Maciej Zaremba är en välkänd skribent och debattör som härjar på framför allt DN:s kultursidor och gör upp räkningen med det svenska folkhemmet. En del av hans reportage har väckt mycket rabalder, främst det om ”den polske rörmokaren”, där Zaremba anklagar arbetarrörelsen och vänstern för främlingsfientlighet och bristande solidaritet. Några av artiklarna från DN – och en från tidskriften Moderna Tider – har nu samlats i en bok.
Vad beträffar innehållet i den tyngsta texten, som också har gett namn till boken, har mycket klokt redan sagts, framför allt av Tomas Lappalainen i Aftonbladet 22/11-05. Det som behövdes är redan sagt där, och jag har ingenting att tillägga. Däremot finns det åtskilligt att säga om sättet att resonera och argumentera, och försöka förstå vad Zaremba egentligen är ute efter.
Alla texter är mycket välskrivna, och det är naturligtvis berömvärt.
Mindre positivt är den ständiga användningen av svepande formuleringar, generaliseringar och laddade begrepp som tillsammans blir till suggession i stället för argumentation. ”Överhet” kan vara vad eller vem som helst som Zaremba ogillar, individer är ”trygghetsförgiftade”, fackföreningsrörelsen är en del av ”den auktoritära traditionen i arbetslivet”, en människa ”gick helt upp i sin reumatism”, vi lever i en ”enhetsstat”, där lika rättigheter kallas för ”likformighet”, som ”passiviserar” hela landsändar, och ”statsberoende” kommuner. Den svenska välfärden byggdes upp av den utländska arbetskraftens ”låga löner”. ”I Norrland är sjukskrivningen en del av livsstilen. Man bor billigt här, eldar med ved, fiskar litet och kan klara sig bra på sjukpenningen.” När norrlänningar ställer krav beror det på att de ”amorterar på historiska orättvisor”, men samtidigt är de ”vana vid det mesta”. Kostnader för sjukskrivningar ”hotar att välta statsfinanserna över ända”.
Så där håller det på, sida upp och sida ner, förenklingar och generaliseringar står som spön i backen, och risken är högst påtaglig att man hinner inte registrera alla. Det är felaktigt, och ofta grovt fördomsfullt, och det är definitivt högerpopulistiskt.
Det som skulle visa de drabbade människorna bakom rubrikerna är ingenting annat än stereotypa önskeprojektioner. Det som skulle vara avslöjande reportage blir ett demagogiskt mästerstycke av propaganda. Men förutom att vara välskrivet är det också skickligt genomfört. Ordvändningar skapar ett intryck, eller snarare en atmosfär av eftertanke, sökande, och berättigat vrede, ”läsaren må förlåta inslag av övertolkning”, ”Rafal Smulski må låta fördomsfull /…/”.
Målet för kritiken är välfärdsstaten och den sociala ingenjörskonsten. Sjukskrivningar, främlingsfientlighet, demokratiunderskott, allt beror på korkade och överdimensionerade myndigheter, socialdemokratin och fienden nummer ett – fackföreningsrörelsen.
I dess ställe håller Zaremba fram ”det civila samhället”, något som hos honom tycks mest handla om privat engagemang i produktion av välfärd, och avslöjande exemplifieras med möjligheten att ersätta färdtjänst i glesbygden med en granne eller bekant som kan skjutsa. Det är synd. Begreppet ”det civila samhället” förtjänar ett bättre öde, och framför allt är jag helt övertygad om att det inte alls behöver stå i motsats till välfärdssamhället.
Zarembas texter presenteras ofta som kontroversiella, med nya perspektiv och, som Svante Weyler säger i förordet, till boken brytande mot konsensus, de etablerade, nästan omedvetna sanningar i råder i samhället.
Det är därför förvånande hur nära hans budskap ligger den borgerliga alliansens käpphästar.
Ibland kan man tro att han skriver på beställning av Maud Olofsson och Lars Leijonborg. Det kan också vara lite förvånande – fast ändå inte! – att kulturskribenten Zaremba har fått Hasse Olssons pris för årets ekonomijournalist.
Bakom den kontroversiella avslöjarmasken, stirrar det fram en högst traditionell högerpropagandist.
