För att förstå den senaste tidens oro för att den ryska attacken mot Ukraina ska eskalera till kärnvapenkrig, måste vi återvända till konfliktens början.

I början av 2023 förklarade Dmitrij Medvedev, tidigare rysk president och nu vice ordförande i Rysslands säkerhetsråd, det centrala antagande som låg bakom kriget.

”Jag tror att Nato inte direkt skulle ingripa i konflikten, ens i den här situationen”, sade han om händelsen att Ryssland skulle använda kärnvapen.

”När allt kommer omkring är säkerheten i Washington, London, Bryssel mycket viktigare för den nordatlantiska alliansen än ödet för ett döende Ukraina som ingen behöver. […] Tillgången till moderna vapen är bara en affärsverksamhet för västländer. Utomeuropeiska och europeiska demagoger kommer inte att gå under i en kärnvapenapokalyps. Därför kommer de att svälja användandet av vilka vapen som helst i den pågående konflikten.”

Medvedev utgår från att en stats suveränitet beror på medborgarnas villighet att dö för den – en princip som västerländska samhällen, konsumerade av kommersialism och hedonism, har övergett.

Som Vladimir Putin själv har förklarat: ”Det finns inga mellanlägen eller halvstater: antingen är ett land suveränt, eller så är det en koloni, oavsett vad kolonierna heter.”

För Putin faller Ukraina i den senare kategorin – ett låtsasland som inte förtjänar suveränitet.

Detta perspektiv inbjuder till en oväntad filosofisk parallell. Putins och Medvedevs retorik återspeglar nämligen den tyska filosofen Hegels verk Andens fenomenologi, specifikt dialektiken mellan mästare och tjänare. När två självmedvetanden där kämpar på liv och död träder ingen segrare fram – för när den ena dör finns det inte längre någon som kan erkänna den överlevande.

All mänsklig kultur utgår från en första kompromiss, där den ena parten ”vänder bort blicken” i stället för att kämpa till slutet, och därmed accepterar sin roll som tjänare. Medvedev antar att det ”dekadenta” väst kommer att vända bort sin blick. Men, som det kalla kriget lärde oss, i en kärnvapenkonfrontation finns inga vinnare – båda sidor går under.

Konflikten mellan Ryssland och västvärlden har alltså djupare filosofiska dimensioner.

Anton Alikhanov, guvernör för den ryska exklaven Kaliningrad, hade alltså en poäng när han hävdade att stadens tidigare invånare Immanuel Kant har en ”direkt koppling” till kriget i Ukraina. Han anklagade Kants ”gudlöshet och brist på högre värderingar” för att ha skapat de ”sociokulturella förhållanden” som ledde till första världskriget, och i förlängningen även den nuvarande konflikten. 

Alikhanov beskrev Kant som en ”andlig grundare av det moderna västerlandet”, ansvarig för idéer som frihet, rättsstaten, liberalismen och Europeiska unionen. Om Ukraina tar strid mot Ryssland för att försvara dessa värderingar, är Kants filosofi en indirekt förklaring till deras motstånd. Sådana uttalanden, hur besynnerliga de än är, belyser krigets metafysiska insatser.

I samma anda sade patriark Kirill från den rysk-ortodoxa kyrkan att det inte är lönt att varna för kärnvapen, eftersom kristna inte är rädda för världens undergång. Obscent nog tackade Kirill ryska forskare för att ha utvecklat ”otroliga vapen”, och varnade att oro för kärnvapenapokalyps ”inte är bra för den andliga hälsan”:

”Vi väntar på Herren Jesus Kristus som kommer att återvända i stor härlighet”, förklarade han, ”för att förstöra ondskan och döma alla folk.”

Listan kan förstås göras längre: alltför stark oro för de ”otroliga vapen” som ännu inte uppfunnits, den globala uppvärmningen, eller risken att artificiell intelligens styr våra liv är inte heller ”bra för den andliga hälsan”.

Ordet ”andligt” bör här användas utan ironi. Det pågående kriget är mer än en kamp om ett territorium eller ekonomisk makt. Det är också mer än ett försök att förinta en nation, även om aspekten av ett folkmord tydligt kan urskiljas – inte i det bokstavliga dödandet av alla ukrainare, men i att beröva de överlevande sin etniska identitet och assimilera dem som ryssar. Det räcker inte ens att beskriva det som ett globalt geopolitiskt skifte.

Det är snarast ett krig där ande står mot ande, två ömsesidigt uteslutande visioner om vad en människa är. Kanske borde vi här återvända till Nietzsche som mot slutet av 1800-talet, i sin sista bok Ecce homo, erbjöd en dyster vision av det kommande århundradet:

”För när sanningen kämpar mot årtusenden av lögner kommer det att skälva, en spasm av jordbävningar, en omflyttning av berg och dalar som världen inte ens har kunnat drömma om. Begreppet ’politik’ absorberas då i ett andligt krig. Alla maktenheter från det gamla samhället kommer att sprängas i luften, för de vilar på lögner: det kommer att uppstå krig som aldrig tidigare har setts på jorden.”

Innan vi avfärdar raderna som en mystikers grubblerier bör vi notera att filosofen Alain Badiou – som definitivt inte är nietzschean – drar liknande slutsatser i sitt häfte The century (2005). Hans metafor för 1900-talet är ett odjurs sårade kropp, en term som han lånar från Osip Mandelstams dikt ”Tidsålder” (век) från 1923. Odjuret överlevde 1800-talet i relativ komfort, fångat i illusionen av ekonomiska och politiska framsteg.

Det är snarast ett krig där ande står mot ande, två ömsesidigt uteslutande visioner om vad en människa är. 

Med 1900-talet tröttnade odjuret på att tålmodigt vänta på framåtskridandet – för att i stället konfrontera historien ansikte mot ansikte, och uppfylla 1800-talets utopiska löften genom brutal voluntarism. Som Nietzsche förutspådde blev resultatet blev en ”andlig krigföring”: två världskrig som aldrig tidigare har setts på jorden, åtföljda av en rad våldsamma revolutioner. Men allt detta sårade bara vilddjuret, utan att ge upphov till en ny människa.

Så vad kommer att följa 1900-talets unika blandning av hopp och besvikelse? I Viljan till makt utökar Nietzsche sina spekulationer till vårt tjugoförsta århundrade, och förutsäger ”den totala förmörkelsen av alla värderingar”, vilandes på ”barbariska nationalistiska brödraskap” med syfte att ”råna och utnyttja de icke-troende”.

Här är vi nu, och ironin är att de som förespråkar en återgång till traditionen är de mest brutala i sitt ”rån och utnyttjande av de icke-troende”.

I dag förväntas vi alla vara beredda att riskera våra liv. Skillnaden är att Ryssland hävdar att de inte fruktar döden, eftersom de tror på en högre gudomlig makt som kommer att förlösa ryssarna efter deras död. Vi i Västeuropa vet att det inte finns någon högre garanti, utan att döden bara är döden.

Även om vi hoppas att Rysslands beredskap att dö är en bluff, kan en lögn likväl ha konsekvenser. Den enda gud som verkar lämplig för vår tid är en likgiltig sådan, och i Passionen enligt G. H. formulerade Clarice Lispector kärnfullt skräcken för den guden:

”Vad som ännu skrämde mig var att till och med den ostraffbara skräcken generöst skulle sugas tillbaka ned i den outsinliga tidens avgrund, uppslukas i de ändlösa höjdernas avgrund, i Guds djupa avgrund: försvinna i likgiltighetens famn. Så olik den mänskliga likgiltigheten.” 

Översättning från engelska Leonidas Aretakis. Citatet från Clarice Lispector är översatt av Örjan Sjögren.

I en artikel i DN för snart ett år sedan förklarade Roland Paulsen varför han tappat tron på psykoanalysen, efter att hans analytiker somnat under en session. ”Föreställningen om att någon annan skulle kunna ha bättre inblick i mitt medvetande än jag själv är en auktoritär idé”, slog han fast. Hans kritiska artikelserie om psykoterapi och psykoanalys fick understöd av Ann Heberlein, som i Svenska Dagbladet avlossade ett generalangrepp på ”det terapeutiska Sverige”.

Det är inte första gången Sigmund Freuds teorier har dödförklarats. Efter att ha tappat mark till kognitiv beteendeterapi (KBT) och andra inriktningar i flera årtionden förlorade Svenska psykoanalytiska föreningen redan 2009 rätten att ge examen i psykoterapi. Sedan dess har psykoanalys främst varit en dyr behandlingsform för rika storstadsbor.

Kritiken mot psykoanalysen har låtit likadan ända sedan Freuds dagar – den är ovetenskaplig, dyr, sexbesatt och, framför allt, ineffektiv. I Sverige har traditionen förmodligen aldrig varit så marginaliserad som nu – men på andra håll upplever den cigarrökande wienarens teorier snarare en renässans.

I en liten sal på tolfte våningen nära Times Square på Manhattan sitter en grupp människor och väntar. Man hade kunnat tro att det var en akademisk föreläsning om det inte vore för de angränsande behandlingsrummen med smakfulla fåtöljer och soffor. Detta är en av alla psykoanalytiska praktiker i New York, där även Pulsion-institutet huserar. Publiken har kommit för att lyssna på analytikern och skribenten Jamieson Webster tala med den brittiske författaren Will Rees om hypokondri.

Psykoanalysen kan inte bara användas för att förstå individuella människor, utan även politiken och kulturen.

Sådana institut och samtal har blivit en allt vanligare del av New Yorks intellektuella liv, för i USA har psykoanalysen de senaste åren gjort en oväntad comeback, som omskrivits i både New York Times och The Guardian. Institutet grundades under pandemin för att hantera de psykiska problem som den stränga nedstängningen gav upphov till, och har det uttryckliga målet att flytta ut teorin från behandlingsrummen till samhället i sin helhet. Det är – för att använda ett passande ord – symptomatiskt för den pågående amerikanska renässansen: detta är ingen konservativ kultur där skäggiga åldringar analyserar unga kvinnor i rökiga mottagningsrum – utan en progressiv version.

– Det finns ett stort intresse för tänkare som Freud, Lacan, Fanon och till och med Melanie Klein. Det är inte en återgång till Fadern med stort F.

Det säger historikern Hannah Zeavin (bilden) på länk från San Francisco. Hon är redaktör för och grundare av tidskriften Parapraxis som är ett av naven för denna väckelserörelse. Den startades 2021 som en reaktion på den institutionella psykoanalysen som enligt henne både har blivit marginaliserad sedan 1980- och 90-talen, och samtidigt förlorat kontakten med vanligt folk.

– I USA är det extremt ovanligt att folk behandlas med psykoanalys. I dag befinner sig ungefär 9 000 personer i analys. Sedan 1960-talet har försäkringsbolagen gjort psykoanalys svårtillgängligt, då man har sett det som en pseudovetenskap. I stället har KBT och andra metoder vunnit mark.

Tidskriften grundades för att tillgängliggöra en teori som blivit allt mer elitistisk under dess hundraåriga historia. 

– Båda mina föräldrar är analytiker, men jag blev inte intresserad av psykoanalys förrän jag läste Freuds Sorg och melankoli på universitetet. Samtidigt blev jag allt mer irriterad på den antisociala institutionella psykoanalysen, som har undertryckt traditionens radikala historia och de problem som vanliga människor handskas med i dag.

Namnet Parapraxis kommer från det kliniska begreppet för det som i folkmun kallas ”freudianska felsägningar”, verbala misstag som enligt Freud ger inblickar i ens omedvetna. Men en annan betydelse är tonvikten på praktik, som bör förstås i politisk mening. 

Enligt Hannah Zeavin har det alltid funnits en radikal strömning inom psykoanalysen, vilket kan förklara varför idétraditionen har fått ett sådant uppsving just nu. Hon tror att det hänger samman med det nya intresset för radikala tänkare som Marx, men som fram till nyligen inte inbegrep Freud – och liksom för Pulsion-institutet var det pandemin som blev den utlösande faktorn.

– Från finanskrisen fram till pandemin var det många som menade att vi skulle sörja och organisera oss. Sedan kom coronakrisen, och storstäder drabbades av massdöd – i New York stod kylare på gatorna för kroppar som inte hade hunnit begravas – samtidigt som proteströrelser som Black lives matter bröt ut, säger hon och fortsätter:

– Folk började tänka intensivt på fenomen som död, motstånd och fascism, och psykoanalysen har i sin långa historia alltid behandlat dessa saker. Jag tror att folk fick nog av sin KBT-terapi och att bli förringade av sina terapeuter. Allt detta tror jag har gjort att det är en radikal typ av psykoanalys som har återkommit, fastän den i USA generellt har rört sig högerut sedan 1940-talet.

Psykoanalysens radikala historia är lång, men börjar inte nödvändigtvis med Freud själv. Hans förhållande till socialismen var tvetydigt, vilket har gjort det möjligt för amerikanska kritiker som Peter Gay och Lionel Trilling att utmåla honom som en försvarare av det liberala samhällsprojektet.

Å ena sidan byggde hans teorier på en skoningslös kritik av det viktorianska borgerliga samhället och dess förtryckande moral som han menade gav upphov till neuroser och andra psykiska problem. Under hela sin karriär stödde han försök att tillgängliggöra psykoanalysen för en så stor del av befolkningen som möjligt. Men om ryska revolutionen hade han inget gott att säga, och när en yngre och radikaliserad generation analytiker – med den excentriske Wilhelm Reich i spetsen – började sammanföra hans teorier med marxism vände sig en åldrande Freud mot vad han såg som en alltför utopisk psykologi.

I essän Vi vantrivs i kulturen från 1930 gick han till angrepp mot den västerländska civilisationen, som uppförts av det ”kulturella överjaget” för att hålla människans inneboende drifter i schack men som bara har lett till ökat psykiskt lidande. Snarare än någon moralisk kod, som bara fungerar som en narcissistisk bekräftelse på den egna kulturens överlägsenhet, behövdes en förändring i människans inställning till egendom, medgav Freud. Men hos socialisterna förvrängdes denna strävan av deras alltför idealistiska syn på den mänskliga naturen.

Psykoanalysens löfte om verklig psykisk förändring gör det också möjligt att föreställa sig verklig politisk förändring.

Detta var ett angrepp på framför allt Wilhelm Reich, men det satte inte punkt för försöken att uppnå en syntes mellan Freud och Marx. Frankfurtskolans tänkare som Theodor Adorno, Max Horkheimer och Erich Fromm kompletterade sin marxism med freudiansk teori, och på 1960-talet blev Herbert Marcuse en ikonisk företrädare för ”freudomarxismen” och dess försök att förklara varför västerlänningar fortfarande var ”alienerade”, trots deras nya välstånd. I vår tid är en den kändaste freudomarxisten Slavoj Žižek. 

Även i praktiken sjösattes projekt för att föra ut psykoanalysen till massorna, från den radikala Lafargue-kliniken i New Yorks Harlem till Frantz Fanons antikoloniala terapier i Algeriet och Laborde-kliniken i Frankrike, där den radikala italienska tänkaren Felix Guattari länge var verksam. 

Även om dessa försök kanske inte alltid har lyckats, menar Hannah Zeavin att behovet av radikal psykoanalys har återuppstått.

– Det är inte alltid så lätt gjort och det har så klart varit en stor fråga hur man ska kombinera Marx och Freud i hundra år. Men det finns en ny vilja att sammanföra dem och det har varit väldigt intressant att följa.

Mitt emot södra Manhattan, på andra sidan East river, ligger det område av Brooklyn som kallas Dumbo, en förkortning för Down under the Manhattan Bridge Overpass. Detta var länge en ruffig del av New York, med slakthus och nedgångna industribyggnader. Det var här maffian dumpade golare i floden med fötterna fastgjutna i cement, med den världskända utsikten över Manhattanbron i bakgrunden som förevigats i filmer som Once upon a time in America.

I dag är området gentrifierat intill oigenkännlighet, med brunchrestauranger, laptopkaféer och turistbutiker. Men i ett par trånga lokaler i en anonym byggnad ligger också Brooklyns institut för socialforskning. Det grundades 2012 av en grupp akademiker som ville tillgängliggöra humaniora för en bredare publik, utan skyhöga terminsavgifter. I dag ges kvällskurser i allt ifrån Prousts romankonst, islamisk historia och Hegels filosofi till Bauhaus-arkitektur, marxistisk modernism och bebopjazz. Samt Freud och psykoanalys. 

Bland institutets grundare finns Abby Kluchin (bilden), som till vardags undervisar i filosofi vid Ursinus College. Tillsammans med sin kollega och make Patrick Blanchfield driver hon den psykoanalytiska podden Ordinary Unhappiness, som görs i samarbete med Parapraxis. Där analyserar de Freuds och Jacques Lacans teorier, men också fenomen som skolskjutningar, pedofilskandalen kring Jeffrey Epstein och Taylor Swifts osannolika karriär. 

– Psykoanalysen kan inte bara användas för att förstå individuella människor, utan även politiken och kulturen. Den har historiskt sett varit en svårgreppbar och exkluderande tradition som kräver mycket läsning och bakgrund. Vårt mål är att göra den tillgänglig för en bredare publik, säger hon.

Abby Kluchin tror att psykoanalysens återkomst i USA delvis beror på att den postmoderna teorins hegemoni är på tillbakagång, vilket har gjort att ”mästertänkare” som Marx och Freud åter har kommit på modet.

– När det gäller Freud tror jag att vi lever i en tid då det är omöjligt att se människor som i grunden drivna av förnuft. Han är, kan man säga, det irrationellas mästertänkare. Vem är bättre att vända sig till för att förstå till synes oförklarliga fenomen, både på individnivå och i bredare politiska termer? 

”Det måste finnas en punkt där pappa kommer hem”, förkunnade högerprofilen Tucker Carlson inför en jublande publik vid ett möte under Donald Trumps valkampanj.

”Och när pappa kommer hem – vet du vad han säger? Du har varit en dålig liten flicka, och nu ska du få ordentligt med smisk. Det har du förtjänat”.

Publiken var extatisk. När Donald Trump själv äntrade scenen en stund senare skanderade publiken: ”Pappa är hemma”.

Journalisten Sam Adler-Bell (bilden) driver den populära vänsterpodden Know Your Enemy, som fokuserar på den amerikanska konservativa rörelsen. Han använder ofta psykoanalytiska begrepp för att förstå den allt mer extrema amerikanska högern. För Flamman berättar han att han blev intresserad av Freud och psykoanalys under samma skede som gav upphov till Parapraxis och Pulsion-institutet, nämligen coronapandemin.

– Under pandemin följde jag och min flickvän flera videokurser om Freud vid Brooklyns institut för socialforskning. Jag hade inte riktigt läst Freud sedan jag pluggade. Jag vet inte varför vi drogs till honom under nedstängningen – det är inte nödvändigtvis något jag rekommenderar, säger han och skrattar.

– Men det gjorde att flera saker föll på plats för mig: sättet politik, ideologi, våra levda erfarenheter och känslor påverkar varandra. Mitt tänkande hade redan en psykoanalytisk karaktär så jag kände igen mig mycket.

En annan faktor var att Bernie Sanders kampanj, som Adler-Bell och hans medpoddare Matt Sitman stödde, besegrades av Joe Biden i de demokratiska primärvalen bara några veckor innan pandemin bröt ut och USA stängdes ned, på våren 2020. Två lika traumatiska händelser som fick många till vänster, inklusive Sam Adler-Bell, att vända sig inåt i stället.

– Jag tror att psykoanalytiska verktyg och koncept blir mer användbara och attraktiva när vänstern tvingas in i en mer ödmjuk position efter ett politiskt nederlag. Ett exempel på det är Frankfurtskolan som använde sig av freudiansk teori för att försöka förstå varför fascismen segrade över socialismen.

Detta är två områden – högerextremismens framgång och vänsterns nederlag – som psykoanalysen är särskilt lämpad att förklara och bearbeta, enligt Sam-Adler Bell.

Även här var Wilhelm Reich en föregångare. I mitten av 1930-talet, efter att han uteslutits från Internationella psykoanalytiska sällskapet och innan han utvandrade till USA för att hjälpa patienter att uppnå orgasm genom att bli bestrålade inuti lådor han kallade ”orgonackumulatorer”, publicerade han på eget förlag en analys av nazismens triumf. I Fascismens masspsykologi hävdade han att de flesta marxistiska kritiker hade misslyckats med att förutse fascismen eftersom deras ”ekonomistiska” synsätt gjorde dem blinda för andra faktorer än de materiella.

Sådana ”vulgära marxister” kunde enligt Reich inte förklara varför stora delar av arbetarklassen röstade mot sitt klassintresse, eftersom de gjorde en åtskillnad mellan den ekonomiska eller materiella sfären och den psykiska. De kunde därför inte besvara den fråga som filosofen Gilles Deleuze och psykoanalytikern Felix Guattari återformulerade 40 år senare: ”Varför kämpar människor för sin egen underkastelse som om det vore deras befrielse?”

Enligt Reich kunde vulgärmarxisterna med sin reaktionära psykologi bara förklara varför arbetarklassen gjorde uppror när den gjorde det, men inte varför det inte skedde hela tiden: ”Det som måste förklaras är inte det faktum att en hungrig människa stjäl eller en exploaterad människa strejkar, utan varför majoriteten av de hungriga inte stjäl och varför majoriteten av de exploaterade inte strejkar.” 

Ekonomistisk marxism kan bara förklara arbetarklassens beteende när det leder till rationella resultat, enligt Reich. När konsekvenserna är irrationella i förhållande till klassintresset uppstår behovet av en social psykologi, som kan förstå den ”sexuella ekonomin” av begär och känslor – eller på psykoanalytiskt språk ”affekter” – som präglar både människor och grupper.

För Sam Adler-Bell, som ”tänker på högern hela tiden”, är sådana verktyg omistliga. Som exempel nämner han Donald Trumps kampanjmöte från i höstas, när han avbröt sitt tal och alla i stället bara stod och lyssnade på musik tillsammans.

– De började spela ”Time to say goodbye” av Andrea Bocelli. Det är en smörig sång om längtan efter ett ospecifierat förflutet som kan fyllas i av vad lyssnaren vill. Det är ren nostalgi. Detta beskriver vad Trump står för, nämligen ett löfte om att ta dig tillbaka till en tid när allting var helt och du var trygg – till livmodern, ärligt talat, eller till din moders famn.

– Konservativt tänkande handlar till stor del om denna typ av affektiva och känslomässiga strukturer och jag tror inte att jag skulle kunna förstå dem utan psykoanalytiska verktyg. 

Enligt Adler-Bell kan en av orsakerna till psykoanalysens renässans i USA rentav bero på Trump och den amerikanska högern.

– Trump är ett så barnsligt och osofistikerat uttryck för den kvasifascism vi står inför att vi kanske tvingas ta till psykoanalys för att förstå vad som sker.

Hannah Zeavin varnar i sin tur, liksom Reich, för vad som kan hända om vänstern fokuserar alltför ensidigt på ekonomin och lämnar psykologin till andra aktörer, inte minst högern.

– För mig är det en självmotsägelse att tala om fascistisk psykoanalys, men det är klart att en sådan har funnits och kommer att uppstå igen. Det finns högertidskrifter som publicerar psykoanalytiska tänkare och som hävdar att psykoanalysen var dömd att nazifieras under 1930-talet.

– Jag tror att marxistisk teori räcker långt för att analysera den nya högerns framgångar. Men jag tror också att den freudianska traditionen kan föra en till andra slutsatser, och jag har inget emot att kombinera dem.

Men trots den långa historien av försök att kombinera Freud och Marx har det länge också funnits en skepsis inom vänstern mot psykoanalys. Enligt en vanlig syn är terapiformen reserverad för överklassen, och i den mån arbetare ges tillgång till den är syftet bara att de snabbt ska kunna återgå till att exploateras på jobbet. Med andra ord är psykoanalysens mål inte att förändra världen, utan att hjälpa de missanpassade att acceptera sin plats. Denna syn på psykoanalys som ett elitprojekt går igen hos svenska kritiker som Roland Paulsen.

Enligt Hannah Zeavin finns visst fog för en sådan kritik.

– Det är inte fel. Det är på många sätt den psykoanalys som praktiserades i USA och gör det fortfarande i dag: man ska bli bättre för att kunna bilda familj, arbeta och göra karriär. Men det har funnits en tradition sedan 1945 av anarkistisk, socialistisk, kommunistisk psykoanalys som inte har nöjt sig med denna horisont. Utifrån den vill Parapraxis bidra till en psykoanalys för det 21:a århundradet. 

Även Abby Kluchin och Sam Adler-Bell instämmer i beskrivningen av den etablerade psykoanalysen som elitistisk, och båda påpekar att de inte har råd att gå i analys själva. Enligt Adler-Bell är den andra delen av kritiken, om psykoanalysens disciplinerande effekter, dock mer relevant för andra terapiformer.

– Det stämmer att psykoanalys är dyrt. Jag går själv inte i analys för att jag inte har råd. Den andra delen av kritiken, om att det ska göra oss till produktiva arbetare, är mer träffande för de andra psykologiska skolor som är dominanta i dag, såsom KBT. De har så klart utvecklats parallellt med och som svar på Freuds teori, till exempel idén att en patient talar med en terapeut för att bli bättre. Men det är inte någon avancerad teori. Det handlar mest om att hitta strategier för att hantera sina symptom. Och det tilltalar uppenbarligen många, säger han och fortsätter:

– Men psykoanalys kan vara väldigt upplösande. Folk befinner sig i analys i åratal och de kan falla sönder innan de lyckas bygga upp sig igen. Det finns ett skäl till att försäkringsbolag i USA inte vill betala för psykoanalys men gärna för KBT, för KBT fungerar såtillvida att patienter snabbt kan återgå till sitt jobb och vara produktiva. Psykoanalys är ganska ineffektivt.

Paradoxalt nog kan alltså just de aspekter som gör psykoanalysen elitistisk också ses som tecken på dess subversiva sida: det är dyrt och ineffektivt, vilket knappast är ord som arbetsgivare gillar.

Psykoanalys kan vara väldigt upplösande. Folk befinner sig i analys i åratal och de kan falla sönder innan de lyckas bygga upp sig igen.

Enligt Abby Kluchin är de många framgångsrika experimenten med radikala kliniker som har gjorts genom historien dessutom i sig bevis för att psykoanalysen inte är konservativ till sin natur. Snarare handlar det om en konflikt mellan etablerad psykoanalys och de marginaliserade traditioner som alltid har funnits.

– Psykoanalys inte bara är något som kan äga rum mellan två individer i ett rum. Det finns exempel på psykoanalytisk behandling som kräver grupper, som är lyhörd för sociala och materiella förhållanden, som utvidgar överföringsförhållandet mellan patienten och terapeuten till hela samhället. Det är här vi kan se en genuint frigörande vision för analys. 

Om vänstern har något att hämta från psykoanalysen i dag så är det kanske inte något som hjälper den att vinna, utan snarare verktyg för att hantera nederlag. Både Sam Adler-Bell och Abby Kluchin återkommer till ordet ödmjukhet.

– Jag tror att Freud lär oss en viss kunskapsteoretisk ödmjukhet, som inte måste stå i konflikt med en stark politisk och moralisk kompass. Men Freud och hans arvtagare lär oss att vi till stor del är främlingar för oss själva och att andra människor ofta känner oss bättre än vi känner oss själva. Att det är just genom att engagera oss i andra som vi lär oss och förändrar oss själva. Jag anser att detta är ödmjukt, men det är också en värdefull politisk resurs, säger Abby Kluchin.

– Psykoanalysens löfte om verklig psykisk förändring gör det också möjligt att föreställa sig verklig politisk förändring. 

För Sam Adler-Bell är det dock främst en behandling av melankoli än ett löfte om förändring som psykoanalysen kan erbjuda vänstern – samt en förklaring på varför vänstern ibland beter sig som den gör.

– Psykoanalytiskt tänkande hjälper mig att vara ödmjuk, och att förklara varför det vi försöker göra inom vänstern är så svårt. Vi är så delade internt, ofta mot oss själva och mot varandra, vi fattar inte politiska beslut på ett rationellt liberalt sätt. Psykoanalys fungerar som en broms för en förenklad utopism eller optimism. För mig hjälper det att förklara varför vårt projekt är så svårt, säger han.

Det låter som historikern Enzo Traversos tankar om ”vänstermelankoli”, det vill säga vänsterns långa och internaliserade historia av nederlag och sorg.

– Vänstermelankoli är ett självbotemedel. Jag tror att det är ett sätt att hantera nederlag, enligt mottot ”sörj och organisera”. Vänsterns instinkt att marginalisera sig själv och vara rättfärdig och ineffektiv är ett sätt att föregripa våra nederlag. Begäret efter nederlagets bekvämlighet kan vara ett hinder för organisering, och jag tror att psykoanalysen hjälper oss att förstå det bättre.

Som exempel nämner Sam Adler-Bell hur många inom den amerikanska vänstern inför presidentvalet i höstas tillbringade månader med att påpeka att det inte fanns någon substantiell skillnad mellan Donald Trump och Kamala Harris.

– Jag tror att det var ett sätt att på förhand frånsvära sig ansvaret för vårt historiska läge. Och jag förstår varför. Det finns ingen del av våra politiska liv som helt kan isoleras från våra psykiska liv. Vi försöker tillgodose psykiska behov när vi argumenterar politiskt. 

På Zócalo, det stora torget mitt i Mexico City som är byggt på ruinerna av den gamla aztekstaden Tenochtitlán, stiger rök mot himlen i det tryckande solljuset. Män och kvinnor klädda i traditionella, fjäderprydda urfolkskläder dansar invid katedralen med rökelsekar i handen. Ett stenkast längre bort ligger ingången till museet som är byggt kring ruinerna av det största aztekiska templet, Templo Mayor. Här märks den syntes av europeisk kristendom och traditionell urfolkskultur som Mexiko är byggt av i själva stadsbilden.

På Zócalo, liksom vid otaliga andra torg runtom i denna 20-miljonerstad, breder långa rader av små marknadsbås ut sig. Här säljs allt från handgjorda dockor och klädesplagg till kitschiga t-shirts med Frida Kahlo på och allsköns krimskrams i plast, glas, trä och metall. Men en sak som återfinns nästan överallt är mjukisdockor föreställande Mexikos förre president Andrés Manuel Lopéz Obrador (”AMLO”) och hans efterträdare Claudia Sheinbaum. Särskilt populära är de vid marknaderna i den södra stadsdelen Cocoyacán, där Frida Kahlo och den tidigare kommunistledaren Lev Trotskij bodde ett stenkast från varandra innan den senare mördades på Stalins order.

AMLO lämnade presidentposten efter nästan sex år vid makten i somras med historiskt höga popularitetssiffror. De siffrorna har ärvts av efterträdaren Sheinbaum från hans parti Morena, som blev landets första kvinnliga president i oktober: samma månad uppgav över 70 procent av mexikanerna att de stödjer henne. Det är ett stöd som hon kan behöva just nu, för med Donald Trumps återkomst i USA väntar en uppslitande konflikt om handel och kriminalitet. 

Oavsett vad USA och Kanada anser så är det ett mer självständigt Mexiko som har trätt fram under AMLO och Sheinbaum.

Efter att Trump nyligen hotade med att införa en 25-procentig tull på alla produkter från grannländerna – om de inte lyckas stoppa inflödet av migranter och droger i USA – har regeringarna i Kanada och Mexiko gått in i krisläge. För två veckor sedan flög Kanadas premiärminister Justin Trudeau till Florida för att övertyga Trump om att hans land inte går att jämföra med Mexiko. Den underförstådda betydelsen klargjordes senare av den kanadensiska ambassadören i Washington: bara en bråkdel av den insmugglade fentanyl och de irreguljära migranter som kommer in i USA varje år kommer från Kanada.

Claudia Sheinbaums reaktion lät inte vänta på sig: ”Mexiko måste respekteras, särskilt av sina handelspartner”, sade hon samma dag, och tillade i ett syrligt svar till sina nordamerikanska nästgårdsgrannar att ”Kanada kan bara önska att de hade samma kulturella rikedomar som Mexiko har.”

Det stämmer visserligen att trafiken över den mexikanska gränsen vida överstiger den vid den kanadensiska: förra året beslagtog den amerikanska tullen mindre än 20 kilo fentanyl från Kanada, jämfört med över 10 ton från Mexiko. Men för den mexikanska regeringens del handlar det framför allt om att erkännas som en jämlik partner. Trudeaus uttalande ses som ett svek då Mexiko insisterade på att Kanada skulle behållas i den uppdatering av frihandelsavtalet Nafta som gjordes 2018, efter att Trump först velat utesluta landet. Ännu viktigare för Sheinbaum är dock att försvara det egna landets suveränitet. 

Det är en linje som inleddes av AMLO. Under hans tid gjordes den mexikanska narkotikapolitiken mer autonom och försök av den amerikanska polisen att lägga sig i Mexikos angelägenheter slogs tillbaka. ”Den politiken kommer att fortsätta”, sade Sheinbaum.

Det faktum att antalet fentanylbeslag har sjunkit i Mexiko är delvis ett resultat av denna politik. Sedan förra året har Mexikos armé och nationalgarde skiftat fokus från drogen, som beräknas leda till över 70 000 överdoser om året i USA, till metamfetamin, vars konsumtion är mycket mer utbredd i Mexiko. Förra året var beslagen av denna drog tolv gånger större än under 2022.

Oavsett vad USA och Kanada anser så är det ett mer självständigt Mexiko som har trätt fram under AMLO och Sheinbaum. Det gillas uppenbarligen av mexikanerna, som alltid har levt under ”los gringos” nedlåtande blickar. För de skolflickor som går runt med sina föräldrar bland stånden på Zócalo och i Cocoyacán går det plötsligt att föreställa sig en ledare som inte bara är kvinna – utan också en som står på det egna folkflertalets sida.