red. anm.] inte pratar om deras rättigheter alls. Han har fullt upp med bosättningarna, muren och Gaza.
– Vill du att jag ska prata från hjärtat? Jag hoppas de byter ut honom mot någon som pratar om oss flyktingar.
Hon säger att ett annat problem är splittringen mellan Hamas och Fatah som tävlar om makt istället för att agera enat gentemot Israel. Att Israel gör allt för att mörka flyktingfrågan är mindre konstigt, de vill under inga omständigheter ha flera palestinier där.
– Som det ser ut nu är jag emot förhandlingar med Israel, det har inte gett oss några resultat alls. Det enda språket Israel förstår är vapnets språk.
De båda kvinnorna tycks dela många politiska uppfattningar men även oro, framtidstro och hoppet om att återvända. Donia Khoder sade till mig att hon försöker hålla Palestina levande för sina barn genom att prata om landets historia, kultur och geografi. Hon påminner dem samtidigt om att de har ett hemland att komma tillbaka till.
