Rösterna börjar bli många därute, även om de sällan hamnar i centrum av debatten: Ska vi inte ha konkurrens på lika villkor? Det ena företaget gör rätt för sig och betalar sina skatter, det andra smiter. Det ena företaget följer avtal, det andra dumpar lönerna. Det ena följer säkerhets- arbetstids- och miljöregler, det andra låter arbetare och omgivning bära riskerna. Det ena står på egna ben, det andra utnyttjar alla subventioner och bidrag de kan lägga vantarna på. Varför ska fuskarna belönas?
Vissa hoppas att det ordnar sig själv: att marknaden på något sätt löser det.
Lägre löner betyder lägre kvalitet, och ingen köper skräp oavsett hur billigt det är, går resonemanget.
Det är livsfarliga felslut som bygger på idén om att det finns en juridisk eller moralisk botten för kapitalismen. Om den finns, går den vid vår lägsta lagstadgade lön som är noll kronor. Men fram till dess finns det gott om brytpunkter för en köpare av tjänster och varor.
För visst kan man kompensera kvalitets- och effektivitetsbrister just genom låga löner men ökad bemanning. Två halvbetalda arbetare kan slita och göra samma jobb som en arbetare med dyr maskin. Trettio procent lägre pris kan för någon annan kund kompensera tjugo procents kvalitetsförlust.
Frågan borde vara väldigt enkel. Och jag menar att för vänstern borde den vara ännu viktigare. Priskonkurrens nedåt hotar lönenivåerna och kollektivavtalen. Den slår undan benen för skatteintäkter och välfärdens finansiering.
Spiralen nedåt slutar inte bara i barbari, utan också i en ekonomi där Sverige står sig slätt i den globala konkurrensen.
Men näringslivet blundar för problemet, eller försöker få spiralen att gå fortare.
Svenskt Näringsliv finansierade Lavals juristkostnader för att attackera Byggnads kollektivavtal. Almega och övrigt näringsliv bjudlunchköpte Sverigedemokraternas helomvändningar. Moderaterna försvarar Uber och andra uppbabblade företags fusk under slagord om nyskapande.
Och tidigare i veckan var det nära att bli strejk där Kommunal krävde samma procentpåslag för privatanställda undersköterskor som för dem inom SKL:s avtalsområde. Och då vet vi redan att lönerna hos de privata vård- och omsorgsbolagen redan är cirka 2 000 kronor lägre i månaden. Gissa på vilken sida högern stod?
De enda gånger högern tar orden osund konkurrens i sin mun är när berörda fackförbund får till stånd enstaka gemensamma debattartiklar eller kampanjer mot fusk tillsammans med sina motparter.
Och så bryr man sig förstås när det offentliga ägnar sig åt verksamheter där det finns privata aktörer. Inklusive där det handlar om sådan verksamhet som tidigare var just offentlig. Då är det ingen hejd på högerns moraliska upprördhet. Man har till och med fått till en märklig nu pågående turné tillsammans med SKL och Konkurrensverket för att gnälla om denna tydligen så viktiga fråga.
Men mest är näringslivets organisationer mindre intresserade av att bygga, och mer intresserade av att få konsumera, ompaketera och parasitera på vad som redan byggts upp. De företräder de stora, som tjänar på att de därnere underbudsfuskar.
Och samhället då? Ingen större skillnad. Trafikverkets infrastrukturupphandlingar, landstingens färdtjänstupphandlingar – listan kan göras lång över hur det offentliga aktivt bidrar till, tjänar på, fulkonkurrensen.
De egna enheternas egenintresse går före det samhälleliga.
Och när så såväl stat som kapital slutar upprätthålla en kapitalism som åtminstone låtsas peka framåt – vad ska vi med kapitalismen till?
