”Despoti är ett legitimt styrelsesätt då det gäller barbarer, förutsatt att målet är deras bättring”, skrev John Stuart Mill år 1859 för att förklara varför det var bra att européerna koloniserade stora delar av världen.
”Den första gången de utsatte mig för elektriska chocker tappade jag medvetandet i fyrtio sekunder eller en minut. Det kändes som att falla från en byggnad. Jag hade huvudvärk och kunde inte gå”, mindes Karim efter att ha släppts i maj 2005 av den irakiska ockupationsregeringen. Det var andra gången han frihetsberövats, utan att någondera gångerna åtalas för någonting.
Hans historia kommer fram i Amnesty-rapporten Beyond Abu Ghraib. Där beskrivs flera olika former av eltortyr, och dessutom hur människor har fått naglarna utdragna, piskats med kablar, bränts med cigaretter i ansiktet eller fått knässkålarna förstörda med nånting som liknar en borr.
”Så länge inga fångar dog, var det okej”, berättade en amerikansk sergeant från Camp Mercury i Fallujah, för Human Rights Watch i en liknande rapport. ”Vi hörde rykten om att fångar var döda, så vi blev mer försiktiga. Vi nöjde oss med att bryta armar och ben.” Det sitter 14.000 människor fängslade i USA:s irakiska läger och fängelser.
Så här ser krig ut. Det vet vem som helst som haft anledning att sätta sig in i ämnet. Krig betyder godtycklig våldsanvändning, sönderslagna samhälleliga strukturer, skräck, tortyr, summariska avrättningar och sexualiserat våld. Det betyder brutalisering av människor och årtionden av trauman.
De svenska krigshökarna visste vad de förespråkade. Ändå fortsatte de. Birgitta Olsson förklarade som Luf-ordförande, hur stolt hon var över ”europeisk demokratiimperialism”. Johan Norberg lade ut texten om vilka positiva effekter den brittiska kolonialismen hade fört med sig. Journalisterna på landets morgontidningar föll in i kören av bekymrade förenklingar som ställde upp ett val mellan krig och diktatur.
De gick i gamla fotspår. ”Européernas herravälde i världen betyder trots allt ett civilisationens övertag över det oordnade och barbariska”, kunde Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings ledarsida skriva, även under Torgny Segerstedts chefredaktörsskap. Också människor som stått upp för demokratin har kunnat fastna i försvaret av koloniala förbrytelser.
John Stuart Mills argument var både utvecklade och uttryckliga. Han visste hur kolonialismen såg ut. Trots det ägnade han ett helt kapitel i sin Om det representativa styrelsesättet, färdig 1861, åt att förklara varför större delen av världen inte borde ha demokrati. Grundtesen är att ”ett folk i ett stadium av barbarisk självständighet /…/ är så gott som oförmöget att göra några civilisatoriska framsteg innan det har lärt sig att lyda”. För att en dag kunna bli demokratiska, måste de först gå igenom en fas av despoti.
Samma sorts resonemang används idag för förklara nödvändigheten av förbrytelser och normalisera dem. Det faller på Dagens Nyheter, Timbros högerintellektuella och Sveriges television att reda ut varför Mellanösterns politiska frågor måste regleras militärt av de rika länderna, och de hittar stödjande tankegångar i västvärldens idéarv. Historien om kolonialismens praktik och ideologiska försvar är också historien om dagens förtryck. Därför får den så lite utrymme.
Samtidigt har den övergripande utvecklingen försvårat för den rasistiska krigsstaten som samhällsskick. Rörelsen för demokrati och internationell rätt slog igenom på bred front för första gången i historien under 1900-talet. Det vi sett än så länge är bara början. En dag kommer samhällena se på oss som vi ser på 1800-talets kolonialstater. Steget dit är kanske inte så långt som det kan se ut.
