Provinsens autodidakter ut – självbekräftande medelklass in. Det är en av tendenserna i Debut 2005. Petter Bengtsson har läst ett antal debutanter åtminstone i teorin kan bli nya Edith Södergran eller P O Enquist.
Att bli författare är att passera genom ett nålsöga. Bland de drivor av manus som årligen når de stora förlagen är det bara ett bara ett tiotal som till slut blir riktiga, tryckta böcker. Resten refuseras – eller returneras med bifogat lektörsutlåtande och möjligen förslag på ändringar.
En del av de manus som är bra, men ändå inte riktigt färdiga, hamnar i tidskrifter som 00TAL eller i debutantantologier som W&W:s Debut. Minst hälften av alla som debuterar i Sverige brukar passera genom dessa instanser. Det är alltså här man kan hitta många av framtidens författare. Kanske är det just detta som gör det intressant att läsa Debut 2005.
Var och en av de åtta medverkande kan – åtminstone i teorin – var en ny Edith Södergran eller en ny P O Enquist. Samtidigt har jag en känsla av att manusjuryn ofta väljer en viss typ av texter: prosan är ofta Carver-aktigt lågmäld och komprimerad, medan poesin i regel är fragmentarisk och metaforlös, som om den först godkänts av OEI:s redaktion. W&W:s antologiprojekt brukar andas akademisk försiktighet och urban politisk korrekthet. Eller så är det just så folk som vill bli författare, men ännu inte är det, faktiskt skriver. I Debut 2005 är dock flera av bidragen mer oborstade och spretiga. Det är bra. En av dem som vågar och kan mest är Ulf Krook. Han bidrar med den kraftfulla långnovellen Jag säger till om jag behöver hjälp, vilken handlar om en ung kvinna på glid i en stad någonstans i Sverige. Hon röker hasch och bor tillsammans med en kompis, som man snart förstår är prostituerad. Med stor stilsäkerhet och medkänsla låter Krook kvinnan berätta om sin vardag. Nästan omärkligt nystas hennes tragedier upp. Efter ett tag inser man det fasansfulla: att hon har så dålig självkänsla att hon, mer eller mindre utan motstånd, låter sig utnyttjas sexuellt av diverse män, varav hennes styvfar är en. Texten har en så stark och fysiskt påträngande intensitet att man inte kan värja sig från den. Jag ser redan fram emot Krooks debut i det större formatet.
En som också har kommit långt är Carola Ankarborg, som bidrar med två svindlande, drömska noveller: Promenad i blå skor och Till Adele. Bäst är nog den sistnämnda, som skildrar en ung mans saknad efter en flickvän som begått självmord. Med stor ömhet har Ankarborg iklätt sig den sörjande ynglingens roll och med hallucinatorisk skärpa gestaltat hans inre. Det är vackert gjort. Även här finns nog med kunnande för en bok i det större formatet.
De övriga sex medverkande – Helena Fagertun, Ylva Falkenhem, Kristin Karlsson, Ida Linde, Ardis Noajnas och Johan Sjöholm – skriver också bra, men har inte lika starka röster i sina texter. Framför allt poeterna – jag tänker främst på Falkenhem och Fagertun – bidrar med texter som mer känns som goda stilövningar än som riktiga, färdiga dikter. Skrivarkurspoesi, kan man kanske kalla det.
Just skrivarkurser är för övrigt en gemensam nämnare för sex av de åtta antologiförfattarna. Jag skulle tro att det ger en rätt representativ bild av den unga samtidslitteraturen. Författaryrket har blivit något man utbildar sig till på folkhögskola och/eller universitet. Det är nog både bra och dåligt. Bra därför att folk tidigare tvingas konfronteras med sina läsare, dåligt därför att vi fått en ängsligt självbekräftande litterär medelklass, som gärna ser sitt skrivande som ett sätt positionera sig i en liten och snäv storstadskrets. Provinsens autodidakter, som i så många år varit stommen i den svenska litteraturen, lyser alltmer med sin frånvaro.
Det lär få en hel del konsekvenser för den litteratur som skrivs. Nu och i framtiden.
